Med rötter i Hova

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Min morfars farmors släkt hade djupa rötter i Hova i Västergötland. På nyårsdagen 1821 gifte sig hemmansägare Johannes Jansson i Hova med sin piga Lotta Andersdotter. De fick sex barn. Den äldsta och den yngsta hette Johanna och den yngsta var min morfars farmor. Hon döptes efter sin lilla storasyster som fick en kvalfull död i mycket späd ålder.
När Johanna d ä var ett år och nio månader stupade hon i en dränkkittel och drunknade. Dränk är urkokt mäsk, en biprodukt vid brännvinstillverkning, och man kan väl tänka sig att fader Johannes hade husbehovs­bränt och att lilla Johanna blev nyfiken och lutade sig över kanten på kitteln.

Johannes själv dog i juli 1837 av tvinsot, en benämning för nästan vilken sjukdom som helst där man förtvinade och tynade bort. Lotta dog av lungsot i juli 1849.

De fem kvarvarande barnen levde till vuxen ålder och flera av dem har mycket intressant att ”berätta”. Bland deras ättlingar finns emigranter, grosshandlare, yrkesarbetande kvinnor och välbärgade bönder. Albertina Brusell som jag skrivit om här tidigare tillhör släkten: Hyrestanten Albertina.

En av grenarna på det stora Hovaträdet är Hasselbergs, som härstammar från Johannes och Lottas tredje barn, Maja Greta, född 1825. Hon gifte sig med Jan Hasselberg och det andra av deras nio barn var syster Maria.

Syster Maria

Maria Matilda Hasselbergs föddes den 28 september 1853. Hon bodde kvar hos föräldrarna en stor del av ungdomstiden, men 1882 hade hon bestämt sig: Hon begärde och fick attest för inträde vid diakonianstalten Ersta i Stockholm. Maria skulle bli diakonissa.

Provsyster i Örebro

Den 15 november 1882 kom hon till Ersta diakonianstalt på Söder för att påbörja sin utbildning. Diakoniss­ele­ver­na bodde på anstalten som ansvarade för utbildning och uppehälle. Efter ett års grundutbildning skickades Maria till Örebro som provsyster. Hon fick sin provtjänst på det så kallade arbetshuset, en byggnad med anor från 1700-talet som när Maria kom dit var barnhem och uppfostringsanstalt men också tycks ha hyst andra meddellösa personer. Det gick bra för Maria på arbetshuset – efter ett par år var hon föreståndare, och hon blev kvar i fem år.

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshusets sparbössa - ett hål i väggen.

Arbetshusets sparbössa – ett hål i väggen.

Färdigutbildad diakonissa

År 1888 återvände Maria till Stockholm och Ersta, där hon nu blev vigd till diakonissa. Efter vigningen kunde man antingen stanna kvar på Ersta eller skickas ut i oavlönad samhälls- eller församlingstjänst (lönen gick till an­s­tal­ten som svarade för systrarnas hela uppehälle). Det var inte tillåtet att gifta sig och bilda familj.

Tjänst på Kungsholmen

Denna gång stannade hon på Ersta i fyra år, men 1892 flyttade hon ut till Kungsholmen där hon arbetade på en mottagning tillsammans med ett par andra diakonissor. På Bergsgatan, intill Kronobergsparken, fanns en missions­hydda, en kristen samlingslokal. Där var mottagningen inhyst. Maria bodde i en lägenhet på ett rum och kök som kostade 150 kronor om året. Det var förstås inte Maria som betalade, utan diakonissanstalten. I 1925 års adresskalender kan man se att Kungsholmens diakonissor hade mottagning på två olika ställen, på det ena mellan 8 och 9 alla dagar, på det andra mellan 9 och 10 alla vardagar utom tisdagar. Man kan riktigt se Maria komma flängande längs gatorna i sin svarta dräkt. Kungsholmen var då liksom nu en expansiv stadsdel med såväl utveckling som fattigdom. Det fanns säkert jobb så det räckte till för diakonissorna.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Källa: Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta igen på ålderns höst

När diakonissorna blev gamla återvände de till moderhuset på Ersta, som sörjde för deras boende och omvårdnad livet ut. Maria var 62 år när hon återvände till Ersta 1915. Kanske fick hon nu några lugna pensionärsår bland sina systrar. Hon dog av ålderdomsavtyning den 26 oktober 1925. Diakonissorna tycks ha haft en egen gemensam grav på Norra begravningsplatsen och där jordfästes Maria den 30 oktober, efter 43 år bland systrarna på Ersta.

Intresserad av Ersta och diakonissornas liv? Ta en titt här: Ersta museum

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan


Mästersvennens barn

Den här värmländska släktkrönikan i miniformat spänner över 300 år och sju generationer. Det börjar i Sunne på Karl XII:s tid och sträcker sig in i 2000-talet.

Elias och Elisabet

Mästersvennen Elias Jansson och hans hustru Elisabeth Magnusdotter var min farmors mormors farmors morföräldrar. Han föddes 1714 och hon 1721. Det troliga är att de båda föddes i Sunne men det är oklart vilka deras föräldrar var. Allt som är säkert är att de befann sig i Sunne socken i Värm­land i mitten på 1700-talet.

Elias hade befattningen mästersven vid flera bruk i trakten: Forsnäs, Skarped och Rottneros. En mästersven var mästersmedens närmaste man i brukssmedjan. Det var lång väg till denna titel, med många år som smedslärling.IMG

Elisabet dog i oktober 1776, vid 55 års ålder. Som dödsorsak anger prästen ”modersjuka”. Det är inte ovanligt i dödböckerna att kvinnor dör i moderpassion eller modersjuka. I Om sjukdomsnamn och sjukdomar i äldre tid skriver Solveig Fagerlund vid Landsarkivet i Lund: ”Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet.”

En ganska intressant diagnos, baserad på fördomar, okunskap och urgammal folktro. Men vad Elisabet egentligen dog av är skrivet i stjärnorna.

Elias och Elisabet fick sex barn och nummer två var min anmoder Anna. Men nu är det inte min egen släktgren jag tänkte följa utan barn nummer ett, sonen Johan, och hans familj.

Johan

Johan föddes vid Forsnäs bruk i Sunne 1749. Han blev bonde och torpare och vid 24 års ålder gifte han sig med jämnåriga Katarina Karlsdotter, även hon från Sunne. De blev kvar i hemsocknen i tolv år och efter ett par år i Gräsmark kom de i slutet på 1780-talet till Karlstad och stadsdelen Våxnäs. De är skrivna på Lilla Våxnäs, och Johan har nu titeln dräng. Antagligen arbetade han vid Våxnäs gård eller Våxnäs krog.

I släktforskningen undrar man ofta över vad som avgjorde vart folk flyttade. Varför beger man sig exempelvis från bruksmiljön uppe vid Frykens strand till just Våxnäs? Man kan bara gissa att fattigdom var en bidragande orsak. Och att någon släkting eller bekant från staden tipsade, ungefär som det går till idag – fast utan telefon och internet.

Nutida vy över "älva" mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Nutida vy över ”älva” mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Karlstad var vid den här tiden en liten stad och i tätorten bodde bara omkring 2000 personer. Följaktligen var Våxnäs en betydligt lantligare utkant än idag. I vår tid omges gården av villor, flerbostadshus, och företagskomplex.

I husförhörslängderna för de år Johan och Katarina bodde i staden finns även den mytomspunne kändisen Carl Jacob Heublein (på värmländska blev det Hybelejen), uppfinnare och tekniskt snille som verkligen påverkade stadens utseende. Bland annat svarade han för bygget av en bro över västra älvgrenen, mot stadsdelarna Klara och Våxnäs. Västra bron stod kvar ända till 1940-talet då den nuvarande byggdes. En annan av Hybelejens bedrifter var att uppföra en kvarn vid Västra brons norra fäste, precis där det står en Selma Lagerlöf-staty idag. Hybelejens kvarn är väl fortfarande världsberömd i hela Karlstad! Tyvärr revs den vackra sten­byggnaden 1892. Teatern var då nybyggd och stadens styrande ville att besökarna skulle ha fri utsikt från foajén. Gustaf Fröding var en av många kulturprofiler och andra som protesterade mot rivningen. Tänk om kvarnen hade stått kvar idag – vilket historiskt monument och vilket land­märke den hade varit där vid älvstranden. Se bilden nedan. Från början stod ett kvarnhus på taket, med väderkvarnsvingar.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort i min ägo.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort från min samling.

Sex barn i olika åldrar, från 15 år till bara några månader, hade Johan och Katarina med sig till Karlstad. Yngsta dottern, Kajsa, föddes i Karlstads landsförsamling i oktober 1789. Sen kan jag inte följa familjen längre, de är försvunna i nästa husförhörslängd och jag har inte lyckats hitta vart de tog vägen. Förutom äldsta barnet, dottern Lisa, född i Sunne i september 1772, hela tre månader före föräldrarnas bröllop.

Lisa

Som 17-årig piga lämnade Lisa Våxnäs och Karlstad år 1789 och begav sig några mil västerut, till Gillberga socken. Där blev hon piga på Odenstads herrgård hos fänrik Knut Lilliebjörn med familj. Det var också på Odenstad hon träffade drängen Erik Bryngelsson, som blev hennes make den 29 december 1792.

Lisa och Erik blev kvar i Gillberga livet ut. Hon dog 1829 och han 1830 i ett torp under gården Skäggebol, som ligger vid en sydlig flik av Glafsfjorden.

Anders

Tillsammans fick Lisa och Erik sex barn, nummer två var sonen Anders Eriksson, född 1796 i Gillberga. Han gifte sig med Stina Olsdotter och 1832 övergav de Gillberga för Kila socken nära Säffle. Anders var bonde och hemmanet där de slog sig ner hette, och heter än idag, Torstensbyn.

Under en period på 15 år födde mor Stina hela nio barn. Det är ovanligt tätt mellan dem även med tidens mått mätt. Inte konstigt att det blev svårt att hinna med deras uppfostran. Prästen skriver om Anders i husförhörslängden i början på 1840-talet: ”Påmind om barnens undervisning 41. Bättre 42.” Det var ju tur att han skärpte sig och lärde dem katekesen till sist.

1848 dog Anders, bara 52 år gammal, och Stina blev ensam med barnen varav det yngsta bara var fem år.

Anders Gustaf

Yngsta barnet var sonen Anders Gustaf, född i Kila 1843. I ungdomen är han skriven som arbetskarl och det troliga är nog att han redan tidigt kom i kontakt med bygg­arbete. Från trettioårsåldern har han titeln bygg­mästare och ibland rent av fyrbyggmästare. Det var nämligen fyrar han specialiserade sig på.

Anders tycks ha arbetat för Vänerns Seglationsstyrelse, som hade till uppgift att göra båttrafiken på Vänern tryggare och säkrare bland annat med hjälp av fyrar, sjömärken och sjökort. Han beskrivs som ”Vänerns Seglationsstyrelses egen byggmästare” och den fyr han verkar vara mest känd för är Skage på Hammarö. Fyren lever vidare idag – visserligen är den släckt sedan 1932 men en livaktig förening förvaltar den och håller den i gott skick.

Skagefyr6_Hak

Inristning på en klipphäll intill fyren. Säkert var det Anders som beställde eller rent av själv gjorde (den felstavade!) inristningen.

På Hammarö kommuns hemsida kan man läsa följande: ”1872 byggdes fyren på Hammarös sydspets som namngavs till Hammarö Skage fyr. ”Hammar” betyder klippa eller bergsknalle och med ”skage” menas udde. Den byggdes av Anders G. Andersson, bygg- och fyrmästare, på uppdrag av ”Wenerns Seglations Direktion” som ägde marken. Han fick dock hjälp av anhöriga att sköta fyren eftersom han ofta var upptagen med andra fyrar runt Vänern.”

I april 1878 gifte sig Anders med Gustava Persdotter från Kila. Han skrev sig på hennes fäderne­gård i Tengelserud i Kila men det finns notering om att de vistades i Hammarö. Så sent som 1886 skrevs de över till Hammarö församling och man ser nu i husförhörslängden att de bodde på Skage. De blev kvar i 13 år men 1898 flyttade familjen in till Karlstad och stadsdelen Viken. Två barn fick Anders och Gustava, sönerna Karl Josef, född 1879, och Gustav Robert, född 1880.

Fyrvaktar-Stina

Uppgiften att anhöriga hjälpte till med arbetet vid fyren stämmer bra. Anders åtta år äldre syster Stina vigde sitt liv åt hans fyr. Hon kom dit som fyrvakterska redan 1873, ett år efter det att fyren stod klar, och blev kvar där ända till 1918. Hela 83 år gammal var hon när hon lämnade fyren efter 45 års tjänst och flyttade in till Karlstad. Hon dog där efter bara några månader, av den blodsjukdom hon måste lidit av redan i ensamheten längst ute på Hammarös sydligaste udde. Stina gifte sig aldrig och fick inga barn. Under en period bodde förvisso Anders med familj på eller åtminstone i när­heten av Skage, men för det mesta tycks hon ha varit ensam. Ett sorgligt öde – eller kanske älskade hon sitt fria liv vid Vänerns strand.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Anders och hans familj stannade i Viken några år men 1905 tog de sitt pick och pack till andra sidan järnvägen och bosatte sig på Hamngatan 12. Det ska vara huset i mitten på bilden nedan i kvarteret mellan Östra och Västra Torggatan.

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Yngste sonen, Gustav Robert, hade lämnat familjen 1901 och flyttat till Kristinehamn. Så små­ningom gifte han sig med Elin Augusta Ramstedt och de slog sig ner i Stockholm. Han tog sig namnet Aldén.

Josef

Äldste sonen, Karl Josef, kallad Josef, blev kvar i Karlstad. Han började som bokhållare, blev så småningom handlande och till sist grosshandlare. Vid föräldrarnas flytt till Hamngatan var han fortfarande med. Året därpå, 1906, gifte han sig med Gerda Maria Larsson och de bodde till­sammans i föräldrarnas hus i flera år efter gifter­målet. Det är ju fullt möjligt att Anders ägde huset, kanske till och med hade byggt det, och att sonen därmed kunde disponera en egen lägenhet. Först 1911 flyttade Josef och Gerda, och de lämnade nu inte bara föräldrarna utan också centrala staden. De flyttade ett stycke norrut till Alster socken, när­mare bestämt byn Bengtsbol strax norr om Ulvsby precis vid vägen upp mot Filipstad. Det verkar som om Josef något år tidigare hade köpt ett stycke mark där och byggt en gård åt sig och familjen. Kanske hade fadern varit byggmästare, han finns också med i vissa mötesprotokoll med lantmäteriet angående Bengtsbol. Hur som helst, gården heter Råbäck och uppfördes 1910 enligt Svenska gods och gårdar, som också har nedanstående bild på den vackra mangårdsbyggnaden.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Slutligen slog sig Josef och Gerda ner i Karlstad för gott, det var 1928 och de var båda i 60-årsåldern. Adressen de kom till denna gång var Våxnäsgatan 1, mitt emot teatern i Klara. De var nu mycket nära Våxnäs gård dit Josefs farfars morföräldrar kommit 140 år tidigare. Bron de fick gå över in till centrala staden var fortfarande Hybelejens, men kvarnen var sedan länge riven. Huset låg i korsningen Våxnäsgatan – Malmtorgsgatan. Det står kvar än idag och är granne med det berömda ”sockerslottet”.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde. Vykort från min samling, poststämplat 1904.

Efter fem år i Klara flyttade de till Tingvallagatan 5 och Josefs sista adress var Herrgårdsgatan 4. Han dog där i november 1946.

Carl Gunnar

Josefs och Gerdas enda barn var sonen Carl Gunnar som föddes i Karlstad 1908. Han blev chaufför som ung och gifte sig med Inez Karin Helmina, även hon från Karlstad. De tog sig efternamnet Avegren. Carl dog 1984 och Inez blev hela 94 år och levde till 2003.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort i min ägo.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort från min samling.


Roths rotar sig

Min mormors fars tremänning Karl föddes den 20 april 1873 i Kalmar som oäkta son till ogifta pigan Matilda Roth. Vid tre års ålder kom Karl till Stockholm med sin mor. Året var 1876 och de kom då från Arby på Smålandskusten. I Stockholm gick Karl i Katarina folkskola men bara tio år gammal flyttades han till Bilagan, alltså förteckningen över personer med okänd hemvist. Han var faktiskt skriven i bilagan i över 20 år och befann sig alltså på okänd ort under hela denna period.

1904 blir Karl syn­lig i arkiven igen och finns först i Klara där han bodde på Apelbergs­gatan 50, ett kvarter ovanför Hötorget. Han hade hunnit bli 30 år, var skräddare och hade än så länge ingen familj. Första bilden nedan visar hur kvarteret såg ut 1901. Än idag är gatan en smal bakgata, där jag ibland passerar på väg från jobbet. De gamla träkåkarna är förstås borta sedan länge. 

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

IMG_0206

Apelbergsgatan idag.

Vi får aldrig veta säkert vad Karl gjorde alla de där försvunna åren, men en möjlighet är förstås att han gick till sjöss, eller att han reste utomlands på något annat sätt. En ledtråd är hans blivande hustru…

Mor Matilda hade flera inneboende i bostaden på Repslagargatan på Söder – som brukligt var bland fattiga stock­holmare. Den 9 oktober 1907 fick hon en ny hyresgäst. Det var fröken Minna Ernestine Jakubeck som flyttade in, och hon kom direkt från sin hemstad Alaunwerk i Preussen. Minna var skriven i Tyska Sankta Gertruds församling i Gamla stan, men bodde alltså på Söder. Det är uppenbart att hon kommit för att gifta sig: Redan den 27 december samma år stod bröllopet med Karl Roth.

Hur kan de ha träffats om inte Karl var på resande fot åtminstone en del av de försvunna åren, råkade hamna i Alaunwerk och träffa den 14 år yngre Minna? Han återvände hem och etablerade sig i sitt yrke, Minna blev kvar hos föräldrarna och växte till sig, hon kan inte ha varit äldre än 17 år när de träffades, kanske snarare yngre. Men som tjugoåring kom hon efter till ett nytt liv i Sverige. Kanske gick det till så.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Karl och Minna bodde kvar på Repslagargatan några år och flyttade sedan upp till Norrmalm. Karl blev skräddarmästare och de tycks ha klarat sig bra, så långt man kan se i arkiven. Två barn fick de tillsammans men faktum är att Karl var den som levde längst i familjen. År 1929 drabbades han av en stor tragedi. Femtonåriga dottern Inga Matilda, född 1914, hade fått tuberkulos och dog den 15 januari 1929. Det var förstås nog tragiskt för familjen Roth, men det slutade inte där. Bara två dagar senare, den 17 januari, dog även Minna.

Som dödsorsak för henne anges veronalförgiftning. Vad är då det? Jo det visar sig att veronal var ett sömnmedel, ett av de första som fick utbredd användning. Det var vanebildande, dosen måste höjas successivt, och dödliga överdoser var inte ovanligt. Kanske hade Minna svårt att sova efter dotterns död och tog lite extra. Det verkar stå ”olyckshändelse” vid Minnas namn i dödboken, men det finns ändå notering om en polisutredning. Vi vet inte exakt hur hon dog, men för Karl var det förstås ett hårt slag. Mor och dotter begravdes tillsammans den 28 april. 1940 avled deras första barn, sonen Karl Willy, 32 år gammal och kontorist. Året därefter gick även fader Karl bort.

Familjen Roth, med rötter i Småland och Preussen, invandrade till Stockholm för att få ett bättre liv. Precis som så många andra i deras egen tid och precis som så många i vår tid. Inte alla familjer lever vidare i generation efter generation. Roths utplånades förstås alldeles för tidigt. Men de fanns här en tid, gjorde sitt avtryck i sin stad och efterlämnade sin historia till den som behagar berätta den.

Söders höjder

Söders höjder


…mer än tusen ord…

Varje gång jag besöker min mamma blir det en stunds grävande i ”kortlådan”, boxen med gamla foton från olika epoker i släktens liv. Det finns många gåtor i lådan, bilder på personer som vi inte kan identifiera. Men allt eftersom släktforskningen pågår och minnena klarnar så händer det att någon gåta får sin lösning: Det där måste vara morfar Antons studiekamrat, och där är ju mor Lisas barndomsvän. Bilderna ger liv åt torra kyrkboksfakta och en nästan fysisk kontakt med personen de visar.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Idag är många av våra äldsta bilder skannade och sparade digitalt. Nyligen har jag bytt upp mig till en bättre skanner och därmed också kunnat ta mig an familjens diabilder – en nästan bortglömd guldgruva med bilder på folk och platser från 1950-tal till 1970-tal.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Som om det inte vore nog med släktens egna bilder har jag det senaste året fått upp ögonen för gamla vykort. Bilder av hus, städer, företag, landskap tillför mycket till förståelsen för anfädernas livsvillkor men dessutom är det väldigt roligt med bilder på den egna hembygden i gamla tider. Karlstad, Stockholm och Järfälla är favoritmotiv.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Alla dessa gamla bilder ger mycket glädje och kunskap. Jag njuter av att bara bläddra bland dem och granska dem in i minsta detalj, och de används flitigt som illustrationer i mina små släktkrönikor och i berättelser här på nu & då.

Bevara bilderna!

Hur ska man då bevara sina gamla bilder och förhindra att de bleknar bort, brinner upp eller blir stulna eller bortslarvade? Att skanna dem och spara dem digitalt är ett viktigt första steg. Sedan bör man förstås också säkerhetskopiera bilderna. Att ladda upp dem till en säker plats på nätet och rent av koppla dem till personer i ett släktträd är ett utmärkt sätt att bevara bilderna och en värdefull investering för framtiden.

MyHeritage satsar på foton

Fotomånad på MyHeritage i augusti

Fotokampanj på MyHeritage i augusti. Klicka på bilden för att läsa mer.

Just när jag är mitt uppe i mitt diabildsskannande och vykortsjagande lanserar släktforskningsföretaget MyHeritage en fotokampanj!  Hos MyHeritage kan medlemmarna ladda upp sina släktträd och göra dem tillgängliga för sin familj. Dessutom kan man hitta nya släktingar via matchningar mellan alla uppladdade träd. Jag har själv ett släktträd där sedan några år och har fått kontakt med flera nya släktingar den vägen.

Nu slår MyHeritage ett slag för de gamla släktfotona. På kampanjens hemsida, http://www.myheritage.se/photos, finns det möjlighet att ladda upp foton, koppla dem till personer i släktträdet, söka i det gigantiska arkivet över släktfoton från hela världen och lära sig mer om hur de gamla bilderna hanteras bäst. Där finns gott om inspiration för den som sitter där med sin kortlåda och inte riktigt vet vad som borde vara nästa steg.

Ta vara på dina bilder!


nu & då: Continental

Hotell Scandic Continental på Vasagatan i Stockholm är borta, frid över dess minne!

Fler rivningsbilder finns på Instagram: @aaglert och #hotellrivningen.
Faktakälla: Wikipedia.
Mer om Citybanan finns här: www.citybanan.se

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Jag har aldrig satt min fot på hotell Continental och har ingen relation till det där huset egentligen. Men varje gång man går in i stan från Centralen passerar man det och visst har jag noterat att fasaden var retrocool och den guldiga entrén åttitalsprålig. Att jag verkligen började lägga märke till hotellet berodde på att den låga utbyggnaden mot Vasagatan revs för ett par år sedan, för att ge plats åt bygget av nya Citybanans stationshus. Så här såg det ut på platsen sommaren 2011:

Gropen efter Scandics tillbyggnad, sommaren 2011

Gropen efter Scandics utbyggnad, sommaren 2011

På nyåret i år, 2013, började man riva själva hotellbyggnaden efter att hotellet stängt någon månad tidigare. Först tömdes hotellet på inredning och möbler och annan utrustning som kunde återanvändas. Mycket skänktes till välgörenhetsorganisationer efter vad jag förstått, och rivningen gjordes så miljövänligt som möjligt. Lovvärt. Nu är huset nästan helt borta och det kan vara på sin plats att göra en bildåterblick på denna mycket centrala tomt i Stockholm.

Hotell Continental har funnits på platsen sedan 1899, när dåvarande hotell W6 bytte namn. Huset som det första hotellet var inrymt i var byggt redan på 1700-talet men ombyggt i flera omgångar. I början av 1900-talet var Continental det största hotellet i Skandinavien.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant, långt innan gatan lyftes upp på Klarabergsviadukten. Vykort.

Huset med markiserna till höger om hotellet är nuvarande hotell Terminus. Denna byggnad blev 1904 annex till Continental och tillförde ytterligare 40 rum till hotellets 220. Det palatsliknande hotell Continental matchades väl av huset på andra sidan gatan, Centralstationen, som hade invigts 1871.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Av någon anledning stängde hotellet 1951 och 1958 revs det i samband med Norrmalmsregleringen och utbyggnaden av tunnelbanan. När ett nytt hotell skulle uppföras var det Folksam som fick uppdraget – och in i det sista har Folksamskylten prytt hotellets tak:

Folksam försäkrar in i det sista.

Folksam försäkrar till slutet. Våren 2013.

Det nya hotellet stod klart 1963. Runt 1990 genomgick det stora renoveringar.

Och nu upprepar historien sig. Den andra Norrmalmsregleringen slår till och Continental nummer två får skatta åt förgängelsen till förmån för nya kommunikationer och glaspalats. Många är glada åt det. Själv tycker jag enbart det är sorgligt att det inte gick att bevara huset som var ett sådant monument över sin samtid. Inte bara 1800-talshus är värda att bevaras!

Men man får gilla läget och i stället dokumentera rivningen efter förmåga. Rivningar är fascinerande processer, lika intressanta som nybyggen! Under hela våren 2013 har man kunnat följa hur huset monterats ned våning för våning. Här några bildexempel.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln byggdes.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln kom på plats.

Än återstod några stnöstormar, den långa vintern 2013.

Många snöstormar blev det den långa vintern 2013.

xxx

I slutet på januari lyste en löftesrik morgonsol även på det gamla hotellet.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar…

...men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

…men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

...men under senvåren kom rivningen igång och det gick fort...!

Som en ökenstad…

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

...men tänk ändå så ståtligt det var en gång.

Det nya blir säkert tjusigt och ändamålsenligt – men tänk ändå så ståtligt det var en gång. Vykort.


Kasserad för liderlighet

Min mormors farfar, skräddaren Carl Ferdinand Hultqvist från Högsby i Småland, hade tiotals kusiner. En av dem var Erland Jakobsson från Drageryd i samma socken, en helt vanlig soldat som det gick både bra och dåligt för i livet. Han föddes 1833 och blev vid 24 års ålder marinsoldat i Karlskrona med soldatnamnet Hög.

Högsby och Emån 2010

Högsby och Emån 2010

Det verkar ha gått bra i Karlskrona men trots det blev Erland bara kvar i tre år. I november 1860 gifte han sig med Anna Lovisa Olsdotter från Mönsterås och i samband med det tog han värvning som vanlig indelt soldat och flyttade tillbaka till Högsby. Första barnet kom 1861, samma år som familjen flyttade till Kalvenäs i norra Högsby.

Erland och Anna fick fem barn men äktenskapet mellan dem blev inte lyckligt. Redan de första åren började det knaka i fogarna, och prästen noterade: ”Äktenskapskif anmält 22/7 1863″. De kivades alltså och kivet anmäldes till prästen. Först 1870 finns det notering om att de kallas till möte hos prästen för sitt bråkande, men prästens ord tycks inte ha haft någon större inverkan. I mars samma år avvek Anna nämligen från maken och i september 1872 fick prästen en dopattest från Hallinge­berg, där Anna hade fött ett oäkta gossebarn. Samma år var skilsmässan ett faktum, men det var inte bara Anna som var orsak till den.

Erland var inte guds bästa barn han heller. Tvärtom. I Kalmar regementes general­mönster­rulla för åren 1869-1872 finns en hel liten avhandling om Erlands eskapader. Straffrullan berättar att han redan 1866 varit i slagsmål på Hanåsa marknad och fått 10 dagars vatten och bröd i Kalmar läns cellfängelse. Hanåsa marknad strax norr om tätorten Högsby hölls i september varje år. Folk från alla närliggande socknar samlades för att handla och umgås.

Det finns många rapporter från Han­åsa i böcker och tidningar. Högsby kommuns sockenbok, Högsbyboken, berättar:

Här var en av tusenden eftersökt plats, där det såldes och köptes, där det gavs ut stryk och togs emot stryk, där brännvin – åtminstone tidigare – flöt i en aldrig sinande ström tillsammans med porter, bier, öl, kaffe, sodavatten och saft – samt blod.

Man kan gott förstå att Erland råkade illa ut i den miljön. Att han var benägen på starkvaror framgår av senare noteringar.

I mönsterrullan för 1872 finns ett lösblad instoppat vid Erlands namn. Det är beskriv­ningen av ett mål med domslut vid Handbörds härads lagtima vinterting i mars samma år.

Det visar sig att torparen Karl Johan Åström i Hedasjö, Högsby, anklagat sin hustru Johanna Charlotta Petersdotter för hor med ingen mindre än gifte soldaten Erland Hög. Samtliga var kallade till tinget, Karl Johan och Johanna hade infunnit sig ”men Hög afhöres ej”. Det verkar dock inte spela så stor roll – det fanns redan ett erkännande från Erland och dessutom samstämmiga redogörelser från två vittnen. Det ansågs därmed ådagalagt ”att svarandena särskildt en natt i Oktober månad 1870 haft köttsligt umgänge med hvarandra”. Häradsrätten dömde båda till ett års fängelse.

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Fängelsedomen verkar aldrig ha verkställts, för Erland härjade vidare. I april 1872 dömdes han till böter för ”fylleri å allmän väg i närheten av kyrka”. Han ställdes på ett års förbättring för dåligt uppförande. Men det tycks inte ha hjälpt, så sedan gick det som det gick. Han blev ersatt av en annan soldat med noteringen ”Erland Jacobson Hög kasserad för liderlighet, afförd ur rullan den 7 augusti 1873″.

Så kan det gå när inte haspen är på! Liderlighet betyder inte nödvändigtvis detsamma som idag, när ordet ju främst kopplas till sexuellt lättsinne. I gamla tider kunde det även betyda annan sedeslöshet, förargelseväckande beteende etc och ofta verkar spriten vara inblandad. Det var inte ovanligt att soldater fick avsked på grund av liderlighet.

Hur som helst, Erlands militära karriär var därmed definitivt slut.

Efter skilsmässan flyttade Anna till Kalmar där hon redan i november 1873 gifte om sig med en repslagare. Med honom fick hon också fem barn, varav två föddes före äktenskapet, ett till och med medan hon fortfarande var gift med Erland. Det var tre söner och två döttrar och alla sönerna gick till sjöss, åtminstone periodvis.

Erland levde ensam några år och tycks ha klarat sig från vidare klammeri med rättvisan. 1882 gifte han om sig med Johanna Maria Ståhl från Högsby. De var båda i 50-årsåldern och det blev inga barn i det giftet. De var fattiga, kan man se i församlingsböckerna, och hade antagligen understöd från socknen. Efter soldatkarriären tycks inte Erland ha fått vare sig arbete eller jordlott utan de var inhysta i Drageryd 1.

I oktober 1915 dog Erland av lungkatarr. Bara några månader tidigare hade Johanna dött av ålderdomsavtyning. Första hustrun Anna levde till 1918, när kronisk bronkit ändade hennes liv.

Kort om Erlands och Annas barn

Äldst i barnaskarn var Karl August Reinhold, född 1861. Han gick till sjöss och tycks inte ha kommit tillbaka. Så småningom skrevs han in i lösdrivarförteckningen med kommentaren ”sjöman, varit borta i flera år”. Spåren efter honom slutar där. Johan Peter (1864-1936) dömdes 1891 till fem månaders straffarbete för misshandel. När han kom ut från fängelset ändrade han sitt efternamn till Högström och flyttade till Rogsta i Gävleborgs län. Han dog där 1926, ogift.

Emelie Ottilia föddes 1865. Hon flyttade till Stockholm, gifte sig med arbetaren Karl Johan Andersson från Undenäs i Skaraborg. Han gick bort tidigt och Emelie blev änka vid 32 års ålder. Hon tycks ha haft ett hårt liv, runt sekelskiftet var alla barnen på asylen på Östgötagatan, dit hemlösa och vräkta personer kunde få komma via remiss från fattigvården eller genom att polisen förde dit dem. Emelie födde två oäkta barn efter makens död och tycks ha varit utan arbete under långa perioder. 1910 flyttade hon i alla fall till Solna och blev hushållerska åt en stenarbetare i Huvudsta. Bilden nedan visar nutida rester av ett stenbrott där.

Rester av stenbrottet i Huvudsta

Rester av stenbrottet i Huvudsta

I Solna slutar spåren efter Emilia. Efter vad man kan se i böckerna var hon det enda av de fem barnen som själv fick barn.

Erlands och Annas fjärde barn, Otto, föddes 1867 och dog efter bara två månader. Yngst var dottern Anna Josefina (1868-1878) som dog tio år gammal i mässling.


nu & då: Vällingby

I mitten på 1980-talet bodde jag i Hässelby ett par år. Var student och åkte med tunnelbanan dag ut och dag in till universitetet, först med den långsamt lunkande gröna linjen som gick ovan jord men stannade vid varje mjölkpall. Efter byte gick färden vidare med den obehagligt djupa underjordiska röda linjen upp till Frescati. Särskilt på hemvägen var de 35 minuterna från t-centralen outhärdligt långa. De mossgröna vagnarna med den gröna inredningen och den iskalla belysningen knirpade och gnällde och orkade nästan inte ta de stundtals tvära kurvorna. Sakta sakta…

Men så till sist. Först Vattenfalls höghus vid Råcksta och strax bortanför: det snurrande V:et på taket till Vällingby centrum. Då var det bara ett par stationer kvar ut till Hässelby strand. Snart hemma. Äntligen.

Även om bilden nedan nog är ännu äldre så såg det ungefär likadant ut på min tid.

Gamla tiders inlopp

Vällingby. Gammalt vykort

Vällingby invigdes 1954 med buller och bång som den första ABC-förstaden – arbete, bostad, centrum. Allt skulle finnas till hands i denna nya, moderna, bekväma och designade stad. När jag kom dit 30 år senare var den fina förorten nog lite bedagad och sliten och i behov av uppfräschning. För mig var Vällingby ett köpcentrum där jag hoppade av tunnelbanan och gick ett varv ibland innan jag åkte de sista snäppen ut till Hässelby strand. Alla de femtiotalssymboler som jag är så fascinerad av idag, dem såg jag inte då.

Fantastiska lyxkrogen Vällingehus från 1954, till exempel. Den skulle vara förortens motsvarighet till Operakällaren och NK svarade för inredningen. På 1980-talet var krogen nedlagd sedan länge och det var antagligen kontor i huset. Om jag känner mitt 80-talsjag rätt tyckte jag den gamla fasaden var fruktansvärt ful.

Vällingehus

Vällingehus

Det tycker jag inte idag. Idag är det ett restaurangtorg där inne, och ingenting av den ursprungliga inredningen är bevarat. Men fasaden finns kvar och nog är den snygg!

För några år sedan rustades centrumet upp. Den klassiska femtiotalsmiljön skulle bevaras samtidigt som alltihop skulle fräschas upp och moderniseras. Vid ett hastigt besök har jag svårt att tycka nånting – är glad över det gamla som är kvar, som ringarna i stenläggningen, trappan, lyktorna och Vällingehus. Det nya förstår jag mig inte på, det kompletterar inte utan stör mest. Men det är kanske bara för att jag inte fått ihop det riktigt…

Glastaket

Glastaket och kajorna

Tunnelbanan går förstås samma gamla väg och stannar vid samma stationer. Lite mindre knirpigt är det med de nya tågen. När man närmar sig Vällingby skymmer åtminstone ett nybyggt glaspalats det gamla V-huset, men det står ändå kvar där bakom – och v:et det snurrar vidare.

V-snurr och retrolykta

V-snurr och retrolykta


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.