En sjöfararfamilj, del 1: kapten Svensson

Min mormors morfar Johan August Svensson föddes den 15 februari 1837 i Kalmar. Kanske växte han upp med spännande historier om sin morfar, båtsman Daniel Blomma, som ville gå till sjöss men som dog ung under hårt arbete på kommendering i den främmande storstaden Göteborg. Eller också var det bara ett naturligt yrkesval för unga män i kust­stä­derna att gå till sjöss. Hur som helst, liksom flera grannpojkar i kvarteret hemma i Kalmar blev Johan sjö­man. 1856 fick han betyg till sjö­mans­tjänst och skrevs in i rullorna som sjöman nr 16.

I september 1866 gifte han sig med jämnåriga Maria Johansson från Mortorp som vid tiden tjänade som piga i Kalmar. De blev kvar i staden i exakt tolv år och fick fem barn där. 1878 gav de sig av till Oskarshamn, där yngste sonen föddes.

Oskarshamns hamn, 2010

Johan såg stora delar av världen på sina resor. Under 1876 förde han befälet på skonerten Hoppet i Östersjöfart. Han hade en lön på 40 kr i veckan. Åren 1881-1882 var han befälhavare på skonerten Mårthen under några Englandsresor.

Mitt i mörkaste november år 1885 for Johan till Gävle och mönstrade på skeppet Jupiter som förste styrman under kapten J P Johansson. Nu bar det av till Melbourne, Australien, och Johan var borta i ett och ett halvt år från Maria och de fem barnen. I april 1887 återkom han till Oskarshamn via Stockholm där han mönstrade av. Säkert var han efterlängtad och säkert hade han kofferten full av exotiska presenter. Och vilka historier han måste ha kunnat berätta från haven och alla länder han sett på den långa vägen till Australien.

Barkskeppet Jupiter. Dock före Johan Svenssons tid. Tavlan tillhör Nykarleby museum.

Nästa resa som finns dokumenterad påbörjade Johan i oktober 1891. Det står ”England och vidare”, och man skulle bra gärna vilja veta vart resan gick vidare. Han var nu befälhavare igen,  på skonerten Oden, och resan tog ett drygt år.

Den 21 juni 1895 hände en fruktansvärd olycka på Atlanten mellan Sydamerika och Europa. Johan var styrman på fartyget Dorkan som led skeppsbrott, kanske under en storm. Han omkom i olyckan, troligen tillsammans med hela sin besättning. Oskarshamns dödbok från 1895 berättar om dödsorsaken: ”Trol. hjertslag + kropps­skador ådragna vid skeppet Dorkans skeppsbrott”. Samtidigt står det att han dog ”ombord å brasilianska paketångaren Itaipava å Atlanten”. Antagligen räddades han av det brasilianska fartyget, men dog ändå av skadorna.

Johan blev 58 år. Fyra år senare, den 4 april 1899, dog hustrun Maria av hjärtförlamning. Tillsammans hade de sex barn. Den förstfödda, Esther Carolina, dog i lung­inflamma­tion bara några månader gammal. Det dröjde sedan tre år innan nästa barn kom, det var min mormors mor, Anna Maria, född 1870.

Anna Maria, min mormors mor, med sin Anton Hultqvist på förlovningsdagen

Anna Maria hade fyra yngre bröder. De två äldsta följde i faderns fotspår och gick till sjöss, de två yngsta blev typografer och hamnade i boktryckar­branschen. Alla fyra bytte bort efter­namnet Svensson 1896 och blev bröderna Franke. Varför de just tog namnet Franke är okänt, kanske lät det bara stiligt.

Återkommer snart till de två äldsta bröderna Franke, de som gick till sjöss.

Lite patina, helt enkelt

Inte bara antikviteter kan ha stilig patina. Det riktigt skruttiga kan vara snyggt på sitt alldeles egna sätt. Och grunkor har sina berättelser, precis som hus, träd och människor.

 

Murkultur

Där sitter de i sitt klassrum, allvarstyngda, snudd på sorgsna, eleverna vid Aspnäs skola i Jakobsberg någon gång runt förra sekelskiftet. Målningen av dem är nedsmutsad, många gånger översprejad med graffiti, avtvättad och urskiljbar än en gång. Någon gång för kanske 20 eller 30 år sedan upplät kommunen sidomurarna på några gångtunnlar till målningar ur traktens historia. Och det handlar om väldigt lokal historia, som utspelat sig längs vägen där tunnlarna finns. Kanske var det eleverna på någon konstkurs på Jakobsbergs folkhögskola (inrymd i Jakobsbergs gård), som hade ett murmålningsprojekt. Det här fotot måste de ha haft som förlaga:

Fotograf: Fotofirma Olsson, källa Järfälla kommuns bilddatabas

På målningen finns skolan med, den första skolan i Aspnäs, byggd 1846. Här på ett foto från 1951:

Fotograf: Arthur Johlin. Källa Järfälla kommuns bilddatabas

Åtta år senare monterades skolan ner, virket magasinerades för eventuella framtida behov, och minsann, ytterligare 15 år senare uppstod behovet och man byggde en raststuga på Ängsjö friluftsområde av timret.

I en annan tunnelmynning finns en bild av en del av arbetsstyrkan vid Jakobsbergs gård 1911, även den mer eller mindre utsuddad av tidens hårda slitage, men ändå bevarad mitt i förorten.

Det är en grupp män och pojkar som fotograferats en sommardag för exakt 100 år sedan och deras namn är noggrant upptecknade till höger. Ur fotot nedan har konstnären valt att måla av högra halvan av gruppen:

Okänd fotograf. Källa: Järfälla kommuns bilddatabas

Jag vet inte hur många gånger jag hade gått genom de här tunnlarna utan att se målningarna. När jag väl upptäckte dem blev jag helt tagen. De avbildar samhällets historia och de är själva historia med en brutal men på något sätt vacker patina. Historien står stark ända in i nuet. Det här är de människor som bodde och verkade här före oss och trampade samma mark – i en annan tidsålder och ändå inte så längesedan. Det känns helt rätt att heja på dem på promenaden i deras omgivningar – och mina.

Ett särskilt tack till Järfälla kommun för den underbara bilddatabasen.

Kändisspaning

En stor andel av Sveriges befolkning är släkt med Gustav Vasa, det är allmänt känt. Och många värmlänningar anses ha Selma Lagerlöf bland sina anor. Själv har jag inte hittat någon storkändis i min släktforskning än, men jag har många outforskade tåtar som kan rymma hur många stjärnor som helst. Eftersom jag  fascineras storögt av alla öden jag möter så är jag inte ute efter vare sig makthavare, kulturpersonligheter eller andra kändisar. Men visst… en krydda vore det att ha en celebritet i släktträdet. Får jag önska vill jag ha Gustaf Fröding (som i och för sig är släkt med Selma så då får jag henne på köpet).

Gustaf Fröding. Okänd fotograf, bildkälla Riksarkivet

I väntan på en känd släkting får jag ta det näst bästa. Jag har nämligen några släktingar som befunnit sig nära kända personer under kortare eller längre tid. Det smäller också högt.

Apropå skalder…

Systrarna Andersdotter på Klastorp

På försommaren 1885 kom systrarna Andersdotter till Kungsholmen i Stockholm. Anna Maria var 24 år och Johanna 18 och de var födda och uppvuxna i Hova i Västergötland. Anna hade varit i staden sedan 1881 och tjänat hos en verkmästaränka Busch på Grevturegatan. Tillsammans med lillasyster Johanna tog hon nu tjänst i den vackra villan Klastorp på Kungsholmen. Klastorp ligger vid Mariebergsbrons norra fäste och på den tiden gick färjan över till Lilla Essingen därifrån. Märkligt nog har jag inte hittat någon bild på Klastorp, vare sig ny eller gammal, man får ta en titt i Eniros gatuvy. Men en soldisig höstdag 2007 råkade jag själv tillfälligtvis fånga villans lusthus med mobilkameran. Villan är lika solgul och ligger bland träden mellan lusthuset och bron. I bakgrunden DN-skrapan.

Från Lilla Essingen mot Mariebergsbron och Klastorps lusthus, 2007

Även ångbåtar från staden trafikerade Klastorp och dessutom fanns Forslunds varv i närheten. Inget läge kunde vara bättre för systrarnas arbetsgivare. Han var ångbåtskommissionär och han hette Oscar Strindberg.

Oscar Strindberg 1897. Okänd fotograf. Bildkälla: Västergötlands museums bilddatabas.

Oscar var född 1847 och näst äldst i Carl Oscar Strindbergs och Eleonora Ulrika Norlings barnaskara. Två år efter Oscar föddes gossebarnet som skulle komma att bli en av Sveriges allra största författare, August.

Familjen Strindberg bodde på Klastorp mellan 1885 och 1892 och hade alltså precis flyttat in i villan när systrarna från Hova gjorde entré. Mor i huset hette Hedvig Maria Gustava Hedberg och var från Västmanland. I familjen fanns tre barn, Eva Eleonora, 8 år, Gustaf Erik, 5 år, och Karl Oskar Fredrik, 3 år. Anna och Johanna var de enda tjänarna i huset under det närmaste året och nog kan man se dem springa och leka med barnen bland klippor och snår där kring lusthuset. Det troliga är att de aldrig fick träffa August eftersom han var utomlands mellan 1883 och 1889, men kanske kom det brev från honom och säkert var han ett samtalsämne i familjen.

August Strindberg ca 1892. Fotograf: han själv. Bildkälla: Wikimedia

Närmare än så kom inte Anna och Johanna den store skalden, så kändisspaningen stannar verkligen vid en spaning.

Anna blev kvar hos Strindbergs i två år. Därefter flyttade hon till Reimersholme där hon blev piga och senare kokerska hos verkställande direktören på spritfabriken. 1891 gifte hon sig med en av arbetarna på fabriken, Carl Axel Lönn, och de fick dottern Olga.

Johanna lämnade Klastorp efter bara ett år och var det följande året piga hos apotekaren Norselius med familj på Hantverkargatan. Hon gifte sig aldrig utan försörjde sig som sömmerska till sin död 1904.

Återkommer med fler kändisspaningar så småningom.

Inspiration och beslutsångest

Förr eller senare drabbar det förmodligen alla som släktforskar eller ägnar sig åt någon annan hobby. Man har så många tåtar och uppslag att man inte vet i vilken ände man ska börja.

Förra helgen var jag på släktforskardagarna i Norrköping. Två dagar med föredrag och mässa och 4 000 entusiastiska forskare. Dessutom i en mycket passande miljö – Louis de Geer konsert och kongress vid Motala ström, mitt i Industrilandskapet. Staden har tagit vara på de gamla fabrikerna, väverierna och kvarnhusen på ett sagolikt sätt.

Louis de Geer konsert och kongress i Norrköping

Fick med mig en hel del intressant material, bland annat polisunderrättelser på dvd, några böcker och en massa tips. Det är inspirerande att gå omkring där på mässan och insupa atmosfären av entusiasm, kunnande, hjälpsamhet och framför allt… att allting runt omkring mig handlar om det jag brinner för. Ganska oemotståndligt faktiskt.

Så kommer man hem och ska göra något av allt det nya. Inga problem, om det inte varit så mycket annat. Jag har stora områden som jag vill dokumentera, till exempel mitt tunga frikyrkoarv på samtliga släktgrenar, och ett underbart gammalt gårdsarkiv som ännu bara är inventerat och sorterat men som rymmer många historier. Massor av mer avgränsade tåtar också, men lika spännande. Och så måste man ju ägna sig åt vanlig hederlig grundforskning! Och kolla släktforskningsgrupperna på Facebook, läsa en eller annan blogg – och helst blogga själv då och då. Allt detta på den lilla tid som finns kvar när allt annat fått sitt.

Karlstads baptistkyrka, Tabernaklet, från 1925

Jag klagar inte. Sån här beslutsångest är mycket kärt besvär. Bara att välja som jag vill. När jag vill. Ingen deadline utan helt på mina villkor. Är lite för ivrig bara. Vill göra allt, NU!

Något blev i alla fall gjort idag. Har ändrat utseendet på bloggen. Det visade sig att det snygga typsnittet book antiqua inte ser så bra ut på vissa skärmar och i vissa upplösningar. Det visste man väl egentligen, inga seriffer på skärm har det ju alltid hetat. Så nu hoppas jag att den gamla trotjänaren verdana ska vara läsbar för alla.

Men nu får jag väl ändå ta och slå upp några årtal!