nu & då: Vällingby

I mitten på 1980-talet bodde jag i Hässelby ett par år. Var student och åkte med tunnelbanan dag ut och dag in till universitetet, först med den långsamt lunkande gröna linjen som gick ovan jord men stannade vid varje mjölkpall. Efter byte gick färden vidare med den obehagligt djupa underjordiska röda linjen upp till Frescati. Särskilt på hemvägen var de 35 minuterna från t-centralen outhärdligt långa. De mossgröna vagnarna med den gröna inredningen och den iskalla belysningen knirpade och gnällde och orkade nästan inte ta de stundtals tvära kurvorna. Sakta sakta…

Men så till sist. Först Vattenfalls höghus vid Råcksta och strax bortanför: det snurrande V:et på taket till Vällingby centrum. Då var det bara ett par stationer kvar ut till Hässelby strand. Snart hemma. Äntligen.

Även om bilden nedan nog är ännu äldre så såg det ungefär likadant ut på min tid.

Vällingby. Gammalt vykort

Vällingby invigdes 1954 med buller och bång som den första ABC-förstaden – arbete, bostad, centrum. Allt skulle finnas till hands i denna nya, moderna, bekväma och designade stad. När jag kom dit 30 år senare var den fina förorten nog lite bedagad och sliten och i behov av uppfräschning. För mig var Vällingby ett köpcentrum där jag hoppade av tunnelbanan och gick ett varv ibland innan jag åkte de sista snäppen ut till Hässelby strand. Alla de femtiotalssymboler som jag är så fascinerad av idag, dem såg jag inte då.

Fantastiska lyxkrogen Vällingehus från 1954, till exempel. Den skulle vara förortens motsvarighet till Operakällaren och NK svarade för inredningen. På 1980-talet var krogen nedlagd sedan länge och det var antagligen kontor i huset. Om jag känner mitt 80-talsjag rätt tyckte jag den gamla fasaden var fruktansvärt ful.

Vällingehus

Det tycker jag inte idag. Idag är det ett restaurangtorg där inne, och ingenting av den ursprungliga inredningen är bevarat. Men fasaden finns kvar och nog är den snygg!

För några år sedan rustades centrumet upp. Den klassiska femtiotalsmiljön skulle bevaras samtidigt som alltihop skulle fräschas upp och moderniseras. Vid ett hastigt besök har jag svårt att tycka nånting – är glad över det gamla som är kvar, som ringarna i stenläggningen, trappan, lyktorna och Vällingehus. Det nya förstår jag mig inte på, det kompletterar inte utan stör mest. Men det är kanske bara för att jag inte fått ihop det riktigt…

Glastaket och kajorna

Tunnelbanan går förstås samma gamla väg och stannar vid samma stationer. Lite mindre knirpigt är det med de nya tågen. När man närmar sig Vällingby skymmer åtminstone ett nybyggt glaspalats det gamla V-huset, men det står ändå kvar där bakom – och v:et det snurrar vidare.

V-snurr och retrolykta

nu & då: Älvsjö station

Älvsjö station. För många förknippad med Stockholmsmässan eller kanske med Ericssons många kontor i området. Ta en titt på bilden nedan, den är från 1890-talet och visar det dåvarande stationshuset, personal och resenärer. Och fina reklamskyltar!

Älvsjö station, 1890-tal

Och så går vi över till nutid! På 1990-talet hade jag flera konsultuppdrag söder om Stockholm och Älvsjö var ofta min knutpunkt där jag bytte mellan pendeltåg och buss. Hur stationen såg ut på den tiden har jag tyvärr ingen bild på men det var en vanlig pendeltågsstation från 1970-talet med en lång blåsig gångramp och rulltrappor ner till bussterminalen.

Nu var det ett tag sen jag var där – så döm om min förvåning när jag en grå februarilördag steg av tåget för att besöka antikmässan…

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Nog hade jag hört att det var något nytt på gång i Älvsjö, och det behövdes ju, men det här illgröna glasschabraket hade jag aldrig kunnat drömma om. Med stora ögon klev jag omkring och knäppte bilder. Nytt, gammalt, blandningen av nytt och gammalt – jag brukar inte ha svårt för nåt av det där. Men detta…  Ska det ge resenärerna vårkänslor eller vad är meningen? Förstår det inte alls, men nästa gång jag kommer hit är det kanske sommar och sol, byggena är klara och de gröna husen smälter in på ett underskönt sätt i omgivningarna. Kanske.

Fotorunda – med ögon känsliga för grönt…

Entréhall med högt i tak och retrolampor

Stort och grönt…

…ja faktiskt chockgrönt!

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien, här i form av en kyrka, troligen Brännkyrka med anor från 1100-talet.

nu & då: Centralen

Bilden nedan föreställer Stockholms Centralstation omkring 1920. Byggnaden, som invigdes 1871, har efter 50 år kvar mycket av sin palatsliknande pampighet. Tillbyggnaden på huvudingången var ett biljettkontor som hade tillkommit i början på 1900-talet och kallades puckeln. Den togs bort igen vid en stor ombyggnad på 1920-talet.

Stockholms central omkring 1920

Redan 1920 var taximyllret livligt. Idag är det likadant, även om stuket på bilarna har ändrats en del.

Stockholms central 2013

Idag är centralen huvudbyggnad i det gigantiska komplex som växer upp runt Klarabergsviadukten och stationsområdet. Pampig är den fortfarande om än något slätare och stramare än i gamla tider. I början av 1950-talet ”hyvlades” nämligen fasaden av och vad som då ansågs som onödig utsmyckning togs bort.

På insidan, i den stora väntsalen, har inte förändringarna varit så stora, även om det tillkommit rulltrappor, affärer och en ”spottkopp”.

Stora väntsalen, 1920-tal

Annars är mycket sig likt: armaturerna, jordgloben (fast det inte går att dricka vatten ur den längre) och valvbågarna.

Stora väntsalen 2013

Det byggs och förändras något enormt kring centralen nu, som sagt. Förändring är ofta bra och nödvändigt men man måste kunna lämna kvar spår av det gamla, som ledtrådar till historien. Det finns gott om sådana spår på centralen, åtminstone än så länge. Om det nya som är på gång finns mer att läsa här: http://www.trafikverket.se/citybanan.

Faktakälla: Stockholms järnvägar 2. Centralstationen och Norra stambanan av Hans Björkman och Gert Ekström.

En stad blir till, del 3

Det gamla flygfältet i Barkarby är nu en enda stor byggarbetsplats. Här ett bildsvep från mars 2013. Se även tidigare inlägg om Barkarbystaden: En stad blir till, del 2 och del 1.

Grundplåt

Inhägnat

Marssol

Inte riktigt som Forum Romanum

Hoppfullt vårljus över fantasieggande bygge

nu & då: Jakobsbergs station

Det är roligt med gamla vykort! På sistone har jag köpt på mig en liten trave kort på platser som jag har någon form av anknytning till. Här kommer därför första inlägget i en tänkt serie med bilder från nu och då, med början här hemmavid.

Järnvägsstationer har mycket att berätta om tidevarv och samhällen. Jag har alltid varit en tågresenär – fjärrtåg, pendeltåg och tunnelbana. Kanske är det därför jag fascineras lite av stationer – av all väntan, alla tankar och alla minnen de representerar.

Det börjar se ganska skamfilat ut, gamla stationshuset vid Jakobsberg i Järfälla. Själva stationen huserar förstås sedan länge i ett modernt pendeltågsschabrak, men det gamla huset står kvar, kallas numer Villan och är restaurang. Huset har överlevt sedan 1876 och står nu mitt i den brusande tjugohundratalsförorten och minner om tider som svunnit.

Jakobsbergs station 2013

Bakom huset skymtar byggnader från olika epoker i förortens historia. De saknas förstås helt i bilden nedan från ca 1960. Den storskaliga förorten fanns ännu inte, större delen av ortens centrala delar var trädgårdsstad, även om ett och annat flerfamiljshus börjat byggas och befolkningen börjat öka. Men det är fortfarande lummig idyll runt stationen.

Jakobsbergs station ca 1960

Ytterligare 30 år tillbaka i tiden finns det vackra lilla ställverket kvar intill stationen och i bakgrunden syns flera stugor. Villastaden Jakobsberg var ännu ganska ny och trakten präglades av jordbruk och landsortsidyll. Inga elledningar syns över spåren – banan elektrifierades först 1946. År 1930 trafikerades Jakobsberg av 18 ångdrivna lokaltåg och 8 fjärrtåg per vardag, kanske ändå inte så illa för en liten ort. Och jag tror att huset var rött!

Jakobsbergs station 1934

Stationskultur

Snart jullov och nytt år. För den som vill ägna sig åt en kulturgärning under 2013 kommer här ett tips: Dokumentera gamla pendeltågsstationer! Troligen är det ett råd att ta till sig var man än bor men det gäller alldeles särskilt i Stockholmsområdet de närmaste åren.

Bilden nedan visar bygget av huvudentrén till Citybanan, den helt nya pendeltågstunneln genom Stockholm. Nya pendeltågsspår byggs också hela vägen nordväst ut, för att ge tätare och stabilare trafik.

Entrégropen

I och med bygget av nya Citybanan och Mälarbanan kommer flera pendeltågsstationer att flyttas, byggas om eller helt enkelt läggas ner och rivas. Några exempel på dessa olika förändringar är Karlbergs station i Vasastan samt Barkarby och Kallhäll i Järfälla. Här ett bildsvep.

Karlbergs station, vilande på vacker bergvägg

Klassiska Karlberg. Själva stationen invigdes 1882 och femtio år senare, 1932, stod den nuvarande stationsbyggnaden klar. Om några år läggs den ner när Citybanan leder pendeltågen via den nya stationen vid Odenplan i stället.

Perrongerna vid Karlberg och slottet i fonden.

Tar man sig någon mil nordväst ut, in i Järfälla kommun, kommer man till Barkarby station. Den ska flyttas 250 meter norrut för att komma närmare den nya Barkarbystaden. Läs mer om tågtrafiken i den expansiva regionen här: http://www.barkarbystaden.se/sidor/tagtrafik/

Barkarby var från början en idyll med en liten stuga till stationshus och villor och lummighet runt omkring. Numer inte fullt så idyllisk.

Bron är från 1930-talet. Där regleras bil- och busstrafiken med ljussignaler, en riktning i taget. Den är för smal för att vara tvåfilig. Bron ska nu rivas och ersättas av en ny gång- och cykelbro, efter vad jag förstår.

Barkarbybron

Man får hoppas att gångtunneln med kakelkonsten bevaras.

Barkarbyälg

Och långt där borta skymtar den nya staden som stationen ska närma sig. Och däremellan E18… Barkarby ska bli en knutpunkt och så småningom byta namn till Stockhom Väst.

Staden och vägarna

Två snäpp längre ut ligger Kallhäll. Även denna anrika station ska rivas och det blir en helt ny byggnad. Bara bra? Är den nuvarande ful som stryk? Ja, kanske. Men ett tidsdokument och en symbol för förortstro och framtidstro där den reser sig  i urskogsgrönskan.

Kallhälls station

På den kompakta betongväggen ut mot Kallhällsleden finns en rest från det första stationshuset, en gavelspets som räddades när huset revs 1982. Fantastiskt!

Ett spår av det förflutna

Stationen och skylten

Till sist en bild av det lilla bedagade stationshuset i Jakobsberg. Stationen här är en av Sveriges största järnvägsstationer med 20 000 passagerare per dag, men den hör kanske till dem som påverkas minst av den nya järnvägen – det blir en ny utgång i södra delen och så ska det gamla stationshuset flyttas – tio meter! – för att lämna plats åt de nya spåren. Men än står det där det har stått sedan 1870-talet eller så.

GOD HELG!

Jakobsbergs gamla stationshus

Lekfulla ledtrådar

Återkommer än en gång till den nedlagda flygplatsen här i Barkarby. Den kan fortfarande anas framför skogsfonden på bilden nedan. Ett tag till…

Mot flygplatsen

Flygplatsen är en rest av 1900-talets verksamhet i området. Vänd dig helt om jämfört med bilden ovan så hamnar du ännu längre tillbaka i tiden, när det var jordbruksland här i bondbyn Ålsta. Den sista huvudbyggnaden på Ålsta brändes troligen ner i början på 1960-talet enligt Järfällaboken II. Idag finns bara lummig grönska kvar.

Ålsta bytomt, precis intill nybyggen, lekplats och flyghangar

Under en period möttes epokerna – byn och flygfältet samsades sida vid sida.

Ålsta skymtar bakom ett engelskt flygplan på Barkarby flygfält 1930. Foto: Alice Ahlsén. Järfälla kommuns bilddatabas.

På det gamla fältet byggs det ny stad för fullt (se förra inlägget här på nu & då) och snart kommer spåren av landningsbanan att vara förintade. Men… I den framväxande staden, intill den gamla flyghangaren som fått vara kvar, har kommunen anlagt en flyglekplats! Militärflygfält blir lekflygfält.

Liten flygplats tar över

De lekande ungarna kanske inte bryr sig så mycket om ifall det är ett flygledartorn de far omkring i, eller en helt vanlig klätterställning, men för mig är det en fröjd att se de fyndiga lekattraktionerna och kopplingen till bygdens historia.

Där finns förstås ett litet bulligt flygplan, som jag skam till sägandes helt missade. Och så…

…en tankstation…

…ett flygledartorn med instrumentpanel och allt…

…och givetvis en landningsbana.

Jodå, det finns gungor också, och sandlåda, och någon sorts hoppmattor som var väldigt populära.

När den nya staden är färdig, och flygplatsen för evigt utraderad, kommer lekplatsen att vara en ledtråd till historien. Genialiskt. Ta med era barn hit, vet ja, och berätta för dem vad det handlar om!

Och måtte bytomten få vara kvar där den ligger farligt nära jätteexploateringen.

Ålsta bytomt

En stad blir till, del 2

Nej, det här är inte Eriksbergskranen! Men liksom i Eriksberg på Hisingen i Göteborg bygger man här en ny stad på och runt lämningarna av en tidigare verksamhet.

För drygt ett år sen skrev jag ett inlägg om den nya stad som är planerad på det gamla flottiljområdet i Barkarby, Järfälla: En stad blir till. Sedan dess har det hänt en hel del. Staden har utökats med radhus, flerfamiljshus och ett äldreboende. Ännu ser man inte mycket av gator och stadskvarter, men det kommer väl…

Staden växer. Det låga huset i mitten är äldreboendet Flottiljen som ser designat och intressant ut åtminstone från utsidan.

Särskilt intressant har det varit att följa det gamla militärflygfältets öden. I våras såg man de första tecknen, det pågick någon sorts mätningar eller liknande.

I våras: byggförberedelser på det gamla flygfältet

Under sommaren gjorde grävskoporna allt större ingrepp i gräsmattor och körbanor på fältet.

Demolering

I september konstaterade vi från andra sidan, det vill säga inifrån själva flygplatsområdet, att inga plan någonsin mer skulle taxa ut från landningsbanan bort mot den gröna hangaren.

I fonden: den gröna hangaren, nu privata lägenhetsförråd

Stopp va’re här också. I fonden: Kista/Akalla

Så en dag i början på oktober stod den där: skylten som definitivt visar vad som händer: sjuvånings hyreshus med butiker i bottenplan, inflyttningsklart 2014.

Beviset…

Alltihop är otroligt spännande att följa. En bygd förvandlas än en gång. Från jordbruksland till militärområde till handelsplats – som nu införlivas i den nya staden. Fascinerande. Visst svider det lite att se flygplatsen gå om intet. Och visst hoppas man att byggherrarna lämnar kvar spår av det gamla. Och att det inte går för fort det hela, så det blir miljonprogramsproblem om igen.

Och att ingen rör det intilliggande Västra Järvafältets naturreservat som är mitt energiförråd och min upptäckarvärld. Som kulturmiljö rena drömmen för släkt- och bygdeforskare och andra historieintresserade. Som landsbygd mitt i stan rena drömmen för alla som söker återhämtning, vila, frisk luft, naturupplevelser, motion eller bara en liten påminnelse om en gången tid. Rör de det flyttar jag! Men annars så.

Tallbohov

Urgamla stigar finns kvar som gångvägar genom den en gång så stora Hammarskogen. Här vandrade torparna på väg till dagsverkena, kyrkan eller släkt och vänner i grannstugorna. Och här vandrar folk än idag, mot handelsplatsen, skolan eller pendeltåget.

Gångväg genom Hammarskogen över berget vid Tallbohov

Hammarskogen är idag inte mycket mer än en skogsremsa mellan E18 och 1960-talsområdet Tallbohov i södra Jakobsberg i Järfälla. Men med lite fantasi kan man ändå få för sig att man är mitt ute på landet. Med ännu lite mer fantasi, och ett och annat gammalt foto, kan man få en ganska klar bild av hur det sett ut här genom åren.

Området Tallbohov ligger på en höjd och är uppkallat efter torpet med samma namn. Det är inte svårt att förstå namnet när man går genom den tallrika skogen. Även Tallbohovsskolans skolgård pryds av mäktiga urskogsträd.

Skolgårdstall

Tallbohov hörde inte till de äldre torpen i socknen utan finns omnämnt först i början på 1800-talet. Sista familjen i stugan kom från Björneborg i Finland. Det var änklingen och före detta konstgjutaren Karl Fredrik Suomi Vinberg som 1919 kom till Tallbohov tillsammans med sina fyra barn. Med sig hade han också sin hushållerska, likaledes finskfödda Elina Sofia Timgren. När Karl dog 1924 tog Elina över torpet och står som arrendator i församlingsboken. Hon flyttade tillbaka till Finland 1935 och samma år revs torpet. Fastigheten hade övergått i flygflottiljen F8s ägo.

Torpet Tallbohov ca 1914. Foto: Hann Marie Berndes. Järfälla kommuns bilddatabas

På 1940-talet anlade flygflottiljen en festplats på Tallbohovs gamla torpplats. Av någon anledning hamnade den där uppe på den skogiga höjden strax ovanför själva flottiljområdet.

Festplatsen vid Tallbohovs gamla torpplats, det som fanns kvar 1964. Foto: Lars Gustafsson j:r. Järfälla kommuns bilddatabas

När så den gamla torpplatsen omgavs av bostadshus, skola och dagis i mitten på 1960-talet fick den övergivna festplatsen lämna plats åt en fotbollsplan. Följaktligen finns idag inga som helst lämningar efter torp, trädgård eller festplats. Bilden nedan talar för sig själv: precis här låg torpet, men vem kan ana det? Man vill så gärna se några grundstenar, en syrenbuske eller en jordkällare. Här finns bara några foton kvar. Tur det i alla fall.

Skövlad torpplats

Flygflottiljen har förstås varit nedlagd länge, på senare år har det varit sportflygfält på gamla militärflygfältet Barkarby. Nu är även fältet nedlagt och det byggs bostäder där också. Men kommunen fortsätter sin fina gamla tradition att dekorera tråkiga gångtunnelväggar med bilder ur socknens historia. Här mer stiliserat än de tunnlar jag skrev om senast: Murkultur.

Mot nutid

Vid Aspnäs vägskäl

I centrala Jakobsberg finns en vägkorsning som kallas Aspnäs vägskäl. Namnet andas lantlig idyll och det stämde nog bra med verkligheten för sådär hundra år sen. Gamla Enköpingsvägen mötte här Allévägen (idag Viksjöleden) – en lång allé mellan två av socknens främsta gårdar, Jakobsberg och Säby. Torpet Aspnäs gav namn åt korsningen och där det låg ligger idag bostadsrättsföreningen Aspnäs med två svängda höghus.

I fonden brf Aspnäs en vintereftermiddag 2012, från mitt fönster

Diagonalt över korsningen från Aspnäs låg Skruven, ett stort hus där det bedrevs krog i det passande läget vid vägskälet på genomfartsleden mellan Stockholm och Enköping. Krogverksamheten upphörde omkring 1820 men bebyggelsen fanns kvar till 1890-talet som bostad för Säbys hantverkare.

Skruven under Säby. Teckning från 1813. Bildkälla: Järfälla kommuns bilddatabas

I skogsbacken där Skruven låg sägs det ha funnits lämningar in i det sista, någon husgrund och ett spisröse. Jag passerar platsen i stort sett varje helg men kom mig aldrig för med att rota mig in i dungen och leta efter resterna av detta intressanta hus. Och en dag var det för sent. På vintern 2009 sprängdes marken där huset stått bort, för bygget av kommunens nya brandstation.

Prydliga pyramider blev det av marken under Skruven och lämningarna av huset. Här byggdes den nya brandstationen 2009.

Kommunens första brandstation invigdes 1946 men blev snabbt för liten. Redan 1959 fattade kommunfullmäktige beslut om en ny brandstation vid Hästskovägen, och den invigdes 1962. Även detta är helt nära Aspnäs och vägskälet.

2011: Brandstationen från 1962 förfaller.

Sedan den hypermoderna brandstationen vid Skruven invigdes har den nygamla stationen stått och förfallit. Det har ryktats om att den skulle byggas om till lägenheter, men så en dag visade det sig: den skulle bort. Det ska byggas nya bostäder på platsen. Förståeligt kanske, men synd att den genuina 1960-talsfasaden inte kan bevaras.

Men så var det ju det där med rivningar. Man kan inte låta bli att dokumentera och försöka bevara det lilla som går innan allt är borta. Och att fascineras av allt som kommer fram när fasaderna rämnar.

Om tre veckor ska allt vara jämnat med marken, berättade mannen som jobbade på platsen idag.

Bara att njuta av de häftiga ruinerna!

Bilderna nedan är från den 3 juli 2012.

Också ett röse…

Stambyte på gång?

Murverk av olika slag

Lite grönska