nu & då: Älvsjö station

Älvsjö station. För många förknippad med Stockholmsmässan eller kanske med Ericssons många kontor i området. Ta en titt på bilden nedan, den är från 1890-talet och visar det dåvarande stationshuset, personal och resenärer. Och fina reklamskyltar!

Älvsjö station, 1890-tal

Älvsjö station, 1890-tal

Och så går vi över till nutid! På 1990-talet hade jag flera konsultuppdrag söder om Stockholm och Älvsjö var ofta min knutpunkt där jag bytte mellan pendeltåg och buss. Hur stationen såg ut på den tiden har jag tyvärr ingen bild på men det var en vanlig pendeltågsstation från 1970-talet med en lång blåsig gångramp och rulltrappor ner till bussterminalen.

Nu var det ett tag sen jag var där – så döm om min förvåning när jag en grå februarilördag steg av tåget för att besöka antikmässan…

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Nog hade jag hört att det var något nytt på gång i Älvsjö, och det behövdes ju, men det här illgröna glasschabraket hade jag aldrig kunnat drömma om. Med stora ögon klev jag omkring och knäppte bilder. Nytt, gammalt, blandningen av nytt och gammalt – jag brukar inte ha svårt för nåt av det där. Men detta…  Ska det ge resenärerna vårkänslor eller vad är meningen? Förstår det inte alls, men nästa gång jag kommer hit är det kanske sommar och sol, byggena är klara och de gröna husen smälter in på ett underskönt sätt i omgivningarna. Kanske.

Fotorunda – med ögon känsliga för grönt…

En rätt häftig entréhall med retrolampor

Entréhall med högt i tak och retrolampor

Stort och grönt...

Stort och grönt…

…ja faktiskt chockgrönt!

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien, här i form av en kyrka, troligen Brännkyrka med anor från 1100-talet.


nu & då: Centralen

Bilden nedan föreställer Stockholms Centralstation omkring 1920. Byggnaden, som invigdes 1871, har efter 50 år kvar mycket av sin palatsliknande pampighet. Tillbyggnaden på huvudingången var ett biljettkontor som hade tillkommit i början på 1900-talet och kallades puckeln. Den togs bort igen vid en stor ombyggnad på 1920-talet.

Centralen omkring 1920

Stockholms central omkring 1920

Redan 1920 var taximyllret livligt. Idag är det likadant, även om stuket på bilarna har ändrats en del.

Stockholms central 2013

Idag är centralen huvudbyggnad i det gigantiska komplex som växer upp runt Klarabergsviadukten och stationsområdet. Pampig är den fortfarande om än något slätare och stramare än i gamla tider. I början av 1950-talet ”hyvlades” nämligen fasaden av och vad som då ansågs som onödig utsmyckning togs bort.

På insidan, i den stora väntsalen, har inte förändringarna varit så stora, även om det tillkommit rulltrappor, affärer och en ”spottkopp”.

Stora väntsalen, 1920-tal

Stora väntsalen, 1920-tal

Annars är mycket sig likt: armaturerna, jordgloben (fast det inte går att dricka vatten ur den längre) och valvbågarna.

Stora väntsalen 2013

Stora väntsalen 2013

Det byggs och förändras något enormt kring centralen nu, som sagt. Förändring är ofta bra och nödvändigt men man måste kunna lämna kvar spår av det gamla, som ledtrådar till historien. Det finns gott om sådana spår på centralen, åtminstone än så länge. Om det nya som är på gång finns mer att läsa här: http://www.trafikverket.se/citybanan.

Faktakälla: Stockholms järnvägar 2. Centralstationen och Norra stambanan av Hans Björkman och Gert Ekström.


Tiotusen!

Åtskilliga bloggar har så här många visningar på en enda dag. Varje dag året runt. För lilla smala nu & då har det tagit över ett och ett halvt år. Det handlar inte ens om unika besök utan om totalt antal klickningar. Men visst är det värt att uppmärksamma:

nu & då har passerat 10 000 visningar!

Femsiffrigt, det känns etablerat! Roligt att ni har hittat hit, läst och klickat och kanske rent av kommenterat! Jag har till och med hittat ”nya” släktingar via nu & då. Eller rättare sagt, de har hittat mig. Så nog har det varit en användbar blogg.

När jag började skriva här var det främst för att dela med mig av berättelser från släktforskningen. Och det tänker jag fortsätta med. Men det finns så mycket annat intressant också, så släkten får samsas med gamla och nya hemorter, järnvägar, byggnader och pytsar.

Välkommen åter!

P1080473


En stad blir till, del 3

Det gamla flygfältet i Barkarby är nu en enda stor byggarbetsplats. Här ett bildsvep från mars 2013. Se även tidigare inlägg om Barkarbystaden: En stad blir till, del 2 och del 1.

Grundplåt

Grundplåt

P1080624

Inhägnat

P1080620

Marssol

IMG_2781

Inte riktigt som Forum Romanum

Hoppfullt vårljus

Hoppfullt vårljus över fantasieggande bygge


nu & då: Jakobsbergs station

Det är roligt med gamla vykort! På sistone har jag köpt på mig en liten trave kort på platser som jag har någon form av anknytning till. Här kommer därför första inlägget i en tänkt serie med bilder från nu och då, med början här hemmavid.

Järnvägsstationer har mycket att berätta om tidevarv och samhällen. Jag har alltid varit en tågresenär – fjärrtåg, pendeltåg och tunnelbana. Kanske är det därför jag fascineras lite av stationer – av all väntan, alla tankar och alla minnen de representerar.

nu & då – Jakobsbergs station

Det börjar se ganska skamfilat ut, gamla stationshuset vid Jakobsberg i Järfälla. Själva stationen huserar förstås sedan länge i ett modernt pendeltågsschabrak, men det gamla huset står kvar, kallas numer Villan och är restaurang. Huset har överlevt sedan 1876 och står nu mitt i den brusande tjugohundratalsförorten och minner om tider som svunnit.

Jakobsbergs station 2013

Jakobsbergs station 2013

Bakom huset skymtar byggnader från olika epoker i förortens historia. De saknas förstås helt i bilden nedan från ca 1960. Den storskaliga förorten fanns ännu inte, större delen av ortens centrala delar var trädgårdsstad, även om ett och annat flerfamiljshus börjat byggas och befolkningen börjat öka. Men det är fortfarande lummig idyll runt stationen.

Jakobsbergs station ca 1960

Jakobsbergs station ca 1960

Ytterligare 30 år tillbaka i tiden finns det vackra lilla ställverket kvar intill stationen och i bakgrunden syns flera stugor. Villastaden Jakobsberg var ännu ganska ny och trakten präglades av jordbruk och landsortsidyll. Inga elledningar syns över spåren – banan elektrifierades först 1946. År 1930 trafikerades Jakobsberg av 18 ångdrivna lokaltåg och 8 fjärrtåg per vardag, kanske ändå inte så illa för en liten ort. Och jag tror att huset var rött!

Jakobsbergs station 1934

Jakobsbergs station 1934


Stationskultur

Snart jullov och nytt år. För den som vill ägna sig åt en kulturgärning under 2013 kommer här ett tips: Dokumentera gamla pendeltågsstationer! Troligen är det ett råd att ta till sig var man än bor men det gäller alldeles särskilt i Stockholmsområdet de närmaste åren.

Bilden nedan visar bygget av huvudentrén till Citybanan, den helt nya pendeltågstunneln genom Stockholm. Nya pendeltågsspår byggs också hela vägen nordväst ut, för att ge tätare och stabilare trafik.

Entrégropen

Entrégropen

I och med bygget av nya Citybanan och Mälarbanan kommer flera pendeltågsstationer att flyttas, byggas om eller helt enkelt läggas ner och rivas. Några exempel på dessa olika förändringar är Karlbergs station i Vasastan samt Barkarby och Kallhäll i Järfälla. Här ett bildsvep.

IMG_1093

Karlbergs station, vilande på vacker bergvägg

Klassiska Karlberg. Själva stationen invigdes 1882 och femtio år senare, 1932, stod den nuvarande stationsbyggnaden klar. Om några år läggs den ner när Citybanan leder pendeltågen via den nya stationen vid Odenplan i stället.

IMG_1094

Perrongerna vid Karlberg och slottet i fonden.

Tar man sig någon mil nordväst ut, in i Järfälla kommun, kommer man till Barkarby station. Den ska flyttas 250 meter norrut för att komma närmare den nya Barkarbystaden. Läs mer om tågtrafiken i den expansiva regionen här: http://www.barkarbystaden.se/sidor/tagtrafik/

Barkarby var från början en idyll med en liten stuga till stationshus och villor och lummighet runt omkring. Numer inte fullt så idyllisk.

P1080280

Bron är från 1930-talet. Där regleras bil- och busstrafiken med ljussignaler, en riktning i taget. Den är för smal för att vara tvåfilig. Bron ska nu rivas och ersättas av en ny gång- och cykelbro, efter vad jag förstår.

Barkarbybron

Barkarbybron

Man får hoppas att gångtunneln med kakelkonsten bevaras.

Barkarbyälg

Barkarbyälg

Och långt där borta skymtar den nya staden som stationen ska närma sig. Och däremellan E18… Barkarby ska bli en knutpunkt och så småningom byta namn till Stockhom Väst.

Staden och vägarna

Staden och vägarna

Två snäpp längre ut ligger Kallhäll. Även denna anrika station ska rivas och det blir en helt ny byggnad. Bara bra? Är den nuvarande ful som stryk? Ja, kanske. Men ett tidsdokument och en symbol för förortstro och framtidstro där den reser sig  i urskogsgrönskan.

Kallhälls station

Kallhälls station

På den kompakta betongväggen ut mot Kallhällsleden finns en rest från det första stationshuset, en gavelspets som räddades när huset revs 1982. Fantastiskt!

Ett spår av det förflutna

Ett spår av det förflutna

Kallhälls station

Stationen och skylten

Till sist en bild av det lilla bedagade stationshuset i Jakobsberg. Stationen här är en av Sveriges största järnvägsstationer med 20 000 passagerare per dag, men den hör kanske till dem som påverkas minst av den nya järnvägen – det blir en ny utgång i södra delen och så ska det gamla stationshuset flyttas – tio meter! – för att lämna plats åt de nya spåren. Men än står det där det har stått sedan 1870-talet eller så.

GOD HELG!

Jakobsbergs gamla stationshus

Jakobsbergs gamla stationshus


När väckelsen kom till byn

I min släkt kryllar det av frikyrkofolk. Det är ömsom metodister och baptister och det finns pastorer, musiker och sångare, ungdomsledare, söndagsskollärare och alldeles ”vanliga” medlemmar. Någon gång skulle jag vilja skriva historien om hela det här intressanta arvet, som räcker ända fram till min egen generation, men idag nöjer jag mig med en syster till min farfars mormor. På pappas sida är baptismen dominerande men det här är berättelsen om en metodistpionjär.

Odensvinejd

Flera av de frikyrkliga släktingarna måste räknas som pionjärer och en av dem var Johanna Andersdotter. Hon föddes 1830 i Odensvi, Västmanland och tjänade piga i ungdomen som de flesta bonddöttrar. 1858 gifte hon sig med sex år yngre bonden och arbetaren Carl Eric Persson. Redan året innan hade de trolovat sig och fått en son tillsammans, Per. Eftersom han var ett trolovningsbarn fick han nådigast beteckningen ”äkta” i födelseboken.

I tolv år brukade Johanna och Carl olika gårdar i grannsocknarna Kolbäck och Berg, men 1871 återvände de till Odensvi, nu med sex barn, och slog sig ner i byn Sörslyta.

1870-talet var årtiondet då väckelserörelserna tog riktig fart på många håll i Sverige, så även i Odensvi. J M Erikson skriver i Metodismen i Sverige från 1895: ”Der [i Odensvi] utbröt på nyåret 1874 en god väckelse, hela familjer blefvo förda till Gud, och allmänt frågades efter vägen till frälsning.”

Altartavla (Oskarshamns metodistkyrka)

Gamla sockenböcker är ofta sparsamma med redogörelser för frikyrkoverksamheten och tar så att säga statskyrkans parti i frågan. En bok om Odensvi socken från 1938 är inget undantag och författaren L L Lorichs konstaterar att prästerna under väckelseperioden fick problem med att samla folket: ”De genomtänkta, väl utarbetade predikningarna, men bundna vid det skrivna konceptet, slogo ej vidare an, de voro för torra och dogmatiska. Däremot hyllade de mindre kunniga av allmogen de nya predikanterna, som använde ett annat predikosätt, det fria utförandet utan någon skriven ledning, men just därför bemängt med känslosamt svammel, osammanhängande och ingalunda fritt från utfall på kyrka och präster.” En delvis annorlunda bild av väckelsen än Eriksons ovan. Nog finns det väl sanning i båda beskrivningarna och altartavlan bekräftar dem båda i sin innerlighet och känslosamhet.

Bland dem som ”drabbades” av budskapet och predikningarna var Carl och Johanna. I december 1874 begärde de utträde ur svenska kyrkan för att bli medlemmar i metodist­försam­lingen, där de sedan blev riktiga eldsjälar i arbetet. Snart blev möteslokalerna i Odensvi för trånga och lagom till jul 1875 invigde församlingen Elimkapellet mitt i socknen. I invig­ningen och den efterföljande nattvardsgången deltog över 100 personer. Året därpå ansåg samfundets ledning att tillväxten i Odensvi var stor nog för att orten skulle få en egen predikant, och smålänningen Konrad Rudolf Hartwig utsågs. Han tjänstgjorde i

Pastor Hartwig. Ur Metodismen i Sverige, J M Erikson 1895

socknen mellan 1876 och 1878 och värvade många medlemmar till församlingen, både i Odensvi och i orterna runtomkring.

Pionjärerna

I november 1880 flyttade Carl och Johanna in till Köpings stad. Vid denna tid fanns ännu ingen metodistförsamling i staden men fler engagerade metodister från Odensvi anslöt och tillsammans startade de mötesverksamhet med bibelstudier och så kallade klasser. Den som ledde denna verksamhet var Johannas man, Carl. Det var också han som såg till att de fick hyra sin första möteslokal i staden.

Pastor Kjellstrand. Ur Metodismen i Sverige, J M Erikson 1895

Gruppens kärna var en handfull hängivna pionjärer med Carl och Johanna i spetsen. Deras vision om en egen församling uppfylldes den 12 november 1882, när Köpings metodistförsamling bildades vid en gudstjänst. Församlingens första pastor blev Jakob Kjellstrand. Han hade tidigare tjänstgjort i Odensvi och vid flera tillfällen varit in till Köping och predikat. Nu blev han alltså fast stationerad där.

Under de närmaste tio åren växte medlemsskaran och såväl ungdomsverksamheten som musiklivet frodades. En kyrkobyggnad måste till. Köpingsarkitekten Theodor Dahl fick uppdraget och han ritade kyrkan i gotiserande stil. Nästan på dagen tio år efter att församlingen grundats kunde kyrkan invigas på Glasgatan 30 i november 1892.

Köpings metodistkyrka. Bilden lånad från arkitekturguiden på http://www.koping.se.

Johanna och Carl blev kvar i Köping livet ut. Han dog 1901 medan hon levde till 1918. De fick åtta barn, varav sju blev ganska gamla och ett dog i späd ålder.

Det finns inga uppgifter om att den metodistiska uppfattningen levde vidare hos barnen, med undantag för en av sönerna. Och det är ju så det har gått med frikyrkorna, det kunde vi höra på nyheterna så sent som denna vecka. Allt färre medlemmar, allt fler församlingar som slås ihop och allt fler kyrkor som säljs. Nu i november fyller Köpings metodistkyrka 120 år och den står kvar i all sin prakt, men sedan församlingen slagits ihop med missionsförsamlingen har metodistkyrkan sålts.

Inte mycket att säga om det – jag är själv en av alla dem som växte upp i frikyrkorörelsen och lämnade den som ung vuxen. Men jag hoppas kyrkobyggnaderna får finnas kvar och minna om de eldsjälar som verkade där. I Karlstad revs metodistkyrkan tyvärr tidigt, nu hoppas jag bara att baptistkyrkan inte går samma öde till mötes. Det är viktigt att få behålla ledtrådar till det förflutna och frikyrkorna är ett starkt kulturarv som satt djupa spår i många människors, familjers och släkters liv och utveckling.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.