Kusin Justina

Min morfars mormor hette Sofia Andersdotter. Hon hade en tvillingbror, Lars, och syskonen föddes den 4 oktober 1825 i Närkes Kil. Sofia gifte sig med trädgårdsmästaren Carl Åkerberg på Klockhammar i Kil och de fick sex barn. Lars gifte sig 1852 med Kristina Hane, från den gamla smedsläkten Hane. Även de fick sex barn, och nummer fem var dottern Justina, född i Kil på annandag jul 1862. Justina var kusin med den två år yngre Anna Åkerberg, min morfars mor.

Yrkeskvinnor

Den vanligaste karriären för en kvinna på 1800-talet var förstås att tjäna som piga några år i ungdomen och så gifta sig och bilda familj. Sen fanns det några som gick en annan väg. Som Emma Ljung från Högsby som reste land och rike runt och gjorde en sorts restaurangkarriär, som husmor och kaféinnehavare. Mer om henne finns här: Fröken Ljungs resa. Eller som Justina Larsdotter från Kil. Hennes yrkesbana är indelad i två rätt olika perioder, först var hon ”finpiga” i mer eller mindre prominenta hushåll men redan innan hon fyllt 30 slog hon sig ner i Danviken i Stockholm och blev sköterska. Liksom Emma förblev Justina ogift och barnlös och tillbringade sina sista dagar på ett ålderdomshem strax utanför huvudstaden.

IMG_8971.JPG

År 1881 lämnade Justina föräldrahemmet i Frösvidal i Kil och flyttade till Romfartuna norr om Västerås. Fadern var statare och dagkarl vid Frösvidal men Justina måste ha utmärkt sig på något sätt. När förvaltaren på godset, Gustaf Leonard Diedrichs, flyttade med sin familj till Romfartuna värvade han Justina och kamraten Anna Kolmodin att följa med. Ett år senare flyttade flickorna igen, denna gång till Västerås.

Hos källarmästare Möller

Nu blev Justina piga hos källarmästare Gustaf Adolf Möller som hade en gästgivargård i Västerås. Det enda jag hittat om hans gård är en notis från tidningen Dalpilen i november 1882, bara någon månad efter det att Justina kommit dit:

Knifskärning. Hästhandlarne Gripenfeldt samt Per August Carlsson från Hedemora råkade i lördags i ordvexling å källarmästaren Möllers gård i Vesterås. Slutet vardt, att Gripenfeldt af Carlsson fick ett knifhugg i bröstet å venstra sidan strax nedanför nyckelbenet, hvilket hugg dock icke var lifsfarligt. Carlsson häktades samma dag, men frigafs på måndagen, enär Gripenfeldt, efter att förut hafva angifvit Carlsson såsom gerningsmannen, sedermera återkallade angifvelsen under påstående, att han ej visste, hvilken tillfogat honom hugget.

Ett typiskt krogslagsmål kan tyckas, men ändå en dramatisk start för Justina i storstan, om hon nu såg detta. Hur som helst blev hon kvar i hela tre år hos Möller. Hon skaffade sig gedigen erfarenhet från krogbranschen vilket hon säkert hade nytta av på flera av sina kommande arbetsplatser.

Nästa anhalt var Lillhärad, där hon blev piga hos kapten Otto Wilhelm Löwenborg med familj. Bara ett år senare flyttade hon med dem tillbaka till Västerås 1886.

Hos grosshandlare Lund­qvist

Året därpå, när hon var 25 år, tog Justina steget och flyttade till Stockholm. Som så många andra hamnade hon först på Söder. Men inte i någon enkel söderkåk, nej Justina fick sin första stockholmstjänst hos grosshandlare Lund­qvist. Han och hans familj bodde i det pampiga huset på Peter Myndes backe 5, precis intill Slussens tunnelbanestation i dagens Stock­holm.

img

Slussenområdet i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

Hos snickeriidkare Wengström

Justina stannade bara några månader på Peter Myndes backe och det­samma gäller nästa adress, Sankt Paulsgatan 26, även det på Söder­malm, för övrigt granne med Sankt Pauls metodistkyrka. Där tjänstgjorde hon hos snickeriidkaren Johan Oscar Wengström med familj.

img_9503

Mariatorget med Sankt Paulsgatan och metodistkyrkan i fonden.

Wengströms mekaniska snickeri­fabrik i Stockholm till­verkade bland annat monterings­färdiga hus. Ett exempel på ett stort uppdrag som firman fick var att utföra snicke­rierna i trapp­huset på det pampiga Konstnärs­huset mitt i Stockholm. Några år innan Justina kom dit hade Wengström fyllt 60. I Gotlands tidning finns en notis om det:

Hedrad arbetsgifvare. Egaren af den mekaniska snickerifabriken i n:r 26 S:t Paulsgatan, fabrikör J.O. Wengström, som i söndags fylde 60 år, fick samma dag af sin kontors- och arbetspersonal mottaga en vacker hedersskänk, näm­ligen en dyrbar dryckeskanna af silfver. Kannan öfverlemnades till hr Weng­ström af en bland gifvarne utsedd deputation.

Wengström tackade hjärtligt för gåvan och uppmanade arbetarna att bilda en byggnadsfond, som han själv skulle bidra till.

Hos utrikesminister Ehrensvärd

Vid 26 års ålder kom Justina 1888 till Blasieholmen och det var nu hennes yrkesbana nådde sin höjdpunkt – ja, om man utgår från arbetsgivarnas status i samhället. Vid Blasie­holms­torg 8 ligger nämligen Utrikes­minister­hotellet.

1280px-blasieholmstorg_2009

Blasieholmstorg 8, före detta Utrikesministerhotellet. Foto: wikipedia, H Ellgaard

Huset finns kvar och idag huserar Kung­liga musika­liska akademin här. På Justinas tid var det bostad för ut­rikes­ministern, och 1888 hette han Albert Ehren­svärd. Han var inne på sitt tredje år som minister och dess­förinnan hade han i över 20 år varit landshövding i Göteborgs och Bohus län. Ehren­svärd var den lands­höv­ding som låg bakom de så kallade lands­hövdingehusen, som alltså är uppkallade efter honom. De första husen byggdes 1875 och revs efter nästan 100 år, 1972. Typiskt för husen är att de är tre våningar höga, bottenvåningen är i sten och övriga två våningar i trä. Trähus fick nämligen vara högst två våningar höga, av brandskyddsskäl. För att ändå kunna uppföra husen i tre våningar lät man alltså bottenvåningen vara av sten.

 

ghmb-11446

Landshövdingehus vid Olskroken, Göteborg, 1916. Foto: L Bonsdorff. Göteborgs stadsmuseums bildarkiv.

På hösten 1889 lämnade Albert Ehrensvärd regeringen och flyttade till Tosterups slott i Skåne där han tillbringade sina sista 12 år. Slottet är för övrigt fortfarande i släkten Ehrensvärds ägo.

På Hamburger börs

Justina flyttade inte lika långt. Efter tjänsten hos Ehrensvärds kom hon till Jakobsgatan 6, intill Jakobs kyrka. Hon ingick nu i källarmästare Karl August Söderlunds stab på källaren Hamburger börs. Det är en krog med lång historia och vid den tid då Justina kom dit var det ett av Stockholms förnämsta etablissemang. Några år tidigare hade Söderlund genomfört en stor ombyggnad och bland annat låtit bygga en vacker oscariansk salong. Byggnaden revs 1970 men återuppbyggdes och stod klar 1975. Speglar och stuckaturarbeten ska ha tagits tillvara från ursprungsrestaurangen.

img_6192

Dagens Hamburger Börs omges av äldre bebyggelse.

Justina finns upptagen bland ”tjenare å Hamburger börs” och ”qvinliga biträden” i rullorna från hennes två år på Jakobsgatan.

På Danviks hospital

I november 1891 bytte Justina bransch helt och flyttade utanför stadens hank och stör. För första gången fick hon en annan titel än piga när hon nu blev sköterska på Danvikens hospital i Nacka.

Huset hade vid denna tid övergått från mentalsjukhus till ålderdomshem och den gamla byggnaden, från 1725, hade gjort sitt. Den var både nedgången och för liten för den verksamhet som skulle bedrivas där i det nya århundradet. Dock finns den kvar än idag och verkar användas som kontor och konsthall.

Ett nytt hus byggdes under 1900-talets första år och invigdes 1915. Det är en ståtlig, palatsliknande byggnad i nationalromantisk stil, som blickar ut över Stockholms inlopp från sin upphöjda plats på Danviks­klippan. Se bilden nedan.

danvik_red.jpg

Danvikshem.

I september 1909 kom Justinas mor, Kristina Hane, till Danviks hospital. Hon var 80 år och togs in på ålderdomshemmet, där dottern kunde ha ett vakande öga över henne. Ända in på 1800-talet var Danviken ett eländigt ställe:

De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad. (wikipedia)

Mor Kristina dog i juni 1914 och gick precis miste om flytten till det nya fina hemmet – som nu hette Danvikshem i stället för hospital.

Justina blev kvar på Danvikshem livet ut och dog där i september 1936 efter 45 år på Danviken. Vid det laget får man hoppas att regeln om arbete livet ut var avskaffad. Justina står uppräknad under ”Patienter” och hennes titel i sista församlingsboken är f d sköterska. Förhoppningsvis fick hon några år som pensionär efter att ha tjänat andra ett helt liv.

 


Runt Karlstad

En fängslande person i min släktforskning är skärslipar-Anders från Öst­mark, som slog sig ihop med min farmors släkting Anna Eriksdotter och reste land och rike runt. Nu var det så att Anna hade en storasyster, Augusta (född 1862), och hon slog sig också ihop med en Anders, nämligen en Skoglund.

Även Skog­lunds gjorde ett slags resa. Nog var det vanligt att folk flyttade mellan torp och gårdar, men det som är lite speciellt med Augusta och Anders är att de under många år flyttade runt i Karlstad, min barndomsstad.

Den här berättelsen handlar mycket om Karlstad men historien om Skoglunds kan förhoppningsvis vara intressant även för den som inte känner till deras hemstad.

dscn1583

Klarälven, allestädes närvarande. Oktober 2008.

Augusta och Anders

Anders föddes i Väse 1863 som nummer två i en syskonskara på fem. Som ung begav han sig till Karlsborg i Västergötland för att bli soldat och hans soldatnamn blev Skoglund. I mitten på 1890-talet var han tillbaka i Väse och där träffade han änkan Augusta Eriksdotter. Hon hade varit gift med arbetaren Johan Edström som dött 1893. Två år senare, 1895, gifte sig Augusta och Anders. Hon hade två barn sedan tidigare och tillsammans fick de tre stycken.

Låt oss följa med familjen genom Karlstad. Flera av orterna kände jag inte till förut. När jag växte upp i staden på 1960- och 1970-talen var de redan borta – husen rivna och namnen försvunna – så det blev lite extra spännande att försöka ta reda på var de låg.

När blir man historisk?

Intressant att fundera över vad som är historia egentligen. När jag följer Skoglunds genom Karlstad bedriver jag släktforskning och kanske lite lokalhistorisk forskning. Samtidigt drar jag hela tiden paralleller till min egen uppväxt i staden. Och det slår mig att jag själv börjar bli om inte historisk så i alla fall en del av historien. Min barndom ligger ett halvsekel tillbaka i tiden, halvvägs till Skoglunds tid. Historia, det med. Man kan också fundera över hur städer och människoliv förändras i ett gemensamt flöde och hur barndomsstaden alltid och aldrig är sig lik.

img_0005

Östra bron. Vykort från seklets början. Egen samling.

På kartan

Karlstad kan liknas vid Stockholm: Tingvallastaden är ur-staden som motsvarar gamla stan med den gamla ursprungliga stadskärnan. Norr­strand skulle kunna motsvara Norrmalm och Våxnäs Kungsholmen. Det är ungefär samma väderstreck och kanske liknande relation till ursprungs­staden. Södermalm får en bra motsvarighet i Herrhagen. Skoglunds bebodde alla dessa stadsdelar.

Kartan visar mycket grovt på vilka adresser i Karlstad Skoglunds bodde.

karta_1923

Kartan är ett foto av kommunens karta från 1923 (som jag köpte på släktforskardagarna i Karlstad 2014).

Långnäs

Om vi räknar bort en kort vistelse i Grava runt sekelskiftet så var det 1905 som Skoglunds tog första steget i riktning mot Karlstad. De flyttade då över sockengränsen till Alster, närmare bestämt byn Långnäs (även kallad Långenäs) vid sjön Alstern. Torpet hette Skogen och Anders var arbetare.

När jag var barn plockade vi bär i Långnässkogen på somrarna. Det fanns ett favoritställe som vi återkom till gång efter gång. När vi fikade satte vi sugrör i en gammal murken stubbe och ofta satt rören kvar när vi kom tillbaka året därpå, om än lite blekta.

langnas_red

En ung bärplockare på Långnäs.

Tänk om man då hade vetat att en släkting till farmor bott på Långnäs en gång. Kanske fanns Skoglunds hus kvar på 1970-talet, om inte annat hade man kunnat fotografera platsen. Men det där med släkt­forsk­ning blev förstås inte intressant förrän flera decennier senare.

Tallåsen

Efter ett år på Långnäs flyttade Skoglunds 1906 till Karlstads landsförsamling. De kom först till Tall­åsen, en skogig höjd mellan stadsdelarna Gustavsberg och Våxnäs i västra Karlstad. Idag lever Tallåsen kvar i namn som Tallåsvägen och Tallåsens förskola men på Skoglunds tid låg ett stadsägt flerbostadshus på platsen. Huset var tre våningar högt och beboddes av mindre bemedlade familjer. De hade ofta många barn och huset ska ha kallats barnfabriken. Det kallades dessutom i folkmun för sköjerkåken vilket också kan ge en ledtråd till livet på Tallåsen.

Det är möjligt att Skoglunds var ”mindre bemedlade” men Anders tycks ändå alltid ha haft arbete och de verkar klara sig bra.

022yhz3k3eGV.jpg

Bilden från Tallåsen är lånad från Värmlands museums bildarkiv och föreställer ganska säkert det hus där Skoglunds bodde.

Örsholmen

Den här rätt stora holmen i Klarälvens delta är känd för tre saker: Örs­holmens gård, Örsholmens industriområde – och Örsholmsbadet. Det finns en liten tjärn mitt på holmen som föga förvånande heter Örsholms­tjärn. Där går det nog fortfarande att bada. Men det var en annan bad­plats som var den mest populära mellan 1970 och 1990, nämligen utomhusbadet med bassänger. Dit åkte familjer och stekte sig vid poolen som på Kanarieholmarna och där fanns dagläger för barn under sommar­loven.

När Augusta och Anders Skoglund med barn kom hit 1907 fanns varken bassänger eller industrier. Men Örsholmens gård fanns förstås och där var Anders ladugårdskarl de två år familjen stannade på hol­men. Nu tycks gården stå och förfalla och dess framtid vara oviss.

Kroppkärr

År 1909 var det dags för nästa stadsdel på Skoglunds färd. Det var Kroppkärr, någon kilometer norrut från Örsholmen. Kroppkärr är idag ett stort villaområde med äldre och nyare hus. På Skoglunds tid fanns inte mycket mer än Kroppkärrs gård, några torpstugor och en skola. Även här var Anders ladugårdskarl och de stannade i två år.

cgipict-img

Bild från Värmlandsarkivs bilddatabas. Ca 1950, fotograf L Ronge.

Kroppkärr är närmaste granne med Lorensberg där jag delvis växte upp. Bland annat gick jag i skola ett par år på nya Kropp­kärrs­skolan. På väg till skolan gick jag på bron över den gamla NKlJ-järnvägen (Nordmark – Klarälvens Järnväg) som gick från Skoghall till Filipstad via Karlstad och Uddeholmsverken i Hagfors. Varje morgon var det spännande att gå över bron: Tänk om det skulle komma ett tåg! Järnvägen lades ner 1990 och är nu ombyggd till cykelled hela vägen mellan Karlstad och Uddeholm.

Kroppkärrs gård var jag inte särskilt medveten om som barn. Den låg lite avsides och man hade aldrig ärende dit. Bilden ovan föreställer utsikten genom ladugårds­dörren, tänk så många gånger Anders sprungit ut och in där.

Nystrand

Familjen gjorde en kort avstickare till Frykerud, men 1912 var de tillbaka i Karlstads landsförsamling och trakterna vid Kropp­kärr. Den nya bostaden hette Nystrand och låg alldeles vid Kropp­kärrs­sjöns strand. Nystrand var en av en väldig massa tomter som avstyckades från Svin­bäckens hemman runt 1910. Det blev långa rader av små egnahem och de flesta fick namn.

Anders var grovarbetare under tiden på Nystrand. Barnen började bli stora men flera av dem var fortfarande med när familjen 1914 flyttade in till Karl­stads stads­för­samling och det som idag kallas Norrstrand.

Erikstad

De kom nu till Erikstad 7 på Norrstrand. Under tiden här hände det mycket i familjen. Barnen växte upp, fick yrken och barn, gifte sig och flyttade ut. Anders var grov­arbetare, ban­arbe­tare och gårdskarl om vartannat. De kom 1914 och församlingsboken för perioden är slut 1926 är de fortfarande kvar, så det var kanske bra på Erikstad. Anders var som sagt banarbetare tidvis och ett par av sönerna arbetade också vid järnvägen, som lokeldare och lok­putsare. Även garveriarbete ägnade sig sönerna åt. I båda fallen var när­heten till Haga en stor fördel. Det var bara att promenera längs älven fram till Östra bron, och över den, så var man framme. I Haga fanns Östra station för järnvägs­arbetarna. Haga var också fullt av hantverkare av olika slag, inte minst garverier.

img_0004

Vykort skickat 1911, egen samling. Troligen fotograferat från domkyrkotornet. Östra bron nära mitten. På bortre sidan om älven syns Norrstrand, på hitsidan Haga.

 

Tingvallastaden

Skoglunds nästa adress är extra intressant, både för mig personligen och ur ett Karlstadperspektiv. Omkring 1927 flyttade de nämligen över älven och in i Tingvallastaden. Adressen är hörnet Tingvallagatan 23 och Järnvägs­gatan 14 vid det så kallade residenstorget. Byggnaden kallades Ahlmarks­huset efter Ahlmarks rederi som hade kontor där. Det var ett stort tre­vånings­hus med plats för kontor och butiker. På gården fanns också ett stall. Anders blev nu gårdskarl i Ahlmarkshuset under ungefär ett år. Sedan flyttade familjen vidare till Herrhagen.

img_0006

Vykort, 1930-tal, egen samling. Residenstorget. Till vänster residenset, i hörnan Ahlmarkshuset.

Den rivningsiver som rådde i Sveriges stadskärnor på 1950- och 1960-talen drabbade även Ahlmarkshuset, som hade byggts efter den stora branden i Karlstad 1865. Huset revs runt 1960 för att ge plats åt Domus, vilket många förstås sörjer. Personligen är jag idag väldigt förtjust i Domushusets modernistiska arkitektur. Minns inte vad jag tyckte runt 1980, men då sommarjobbade jag i varuhuset ett par somrar. Det känns faktiskt lite som om jag varit kollega med Anders Skoglund, fast jag var där ett halvsekel efter honom och i ett helt annat hus.

img_0007

Vykort, ca 1960-tal, egen samling. Domus i samma hörna som Ahlmarks ovan.

I oktober 1999 brann Domus. Då hade jag sedan länge lämnat Karlstad, men det var ändå väldigt sorgligt. Mängder av minnen var – och är – förknippade med varuhuset, både shopping och jobb genom alla ungdoms­år. Tomten stod sedan tom i fem år innan bygget av en ny galleria påbörjades. Den heter MittiCity och är både snygg och trevlig, inte tu tal om det. Men nog saknar man Domus.

img_0154

Samma hörna en tredje gång, nu med MittiCity.

Mellqvistgatan

Anders fortsatte som gårdskarl på nästa adress, Mellqvistgatan 8 på Herrhagen. Dit kom de 1928, när Anders var 65 och Augusta 66 år. Att sluta arbeta var förstås inte att tänka på, folkpensionen infördes först 20 år senare. Men kanske var det en lugnare lunk där i skuggan av KMWs gjuteri lite i stadens utkant än i hetluften på förra adressen som ju låg – bok­stav­ligen! – mitticity.

De blev kvar här länge och för Anders blev det sista adress. I februari 1934 dog han av hjärtmuskelinflammation. Efter Anders död flyttade Augusta ett kvarter, till nummer 3 på samma gata. Året därefter, 1935, gick flytten till Långgatan.

Långgatan

På Herrhagen bodde också min farmor Agnes med föräldrar några år. När Augusta kom till Långgatan 1935 var Agnes utflugen och far i huset, Lars Olsson, som var Augustas kusin, hade gått bort ett par år tidigare. Hans hustru, mor Katrina, bodde kvar. Jag undrar så om familjerna kände varandra och umgicks. Katrina och Augusta var årsbarn och båda var änkor – de skulle ha kunnat ha både glädje och nytta av varandra.

p1090943

Den långa Långgatan, 2013.

I fem år bodde de båda änkorna samtidigt på Herrhagen. Katrina dog i augusti 1940 och Augusta levde till december 1945.

Augusta och Anders blev alltså inbitna Karlstadbor. Detsamma gäller deras barn – alla fem levde hela sina liv i solstan.

…och vill man läsa mer om Augustas syster Anna och hennes skärslipar-Anders så går det bra här: Den seglande skärsliparen

 


Fulast i stan

Det låg ett fängelse på platsen. Fängelset såg ut som en borg. På 1960-talet revs fängelset och i stället byggdes ett betonghus, som såg ut som ett fängelse i mångas tycke. Mitt bland 1800-talshusen på Östermalm damp den ner, bunkern kallad.

img_5413

Det handlar om gamla arkitekturskolan vid Östermalmsgatan, byggd 1967-1969 och ritad av stadsarkitekten Gunnar Henriksson.

img_5406

Personligen är jag väldigt intresserad av den extrema variant av modernistisk arkitektur som kallas brutalism. Tittar hellre på filminstitutet, radiohuset och garnisonen ute vid gärdet i Stockholm än på tinnar och torn vid Strandvägen strax intill. Och är helt fascinerad av arkitekturskolan. Trots det kan jag givetvis förstå att den i nån sorts allmän mening uppfattas som ful. Grå betong är inte ”vackert”. Vad jag inte kan förstå är att byggnaden rör upp så ofattbart mycket känslor, närmare bestämt hat. Det visar sig i långa trådar på Facebook och i det faktum att byggnaden vunnit flera omröstningar om Stockholms fulaste hus.

img_5409

Kanske har huset (trots att det ligger på Östermalm!) blivit den främsta representanten för Norrmalmsregleringen och liknande omdaningar i Stockholm vid förra seklets mitt. När innerstaden skövlades och nya moderna hus kom i stället.

img_5411

Visst skövlades det. Visst borde man ha sparat och rustat upp en hel del av det som revs. Men nu är det där över ett halvt århundrade sedan. Husen som byggdes då är också gamla och står som monument över sin tid som vilket 1700-talshus eller 1800-talshus som helst. Är det inte dags att komma över och börja se med andra ögon på vår egen tids arkitektur? Försöka tänka konstruktivt kring uttryck, stil och form? Nej, allt som byggts efter år 1900 anses fult av många. Åtminstone allt som inte byggts i gammal stil.

Ja, alla får tycka vad de vill som tur är.

img_5418

Numer utbildas arkitekterna i den nya vackra arkitekturskolan på KTHs område. Den gamla är blåmärkt och ska bli en mötesplats för konst, mode och mat. Gissningsvis kommer den tunga fasaden ändå aldrig att ses som annat än en bunker.

img_0150


Kajsa från Tålebo

Den 12 januari 1811 föddes Kajsa Maria Blomma i båtsmanstorpet i byn Tålebo, Ålems socken, Småland. Hon var min mormors morfars mor och dotter till båtsmannen vid Kalmar regemente Daniel Olofsson Blomma och båtsmansdottern Kajsa Lisa Bark. Dem har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: En småländsk Blomma. När Kajsa Maria föddes hade föräldrarna varit gifta i drygt fyra år. Mindre än två år senare dog fadern i rödsoten på Amiralitetsvarvet i Göteborg. Det var den 28 oktober 1812 och Daniel var bara 32 år.

När Daniel rycktes bort lämnade han hustru och dotter ensamma hemma i Småland. Kajsa Lisa fick inte bo kvar i soldattorpet, redan året därpå var en ny soldat på plats där. Hon blev dock kvar som inhyseshjon på Tålebos ägor till sin död 1846. Trots att hon bara var 30 år när hon blev änka gifte hon aldrig om sig utan levde ensam resten av livet. Hon blev 68 år.

Egen familj

Dottern Kajsa Maria (nedan bara kallad Kajsa) flyttade till Kalmar 1826. Hon var bara femton år, man kan tänka sig att modern hade det svårt med försörjningen efter Daniels tidiga bortgång. Kajsa hann bo och arbeta som piga i Kalmar i tio år innan hon gifte sig med vedgårdskarlen och varvssågaren Sven Peter Jonsson.

kalmar-13

Gamla trähus i Kalmar 2010.

Paret fick tre barn, Johan August 1837, Karolina Gustava 1839 och Johanna Fredrika 1842. Familjen flyttade runt mellan gårdarna i Kalmar otaliga gånger, man kan tänka sig hur de fick hyra ett rum än här och än där.

Ung änka

År 1844 bodde de i gård 370, norra kvarteret i Kalmar stadsförsamling. Kajsa gick nu samma öde till mötes som sin mor och blev en ung änka. Bara 35 år gammal dog Sven Peter. Ingen dödsorsak finns angiven och han kan förstås ha drabbats av vad som helst – men det är lätt att tänka sig att han som sågare på ett skeppsvarv kan ha råkat ut för någon vådlig olycka.

Kajsa stod vid 33 års ålder ensam med tre små barn. Den äldste, Johan August, var sju år. Det går inte att veta exakt hur hon klarade försörjningen, det står också ”utfattig” om henne i flera husförhör och säkert hade hon hjälp från fattigkassan. Så småningom tycks hon ha tagit ett fosterbarn, vilket kunde ge visst tillskott i portmonnän. Hon hade inga föräldrar och syskon att söka hjälp hos utan fick klara sig själv. Kanske kunde hon sy eller tvätta – men hon står aldrig omnämnd som något annat än ”sågareenkan”. Precis som sin mor levde hon ensam resten av livet, det vill säga i 51 år.

Barnen blir vuxna

I slutet på 1850-talet började barnen växa upp och få sina egna liv. I juli 1856 fick Johan August betyg till sjömanstjänst, liksom flera unga män i gård 349 där de då bodde. En sjömansvåg verkar ha svept över kvarteret. Ett par år senare flyttade också äldsta dottern Karolina.

I husförhören för de närmaste åren är två av barnen fortfarande skrivna hos Kajsa. Det är yngsta dottern Johanna och så sonen, ”sjöman 165 Johan August”, som dock troligtvis var till sjöss större delen av tiden. Det var nu som Kajsa tog en fosterdotter, hon hette Maria Kristina Petersdotter och kom från Ålem som femtonåring 1860. Kanske var hon en avlägsen släkting till Kajsa.

Runt 1860 upphör kommentaren ”utfattig”, det är möjligt att Johan August började tjäna lite pengar på sina seglatser och kunde hjälpa till med ekonomin.

Barnbarn

I mitten på 1860-talet flyttade fosterdottern till Stockholm och 1865 fick yngsta dottern Johanna barn, oäkta tvillingpojkar. Dessa togs som fosterbarn av kammarskrivare CA Elmgren med fru och Johanna gav sig av till Stockholmstrakten. Kajsa bodde ensam en period men flyttade sedan till gård 323 där Johan August nu bodde. Han hade blivit styrman och gift sig med Maria Johansson 1866. Under de närmaste åren växte familjen. Först kom en liten dotter som dog i lunginflammation bara tre månader gammal. Nästa blomma_annamariabarn var Anna Maria, min mormors mor (bilden t v) som föddes 1870, och David såg dagens ljus 1872. Så småningom kom Erik, Sven och Abel. Johan August avancerade till sjökapten och familjen fick det troligen allt bättre.

Man skulle tänka sig att Kajsa skulle bli kvar i gård 323, nära barn och barnbarn, men redan 1872 flyttade hon igen. Året därpå tog hon ett nytt fosterbarn och ett år senare flyttade äldsta dottern Karolina hem från Stockholm där hon bott några år. Hon var med barn när hon kom hem, och i juni 1874 föddes hennes oäkta dotter Elsa Maria.

Kajsa och Karolina flyttade snart igen, och fortsatte att bo ihop några år. Karolina verkar ha arbetat som piga, modern fungerade troligen som ”dagmamma” åt dottern. Ett par dagar före jul år 1877 gifte sig Karolina med skomakargesällen Victor Boklund. De fick två barn och Kajsa följde familjen mellan gårdarna under ganska många år, men när de slutligen gav sig av till Stockholm 1887 följde hon inte med längre.

Slutet

Nu flyttade inte Kajsa mer. Den 6 april 1895 dog hon i kronisk bronkit i sitt säkert dragiga lilla hyresrum, kanske efter en kall vinter. Hon var 84 år och troligen ensam, barn och fosterbarn hade lämnat Kalmar. Karolina var i Stockholm med sin familj och Johan August var sedan många år i Oskarshamn med sin.

Utan tvekan hade Kajsa ett hårt liv. Fattigt, utsatt, slitsamt, kanske ensamt. Hon hann avverka ett antal gårdar i Kalmar under sitt långa liv, minst 21 gånger flyttade hon inom staden. Kanske var det sonen, min anfader Johan August, som stod för stadgan – och kanske reste han och hans familj då och då till Kalmar och pysslade om gamla mor lite.

dscn2514

Hamnen i Oskarshamn, hemmahamn för Johan August i många år. 2010.


nu & då: Stationskultur, del 2

För närmare fyra år sedan skrev jag ett inlägg om några av de förändringar som nya Citybanan och Mälarbanan innebär för pendeltågsstationerna nordväst om Stockholm. Se Stationskultur.

Det var då. Sen dess har det förstås hänt massor med de stationer det handlade om där. Citybanan är snart färdig. Dags för del 2.

Den första stationen i det gamla inlägget var Karlberg och den är fortfarande intakt och i bruk. Nästa år stängs den dock, när nya Citybanan kör igång och station Odenplan tar över. Vad som ska hända sen med Karlberg verkar oklart, jag hoppas de gör om den till restauranger eller liknande och bevarar originalbyggnaden från 1932 så långt möjligt.

IMG_1093

Karlbergs station 2011.

Barkarby

Mälarbanans utbyggnad genom Järfälla har de senaste åren varit i en lång, intensiv fas. Vid Barkarby pågår förändringen som bäst hösten 2016. Den gamla stationen är riven och den nya snart klar att tas i bruk. Här följer ett bildsvep och vi börjar väl från början.

IMG_0001

Barkarby station. Foto 1940, egen samling. Okänd fotograf.

Alla stationer här ute i obygden var små stugor en gång i tiden. Den ursprungliga stationen vid det lantliga Barkarby öppnades 1878. På 1960-talet byggdes pendeltågstrafiken ut och en ny station kom till.

P1080270 - Copy

Barkarby station december 2012.

För ett par år sedan drog så nästa stora förändring igång, utbyggnaden av Mälarbanan. Nu skulle Barkarby station flyttas ett par hundra meter norrut. Tillfälliga perronger och utgångar byggdes och det gamla revs. De gamla gångtunnlarna med kakelkonst av Björn Sjöstedt stängdes, och jag förmodar att de är rivna vid det här laget. Men innan dess var det nån som var där och dokumenterade.

IMG_6499

Gångtunnel vid Barkarby station hösten 2015.

IMG_6500
En ny strömlinjeformad tunnelentré syntes snart intill den gamla gluggen med fin spaljé omkring.

IMG_0031

Ny och gammal tunnelmynning.

Nu, hösten 2016, är stationen som sagt snart klar och det nya huset börjar ta form. Det matchar molnen och liknar ett stort fartyg, tycker jag.

IMG_5658

Senare i höst ska det vara klart enligt planen.

Kallhäll

Så kallad brutalarkitektur, som bland annat kännetecknas av rå betong, stora dimensioner och få utsmyckningar, fascinerar mig mycket. En av de första brutalistiska byggnader jag lade märke till var Kallhälls station. Och då menar jag 1960-talsversionen. Men låt oss gå längre tillbaka även här. Den första stationen invigdes 1907. Det var i samma veva som Bolinders verkstäder flyttade ut till Kallhäll från centrala Stockholm. Järnvägen var ett viktigt transportmedel för verkstäderna för frakt av såväl varor och gods som folk.

IMG_0002

Kallhälls första station. Vykort postat 1918, egen samling.

Precis som i Barkarby krävdes en ny station på 1960-talet när bebyggelse och trafik ökade. Och det var nu som det brutalistiska stationshuset byggdes. Inför rivningen 2014 kunde byggnaden med rätta beskrivas som ful och bedagad. Samtidigt nästan rörande retronostalgisk.

IMG_3756IMG_3794 - Copy

Och så tog demoleringen fart. Det började med gångbron.

IMG_5676

IMG_5680 - Copy

Gångbron rivs sommaren 2014.

För att göra en lång historia kort, under åren som följde revs förstås även resten av stationen.

IMG_5703 - Copy

En tillfällig stationsbyggnad restes i andra änden av plattformen. Till den hörde en trappa och gångbro som särskilt vintertid orsakade mycket debatt på grund av halka och ranglighet. Själv har jag vanligtvis inga anlag för svindel men den där trappan fick mig alltid att klamra mig fast vid ledstången och låta bli att titta ner genom den ”perforerade” plåten.

IMG_9916

Sakta men säkert växte så det nya stationshuset i lärkträ upp, liksom ett likadant hus för trappan till busstationen. Och nya plattformar. Och så den nya gångbron, som bryter sig totalt mot trähusen och är en skrikande grå-grön balk över Kallhällsleden vid det gamla centrumet. Nåja… Det är ju nytt och fräscht i alla fall.

IMG_5416

Kallhälls nya station 2015.

Vi som gillar betong har fått ett annat praktverk att beundra i andra änden av plattformen, södra gångbron och trappan upp till den.

IMG_6643

Den 8 augusti 2016 invigdes hela kalaset. Roligt har det varit att följa och dokumentera den här förändringen i min hembygd. Många andra förändringar pågår också, i Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg, på gott och ont. Återkommer om det.

IMG_5428

Lärkträ. Kallhälls station på invigningsdagen den 8 augusti 2016.


En sjömanskarriär

Idag är det precis ett år sedan jag publicerade ett inlägg på nu&då. Dags att komma igång igen. Jag värmer upp med en historia från gömmorna, om en av släktens alla sjömän.

Min mormors småländska släkt kryllar av sjöfarare. En av dem alla är Karl Gustaf Gustafsson Halling, som gick den långa vägen och gjorde en riktig sjömanskarriär, från slavandet som skeppsgosse till den mer statusfyllda men kanske inte mindre slitsamma rollen som sjökapten. Karl Gustaf kom från Kalmar där han föddes den 12 maj 1875 som äldsta barn till snickaren Per Otto Gustafsson (1843-1893) och Emelia Nilsdotter (1845-1899). Per Otto var bror till min mormors mormor.

kalmar (6)

Äldre hus i Kalmar. 2010

Skeppsgossen

Den 7 nov 1889 kom fjortonårige Karl Gustaf Gustafsson till Karlskrona för att bli skeppsgosse vid andra skeppsgossekompaniet i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Skeppsgossekasernen

Skeppsgossekasernen i Karlskrona. Bilden är lånad från wikipedia.

Om skeppsgossar på sjohistoriska.se: ” Sverige krigade ofta förr i tiden och det behövdes många välutbildade sjömän ombord på fartygen. Fattiga poj­kar fick ofta rycka in och lära sig att bli sjö­män. Skeppsgossekåren grundades 1685 och var ett ställe där pojkar i 8-10 års åldern fick börja i skola. Där gick de tills de karlskrevs vid 18 års ålder. Karlskrivning betydde att man var färdig­utbildad och kun­de börja som matros eller jung­man i flottan. 1936 bestämdes att de sista skeppsgossarna skulle tas in.

Karl bodde på kompaniet med drygt 130 andra gossar och utbildningen pågick i tre år.

Matrosen

Den 19 september 1892 skickades han vidare till Skeppsholmens matros­kompanier i Stockholm. Matroserna höll till i det så kallade Exercishuset på Skeppsholmen, där Moderna museet så små­ningom flyttade in. Efter fyra år i Stockholm återvände han till Kalmar den 12 augusti 1896. Han flyttade in hos modern och syskonen. Fadern hade dött 1893.

1899 dog även modern och efter det är barnen inskrivna som ”Aflidna enkan Emelia Gustafssons barn”. Strax före 1900 tog sig Karl efternamnet Halling och vid samma tid tar den yngre brodern Sven Magnus namnet Hall.

Styrmannen

Karl hade nu blivit styrman, han fick sitt styrmansbrev 1900. Hösten 1900 seglade han på ångaren Dania med Gävle som hemmahamn. Han var bäste­man, vilket ofta avsåg befälhavarens närmaste man på skepp där det inte fanns någon utbildad styrman. Kanske var det först efter denna resa, i slutet på år 1900, som han fick sitt styrmansbrev.

Dessvärre går det inte att hitta alla Karls resor men klart är att i början på 1900-talet gjorde han några riktigt långa turer. Den 4 december 1901 avseglade han från Hudiksvall som andrestyrman, med destination Alexandria.

I juli 1923 reste Karl till New York. Han mönstrade på den 24 november 1922 i Barcelona och anlände till New York den 4 juli 1923 via St Juan, Puerto Rico. Han står som Chief Officer på skeppet som hette Nohab.

Befälhavaren

Fyra år efter den första Amerikaresan, i juni 1927, besökte Karl New York igen. Han var nu en grånad sjökapten, 52 år gam­mal, och han var på tjänste­resa med Svenska Amerikalinjens Grips­holm. Troligen ingick han inte i besättningen utan var enbart passagerare.

IMG

Reklamkort för Gripsholm och Svenska Amerikalinjen. Vykort, egen samling.

Stockholmaren

I november 1906 lämnade Karl Kalmar för Stockholm. Redan i maj året därpå gifte han sig med Elna Matilda Andersson, född i Karlskrona 1870. Kanske hade de träffats redan under skeppsgosseåren i hennes födelsestad, men det var först i Stockholm de blev ett par. Till en början bodde de i Vasastan, närmare bestämt på Hälsingegatan nära Vasaparken och Odenplan. Av någon anledning lämnade de Vasastan 1914 – kanske kändes det som en modern och trist förort och när man fick det bättre ställt ville man till stadens äldre, gedigna delar?

Det blev alltså Söder. Under många år bodde de på Borg­mästargatan 10 på Söder, dit de kom 1914. Detta är nära Vita bergen och Sofia kyrka, se bilden till höger. Under hela perioden där är Karl skriven som sjö­kapten.

I början på 1930-talet bebyggdes Fredhäll på Kungs­holmen, en av de tidiga förstäder som skulle avlasta den överbefolkade innerstaden. Det var funkis och sjönära och splitter nytt – och där fick sig Karl och Elna en lägen­het. De bodde ett kvarter bakom det stora vita huset på bilden nedan. I bakgrunden Tranebergsbron.

fredhäll_1937

Fredhäll 1937. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Källa: Stockholmskällan

Bilden tog jag med en tidig mobilkamera på väg från kundbesök på Stora Essingen en varm och soldisig dag i oktober 2007.

Karl dog 1933 och Elna blev ännu en av denna släkts många sjö­mans­änkor. Hon flyttade så småningom över Drottningholmsvägen till Kristineberg (ännu lite närmare brons högra fäste på bilden). Elna levde till 1958. Karl och Elna hade inga barn.


Gästgivarens barn

Det här är en liten småländsk släktkrönika om en strävsam och företagsam familj. Tillsammans bidrog familjemedlemmarna till Högsbys näringsliv och kulturliv genom att driva gästgiveri, brygga öl och läsk, tillverka och laga klockor, sälja hattar och mössor, starta samlingslokal och biograf samt undervisa i musik. Det var stor varia­tion och de tycks ha sett möjligheter överallt. En inspi­rerande liten klan!

Min mormors mormor, Maria Johansson, hade en kusin som hette Anders Peter Ljungström (1820-1909). Han hade tagit sig efter­namnet efter Ljungby socken där han var född och uppvuxen. Hans föräld­rar var bon­den Peter Nilsson (1789-1865) och hustrun Ingrid Maria Persdotter (1792-1831). De fick ett kort men tydligen stormigt äkten­skap. Peter döm­des tidigt för fylleri och 1825 varnades paret av kyrko­rådet för oenig­het i äkten­skapet. Samma år sattes Peter under för­myndare, vilket varade i över 20 år. Ingrid dog 1831, blott 39 år gammal, av inflammatorisk feber. Dessförinnan hade hon dock hunnit föda fem barn.

Bryggeri och gästgiveri

Med Ingrids och Peters förstfödda, sonen Anders Peter, började en epok av företagande i familjen. Han var bara 11 år när modern dog och han kom då som tjänstegosse till en gård i närheten. Fadern var ju omyndigförklarad och det verkar inte som om något av barnen stannade hos honom. Vid 15 års ålder lämnade Anders Ljungby och flyttade till grann­socknen Dörby. Där flyttade han runt mellan gårdarna som dräng i många år och hade säkert ett slitsamt liv – så ung, i princip föräldralös och utlämnad åt hårt arbete hos stränga husbönder.

Efter 14 år flyttade Anders över sockengränsen igen 1849, nu till Högsby. Där blev han dräng i byn Ruda och en av arbetskamraterna var fem år äldre pigan Magdalena Svensdotter. De blev ett par och 1853 begav de sig som nygifta till Långemåla och gården Lamnhult 1, där Anders blev rättare. I hela sex år blev de kvar i Lamnhult och alla deras tre barn föddes där. Det var sönerna Claes Gustaf och Frans Emil samt dottern Amanda som dock dog bara fyra år gammal.

Gammalt uthus i Långemåla, Småland

Gammalt uthus i Långemåla, Småland 2010

1867 kom familjen till gästgiveriet i Staby och nu blev Anders gästgivare. Staby gästgivaregård hade anor från 1500-talet men på Anders tid var den inrymd i en byggnad från 1827. Denna byggnad brann dessvärre ner 1939.

Så småningom startade Anders öltillverkning också. Högsbyboken berättar:

Gästgivaren A. P. Ljungström började 1874 tillverka svensköl vid gäst­givar­gården i Staby. Ölet var gott och särskilt eftersökt, och med sina upp till 12 procent alkoholhalt verkade det starkt berusande.

Det är tveksamt om årtalet 1874 stämmer för då hade Anders redan lämnat Staby enligt husförhören, men någon gång under tiden där startade han öltillverkningen. Omkring 1900 flyttades till­verk­ningen till Huseby bryggeri på Storgatan i Högsby sam­hälle.

Huseby bryggeri ägdes av Anders son Claes Ljungström. Han hade varit i Amerika några år på 1880-talet och säkert lärt sig ett och annat om företagande. 1901 förbjöds svenskölet och då övergick Claes till framställning av svagdricka och läskedrycker. 1930 gick bryggerirörelsen i arv till tredje generationen när Claes 21-årige son Evald tog över. Han var för övrigt också idrottsintresserad och var med och grundade Högsby bordtennisklubb i mitten av 1930-talet.

Högsbyboken uppger att Evald lade ner läskedryckstillverkningen 1953 och samtidigt övertog distributionen av Centralbryggeriets produkter. Centralbryggeriet var en bryggerigrupp bildad 1920, som bestod av flera mindre småländska bryggerier. Med tiden uppgick alltsammans i Pripps.

Magdalena

Anders Peters hustru Magdalena dog av lunginflammation i maj 1887. Vid den tiden var Anders skriven som arrendator i Huseby strax utanför Högsby samhälle. Bouppteckningen efter Magdalena ger bilden av ett ganska välmående hem. Det fanns gott om kreatur och lantbruks­utrust­ning. I huset saknades inga inventarier och garderoberna var välfyllda. Magdalena ägde en del dyrbara föremål och framstår som en riktig borgarfru. Det var exempelvis guldörhängen, en muff, flera kappor, ett silkes­parasoll, silkessjalar samt kängor och galoscher.

Nog kan man tänka sig fru Magdalena spatserande med sitt parasoll här på Storgatan en varm sommardag. Gatan var förstås inte så asfalterad och slät som nu, så de där galoscherna kom nog väl till pass.

Storgatan 2010

Storgatan 2010

Efter hustruns död blev Anders kvar i Huseby i flera år, först som arren­dator och sedan som inhyses hos sonen Claes som tog över gården. Men 1898, vid 78 års ålder, sadlade fader Anders om igen. Han flyttade någon mil i sydostlig riktning, till Långemåla socken och Bötterums by. Där står han sedan som ägare till ett hus. Det visar sig att en av bönderna i Bötterum var Anders yngre bror Johan och det är tänkbart att han hjälpte Anders till den nya bostaden.

I Bötterum fanns också ett gästgiveri, regionens största tillsammans med Staby där ju Anders verkade några år. Bötterums gästgiveri är nu hem­bygds­gård och vi passerade där på en Smålandstur 2010.

Bötterums hembygdsgård 2010

Bötterums hembygdsgård 2010

Anders Peter dog 1909 och då hade han hunnit återvända till Högsby och Huseby än en gång.

Sonen Claes och sonsonen Evald drev alltså bryggerirörelsen vidare åtminstone till mitten av 1950-talet. Claes och hustrun Anna Lavinia Karlsson tycks bara ha fått två barn, men första sonen dog bara ett år gammal så Evald blev enda barnet.

Urmakeri med mera

Anders och Magdalenas andra son, Frans Emil (1856-1934), blev urmakare. Hans och hustrun Anna Alida Stenholms sju barn uppvisar en företag­samhet som slår det mesta jag hittat i släktforskningen. Inte så att de byggde imperier – men allihop drev företag, handel eller någon annan yrkesverksamhet. Och då ska man betänka att fyra av barnen var döttrar, i det tidiga 1900-talet.

Frans Emil är skriven som urmakare redan 1880, men det var först 1913 som han registrerade sin egen firma. Tidningen Kalmar kungjorde att firma F E Ljungström hade bildats och skulle idka urmakeri, guldsmedsaffär och optisk affär. Vid denna tid var han redan änkling men han hade de flesta av sina barn boende hos sig i det stora huset på Storgatan.

Storgatan ca 1910, 100 år innan jag själv gick där. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Storgatan ca 1910, hundra år innan jag själv gick där. Huset som skymtar till höger ska vara F E Ljungströms butik och bostad. 1929 byggde de ett nytt hus på platsen och det gamla revs helt eller delvis. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Äldste sonen Klas Hilding Evald (1881-1959) etablerade sig som urmakare i Mönsterås. Hilding gifte sig och bildade familj, han och hustrun Signe fick två barn. Förutom honom var det bara ett av barnen som gifte sig, näm­ligen nummer två i syskonskaran, Anna Signe Alice (1883-1973). Hon startade redan 1904 en butik i Högsby, för hattar, mössor och pälsvaror i firma Signe Ljungström. I åtta år drev hon butiken, tills hon träffade handlanden Karl Edvard Ewens. De gifte sig 1912 och flyttade 1914 till Borgholm för att driva butik där. Signe återvände till Högsby efter några år.

De fem yngsta barnen till Frans Emil och Anna Alida gifte sig aldrig. Alle­sammans spelade däremot en aktiv roll i Högsbys handel och kulturliv.

Barn nummer tre och fem var systrarna Ellen Emire Adéle (1884-1981) och Sigrid Ruth Crispina (1887-1974). Titeln på dem i församlingsböckerna är handelsidkerska och det troliga är att de tog över hatt- och mössbutiken efter systern Signe när hon gifte sig och flyttade till Öland. När hon sedan kom tillbaka till Högsby var hon kanske involverad igen.

Fjärde barnet var sonen Charles Emil Albin (1886-1933). Runt 1910 var han med och drev igenom bygget av en samlingslokal för ortens folk. Det hade tidigare bara funnits lokaler som tillhörde specifika organisationer, till exempel frikyrkolokaler, men nu uppfördes Folkets Hem, där allmänheten kunde hyra in sig och ordna aktiviteter. Så småningom byggde de till en scen och använde lokalen för populära teaterföreställningar. Men Charles nöjde sig inte med det. Notis i Oskarshamnstidningen i februari 1915:

Högsby får egen bio. Biografägare Andersson från Oskarshamn kommer att i gemenskap med hr Charles Ljungström från 1 mars driva biografrörelse i Folkets Hem i Högsby med regelbundna föreställningar varje lördag och söndag.

Folk strömmade till Folkets Hem för att se underverket. Högsbyboken berättar också att Charles var först i socknen med radio. Det var 1923 och han visade upp den i Folkets Hem en kväll – en sensation. Trots att radion mest förde oväsen kunde man också höra tal och musik och det talades länge om denna händelse i trakten.

Charles krönte sitt verk i början på 1930-talet genom att bygga en modern biograflokal med namnet Centrumbiografen. Det är fortfarande ortens enda biograf men nu är den nedlagd sedan många år och husets framtid är oviss.

Så här skrev nyheteronline.se (som nu tycks vara nedlagd) om biografen 2009, när det var aktuellt med försäljning:

Centrumbiografen invigdes redan på annandag jul 1931. Biografen har en salong med plats för 220 personer samt en balkong där 75 personer kan beredas plats. Tveklöst rör det sig om en unik biograf vilket exempelvis har intygats av experter vid Kungliga Tekniska Högskolan och biografexperten Kjell Furberg, Stockholm. Inredningen är nära nog i originalskick med undantag av att trästolarna har bytts ut mot stoppade stolar.

Biografen byggdes och drevs av Charles Ljungström i många år och efter honom har det bara funnits ytterligare två ägare till biografen. Under senare år har inga filmvisningar förekommit, men för den skull har en del tentakler funnits ute för biografens framtid.

När maken och jag gick förbi Centrumbiografen på vår Högsbypromenad 2010 hade vi ingen aning om vad det var för hus – det var bara en sån där bedagad skönhet som jag gillar att fotografera. Sen tog jag reda på att det var en biograf och så småningom visade det sig alltså att en släkting hade byggt och drivit den!

högsby (4)

Centrumbiografen 2010

Efter Charles tidiga bortgång 1933, troligen i magsår, drev brodern Valentin bion vidare. Josef Hugo Valentin var Frans Emils och Anna Alidas sjätte barn och liksom äldste brodern gick han i faderns fotspår och blev urmakare. Så småningom flyttade han till Öland och i Borgholm startade han 1921 en ur- och guldaffär. Sedan verkar det som om han återvände till Högsby och brodern Hilding tog över butiken och drev den från Mönsterås där han hade sitt urmakeri.

Yngst i barnaskaran var Ester Ruth Naemi (1895-1959). Om henne finns inte så mycket information men vi vet i alla fall att hon var musiklärarinna och på så sätt bidrog till ortens kulturliv.

Det måste ha varit ett livligt hus, det ljungströmska, som sjöd av aktivitet och verksamhet. Deras företagararv gick tillbaka till 1867 när Anders Peter blev gästgivare på Staby.

Om någon som läser detta vet mer om Ljungströms eller känner till nuvarande planer för biografen, får ni gärna berätta i en kommentar till detta inlägg. 

Källor: Kyrkböcker för Högsby och Ljungby, Högsbyboken samt Digitaliserade svenska dagstidningar.

Emån vid Högsby

Emån vid Högsby