Smålandssoldater

Den här lilla släktkrönikan tar sin börjar vintern 1695. Då föddes min mormors farfars farfars farfar Per Hielm, den förste i en lång rad soldater i min småländska släkt.

Per Hielm

Åren 1695-1697 drabbades Sverige och andra nordiska länder av en svår hungersnöd. Orsaken var mycket tidiga och kalla vintrar och sena somrar som i princip utplånade skördarna. Massvälten drev folk mot städerna i jakten på mat, horder av tiggare syntes på vägarna och det berättas att Stockholms gator var fulla av döda och döende människor på våren 1697.

Vintern 1695 var den kallaste sedan 1658. I byn Klobo i Högsby socken i Småland födde hustru Kerstin ett gossebarn den 19 februari och hon och maken Nils gav barnet namnet Per, troligen efter dess farfar.

klobo

Klobo bygata, ur boken Kulturhistoriska miljöer i Emådalen (inventering 1979 av Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns museum)

Under hela Pers uppväxt fortsatte ofärdsåren i Sverige. Hungers­nöden, som sagt. Och ute i Europa pågick Karl XIIs stora nordiska krig mellan 1700 och 1721, där tiotusentals soldater miste livet. Kriget utarmade förstås Sverige, fast det mestadels inte ut­kämpades på svensk mark. De sista åren härjade dock ryssar­na längs en stor del av den svenska ostkusten, plundrade och brände städer och byar. Alla resurser gick till krigsapparaten, inklusive stridsdugliga män. Stormaktstiden gick mot sitt slut, nederlaget vid Poltava 1709 var katastrofalt och kungen gick i exil i Bender i Osmanska riket. Vilken kalabalik!

Som om inte kriget och svälten varit nog så utbröt pesten i landet 1710. Farsoten spreds med krigsfartygen och fick lätt fäste i den utarmade befolkningen. Även Småland drabbades hårt. I Högsby noterades 186 döda i pesten under vintern 1710-1711. I dödböckerna kan man se hur hela familjer utplånades på ett par dagar.

Per klarade sig dock och som 19-åring blev han soldat i Ekeby rote i Högsby, med soldat­namnet Hielm. Året var 1714. Sedan dröjde det hela 20 år innan han gifte sig med sin Ingeborg Persdotter. Upp­gif­terna om Per är mycket knapphändiga. Ingenstans nämns det att han var i krig men det är förstås mycket möjligt att han skickades direkt ut i brinnande krig efter värvningen. De enda uppgifter som finns om honom är att han vid ett par tillfällen fick något nytt klädesplagg samt att han 1742, två år innan han fick avsked, var kommen­derad i Kalmar.

 

högsby (18)

Emån genom Högsby, 2010

 

Nils Ekeroth

Jag har hittat tre barn till Per och Ingeborg men det fanns säkert fler. Yngst av de tre var Nils, född den 29 juli 1743. Precis som sin far tog Nils Persson värvning vid 19 års ålder. Han blev soldat Nils Ekeroth i Ekeby rote. Han tycks redan ha varit gift, hustrun var Ingeborg Jons­dotter, född 1744.

I fredstid kommenderades soldaterna ofta till tjänstgöring runt om i landet, till exempel vid fästningar och byggen. Nils var inget undan­tag och redan året efter värvningen, alltså 1763, blev han kommen­derad till garnisonen i Kalmar. Kanske gick han vakt på Kalmar slott, som vid det laget ska ha varit en ganska förfallen fästning.

IMG

Det blev fler fredskommenderingar för Nils genom åren. Informa­tionen är knapphändig men några orter nämns i arkiven såsom Karlskrona och Skåne. Vid åtminstone två tillfällen, 1786 och 1795, var han på läger på Bonnarps hed, en militär övnings- och lägerplats i västra Skåne inte långt från Helsingborg. Avståndet till Högsby är minst 15 mil och man kan ju tänka sig vilka strapatser det innebar för soldaterna att gå till fots dit och tillbaka. Vandringarna måste ha varit olidliga och farliga på många sätt.

Nils deltog i åtminstone ett krig, nämligen Gustav IIIs ryska krig som ut­käm­pades i Finland 1788-1790. I juli 1788 var han med och käm­pade i slaget vid Hogland och sedan i slaget vid Svensk­sund. Någonstans i vimlet fanns vår Nils men det är omöj­ligt att veta exakt hur hans krigserfarenheter såg ut. Han var inte båtsman så han deltog antagligen i striderna på land. Vid tiden för kriget var Nils i 45-årsåldern och alla barnen därhemma var lyckligtvis någorlunda upp­vuxna och kunde hjälpa mor Ingeborg på torpet.

Först 1806 tog Nils avsked från armén. Då var han 63 år och hade tjänst­gjort i 44 år. Vid den sista mönstringen var han inte med, då var han ”sjuk på sjukhuset”. Men det konstateras att han begärt avsked och att han an­mäls till underhåll, det vill säga pension. Han dog 1819, vid 76 års ålder, och hade då varit änkling efter Ingeborg i fem år.

Peter Roth

Nils och Ingeborg fick fem barn och nummer fyra var sonen Peter, född 1773. År 1797 gick Peter i fars och farfars fotspår och skrev in sig i den indelta armén. Han var 24 år, kom till Hammarby rote och fick soldatnamnet Roth. Av alla soldater jag hittat hittills var Peter den som deltog i ojämförligt flest krig. Han var med i Sveriges (hittills) sista väpnade konflikter i början på 1800-talet.

Bara ett par månader efter det att Peter blivit soldat fick han kvinnfolk i torpet. Han och Kajsa Persdotter gifte sig mitt i vintern, den 10 januari 1798. På julafton samma år föddes deras första barn, dottern Anna Kajsa. Totalt fick Peter och Kajsa sex barn, men det skulle nog ha varit ett sjunde för i mars 1818 dog Kajsa i barns­börd. Peter hade förstås svårt att klara torp och barn på egen hand, inte minst med tanke på de återkommande mönst­ringarna då han var tvungen att vara hemifrån i månader. Följaktligen stod det inte på förrän han gifte om sig – i november 1818 stod bröllopet mellan honom och nio år yngre Eva Hemmings­dotter.

Peters första kända krigserfarenhet var pommerska kriget 1805-1807. Det var i själva verket ett krig mot Frank­rike och Napoleon, där flera länder ingått i en koalition på Stor­britanniens initiativ. Kriget fördes mest på pommersk mark, därav benämningen. Befäl­havare från svenskt håll var kung Gustav IV Adolf och närmare 30 000 svenska soldater deltog. Striderna upphörde 1807 men freden slöts inte förrän 1810 och åren där­emellan till­bringade många svenska och andra sol­dater i fångenskap i Frankrike. De som överlevde återvände hem och återtog ibland sitt gamla torp och sin gamla befattning.

Peter överlevde och slapp troligen fången­skap. Härnäst skickades han till finska kriget 1808-1809. Det var ett krig mellan Sverige och Ryssland och det slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Peter uppges ha deltagit i fälttåg både 1808 och 1809.

Bara några få år efter förlusten av Finland gick Sverige i krig mot Frankrike och Napoleon. Det var 1813-1814 och Peter var med förstås. Man kan konstatera att krigen i Europa vid denna tid starkt påverkade utvecklingen i Norden. Det här kriget slutade med att Sverige erövrade Norge från Danmark. Norge slogs för sin själv­ständighet och tillsatte en egen kung vilket förstås inte kunde accepteras från svenskt håll. Den svenska armén vände norrut från Frankrike, nu på fälttåg mot Norge. Härförare var den nyss ut­nämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte.

De landsteg vid Rya nabbe på Hisingen i juli och gick sedan via Svine­sund mot norska gränsen. De fick inte särskilt mycket motstånd och vid Rakkestads kyrka avfyrades Sveriges sista skott i krig. Norge hade därmed tvingats till union med Sverige.

 

nabben

Del av nya varvet till vänster och Rya nabbe till höger, 2014.

 

Rya Nabbe ligger för övrigt mitt emot Nya varvet, på ett Hisingen som förstås var rena vischan vid denna tid före oljehamn och för­orter. På nabben fanns en skans och andra militära byggnader för försvar av inloppet. Norr om nabben ligger Rödjan, eller Rya skog, mitt i oljehamnen som en oas. Skogen sägs vara Göteborgs främsta naturminne, en rest av en skogstyp som en gång täckte hela Hisingen. (Källa: Lundby på Hisingen av Folke Eriksson.)

Visst kan man se dem framför sig, de stridströtta soldaterna som marscherar genom det lantliga Lundby, till fots, utan minsta spår­vagn att hoppa på och utan minsta närbutik att köpa mat i vid Kyrk­bytorget. Bara skog och en och annan gård. Kanske passerade de gamla kyrkan, Putsegården och kyrkbyns inägor. Vidare norrut mil efter mil – Kungälv, Uddevalla, Strömstad…

IMG_6084

Lundby gamla kyrka på Hisingen i  Göteborg, 2015

Efter den förhållandevis lätta segern över norrmännen fick kanske Peter komma hem ett tag, men redan året därpå, 1815, fick han freds­kom­men­dering till Gränsö kanal utanför Västervik där han blev kvar i två år. Han var också vid Göta kanal i flera omgångar – den byggdes mellan 1810 och 1832. Flera läger var han också på, i bland annat Skåne.

Sista tjänst­göringen tycks ha varit två och en halv månad i Norge – en riktigt lång resa året innan han begärde avsked 1822. I general­mönster­rullan står det: ”Får avsked med anmälan till underhåll, ådragit sig sjuklighet under krigen samt bevistat fältågen 1808, 1809, 1813 och 1814. Tjent mycket väl”. En tapper soldat, får man sanner­ligen säga.

Peter levde över 30 år efter avskedet och dog i januari 1853 vid 80 års ålder. Totalt blev han far till nio barn varav åtminstone fem levde till vuxen ålder. Femte barnet var skräddaren Nils Peter Roth (min mormors farfars far) och med honom blev soldatsläkten en skräddarsläkt.

Soldaterna och deras ättlingar forskar jag vidare på. Här finns stoff till en roman eller en historiebok – eller åtminstone fler småhistorier som denna.

 


Sme-Maja

Ibland träffar man på personer i släktforskningen som lämnar frågor efter sig och som man inte kan sluta fundera över när kyrkböckerna inte har mer information. Sme-Maja är en av dem.

Min morfars far, Per Johan Westerberg (1862-1953), föddes i byn Delebäck i Amnehärads socken i Västergötland. Hans släkt hade levt och verkat i byn i århundraden och var stor och utbredd. Givetvis hade Per Johan massor av kusiner och en av dem var Sme-Maja.

På en av Delebäcks tomter låg en stuga som kallades Sme-Majas. Där huserade Maja Greta Zachrisdotter (1858-1928) med mor och flera oäkta barn. Smeden August Wahlström hade stugan före henne och när han flyttade ut med sin familj i mitten på 1880-talet tog Maja över. Tydligen kom hon att kallas Sme-Maja, eftersom hon bodde i smedens gamla stuga.

I unga år var Maja piga hos änkan Greta Pettersdotter i Delebäckstorp och hennes dotter och måg. De hade sonen Carl, och med honom fick Maja ett barn 1889. Carl fick dock inte tillstånd att gifta sig med pigan Maja, som dessutom redan hade två oäkta barn från en tid som piga i Älgarås.

Så småningom kom alltså Maja till smedens stuga och där föddes med åren ytterligare två oäkta barn. Allt som allt födde Maja fem barn, alla utom en med okända fäder. Hon dog ogift i sin sme-stuga, 70 år gammal. Det var 1928 och hon hade bott i stugan i ungefär 40 år. På 2000-talet finns bara en husgrund kvar av Majas hem. 

DSC00290

Den gamla smedjan vid Säby gård i Järfälla, i brist på bilder av Majas stuga.

Hur Maja hade det i sitt torp är svårt att veta. Hon kunde säkert göra dagsverken i Delebäcksgårdarna – i många av dem bodde släktingar till henne. Kanske försörjde de henne rent av, det finns inga noteringar om fattigunderstöd, men det måste ändå ha varit ett hårt och torftigt liv. Hon hade förstås modern till hjälp med barnpassning och hushållsgöromål.

Alla fem barnen levde till vuxen ålder, vilket var långt ifrån självklart i fattiga hem vid denna tid. Det säger något om Majas drivkraft och kamp där i torpet. Barnen spred sig över världen – de två äldsta blev kvar i Värm­land/Skaraborg, de två följande hamnade i Stockholm och den yngste emigrerade till Amerika.

Att någon är singel hela livet är inget konstigt idag, men runt sekelskiftet 1900 var det inte lika vanligt – och inte så lätt. Varför förblev just Maja ogift, kan man undra? De oäkta barnen kan förstås ha spelat in och gett henne dåligt rykte, men man ser ofta mödrar med barn i bagaget som ändå ”blir gifta”.

Kanske var det ett aktivt val, kanske blev det bara så. Vi får aldrig veta.

Källor:
Kyrkböcker för Amnehärad
DelebäcksbokenBy och bygd i förvandling, en västgötabys tusenåriga historia av Bertil I W Kjelldorff


Skräddarmästarns i Oskarshamn

Skräddartraditionen i min mormors släkt är stark. Mormors farfars far, Nils Petter Roth (1810-1877) från Högsby i Småland tycks ha varit den förste skräddaren och flera av hans ättlingar följde i hans spår.

Mormors farfar var Carl Ferdinand Nilsson Hultqvist (1836-1894) från Hultsnäs by i Långemåla. År 1859 flyttade han över sockengränsen till Högsby och blev byskräddare i Gillberga by. Samma år gifte han sig med Gustava Sofia Hjelm (1834-1909) i gård nummer 6 i Gillberga och flyttade in till hustrun och hennes föräldrar.

Åren i Gillberga

Mellan 1860 och 1881 födde Gustava elva barn, varav sex levde till vuxen ålder. De övriga dog mycket tidigt, ett par redan direkt efter födseln och några efter ungefär ett halvår. Äldst av alla Hultqvist­barnen blev den förstfödde, Albert, med sina 83 år.

högsby (3)

Storgatan i Högsby 2010

Man förstår att det var hårda tider i Gillberga. De var säkert trångbodda och Ferdinands skrädderiuppdrag gav nog inga stora intäkter. I slutet på 1860-talet var det nödår i stora delar av Sverige, bland annat i Småland, och det var också under denna tid som emigrationen till Ame­rika tog fart. Hultqvistarna stannade dock i hem­landet.

 

Stadsbor

Vid kusten bara ett par mil i nordostlig riktning från Högsby fanns en liten blomstrande stad som just fått järnväg och som dessutom var en viktig hamnstad. Staden hette Oskarshamn och dit drog hela familjen Hultqvist sommaren 1877 för att få ett bättre liv. Albert var 17 år och hans bror Anton (min mormors far) var 14.

GE DIGITAL CAMERA

Gammalt och nytt i Oskarshamn 2010

Familjen hade ett par olika adresser i centrala Oskarshamn och själva skrädderiet låg under en period i en byggnad vid Lilla Torget. Huset kallades societetshuset och där fanns olika verksamheter, inte minst nöjesetablissemang av skilda slag. På Ferdinands tid fanns bland annat skrädderier och manufakturer och man kan gott tänka sig att firmorna samarbetade och gav varandra uppdrag.

societetshuset

Societetshuset. Bilden är lånad från boken Affärsliv i centrum, se nedan.

Bilden ovan visar societetshuset under sent 1800-tal. Bakom något av dessa fönster, kanske på mellanvåningen, satt Ferdinand och hans anställda och sydde. Tyvärr brann huset ner 1903, men då var sedan länge både Ferdinand och hans företag borta. Se bilden till väns­ter, tagen dagen efter branden. Bilden nedan föreställer Han­dels­bankens hus, som byggdes på platsen efter societetshuset. Även det ganska pampigt.

DSCN2410

Lilla Torget 2010, platsen för societetshuset

Boendeadressen från 1888 var Köpmangatan 12. Från 1893 fanns även skrädderiet på samma adress och 1890 inrättades Oskarshamns ynglingaförenings bibliotek i bostaden. Sonen Anton hade säkert ett finger med i spelet. Anton skulle bli pastor i metodistkyrkan och var redan i full gång med sin utbildning. Han var på Gotland i pastorstjänst 1888-1890 och på metodisternas teologiska skola i Uppsala 1890-1892 men nog kan man föreställa sig att han ändå arrangerade bib­lio­teket hos föräldrarna.

Borgarfamilj

Ferdinand dog på Köpmangatan i september 1894. Av bouppteckningen förstår man att de fick det bättre under åren i Oskarshamn och hade ett välförsett borgerskapshem. Bara en sån sak som att de hade 15 stolar och 12 tavlor signalerar något i sig! Det finns också gott om linne och säkert hade han sytt det mesta själv. Fem symaskiner, fyra pressjärn och två skräddar­saxar är något av det som tillhörde skrädderiet. Bland dödsboets skulder fanns lön till skrädderiarbetarna och jungfrun.

GE DIGITAL CAMERA

Besvärsgatan, Oskarshamn, 2010

Gustava stannade i Oskarshamn en tid och bodde med yngsta dottern Hilda. I januari 1909 slutade Gustava sina dagar i födelsesocknen Högsby.

Källor

Kyrkböcker för Oskarshamn och Högsby
Boken Affärsliv i centrum utgiven 2018 av Oskarshamns hembygdsförening


Mera Domus

Varje gång Anders Wahlgrens dokumentär När Domus kom till stan visas på tv, får ett av mina gamla inlägg på nu & då (Huset Domus) extra många visningar. Det märks att ämnet engagerar. Folk ger sig ut och googlar efter barndomsstädernas Domushistoria. Så även nu i julhelgen när filmen repriserades igen. Man kan inte se den nog många gånger. Berättelsen om hur gamla stadskärnor revs och ersattes med fyrkantiga varuhuskolosser är fascinerande. Hur kunde de, tänker man varje gång. Även om jag personligen är rätt förtjust i brutalistbetong så inser jag att många av rivningarna var ofattbara oförrätter.

Filmen kan ses till den 27 januari på SVT Play. Rekommenderas.

När jag flyttade till Järfälla 1987 fanns Domus kvar i Jakobsbergs centrum. Lokalen är fortfarande i kooperationens ägo, där finns idag en Coopbutik. Det enda minne som finns kvar från Domustiden är en snygg kakelfasad och en gammal röklucka längst ner på fasaden.

IMG_8452red2

Källarlokal, jodå, Domus var minsann ett varuhus i två våningar. Ibland åkte jag dit från Kallhäll och botaniserade i källarvåningens heminredningsavdelning.

Känns lite bra på nåt sätt att namnet fortfarande syns nere vid den smutsiga stenläggningen.

Kakelfasad är kanske att ta i, det är kanten på ett utskjutande tak som är kaklad, men det är i alla fall samma kakel som för femtiofem år sedan. Arbetsförmedlingens hus intill är förstås av senare datum, men matchar rätt bra tycker jag.

IMG_8617

Detalj:

IMG_8618red2

Sedan kom varuhusdöden och varuhusen blev gallerior. Eller mataffärer. Nu har många gallerior det tufft också och hotas av gigantiska handelsplatser i städernas utkanter. Undrar vad som blir nästa fas i Domushusens historia…

 


Koxa i förtätningens tid

En vårpromenad på Koxas ägor. Torpet Koxa i Jakobsberg, Järfälla, låg ungefär där bilden nedan är tagen, men det går inte att veta exakt. Torpet upphörde nämligen på 1720-talet.

IMG_1023

Koxa tillkom troligen i slutet på 1660-talet. Det är då torpet dyker upp i mantalslängden. Marken och torpet ägdes av friherrinnan Brita Cruus af Gudhem, som härskade på Jakobsbergs gård några hundra meter bort.

britacruus

Brita Cruus af Gudhem, porträtt i Järfälla kommuns bildarkiv

Hon hade blivit änka i unga år efter maken Jakob Lilliehöök, som har gett namn åt gården. De hann bara vara gifta i ett halvår men Brita drev gården i över ett halvsekel efter Jakobs död.

IMG_1789

Jakobsbergs gård våren 2016

Det går att följa Koxa och dess brukare i husförhörslängderna ett par decennier in på 1700-talet men i mantalslängden för 1728-1729 upptas torpet som öde. Anledningen till att torpet upphörde är okänd, men torpen låg ganska tätt och kanske beslöt sig den nye ägaren, fältmarskalk Dücker på Säby, för att slå ihop ägorna.

Koxa blev alltså bara omkring 55 år. Alla spår av byggnader och annat lär ha försvunnit på 1770-talet när ett nytt torp etablerades på platsen. Det nya torpet hette Aspnäs. Det är också borta sedan många år men namnet lever kvar i omgivningen och det finns foton att titta på.

aspnäs

Torpet Aspnäs 1951. Fotograf: Arthur Jolin. Järfälla kommuns bildarkiv.

Vad det märkliga namnet Koxa betyder har ingen ortnamnsforskare kunnat förklara. Vilken gåta!

Idag är Koxas gamla mark en del av det som kallas Engelbrektsområdet i centrala Jakobsberg. Här har det varit åkrar och fält i hundratals år. I början på 1900-talet avstyckades mark från Jakobsberg till småtomter och en villastad växte fram på ett par årtionden. Den blev dock inte gammal, knappt äldre än Koxa. På 1960-talet ersattes den av miljonprogramsbyggen, som står kvar än idag i öppen, lummig park med gamla träd och stora gräsmattor.

Där vill Järfälla kommun förtäta och göra stad, ja, det pågår redan mitt i en av parkerna.

IMG_7837

Hyreshuset Riddaren byggs hösten 2018

Det största förtätningsprojektet återstår, just i parken och längs gångvägen på bilden nedan. Men än så länge far solljuset fritt mellan hus och träd på Koxas gamla tomt.

IMG_1115


Vårstädning

Vårstädar lite bland gamla utkast här på nu & då. Hittar mycket ofärdigt som man kanske kan skriva klart nån gång. Ett par fragment skickar jag ut som de är, som kuriosa. Och med en nyskriven kommentar för att knyta ihop säcken. Inlägg som börjar med ett datum och slutar med en epilog är sådana fragment.

IMG_1744


Staden

Januari 2013

Häromdagen såg jag filmen Staden i mitt hjärta av filmaren Anders Wahlgren om rivningsvågen i centrala Stockholm på 1950- och 1960-talen. Och idag har jag varit på Kulturhuset och sett utställningen Ett urbant öga med foton från samma epok av Stadsmuseets fotograf Lennart af Petersens. Båda rekommenderas varmt. Och båda väcker intressanta funderingar. Om skövling, förstås, om att riva urskillningslöst, förblindad av en skoningslös framtidstro som inte tillåter några spår till historien. Om nytt och gammalt, nu och då – vad som är historia, vad som är nutid och hur vi vill ha vår framtidsstad.

Stockholm förändrades mer än någon annan stad i Europa som inte hade bombats under kriget. Mer än 700 hus revs och en hel stadskärna skövlades. Det rivs och grävs mycket i Stockholm just nu också, inte minst för nya Citybanan. Gropar och provisorier över allt.

IMG_2809

Citybanan byggs 2012, här lite stök vid Centralstationen.

 

Men det är ingenting mot hur det såg ut för 50 år sen.

Sergels torg byggs i början av 1960-talet. Foto: Lennart af Petersens. Stockholmskällan

Klart det var traumatiskt för alla som bodde, jobbade och levde i Klara och resten av centrala stan. Hela barndomsmiljön sveptes bort i ett nafs och under flera år såg stan ut som på bilden ovan. Man fick gå på träbroar över byggarbetsplatserna. I filmen nämner Anders Wahlgren att han som barn trodde att det var så det skulle se ut i stan. Han visste inget annat under flera år.

Filmen Staden i mitt hjärta är inspelad 1992, och är tjugo år närmare den stora skövlingen än vi är idag. Visst kan man fortfarande känna bitterheten när man tänker på alla vackra 1600- och 1700-talshus som jämnades med marken. Men det finns en annan aspekt också. För mig personligen är den gamla staden historia. Jag älskar att se på bilder av den, läsa Fogelström och försöka föreställa mig miljöerna eller gå omkring och upptäcka spåren av den historiska staden, de få som finns.

Den nya stad som stod klar någon gång på 1960-talet var främmande – folk hade ingen relation till den utan var främlingar i sin egen stad. Men det är den då nya och främmande staden som är staden i mitt hjärta. Den är det enda Stockholm jag har sett, åtminstone i vuxen ålder, och eftersom jag älskar modernistisk arkitektur är till och med det utskällda Hötorgscity en kär plats.

Epilog april 2018

För fem år sedan var det järnvägsbyggena som dominerade, tror jag. Nu byggs det hus som aldrig förr och det rivs och sprängs urskillningslöst igen. Och förtätas hysteriskt. Viktiga kulturmiljöer av alla de slag är hotade i alla ”mina” städer – Järfälla, Stockholm, Karlstad. Det här ämnet måste jag återkomma till.