Fulast i stan

Det låg ett fängelse på platsen. Fängelset såg ut som en borg. På 1960-talet revs fängelset och i stället byggdes ett betonghus, som såg ut som ett fängelse i mångas tycke. Mitt bland 1800-talshusen på Östermalm damp den ner, bunkern kallad.

img_5413

Det handlar om gamla arkitekturskolan vid Östermalmsgatan, byggd 1967-1969 och ritad av stadsarkitekten Gunnar Henriksson.

img_5406

Personligen är jag väldigt intresserad av den extrema variant av modernistisk arkitektur som kallas brutalism. Tittar hellre på filminstitutet, radiohuset och garnisonen ute vid gärdet i Stockholm än på tinnar och torn vid Strandvägen strax intill. Och är helt fascinerad av arkitekturskolan. Trots det kan jag givetvis förstå att den i nån sorts allmän mening uppfattas som ful. Grå betong är inte ”vackert”. Vad jag inte kan förstå är att byggnaden rör upp så ofattbart mycket känslor, närmare bestämt hat. Det visar sig i långa trådar på Facebook och i det faktum att byggnaden vunnit flera omröstningar om Stockholms fulaste hus.

img_5409

Kanske har huset (trots att det ligger på Östermalm!) blivit den främsta representanten för Norrmalmsregleringen och liknande omdaningar i Stockholm vid förra seklets mitt. När innerstaden skövlades och nya moderna hus kom i stället.

img_5411

Visst skövlades det. Visst borde man ha sparat och rustat upp en hel del av det som revs. Men nu är det där över ett halvt århundrade sedan. Husen som byggdes då är också gamla och står som monument över sin tid som vilket 1700-talshus eller 1800-talshus som helst. Är det inte dags att komma över och börja se med andra ögon på vår egen tids arkitektur? Försöka tänka konstruktivt kring uttryck, stil och form? Nej, allt som byggts efter år 1900 anses fult av många. Åtminstone allt som inte byggts i gammal stil.

Ja, alla får tycka vad de vill som tur är.

img_5418

Numer utbildas arkitekterna i den nya vackra arkitekturskolan på KTHs område. Den gamla är blåmärkt och ska bli en mötesplats för konst, mode och mat. Gissningsvis kommer den tunga fasaden ändå aldrig att ses som annat än en bunker.

img_0150


Kajsa från Tålebo

Den 12 januari 1811 föddes Kajsa Maria Blomma i båtsmanstorpet i byn Tålebo, Ålems socken, Småland. Hon var min mormors morfars mor och dotter till båtsmannen vid Kalmar regemente Daniel Olofsson Blomma och båtsmansdottern Kajsa Lisa Bark. Dem har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: En småländsk Blomma. När Kajsa Maria föddes hade föräldrarna varit gifta i drygt fyra år. Mindre än två år senare dog fadern i rödsoten på Amiralitetsvarvet i Göteborg. Det var den 28 oktober 1812 och Daniel var bara 32 år.

När Daniel rycktes bort lämnade han hustru och dotter ensamma hemma i Småland. Kajsa Lisa fick inte bo kvar i soldattorpet, redan året därpå var en ny soldat på plats där. Hon blev dock kvar som inhyseshjon på Tålebos ägor till sin död 1846. Trots att hon bara var 30 år när hon blev änka gifte hon aldrig om sig utan levde ensam resten av livet. Hon blev 68 år.

Egen familj

Dottern Kajsa Maria (nedan bara kallad Kajsa) flyttade till Kalmar 1826. Hon var bara femton år, man kan tänka sig att modern hade det svårt med försörjningen efter Daniels tidiga bortgång. Kajsa hann bo och arbeta som piga i Kalmar i tio år innan hon gifte sig med vedgårdskarlen och varvssågaren Sven Peter Jonsson.

kalmar-13

Gamla trähus i Kalmar 2010.

Paret fick tre barn, Johan August 1837, Karolina Gustava 1839 och Johanna Fredrika 1842. Familjen flyttade runt mellan gårdarna i Kalmar otaliga gånger, man kan tänka sig hur de fick hyra ett rum än här och än där.

Ung änka

År 1844 bodde de i gård 370, norra kvarteret i Kalmar stadsförsamling. Kajsa gick nu samma öde till mötes som sin mor och blev en ung änka. Bara 35 år gammal dog Sven Peter. Ingen dödsorsak finns angiven och han kan förstås ha drabbats av vad som helst – men det är lätt att tänka sig att han som sågare på ett skeppsvarv kan ha råkat ut för någon vådlig olycka.

Kajsa stod vid 33 års ålder ensam med tre små barn. Den äldste, Johan August, var sju år. Det går inte att veta exakt hur hon klarade försörjningen, det står också ”utfattig” om henne i flera husförhör och säkert hade hon hjälp från fattigkassan. Så småningom tycks hon ha tagit ett fosterbarn, vilket kunde ge visst tillskott i portmonnän. Hon hade inga föräldrar och syskon att söka hjälp hos utan fick klara sig själv. Kanske kunde hon sy eller tvätta – men hon står aldrig omnämnd som något annat än ”sågareenkan”. Precis som sin mor levde hon ensam resten av livet, det vill säga i 51 år.

Barnen blir vuxna

I slutet på 1850-talet började barnen växa upp och få sina egna liv. I juli 1856 fick Johan August betyg till sjömanstjänst, liksom flera unga män i gård 349 där de då bodde. En sjömansvåg verkar ha svept över kvarteret. Ett par år senare flyttade också äldsta dottern Karolina.

I husförhören för de närmaste åren är två av barnen fortfarande skrivna hos Kajsa. Det är yngsta dottern Johanna och så sonen, ”sjöman 165 Johan August”, som dock troligtvis var till sjöss större delen av tiden. Det var nu som Kajsa tog en fosterdotter, hon hette Maria Kristina Petersdotter och kom från Ålem som femtonåring 1860. Kanske var hon en avlägsen släkting till Kajsa.

Runt 1860 upphör kommentaren ”utfattig”, det är möjligt att Johan August började tjäna lite pengar på sina seglatser och kunde hjälpa till med ekonomin.

Barnbarn

I mitten på 1860-talet flyttade fosterdottern till Stockholm och 1865 fick yngsta dottern Johanna barn, oäkta tvillingpojkar. Dessa togs som fosterbarn av kammarskrivare CA Elmgren med fru och Johanna gav sig av till Stockholmstrakten. Kajsa bodde ensam en period men flyttade sedan till gård 323 där Johan August nu bodde. Han hade blivit styrman och gift sig med Maria Johansson 1866. Under de närmaste åren växte familjen. Först kom en liten dotter som dog i lunginflammation bara tre månader gammal. Nästa blomma_annamariabarn var Anna Maria, min mormors mor (bilden t v) som föddes 1870, och David såg dagens ljus 1872. Så småningom kom Erik, Sven och Abel. Johan August avancerade till sjökapten och familjen fick det troligen allt bättre.

Man skulle tänka sig att Kajsa skulle bli kvar i gård 323, nära barn och barnbarn, men redan 1872 flyttade hon igen. Året därpå tog hon ett nytt fosterbarn och ett år senare flyttade äldsta dottern Karolina hem från Stockholm där hon bott några år. Hon var med barn när hon kom hem, och i juni 1874 föddes hennes oäkta dotter Elsa Maria.

Kajsa och Karolina flyttade snart igen, och fortsatte att bo ihop några år. Karolina verkar ha arbetat som piga, modern fungerade troligen som ”dagmamma” åt dottern. Ett par dagar före jul år 1877 gifte sig Karolina med skomakargesällen Victor Boklund. De fick två barn och Kajsa följde familjen mellan gårdarna under ganska många år, men när de slutligen gav sig av till Stockholm 1887 följde hon inte med längre.

Slutet

Nu flyttade inte Kajsa mer. Den 6 april 1895 dog hon i kronisk bronkit i sitt säkert dragiga lilla hyresrum, kanske efter en kall vinter. Hon var 84 år och troligen ensam, barn och fosterbarn hade lämnat Kalmar. Karolina var i Stockholm med sin familj och Johan August var sedan många år i Oskarshamn med sin.

Utan tvekan hade Kajsa ett hårt liv. Fattigt, utsatt, slitsamt, kanske ensamt. Hon hann avverka ett antal gårdar i Kalmar under sitt långa liv, minst 21 gånger flyttade hon inom staden. Kanske var det sonen, min anfader Johan August, som stod för stadgan – och kanske reste han och hans familj då och då till Kalmar och pysslade om gamla mor lite.

dscn2514

Hamnen i Oskarshamn, hemmahamn för Johan August i många år. 2010.


nu & då: Stationskultur, del 2

För närmare fyra år sedan skrev jag ett inlägg om några av de förändringar som nya Citybanan och Mälarbanan innebär för pendeltågsstationerna nordväst om Stockholm. Se Stationskultur.

Det var då. Sen dess har det förstås hänt massor med de stationer det handlade om där. Citybanan är snart färdig. Dags för del 2.

Den första stationen i det gamla inlägget var Karlberg och den är fortfarande intakt och i bruk. Nästa år stängs den dock, när nya Citybanan kör igång och station Odenplan tar över. Vad som ska hända sen med Karlberg verkar oklart, jag hoppas de gör om den till restauranger eller liknande och bevarar originalbyggnaden från 1932 så långt möjligt.

IMG_1093

Karlbergs station 2011.

Barkarby

Mälarbanans utbyggnad genom Järfälla har de senaste åren varit i en lång, intensiv fas. Vid Barkarby pågår förändringen som bäst hösten 2016. Den gamla stationen är riven och den nya snart klar att tas i bruk. Här följer ett bildsvep och vi börjar väl från början.

IMG_0001

Barkarby station. Foto 1940, egen samling. Okänd fotograf.

Alla stationer här ute i obygden var små stugor en gång i tiden. Den ursprungliga stationen vid det lantliga Barkarby öppnades 1878. På 1960-talet byggdes pendeltågstrafiken ut och en ny station kom till.

P1080270 - Copy

Barkarby station december 2012.

För ett par år sedan drog så nästa stora förändring igång, utbyggnaden av Mälarbanan. Nu skulle Barkarby station flyttas ett par hundra meter norrut. Tillfälliga perronger och utgångar byggdes och det gamla revs. De gamla gångtunnlarna med kakelkonst av Björn Sjöstedt stängdes, och jag förmodar att de är rivna vid det här laget. Men innan dess var det nån som var där och dokumenterade.

IMG_6499

Gångtunnel vid Barkarby station hösten 2015.

IMG_6500
En ny strömlinjeformad tunnelentré syntes snart intill den gamla gluggen med fin spaljé omkring.

IMG_0031

Ny och gammal tunnelmynning.

Nu, hösten 2016, är stationen som sagt snart klar och det nya huset börjar ta form. Det matchar molnen och liknar ett stort fartyg, tycker jag.

IMG_5658

Senare i höst ska det vara klart enligt planen.

Kallhäll

Så kallad brutalarkitektur, som bland annat kännetecknas av rå betong, stora dimensioner och få utsmyckningar, fascinerar mig mycket. En av de första brutalistiska byggnader jag lade märke till var Kallhälls station. Och då menar jag 1960-talsversionen. Men låt oss gå längre tillbaka även här. Den första stationen invigdes 1907. Det var i samma veva som Bolinders verkstäder flyttade ut till Kallhäll från centrala Stockholm. Järnvägen var ett viktigt transportmedel för verkstäderna för frakt av såväl varor och gods som folk.

IMG_0002

Kallhälls första station. Vykort postat 1918, egen samling.

Precis som i Barkarby krävdes en ny station på 1960-talet när bebyggelse och trafik ökade. Och det var nu som det brutalistiska stationshuset byggdes. Inför rivningen 2014 kunde byggnaden med rätta beskrivas som ful och bedagad. Samtidigt nästan rörande retronostalgisk.

IMG_3756IMG_3794 - Copy

Och så tog demoleringen fart. Det började med gångbron.

IMG_5676

IMG_5680 - Copy

Gångbron rivs sommaren 2014.

För att göra en lång historia kort, under åren som följde revs förstås även resten av stationen.

IMG_5703 - Copy

En tillfällig stationsbyggnad restes i andra änden av plattformen. Till den hörde en trappa och gångbro som särskilt vintertid orsakade mycket debatt på grund av halka och ranglighet. Själv har jag vanligtvis inga anlag för svindel men den där trappan fick mig alltid att klamra mig fast vid ledstången och låta bli att titta ner genom den ”perforerade” plåten.

IMG_9916

Sakta men säkert växte så det nya stationshuset i lärkträ upp, liksom ett likadant hus för trappan till busstationen. Och nya plattformar. Och så den nya gångbron, som bryter sig totalt mot trähusen och är en skrikande grå-grön balk över Kallhällsleden vid det gamla centrumet. Nåja… Det är ju nytt och fräscht i alla fall.

IMG_5416

Kallhälls nya station 2015.

Vi som gillar betong har fått ett annat praktverk att beundra i andra änden av plattformen, södra gångbron och trappan upp till den.

IMG_6643

Den 8 augusti 2016 invigdes hela kalaset. Roligt har det varit att följa och dokumentera den här förändringen i min hembygd. Många andra förändringar pågår också, i Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg, på gott och ont. Återkommer om det.

IMG_5428

Lärkträ. Kallhälls station på invigningsdagen den 8 augusti 2016.


En sjömanskarriär

Idag är det precis ett år sedan jag publicerade ett inlägg på nu&då. Dags att komma igång igen. Jag värmer upp med en historia från gömmorna, om en av släktens alla sjömän.

Min mormors småländska släkt kryllar av sjöfarare. En av dem alla är Karl Gustaf Gustafsson Halling, som gick den långa vägen och gjorde en riktig sjömanskarriär, från slavandet som skeppsgosse till den mer statusfyllda men kanske inte mindre slitsamma rollen som sjökapten. Karl Gustaf kom från Kalmar där han föddes den 12 maj 1875 som äldsta barn till snickaren Per Otto Gustafsson (1843-1893) och Emelia Nilsdotter (1845-1899). Per Otto var bror till min mormors mormor.

kalmar (6)

Äldre hus i Kalmar. 2010

Skeppsgossen

Den 7 nov 1889 kom fjortonårige Karl Gustaf Gustafsson till Karlskrona för att bli skeppsgosse vid andra skeppsgossekompaniet i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Skeppsgossekasernen

Skeppsgossekasernen i Karlskrona. Bilden är lånad från wikipedia.

Om skeppsgossar på sjohistoriska.se: ” Sverige krigade ofta förr i tiden och det behövdes många välutbildade sjömän ombord på fartygen. Fattiga poj­kar fick ofta rycka in och lära sig att bli sjö­män. Skeppsgossekåren grundades 1685 och var ett ställe där pojkar i 8-10 års åldern fick börja i skola. Där gick de tills de karlskrevs vid 18 års ålder. Karlskrivning betydde att man var färdig­utbildad och kun­de börja som matros eller jung­man i flottan. 1936 bestämdes att de sista skeppsgossarna skulle tas in.

Karl bodde på kompaniet med drygt 130 andra gossar och utbildningen pågick i tre år.

Matrosen

Den 19 september 1892 skickades han vidare till Skeppsholmens matros­kompanier i Stockholm. Matroserna höll till i det så kallade Exercishuset på Skeppsholmen, där Moderna museet så små­ningom flyttade in. Efter fyra år i Stockholm återvände han till Kalmar den 12 augusti 1896. Han flyttade in hos modern och syskonen. Fadern hade dött 1893.

1899 dog även modern och efter det är barnen inskrivna som ”Aflidna enkan Emelia Gustafssons barn”. Strax före 1900 tog sig Karl efternamnet Halling och vid samma tid tar den yngre brodern Sven Magnus namnet Hall.

Styrmannen

Karl hade nu blivit styrman, han fick sitt styrmansbrev 1900. Hösten 1900 seglade han på ångaren Dania med Gävle som hemmahamn. Han var bäste­man, vilket ofta avsåg befälhavarens närmaste man på skepp där det inte fanns någon utbildad styrman. Kanske var det först efter denna resa, i slutet på år 1900, som han fick sitt styrmansbrev.

Dessvärre går det inte att hitta alla Karls resor men klart är att i början på 1900-talet gjorde han några riktigt långa turer. Den 4 december 1901 avseglade han från Hudiksvall som andrestyrman, med destination Alexandria.

I juli 1923 reste Karl till New York. Han mönstrade på den 24 november 1922 i Barcelona och anlände till New York den 4 juli 1923 via St Juan, Puerto Rico. Han står som Chief Officer på skeppet som hette Nohab.

Befälhavaren

Fyra år efter den första Amerikaresan, i juni 1927, besökte Karl New York igen. Han var nu en grånad sjökapten, 52 år gam­mal, och han var på tjänste­resa med Svenska Amerikalinjens Grips­holm. Troligen ingick han inte i besättningen utan var enbart passagerare.

IMG

Reklamkort för Gripsholm och Svenska Amerikalinjen. Vykort, egen samling.

Stockholmaren

I november 1906 lämnade Karl Kalmar för Stockholm. Redan i maj året därpå gifte han sig med Elna Matilda Andersson, född i Karlskrona 1870. Kanske hade de träffats redan under skeppsgosseåren i hennes födelsestad, men det var först i Stockholm de blev ett par. Till en början bodde de i Vasastan, närmare bestämt på Hälsingegatan nära Vasaparken och Odenplan. Av någon anledning lämnade de Vasastan 1914 – kanske kändes det som en modern och trist förort och när man fick det bättre ställt ville man till stadens äldre, gedigna delar?

Det blev alltså Söder. Under många år bodde de på Borg­mästargatan 10 på Söder, dit de kom 1914. Detta är nära Vita bergen och Sofia kyrka, se bilden till höger. Under hela perioden där är Karl skriven som sjö­kapten.

I början på 1930-talet bebyggdes Fredhäll på Kungs­holmen, en av de tidiga förstäder som skulle avlasta den överbefolkade innerstaden. Det var funkis och sjönära och splitter nytt – och där fick sig Karl och Elna en lägen­het. De bodde ett kvarter bakom det stora vita huset på bilden nedan. I bakgrunden Tranebergsbron.

fredhäll_1937

Fredhäll 1937. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Källa: Stockholmskällan

Bilden tog jag med en tidig mobilkamera på väg från kundbesök på Stora Essingen en varm och soldisig dag i oktober 2007.

Karl dog 1933 och Elna blev ännu en av denna släkts många sjö­mans­änkor. Hon flyttade så småningom över Drottningholmsvägen till Kristineberg (ännu lite närmare brons högra fäste på bilden). Elna levde till 1958. Karl och Elna hade inga barn.


Gästgivarens barn

Det här är en liten småländsk släktkrönika om en strävsam och företagsam familj. Tillsammans bidrog familjemedlemmarna till Högsbys näringsliv och kulturliv genom att driva gästgiveri, brygga öl och läsk, tillverka och laga klockor, sälja hattar och mössor, starta samlingslokal och biograf samt undervisa i musik. Det var stor varia­tion och de tycks ha sett möjligheter överallt. En inspi­rerande liten klan!

Min mormors mormor, Maria Johansson, hade en kusin som hette Anders Peter Ljungström (1820-1909). Han hade tagit sig efter­namnet efter Ljungby socken där han var född och uppvuxen. Hans föräld­rar var bon­den Peter Nilsson (1789-1865) och hustrun Ingrid Maria Persdotter (1792-1831). De fick ett kort men tydligen stormigt äkten­skap. Peter döm­des tidigt för fylleri och 1825 varnades paret av kyrko­rådet för oenig­het i äkten­skapet. Samma år sattes Peter under för­myndare, vilket varade i över 20 år. Ingrid dog 1831, blott 39 år gammal, av inflammatorisk feber. Dessförinnan hade hon dock hunnit föda fem barn.

Bryggeri och gästgiveri

Med Ingrids och Peters förstfödda, sonen Anders Peter, började en epok av företagande i familjen. Han var bara 11 år när modern dog och han kom då som tjänstegosse till en gård i närheten. Fadern var ju omyndigförklarad och det verkar inte som om något av barnen stannade hos honom. Vid 15 års ålder lämnade Anders Ljungby och flyttade till grann­socknen Dörby. Där flyttade han runt mellan gårdarna som dräng i många år och hade säkert ett slitsamt liv – så ung, i princip föräldralös och utlämnad åt hårt arbete hos stränga husbönder.

Efter 14 år flyttade Anders över sockengränsen igen 1849, nu till Högsby. Där blev han dräng i byn Ruda och en av arbetskamraterna var fem år äldre pigan Magdalena Svensdotter. De blev ett par och 1853 begav de sig som nygifta till Långemåla och gården Lamnhult 1, där Anders blev rättare. I hela sex år blev de kvar i Lamnhult och alla deras tre barn föddes där. Det var sönerna Claes Gustaf och Frans Emil samt dottern Amanda som dock dog bara fyra år gammal.

Gammalt uthus i Långemåla, Småland

Gammalt uthus i Långemåla, Småland 2010

1867 kom familjen till gästgiveriet i Staby och nu blev Anders gästgivare. Staby gästgivaregård hade anor från 1500-talet men på Anders tid var den inrymd i en byggnad från 1827. Denna byggnad brann dessvärre ner 1939.

Så småningom startade Anders öltillverkning också. Högsbyboken berättar:

Gästgivaren A. P. Ljungström började 1874 tillverka svensköl vid gäst­givar­gården i Staby. Ölet var gott och särskilt eftersökt, och med sina upp till 12 procent alkoholhalt verkade det starkt berusande.

Det är tveksamt om årtalet 1874 stämmer för då hade Anders redan lämnat Staby enligt husförhören, men någon gång under tiden där startade han öltillverkningen. Omkring 1900 flyttades till­verk­ningen till Huseby bryggeri på Storgatan i Högsby sam­hälle.

Huseby bryggeri ägdes av Anders son Claes Ljungström. Han hade varit i Amerika några år på 1880-talet och säkert lärt sig ett och annat om företagande. 1901 förbjöds svenskölet och då övergick Claes till framställning av svagdricka och läskedrycker. 1930 gick bryggerirörelsen i arv till tredje generationen när Claes 21-årige son Evald tog över. Han var för övrigt också idrottsintresserad och var med och grundade Högsby bordtennisklubb i mitten av 1930-talet.

Högsbyboken uppger att Evald lade ner läskedryckstillverkningen 1953 och samtidigt övertog distributionen av Centralbryggeriets produkter. Centralbryggeriet var en bryggerigrupp bildad 1920, som bestod av flera mindre småländska bryggerier. Med tiden uppgick alltsammans i Pripps.

Magdalena

Anders Peters hustru Magdalena dog av lunginflammation i maj 1887. Vid den tiden var Anders skriven som arrendator i Huseby strax utanför Högsby samhälle. Bouppteckningen efter Magdalena ger bilden av ett ganska välmående hem. Det fanns gott om kreatur och lantbruks­utrust­ning. I huset saknades inga inventarier och garderoberna var välfyllda. Magdalena ägde en del dyrbara föremål och framstår som en riktig borgarfru. Det var exempelvis guldörhängen, en muff, flera kappor, ett silkes­parasoll, silkessjalar samt kängor och galoscher.

Nog kan man tänka sig fru Magdalena spatserande med sitt parasoll här på Storgatan en varm sommardag. Gatan var förstås inte så asfalterad och slät som nu, så de där galoscherna kom nog väl till pass.

Storgatan 2010

Storgatan 2010

Efter hustruns död blev Anders kvar i Huseby i flera år, först som arren­dator och sedan som inhyses hos sonen Claes som tog över gården. Men 1898, vid 78 års ålder, sadlade fader Anders om igen. Han flyttade någon mil i sydostlig riktning, till Långemåla socken och Bötterums by. Där står han sedan som ägare till ett hus. Det visar sig att en av bönderna i Bötterum var Anders yngre bror Johan och det är tänkbart att han hjälpte Anders till den nya bostaden.

I Bötterum fanns också ett gästgiveri, regionens största tillsammans med Staby där ju Anders verkade några år. Bötterums gästgiveri är nu hem­bygds­gård och vi passerade där på en Smålandstur 2010.

Bötterums hembygdsgård 2010

Bötterums hembygdsgård 2010

Anders Peter dog 1909 och då hade han hunnit återvända till Högsby och Huseby än en gång.

Sonen Claes och sonsonen Evald drev alltså bryggerirörelsen vidare åtminstone till mitten av 1950-talet. Claes och hustrun Anna Lavinia Karlsson tycks bara ha fått två barn, men första sonen dog bara ett år gammal så Evald blev enda barnet.

Urmakeri med mera

Anders och Magdalenas andra son, Frans Emil (1856-1934), blev urmakare. Hans och hustrun Anna Alida Stenholms sju barn uppvisar en företag­samhet som slår det mesta jag hittat i släktforskningen. Inte så att de byggde imperier – men allihop drev företag, handel eller någon annan yrkesverksamhet. Och då ska man betänka att fyra av barnen var döttrar, i det tidiga 1900-talet.

Frans Emil är skriven som urmakare redan 1880, men det var först 1913 som han registrerade sin egen firma. Tidningen Kalmar kungjorde att firma F E Ljungström hade bildats och skulle idka urmakeri, guldsmedsaffär och optisk affär. Vid denna tid var han redan änkling men han hade de flesta av sina barn boende hos sig i det stora huset på Storgatan.

Storgatan ca 1910, 100 år innan jag själv gick där. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Storgatan ca 1910, hundra år innan jag själv gick där. Huset som skymtar till höger ska vara F E Ljungströms butik och bostad. 1929 byggde de ett nytt hus på platsen och det gamla revs helt eller delvis. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Äldste sonen Klas Hilding Evald (1881-1959) etablerade sig som urmakare i Mönsterås. Hilding gifte sig och bildade familj, han och hustrun Signe fick två barn. Förutom honom var det bara ett av barnen som gifte sig, näm­ligen nummer två i syskonskaran, Anna Signe Alice (1883-1973). Hon startade redan 1904 en butik i Högsby, för hattar, mössor och pälsvaror i firma Signe Ljungström. I åtta år drev hon butiken, tills hon träffade handlanden Karl Edvard Ewens. De gifte sig 1912 och flyttade 1914 till Borgholm för att driva butik där. Signe återvände till Högsby efter några år.

De fem yngsta barnen till Frans Emil och Anna Alida gifte sig aldrig. Alle­sammans spelade däremot en aktiv roll i Högsbys handel och kulturliv.

Barn nummer tre och fem var systrarna Ellen Emire Adéle (1884-1981) och Sigrid Ruth Crispina (1887-1974). Titeln på dem i församlingsböckerna är handelsidkerska och det troliga är att de tog över hatt- och mössbutiken efter systern Signe när hon gifte sig och flyttade till Öland. När hon sedan kom tillbaka till Högsby var hon kanske involverad igen.

Fjärde barnet var sonen Charles Emil Albin (1886-1933). Runt 1910 var han med och drev igenom bygget av en samlingslokal för ortens folk. Det hade tidigare bara funnits lokaler som tillhörde specifika organisationer, till exempel frikyrkolokaler, men nu uppfördes Folkets Hem, där allmänheten kunde hyra in sig och ordna aktiviteter. Så småningom byggde de till en scen och använde lokalen för populära teaterföreställningar. Men Charles nöjde sig inte med det. Notis i Oskarshamnstidningen i februari 1915:

Högsby får egen bio. Biografägare Andersson från Oskarshamn kommer att i gemenskap med hr Charles Ljungström från 1 mars driva biografrörelse i Folkets Hem i Högsby med regelbundna föreställningar varje lördag och söndag.

Folk strömmade till Folkets Hem för att se underverket. Högsbyboken berättar också att Charles var först i socknen med radio. Det var 1923 och han visade upp den i Folkets Hem en kväll – en sensation. Trots att radion mest förde oväsen kunde man också höra tal och musik och det talades länge om denna händelse i trakten.

Charles krönte sitt verk i början på 1930-talet genom att bygga en modern biograflokal med namnet Centrumbiografen. Det är fortfarande ortens enda biograf men nu är den nedlagd sedan många år och husets framtid är oviss.

Så här skrev nyheteronline.se (som nu tycks vara nedlagd) om biografen 2009, när det var aktuellt med försäljning:

Centrumbiografen invigdes redan på annandag jul 1931. Biografen har en salong med plats för 220 personer samt en balkong där 75 personer kan beredas plats. Tveklöst rör det sig om en unik biograf vilket exempelvis har intygats av experter vid Kungliga Tekniska Högskolan och biografexperten Kjell Furberg, Stockholm. Inredningen är nära nog i originalskick med undantag av att trästolarna har bytts ut mot stoppade stolar.

Biografen byggdes och drevs av Charles Ljungström i många år och efter honom har det bara funnits ytterligare två ägare till biografen. Under senare år har inga filmvisningar förekommit, men för den skull har en del tentakler funnits ute för biografens framtid.

När maken och jag gick förbi Centrumbiografen på vår Högsbypromenad 2010 hade vi ingen aning om vad det var för hus – det var bara en sån där bedagad skönhet som jag gillar att fotografera. Sen tog jag reda på att det var en biograf och så småningom visade det sig alltså att en släkting hade byggt och drivit den!

högsby (4)

Centrumbiografen 2010

Efter Charles tidiga bortgång 1933, troligen i magsår, drev brodern Valentin bion vidare. Josef Hugo Valentin var Frans Emils och Anna Alidas sjätte barn och liksom äldste brodern gick han i faderns fotspår och blev urmakare. Så småningom flyttade han till Öland och i Borgholm startade han 1921 en ur- och guldaffär. Sedan verkar det som om han återvände till Högsby och brodern Hilding tog över butiken och drev den från Mönsterås där han hade sitt urmakeri.

Yngst i barnaskaran var Ester Ruth Naemi (1895-1959). Om henne finns inte så mycket information men vi vet i alla fall att hon var musiklärarinna och på så sätt bidrog till ortens kulturliv.

Det måste ha varit ett livligt hus, det ljungströmska, som sjöd av aktivitet och verksamhet. Deras företagararv gick tillbaka till 1867 när Anders Peter blev gästgivare på Staby.

Om någon som läser detta vet mer om Ljungströms eller känner till nuvarande planer för biografen, får ni gärna berätta i en kommentar till detta inlägg. 

Källor: Kyrkböcker för Högsby och Ljungby, Högsbyboken samt Digitaliserade svenska dagstidningar.

Emån vid Högsby

Emån vid Högsby


En stad blir till, del 4: Dragonbacken

När man ska bygga en ny stad måste man förstås spränga bort lite berg och en och annan kulle. Det är inget konstigt med det. Men nog gör det ont att se urberg malas till grus och tillhörande urskog och historiska lämningar förstöras.

På och runt det som en gång var Barkarby flygfält i Järfälla pågår ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt – Barkarbystaden. I tidigare inlägg har jag visat lite av denna förändrings allra första början. Nu har det gått en tid sen sist och nu är det riktig stad på platsen och delvis bebott.

Barkarbystaden augusti 2015

Barkarbystaden augusti 2015

Låt oss skala bort några årtionden och se hur det såg ut här runt 1930. Då var det landsbygd, med gårdar och åkrar.

Gamla Enköpingsvägen med Dragonbacken och Kalvshälla gårds gamla stolplada i fonden, tidigt 1930-tal. Fotograf: John Lif. Bildkälla Järfälla kommuns bilddatabas

Faktum är att vi inte behöver gå tillbaka mer än några år för att det ska vara betydligt mer lantligt och fridfullt än nu. Senhösten 2007 var flygtrafiken fortfarande igång och Barkarbystaden bara på planeringsstadiet.

Vy från Dragonbacken mot flygfältet, december 2007.

Vy från Dragonbacken över Enköpingsvägen mot flygfältet, december 2007.

Idag ser ungefär samma vy som den ovan ut så här:

Jämför bilden från 2008 ovan.

Barkarbystaden sommaren 2015. 

Förändringen är dramatisk och otroligt häftig att följa. Den här staden fullkomligt (och mer eller mindre bokstavligt) spränger upp ur det gamla flygfältet och liksom sprudlar av iver och livsglädje.

Dragonbacken är en liten kulle intill flygfältet och gamla Enköpingsvägen. Den har fått sitt namn av Kalvshälla dragontorp som låg alldeles nedanför kullen. Torpet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Det var en gång ett torp. Utgrävningar har visat att kullen innehöll gravfält från järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. På senare tid har flygflottiljen F8 lämnat spår på kullen i form av skyddsvärn.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Idag byggs det ny stad överallt runt denna lilla kulle, och även om jag insåg att den skulle ryka till sist så fanns det länge ett hopp. Tills en dag… I sommar har de börjat spränga bort Dragonbacken. Där ska byggas hotell och kontor om jag läst rätt. Det är sorgligt. Och samtidigt helt i sin ordning.

IMG_3196

Dragonbacken sprängs bort sommaren 2015.

IMG_3206Släkte efter släkte har bott invid kullen och begravt sina döda på och runt den. Soldater har övat i skyddsvärn under de gamla träden. I alla tider har man kunnat gå upp på kullen och beundra utsikten över fält och gårdar. Och så en dag bara – poff! Tur det finns foton kvar.

Stigen upp. 2008.

Stigen upp. 2008.


In för landning. December 2008.

In för landning. December 2008.


Husar Skog

Det tog ett tag för Johan, det där med hus, arbete och familj. Kanske visste han inte vad han ville. Kanske visste han alltför väl och var så kräsen att det drog ut på tiden. Troligast är väl att det bara blev som det blev. Somliga av oss är lite sena i starten.

Vid Kåvö kvarn

Låt oss börja med Johans farföräldrar, torparen Jan Håkansson (1749-1810) och hans hustru Hedvig Sofia Nilsdotter (1754-1813). De bodde i Närkes Kil och fick fyra barn. Nummer tre i syskonskaran var Olof (1792-1845). I sin ungdom kom Olof som dräng till mjölnare Moberg på Kåvö kvarn i Hovsta socken strax norr om Örebro. Året var 1810. Han blev kvar hos Mobergs ovanligt länge – och han hade en anledning: Mobergs unga dot­ter Maria Lovisa.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Mitt i hög­som­maren 1815 hände någonting i höbärgningen eller någon kväll efter logdansen. Resultatet blev att de fick lov att gifta sig, oavsett vad de tänkt sig dess­förinnan. Den 2 februari 1816 stod bröllopet och nästan på dagen två månader senare föddes sonen Johan. Mor Maria hade nu hunnit bli 19 år. När hon var 45 födde hon sitt tionde och sista barn och vid 48 års ålder blev hon änka med nio överlevande barn när Olof dog av slag, 53 år gammal. Som tur var hade de flesta barnen hunnit bli vuxna, bara tre bodde kvar hos henne. Maria överlevde Olof med 19 år och dog själv 1864 av bröstvärk (antagligen hjärtfel).

Johan

Johan Olsson föddes den 5 april 1816 vid Kåvö kvarn och han var kusin till min morfars mormor, Sofia Andersdotter. När Johan var 3 år flyttade familjen till grannsocknen Längbro, där de fick sig ett eget ställe, Lilla Hjortstorp. Ytterligare ett par år senare, 1822, återvände de till Hovsta och redan samma år fick Johan flytta till morföräldrarna i Kåvö kvarn. Han var 6 år. 1824 flyttade den övriga familjen till Almby socken, men Johan blev kvar hos mor­föräldrarna och flyttade så småningom med dem till en annan kvarn, den i Tjusebo. Kanske var den mindre och enklare att hantera, morfadern var nu nämligen sjuk och ofärdig.

Husaren

Som 17-åring lämnade Johan morföräldrarna och fick sin första drängtjänst och 1834 hamnade han i Svennevad. Där gjorde han ett försök att byta yrkes­bana. Han blev soldat och en av Livrege­mentets husarer i Östra Närkes skvadron. Som indelt soldat hörde Johan till Skoga­holms rote i Svennevad, därav soldat­namnet Skog. Han blev dock inte gammal i det militära. Den 2 mars 1836 tillträdde han och redan den 2 mars 1838 fick han avsked. Ingen anledning till avskedet nämns, varken sjukdom eller att han misskötte sig. Han kanske bara tröttnade. Sitt soldatnamn behöll han livet ut.

Skogaholms gård

Skogaholms herrgård som gav Johan hans soldatnamn. Gården stod då i Svennevad, nu finns den på Skansen i Stockholm – bilden tog jag i augusti 2009.

Dräng igen

Johan återgick nu till dränglivet och flyttade mellan gårdar, byar och socknar. Det gick några årtion­den och han avverkade Almby, Glanshammar och Nyköping. Ingen större ordning var det på honom, han straffades för stöld och vid husförhör konstaterade prästen att han hade glömt katekesen. Men 1867, vid 51 års ålder, kom han till Gällersta. Utan eget hem och egen familj gick han fortfarande under beteckningen dräng. Men nu hände något. På Gryts ägor i Gällersta fick han sig en torpstuga. I granntorpet fanns en liten familj som Johan verkar ha tagit sig an. Det var pigan Maja Stina Sandberg (1826-1888), hennes oäkta dotter Maria Matilda samt ett barnhusbarn från Stockholm, Carl Oskar.

Familjefar

När Johan kom till Gryt 1867 var Carl Oskar sex år, lika gammal som han själv varit när han lämnades till morföräldrarna. Kanske väckte pojken minnen hos den medelålders drängen, som lämnats bort i unga år av sina föräldrar. Om inte annat tycks pojkens fostermor ha väckt känslor. I september 1867 gifte sig Johan och Maja. De hade nog gärna velat bilda familj, men tiden för det hade runnit ut. Maja var 43 år när hon födde deras enda gemensamma barn, sonen Johan Conrad. Två år gammal dog han av rödsot (dysenteri) och det blev inga fler barn.

Johan fick 21 år med sin Maja och de blev kvar i torpet på Gryts ägor livet ut. Den 6 november 1888 dog hon av difteri. Han höll ut i fyra månader, men den 15 mars 1889 dog även han, av ålderdom. Alla orter där Johan bodde, förutom Nyköping, är idag villaområden och lantliga förstäder till Örebro: Hovsta i norr och Almby, Gällersta och Svennevad söder om staden.

Örebro slott.

Örebro slott.