Mera Domus

Varje gång Anders Wahlgrens dokumentär När Domus kom till stan visas på tv, får ett av mina gamla inlägg på nu & då (Huset Domus) extra många visningar. Det märks att ämnet engagerar. Folk ger sig ut och googlar efter barndomsstädernas Domushistoria. Så även nu i julhelgen när filmen repriserades igen. Man kan inte se den nog många gånger. Berättelsen om hur gamla stadskärnor revs och ersattes med fyrkantiga varuhuskolosser är fascinerande. Hur kunde de, tänker man varje gång. Även om jag personligen är rätt förtjust i brutalistbetong så inser jag att många av rivningarna var ofattbara oförrätter.

Filmen kan ses till den 27 januari på SVT Play. Rekommenderas.

När jag flyttade till Järfälla 1987 fanns Domus kvar i Jakobsbergs centrum. Lokalen är fortfarande i kooperationens ägo, där finns idag en Coopbutik. Det enda minne som finns kvar från Domustiden är en snygg kakelfasad och en gammal röklucka längst ner på fasaden.

IMG_8452red2

Källarlokal, jodå, Domus var minsann ett varuhus i två våningar. Ibland åkte jag dit från Kallhäll och botaniserade i källarvåningens heminredningsavdelning.

Känns lite bra på nåt sätt att namnet fortfarande syns nere vid den smutsiga stenläggningen.

Kakelfasad är kanske att ta i, det är kanten på ett utskjutande tak som är kaklad, men det är i alla fall samma kakel som för femtiofem år sedan. Arbetsförmedlingens hus intill är förstås av senare datum, men matchar rätt bra tycker jag.

IMG_8617

Detalj:

IMG_8618red2

Sedan kom varuhusdöden och varuhusen blev gallerior. Eller mataffärer. Nu har många gallerior det tufft också och hotas av gigantiska handelsplatser i städernas utkanter. Undrar vad som blir nästa fas i Domushusens historia…

 

Annonser

Koxa i förtätningens tid

En vårpromenad på Koxas ägor. Torpet Koxa i Jakobsberg, Järfälla, låg ungefär där bilden nedan är tagen, men det går inte att veta exakt. Torpet upphörde nämligen på 1720-talet.

IMG_1023

Koxa tillkom troligen i slutet på 1660-talet. Det är då torpet dyker upp i mantalslängden. Marken och torpet ägdes av friherrinnan Brita Cruus af Gudhem, som härskade på Jakobsbergs gård några hundra meter bort.

britacruus

Brita Cruus af Gudhem, porträtt i Järfälla kommuns bildarkiv

Hon hade blivit änka i unga år efter maken Jakob Lilliehöök, som har gett namn åt gården. De hann bara vara gifta i ett halvår men Brita drev gården i över ett halvsekel efter Jakobs död.

IMG_1789

Jakobsbergs gård våren 2016

Det går att följa Koxa och dess brukare i husförhörslängderna ett par decennier in på 1700-talet men i mantalslängden för 1728-1729 upptas torpet som öde. Anledningen till att torpet upphörde är okänd, men torpen låg ganska tätt och kanske beslöt sig den nye ägaren, fältmarskalk Dücker på Säby, för att slå ihop ägorna.

Koxa blev alltså bara omkring 55 år. Alla spår av byggnader och annat lär ha försvunnit på 1770-talet när ett nytt torp etablerades på platsen. Det nya torpet hette Aspnäs. Det är också borta sedan många år men namnet lever kvar i omgivningen och det finns foton att titta på.

aspnäs

Torpet Aspnäs 1951. Fotograf: Arthur Jolin. Järfälla kommuns bildarkiv.

Vad det märkliga namnet Koxa betyder har ingen ortnamnsforskare kunnat förklara. Vilken gåta!

Idag är Koxas gamla mark en del av det som kallas Engelbrektsområdet i centrala Jakobsberg. Här har det varit åkrar och fält i hundratals år. I början på 1900-talet avstyckades mark från Jakobsberg till småtomter och en villastad växte fram på ett par årtionden. Den blev dock inte gammal, knappt äldre än Koxa. På 1960-talet ersattes den av miljonprogramsbyggen, som står kvar än idag i öppen, lummig park med gamla träd och stora gräsmattor.

Där vill Järfälla kommun förtäta och göra stad, ja, det pågår redan mitt i en av parkerna.

IMG_7837

Hyreshuset Riddaren byggs hösten 2018

Det största förtätningsprojektet återstår, just i parken och längs gångvägen på bilden nedan. Men än så länge far solljuset fritt mellan hus och träd på Koxas gamla tomt.

IMG_1115


Vårstädning

Vårstädar lite bland gamla utkast här på nu & då. Hittar mycket ofärdigt som man kanske kan skriva klart nån gång. Ett par fragment skickar jag ut som de är, som kuriosa. Och med en nyskriven kommentar för att knyta ihop säcken. Inlägg som börjar med ett datum och slutar med en epilog är sådana fragment.

IMG_1744


Staden

Januari 2013

Häromdagen såg jag filmen Staden i mitt hjärta av filmaren Anders Wahlgren om rivningsvågen i centrala Stockholm på 1950- och 1960-talen. Och idag har jag varit på Kulturhuset och sett utställningen Ett urbant öga med foton från samma epok av Stadsmuseets fotograf Lennart af Petersens. Båda rekommenderas varmt. Och båda väcker intressanta funderingar. Om skövling, förstås, om att riva urskillningslöst, förblindad av en skoningslös framtidstro som inte tillåter några spår till historien. Om nytt och gammalt, nu och då – vad som är historia, vad som är nutid och hur vi vill ha vår framtidsstad.

Stockholm förändrades mer än någon annan stad i Europa som inte hade bombats under kriget. Mer än 700 hus revs och en hel stadskärna skövlades. Det rivs och grävs mycket i Stockholm just nu också, inte minst för nya Citybanan. Gropar och provisorier över allt.

IMG_2809

Citybanan byggs 2012, här lite stök vid Centralstationen.

 

Men det är ingenting mot hur det såg ut för 50 år sen.

Sergels torg byggs i början av 1960-talet. Foto: Lennart af Petersens. Stockholmskällan

Klart det var traumatiskt för alla som bodde, jobbade och levde i Klara och resten av centrala stan. Hela barndomsmiljön sveptes bort i ett nafs och under flera år såg stan ut som på bilden ovan. Man fick gå på träbroar över byggarbetsplatserna. I filmen nämner Anders Wahlgren att han som barn trodde att det var så det skulle se ut i stan. Han visste inget annat under flera år.

Filmen Staden i mitt hjärta är inspelad 1992, och är tjugo år närmare den stora skövlingen än vi är idag. Visst kan man fortfarande känna bitterheten när man tänker på alla vackra 1600- och 1700-talshus som jämnades med marken. Men det finns en annan aspekt också. För mig personligen är den gamla staden historia. Jag älskar att se på bilder av den, läsa Fogelström och försöka föreställa mig miljöerna eller gå omkring och upptäcka spåren av den historiska staden, de få som finns.

Den nya stad som stod klar någon gång på 1960-talet var främmande – folk hade ingen relation till den utan var främlingar i sin egen stad. Men det är den då nya och främmande staden som är staden i mitt hjärta. Den är det enda Stockholm jag har sett, åtminstone i vuxen ålder, och eftersom jag älskar modernistisk arkitektur är till och med det utskällda Hötorgscity en kär plats.

Epilog april 2018

För fem år sedan var det järnvägsbyggena som dominerade, tror jag. Nu byggs det hus som aldrig förr och det rivs och sprängs urskillningslöst igen. Och förtätas hysteriskt. Viktiga kulturmiljöer av alla de slag är hotade i alla ”mina” städer – Järfälla, Stockholm, Karlstad. Det här ämnet måste jag återkomma till.


Kulturvandring i Spånga

Juli 2014

Igår tillbringade jag en timme i Spånga utanför Stockholm. Det var en timme fullspäckad med lokalhistoriska glädjeämnen.

Själva syftet med besöket var… en rivningskåk. Intill järnvägen vid Spånga har det stått en gammal industribyggnad – en färgfabrik, har jag nu läst mig till. Den har varit övergiven och alltmer förfallen. Nu rivs den. Och det är ju något visst med rivningar. Från tåget som svischar förbi får man ingen bra bild av husen nära spåren, så igår gjorde jag äntligen slag i saken och tog mig dit. Kanske sista chansen innan allt är borta. Snart blir det studentbostäder här.

Bilderna talar för sig själva.

IMG_6977

Som en borgruin på sin klippa

x

Demolering

x

Grönskan tränger sig på

Efter promenaden bort till ruinen tog jag ett varv på Spånga Bosättning, som är inrymd i en före detta Konsumlokal i Spånga centrum. För ett par år sedan hade jag jobb i närheten och brukade titta in i denna mycket speciella butik. Nu var det ett tag sen. Det som är så unikt med Spånga Bosättning är att butiken inte tillhör någon av de stora kedjorna utan är sin egen. Man hittar alltid någon rolig sak som inte finns överallt.

Igår fick jag syn på den här lilla installationen i en hylla:

På den lilla skylten står det "Kuriosa från vårt lager på gamla Spånga Bosättning mitt emot Svandammen."

På skylten står det ”Kuriosa från vårt lager på gamla Spånga Bosättning mitt emot Svandammen”.

I hyllan fanns porslin och keramik från bland annat Rörstrand och Upsala-Ekeby (Karlskrona), från 1960-tal till 1980-tal ungefär. Jag plockade på mig fyra UE-assietter, passerade ett bord med gamla glas från svenska glasbruk, fick med mig ett par fina från Åfors glasbruk (troligen).

Väl vid kassan ställde jag lite frågor om sakerna och fick mig ett stycke Spångahistoria.

Epilog april 2018

Det visade sig att butiken hade ett gammalt lager i en tidigare lokal. Därifrån plockades godbitar med jämna mellanrum och exempelvis Upsala-Ekeby-fantaster kunde därmed köpa oanvända assietter från 1960-talet.

I januari 2017 stängde Spånga Bosättning för gott, mycket saknad. Den gamla färgfabriken jämnades med marken och idag byggs det där, lägenheter förmodligen.


Frans August i drömmarnas stad

Det är mycket nu.

Den här helgen är det släktforskardagar i Halmstad, den stora årliga konferensen för släkthistorienördar. Jag är inte med i år men har varit på konferensen tillräckligt många gånger för att stämningen liksom ska kännas i blodet, och ge inspiration och en del abstinens.

Häromdagen skulle dessutom Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och det uppmärksammades bland annat med en dokumentär på svt. Även det gav inspiration, så nu har jag börjat läsa om stadserien – hans böcker om Stockholm med Mina drömmars stad som den första. För mig är det extra intressant eftersom jag för tillfället reser från Slussen till jobbet i Nacka varje dag och har insett att bussen passerar precis förbi huvudpersonen Henning Nilssons första arbetsplats vid Danvikstull. Stearinfabriken finns förstås inte kvar men ändå blir färden genom området som en illustration till bokens handling.

IMG_5683

Vy från Danviksbron mot Hammarby sjö 2017.

Och så var det ju det här med Citybanan – det är mycket nytt även på tågfronten.

Ingen kan bättre knyta ihop alla dessa tåtar än Frans August, en av alla personer i min släktforskningsdatabas. Han kom till Stockholm från södra Sverige, precis som Henning. Och han ägnade sitt liv åt järnvägen.

Frans August Andersson föddes 1849 i Ålem i Kalmar län. Han var fyrmänning till min mormors morfar, sjökapten Svensson – en avlägsen släkting men lika intressant för det. I mitten på 1870-talet kom han till Stockholm från hemsocknen i Småland. De första åren flyttade han runt bland Norrmalmsförsamlingarna och försörjde sig som arbetare och runt 1880 gifte han sig med Johanna Mathilda Johansdotter från Stora Åby i Östergötland. Tillsammans fick de två barn och 1882 flyttade de in i södra bangårdshuset på Bangårdsgatan 14 vid södra station.

IMG_2631

Södra bangårdshuset från 1859 är en liten tegelbyggnad som står i en vrå av nuvarande Fatbursparken på Söder i Stockholm. Det är den enda kvarvarande byggnaden från gamla södra stationsområdet, som revs på 1980-talet, och från tiden då södra station var Stockholms enda järnvägsstation. Jag hade läst om huset och i våras var jag där och tog lite bilder. Döm om min förvåning när det nyligen visade sig att en släkting till mig bodde i huset i över 20 år. Huset byggdes som bostad för stationens anställda och Frans August hade nu blivit banvakt.

I tio år blev familjen kvar i huset, men hustrun Johanna dog redan 1884, strax efter dottern Sigrids födelse. Frans August var inte sen att gifta om sig och andra hustrun var Sara Andersson från Träslöv i Halland. Även med henne fick han två barn och 1892 lämnade de Söder och flyttade långt utanför staden, till Sollentuna socken och Rotebro station längs Norra stambanan mellan Stockholm och Uppsala. Där blev de kvar i fyra år och lika många år blev det på nästa ställe, Skälby station. Skälby ligger idag i Järfälla kommun men hörde vid denna tid till Sollentuna. Hela tiden var Frans August banvakt – i Rotebro till och med banvaktsförman.

IMG_0002

Jag har inga gamla bilder från Skälby och Rotebro men här en annan station i norra Storstockholm: Sundbyberg. Vykort från 1905, egen samling.

Efter denna åttaåriga utflykt norr om staden sökte sig Frans August och hans familj tillbaka till Söder år 1900. Södra station kallade igen och de återvände till Bangårdsgatan och södra bangårdshuset. Efter några år miste Frans August även sin andra hustru, Sara. Det var 1905, han var 56 år gammal, och det tog nu fyra år innan han beslöt sig för att gifta om sig ännu en gång. De två första hustrurna hade varit jämnåriga med honom men Tekla Fredrika Sandberg från Hed i Västmanland var hela 28 år yngre. Hon hade en son med sig i giftet men de fick inga gemensamma barn.

År 1912 lämnade Frans August södra station för sista gången. Han och Tekla flyttade nu till Grödinge där han fick sin sista banvaktartjänst. I november 1919 begav sig paret till Botkyrka. Teklas son fanns där, kanske var det en bidragande orsak. Sista tiden tycks de ha bott i ett litet egnahem som kallades Alphyddan. Där dog Frans August i juli 1920 vid 71 års ålder. Tekla levde till 1939.

skanna0009 (2)

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

I över 30 år tjänstgjorde Frans August inom järnvägen. Han fick se Stockholm växa och trafiken öka men han hann också med flera år i omgivningarna, i det som idag är alltifrån villaförorter till miljonprogramsområden. Idag pendlar tusentals människor till, från och förbi hans stationer – längs samma gamla sträckor såväl som i nya svarta tunnlar. Det talas om spårspring och underhållsbrist längs banorna – inte skulle det skada med en banvakt här och var.

Webbplatsen banvakt.se beskriver banvaktsyrket så här:

Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att banan hölls i gott skick, så att den kunde trafikeras med betryggande säkerhet. De fullgjorde sin betydelsefulla tjänst från järnvägens barndom till omkring 1960. Nu finns nästan inga f.d. banvakter kvar och allt färre människor har haft kontakt med någon. 

IMG_2629

Södra bangårdshuset.


Konstapel Åkerblom

Det talas mycket om polisen i dessa dagar. Dagens poliskår är genomanalyserad från alla håll och kanter och jag tänkte som vanligt backa lite, närmare bestämt till tiden runt förra sekelskiftet. Det var då konstapel Åkerblom debuterade i polisyrket.

Min mammas farmor, Anna Åkerberg från Närkes Kil, hade en syster som hette Kristina. Kristina gifte sig med Erik Bilock från Järnboås och blev kvar i Bergslagen hela livet. Några år före bröllopet, 1880, fick hon dock en oäkta son, Gustaf Julius, alltså en kusin till min morfar. Jag kallar honom Julius här och hans efternamn var Åkerblom, kanske fick han det som ett slags soldat­namn. Från Hjulsjö i Örebro län kom Julius till nämligen Stockholm som nittonåring 1899, för att bli gardist vid Kungliga Göta livgarde.

IMG_7289

Bilden föreställer förstås inte livgardets kaserner från 1888 vid Linnégatan i Stockholm. De finns på andra sidan det här kvarteret. Eftersom jag råkar vara mer intresserad av 1970-talsarkitektur än 1880-talsdito var det Garnisonen jag plåtade när jag hade vägarna förbi.

Efter tre år i det militära lämnade Julius kasernerna vid Linnégatan 1902 men blev kvar i Stockholm. Han flyttade nu till Storkyrko­för­sam­lingen, där han blev poliskonstapel i Nikolai vaktdistrikt. Det fanns ingen regelrätt polisutbildning vid denna tid så den militära bak­grun­den var en bra merit.

SSMC001646S.jpg (800×641)

Nikolai polisstation 1896, bara några år innan Julius började sin tjänstgöring där. Fotograf: okänd. Källa: Stockholmskällan

 

Konstapel Åkerblom gifte sig 1904 med Anna Lovisa Eriksson från Hjulsjö. De bodde flera år på Kolmätargränd, i ett område av gamla stan som dessvärre är helt omgjort. Idag står stora kanslihus som tillhör riksdagen på den plats där flera små gränder tidigare gick mellan Västerlånggatan och Myntgatan nära Riddarhuset.

IMG_1739

Moderna pelargångar har ersatt passager som Kolmätargränd i denna del av gamla stan.

Paret fick två söner, Gustaf Algot, född 1904 och Harald Julius, född 1907. Med tiden gick något snett i äkten­skapet mellan Julius och Anna Lovisa. I novem­ber 1911 flyttade Julius ut från deras gemen­samma bostad till en egen lägenhet. Rote­mannen, som vid denna tid hade hand om folk­bok­föringen i Stockholm, noterade: ”Under Skilmessoprosessen Bor Mannen Kindstug 5 (1911-11) Hustrun Kvar Här.”

Skilsmässan blev klar den 29 augusti 1913 och bara fyra månader senare gifte Julius om sig med tjänarinnan Selma Vilhelmina Sundin. Bröllopet stod i Oskars församling på Östermalm där Selma var bosatt. Det var borgerlig vigsel med borgmästare Lindhagen som för­rättare. Selma var 46 år gammal, född 1867 och därmed 13 år äldre än maken. Hon tycks aldrig ha varit gift förut utan alltid ha tjänat som piga och hus­hållerska, i olika hem men också på ett par krogar i staden.

Men säg den lycka som varar beständigt – det stod inte på förrän Julius vistades på annan adress igen och den 4 december 1918, efter fem års äktenskap med Selma, blev det ännu en skilsmässa. Att poliser inte är lätta att leva med vet man ju från vår tids tv-deckare, och det verkar onekligen stämma på Julius. Han lämnade nu sin och Selmas bostad på Kindstugatan 5 för en adress på Lilla Nygatan, och de följande åren flyttade han runt på flera olika adresser i Gamla stan.

Julius tjänstgjorde i poliskåren från 1902 till sin död 1928. Det var en föränderlig tid för svensk polis. Exempelvis organiserade sig poliserna fackligt 1903 och 1910 inrättades den första polisutbildningen. Den hade ju inte Julius gått så det troliga är att han i stället fick en äldre kollega som mentor den första tiden. 1913 kom den första polisbilen till Stockholm, levererad av Scania-Vabis.

Första polisbilen från 1913, tillverkad av Scania-Vabis. Bilden är lånad från automobilhistoriska klubben Mässing & nickel. Okänd fotograf.

Under perioden fick polisen också polishundar, enhetlig uniform i hela landet, och till och med de första polissystrarna, som fick ta hand om kvinnor och barn på polisstationerna.

Den 21 november 1928 dog Julius på Sabbatsbergs sjukhus av en hjärn­sjuk­dom, eventuellt hjärninfarkt. Han var då skriven på Prästgatan i Gamla stan som frånskild poliskonstapel. I hans andra äktenskap föddes inga barn, Selma var ju till åren kommen när de gifte sig. I första giftet däremot, med Anna Lovisa, föddes två söner, som nämnts ovan.

Det är oklart om sönerna Gustaf Algot och Harald Julius fick några barn, men troligen fick de väl det. Och ännu en liten gren av den Åkerbergska Närke­släkten hade rotat sig i Stockholm. Deras farmors farfars far, Johan Åkerberg på Ekensberg, var en tidig Stockholmsfarare. Själv är jag en av de senare.

IMG_1744.JPG