En stad blir till, del 4: Dragonbacken

När man ska bygga en ny stad måste man förstås spränga bort lite berg och en och annan kulle. Det är inget konstigt med det. Men nog gör det ont att se urberg malas till grus och tillhörande urskog och historiska lämningar förstöras.

På och runt det som en gång var Barkarby flygfält i Järfälla pågår ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt – Barkarbystaden. I tidigare inlägg har jag visat lite av denna förändrings allra första början. Nu har det gått en tid sen sist och nu är det riktig stad på platsen och delvis bebott.

Barkarbystaden augusti 2015

Barkarbystaden augusti 2015

Låt oss skala bort några årtionden och se hur det såg ut här runt 1930. Då var det landsbygd, med gårdar och åkrar.

Gamla Enköpingsvägen med Dragonbacken och Kalvshälla gårds gamla stolplada i fonden, tidigt 1930-tal. Fotograf: John Lif. Bildkälla Järfälla kommuns bilddatabas

Faktum är att vi inte behöver gå tillbaka mer än några år för att det ska vara betydligt mer lantligt och fridfullt än nu. Senhösten 2007 var flygtrafiken fortfarande igång och Barkarbystaden bara på planeringsstadiet.

Vy från Dragonbacken mot flygfältet, december 2007.

Vy från Dragonbacken över Enköpingsvägen mot flygfältet, december 2007.

Idag ser ungefär samma vy som den ovan ut så här:

Jämför bilden från 2008 ovan.

Barkarbystaden sommaren 2015. 

Förändringen är dramatisk och otroligt häftig att följa. Den här staden fullkomligt (och mer eller mindre bokstavligt) spränger upp ur det gamla flygfältet och liksom sprudlar av iver och livsglädje.

Dragonbacken är en liten kulle intill flygfältet och gamla Enköpingsvägen. Den har fått sitt namn av Kalvshälla dragontorp som låg alldeles nedanför kullen. Torpet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Det var en gång ett torp. Utgrävningar har visat att kullen innehöll gravfält från järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. På senare tid har flygflottiljen F8 lämnat spår på kullen i form av skyddsvärn.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Idag byggs det ny stad överallt runt denna lilla kulle, och även om jag insåg att den skulle ryka till sist så fanns det länge ett hopp. Tills en dag… I sommar har de börjat spränga bort Dragonbacken. Där ska byggas hotell och kontor om jag läst rätt. Det är sorgligt. Och samtidigt helt i sin ordning.

IMG_3196

Dragonbacken sprängs bort sommaren 2015.

IMG_3206Släkte efter släkte har bott invid kullen och begravt sina döda på och runt den. Soldater har övat i skyddsvärn under de gamla träden. I alla tider har man kunnat gå upp på kullen och beundra utsikten över fält och gårdar. Och så en dag bara – poff! Tur det finns foton kvar.

Stigen upp. 2008.

Stigen upp. 2008.


In för landning. December 2008.

In för landning. December 2008.


Husar Skog

Det tog ett tag för Johan, det där med hus, arbete och familj. Kanske visste han inte vad han ville. Kanske visste han alltför väl och var så kräsen att det drog ut på tiden. Troligast är väl att det bara blev som det blev. Somliga av oss är lite sena i starten.

Vid Kåvö kvarn

Låt oss börja med Johans farföräldrar, torparen Jan Håkansson (1749-1810) och hans hustru Hedvig Sofia Nilsdotter (1754-1813). De bodde i Närkes Kil och fick fyra barn. Nummer tre i syskonskaran var Olof (1792-1845). I sin ungdom kom Olof som dräng till mjölnare Moberg på Kåvö kvarn i Hovsta socken strax norr om Örebro. Året var 1810. Han blev kvar hos Mobergs ovanligt länge – och han hade en anledning: Mobergs unga dot­ter Maria Lovisa.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Mitt i hög­som­maren 1815 hände någonting i höbärgningen eller någon kväll efter logdansen. Resultatet blev att de fick lov att gifta sig, oavsett vad de tänkt sig dess­förinnan. Den 2 februari 1816 stod bröllopet och nästan på dagen två månader senare föddes sonen Johan. Mor Maria hade nu hunnit bli 19 år. När hon var 45 födde hon sitt tionde och sista barn och vid 48 års ålder blev hon änka med nio överlevande barn när Olof dog av slag, 53 år gammal. Som tur var hade de flesta barnen hunnit bli vuxna, bara tre bodde kvar hos henne. Maria överlevde Olof med 19 år och dog själv 1864 av bröstvärk (antagligen hjärtfel).

Johan

Johan Olsson föddes den 5 april 1816 vid Kåvö kvarn och han var kusin till min morfars mormor, Sofia Andersdotter. När Johan var 3 år flyttade familjen till grannsocknen Längbro, där de fick sig ett eget ställe, Lilla Hjortstorp. Ytterligare ett par år senare, 1822, återvände de till Hovsta och redan samma år fick Johan flytta till morföräldrarna i Kåvö kvarn. Han var 6 år. 1824 flyttade den övriga familjen till Almby socken, men Johan blev kvar hos mor­föräldrarna och flyttade så småningom med dem till en annan kvarn, den i Tjusebo. Kanske var den mindre och enklare att hantera, morfadern var nu nämligen sjuk och ofärdig.

Husaren

Som 17-åring lämnade Johan morföräldrarna och fick sin första drängtjänst och 1834 hamnade han i Svennevad. Där gjorde han ett försök att byta yrkes­bana. Han blev soldat och en av Livrege­mentets husarer i Östra Närkes skvadron. Som indelt soldat hörde Johan till Skoga­holms rote i Svennevad, därav soldat­namnet Skog. Han blev dock inte gammal i det militära. Den 2 mars 1836 tillträdde han och redan den 2 mars 1838 fick han avsked. Ingen anledning till avskedet nämns, varken sjukdom eller att han misskötte sig. Han kanske bara tröttnade. Sitt soldatnamn behöll han livet ut.

Skogaholms gård

Skogaholms herrgård som gav Johan hans soldatnamn. Gården stod då i Svennevad, nu finns den på Skansen i Stockholm – bilden tog jag i augusti 2009.

Dräng igen

Johan återgick nu till dränglivet och flyttade mellan gårdar, byar och socknar. Det gick några årtion­den och han avverkade Almby, Glanshammar och Nyköping. Ingen större ordning var det på honom, han straffades för stöld och vid husförhör konstaterade prästen att han hade glömt katekesen. Men 1867, vid 51 års ålder, kom han till Gällersta. Utan eget hem och egen familj gick han fortfarande under beteckningen dräng. Men nu hände något. På Gryts ägor i Gällersta fick han sig en torpstuga. I granntorpet fanns en liten familj som Johan verkar ha tagit sig an. Det var pigan Maja Stina Sandberg (1826-1888), hennes oäkta dotter Maria Matilda samt ett barnhusbarn från Stockholm, Carl Oskar.

Familjefar

När Johan kom till Gryt 1867 var Carl Oskar sex år, lika gammal som han själv varit när han lämnades till morföräldrarna. Kanske väckte pojken minnen hos den medelålders drängen, som lämnats bort i unga år av sina föräldrar. Om inte annat tycks pojkens fostermor ha väckt känslor. I september 1867 gifte sig Johan och Maja. De hade nog gärna velat bilda familj, men tiden för det hade runnit ut. Maja var 43 år när hon födde deras enda gemensamma barn, sonen Johan Conrad. Två år gammal dog han av rödsot (dysenteri) och det blev inga fler barn.

Johan fick 21 år med sin Maja och de blev kvar i torpet på Gryts ägor livet ut. Den 6 november 1888 dog hon av difteri. Han höll ut i fyra månader, men den 15 mars 1889 dog även han, av ålderdom. Alla orter där Johan bodde, förutom Nyköping, är idag villaområden och lantliga förstäder till Örebro: Hovsta i norr och Almby, Gällersta och Svennevad söder om staden.

Örebro slott.

Örebro slott.


Med rötter i Hova

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Min morfars farmors släkt hade djupa rötter i Hova i Västergötland. På nyårsdagen 1821 gifte sig hemmansägare Johannes Jansson i Hova med sin piga Lotta Andersdotter. De fick sex barn. Den äldsta och den yngsta hette Johanna och den yngsta var min morfars farmor. Hon döptes efter sin lilla storasyster som fick en kvalfull död i mycket späd ålder.
När Johanna d ä var ett år och nio månader stupade hon i en dränkkittel och drunknade. Dränk är urkokt mäsk, en biprodukt vid brännvinstillverkning, och man kan väl tänka sig att fader Johannes hade husbehovs­bränt och att lilla Johanna blev nyfiken och lutade sig över kanten på kitteln.

Johannes själv dog i juli 1837 av tvinsot, en benämning för nästan vilken sjukdom som helst där man förtvinade och tynade bort. Lotta dog av lungsot i juli 1849.

De fem kvarvarande barnen levde till vuxen ålder och flera av dem har mycket intressant att ”berätta”. Bland deras ättlingar finns emigranter, grosshandlare, yrkesarbetande kvinnor och välbärgade bönder. Albertina Brusell som jag skrivit om här tidigare tillhör släkten: Hyrestanten Albertina.

En av grenarna på det stora Hovaträdet är Hasselbergs, som härstammar från Johannes och Lottas tredje barn, Maja Greta, född 1825. Hon gifte sig med Jan Hasselberg och det andra av deras nio barn var syster Maria.

Syster Maria

Maria Matilda Hasselbergs föddes den 28 september 1853. Hon bodde kvar hos föräldrarna en stor del av ungdomstiden, men 1882 hade hon bestämt sig: Hon begärde och fick attest för inträde vid diakonianstalten Ersta i Stockholm. Maria skulle bli diakonissa.

Provsyster i Örebro

Den 15 november 1882 kom hon till Ersta diakonianstalt på Söder för att påbörja sin utbildning. Diakoniss­ele­ver­na bodde på anstalten som ansvarade för utbildning och uppehälle. Efter ett års grundutbildning skickades Maria till Örebro som provsyster. Hon fick sin provtjänst på det så kallade arbetshuset, en byggnad med anor från 1700-talet som när Maria kom dit var barnhem och uppfostringsanstalt men också tycks ha hyst andra meddellösa personer. Det gick bra för Maria på arbetshuset – efter ett par år var hon föreståndare, och hon blev kvar i fem år.

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshusets sparbössa - ett hål i väggen.

Arbetshusets sparbössa – ett hål i väggen.

Färdigutbildad diakonissa

År 1888 återvände Maria till Stockholm och Ersta, där hon nu blev vigd till diakonissa. Efter vigningen kunde man antingen stanna kvar på Ersta eller skickas ut i oavlönad samhälls- eller församlingstjänst (lönen gick till an­s­tal­ten som svarade för systrarnas hela uppehälle). Det var inte tillåtet att gifta sig och bilda familj.

Tjänst på Kungsholmen

Denna gång stannade hon på Ersta i fyra år, men 1892 flyttade hon ut till Kungsholmen där hon arbetade på en mottagning tillsammans med ett par andra diakonissor. På Bergsgatan, intill Kronobergsparken, fanns en missions­hydda, en kristen samlingslokal. Där var mottagningen inhyst. Maria bodde i en lägenhet på ett rum och kök som kostade 150 kronor om året. Det var förstås inte Maria som betalade, utan diakonissanstalten. I 1925 års adresskalender kan man se att Kungsholmens diakonissor hade mottagning på två olika ställen, på det ena mellan 8 och 9 alla dagar, på det andra mellan 9 och 10 alla vardagar utom tisdagar. Man kan riktigt se Maria komma flängande längs gatorna i sin svarta dräkt. Kungsholmen var då liksom nu en expansiv stadsdel med såväl utveckling som fattigdom. Det fanns säkert jobb så det räckte till för diakonissorna.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Källa: Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta igen på ålderns höst

När diakonissorna blev gamla återvände de till moderhuset på Ersta, som sörjde för deras boende och omvårdnad livet ut. Maria var 62 år när hon återvände till Ersta 1915. Kanske fick hon nu några lugna pensionärsår bland sina systrar. Hon dog av ålderdomsavtyning den 26 oktober 1925. Diakonissorna tycks ha haft en egen gemensam grav på Norra begravningsplatsen och där jordfästes Maria den 30 oktober, efter 43 år bland systrarna på Ersta.

Intresserad av Ersta och diakonissornas liv? Ta en titt här: Ersta museum

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan


Mästersvennens barn

Den här värmländska släktkrönikan i miniformat spänner över 300 år och sju generationer. Det börjar i Sunne på Karl XII:s tid och sträcker sig in i 2000-talet.

Elias och Elisabet

Mästersvennen Elias Jansson och hans hustru Elisabeth Magnusdotter var min farmors mormors farmors morföräldrar. Han föddes 1714 och hon 1721. Det troliga är att de båda föddes i Sunne men det är oklart vilka deras föräldrar var. Allt som är säkert är att de befann sig i Sunne socken i Värm­land i mitten på 1700-talet.

Elias hade befattningen mästersven vid flera bruk i trakten: Forsnäs, Skarped och Rottneros. En mästersven var mästersmedens närmaste man i brukssmedjan. Det var lång väg till denna titel, med många år som smedslärling.IMG

Elisabet dog i oktober 1776, vid 55 års ålder. Som dödsorsak anger prästen ”modersjuka”. Det är inte ovanligt i dödböckerna att kvinnor dör i moderpassion eller modersjuka. I Om sjukdomsnamn och sjukdomar i äldre tid skriver Solveig Fagerlund vid Landsarkivet i Lund: ”Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet.”

En ganska intressant diagnos, baserad på fördomar, okunskap och urgammal folktro. Men vad Elisabet egentligen dog av är skrivet i stjärnorna.

Elias och Elisabet fick sex barn och nummer två var min anmoder Anna. Men nu är det inte min egen släktgren jag tänkte följa utan barn nummer ett, sonen Johan, och hans familj.

Johan

Johan föddes vid Forsnäs bruk i Sunne 1749. Han blev bonde och torpare och vid 24 års ålder gifte han sig med jämnåriga Katarina Karlsdotter, även hon från Sunne. De blev kvar i hemsocknen i tolv år och efter ett par år i Gräsmark kom de i slutet på 1780-talet till Karlstad och stadsdelen Våxnäs. De är skrivna på Lilla Våxnäs, och Johan har nu titeln dräng. Antagligen arbetade han vid Våxnäs gård eller Våxnäs krog.

I släktforskningen undrar man ofta över vad som avgjorde vart folk flyttade. Varför beger man sig exempelvis från bruksmiljön uppe vid Frykens strand till just Våxnäs? Man kan bara gissa att fattigdom var en bidragande orsak. Och att någon släkting eller bekant från staden tipsade, ungefär som det går till idag – fast utan telefon och internet.

Nutida vy över "älva" mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Nutida vy över ”älva” mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Karlstad var vid den här tiden en liten stad och i tätorten bodde bara omkring 2000 personer. Följaktligen var Våxnäs en betydligt lantligare utkant än idag. I vår tid omges gården av villor, flerbostadshus, och företagskomplex.

I husförhörslängderna för de år Johan och Katarina bodde i staden finns även den mytomspunne kändisen Carl Jacob Heublein (på värmländska blev det Hybelejen), uppfinnare och tekniskt snille som verkligen påverkade stadens utseende. Bland annat svarade han för bygget av en bro över västra älvgrenen, mot stadsdelarna Klara och Våxnäs. Västra bron stod kvar ända till 1940-talet då den nuvarande byggdes. En annan av Hybelejens bedrifter var att uppföra en kvarn vid Västra brons norra fäste, precis där det står en Selma Lagerlöf-staty idag. Hybelejens kvarn är väl fortfarande världsberömd i hela Karlstad! Tyvärr revs den vackra sten­byggnaden 1892. Teatern var då nybyggd och stadens styrande ville att besökarna skulle ha fri utsikt från foajén. Gustaf Fröding var en av många kulturprofiler och andra som protesterade mot rivningen. Tänk om kvarnen hade stått kvar idag – vilket historiskt monument och vilket land­märke den hade varit där vid älvstranden. Se bilden nedan. Från början stod ett kvarnhus på taket, med väderkvarnsvingar.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort i min ägo.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort från min samling.

Sex barn i olika åldrar, från 15 år till bara några månader, hade Johan och Katarina med sig till Karlstad. Yngsta dottern, Kajsa, föddes i Karlstads landsförsamling i oktober 1789. Sen kan jag inte följa familjen längre, de är försvunna i nästa husförhörslängd och jag har inte lyckats hitta vart de tog vägen. Förutom äldsta barnet, dottern Lisa, född i Sunne i september 1772, hela tre månader före föräldrarnas bröllop.

Lisa

Som 17-årig piga lämnade Lisa Våxnäs och Karlstad år 1789 och begav sig några mil västerut, till Gillberga socken. Där blev hon piga på Odenstads herrgård hos fänrik Knut Lilliebjörn med familj. Det var också på Odenstad hon träffade drängen Erik Bryngelsson, som blev hennes make den 29 december 1792.

Lisa och Erik blev kvar i Gillberga livet ut. Hon dog 1829 och han 1830 i ett torp under gården Skäggebol, som ligger vid en sydlig flik av Glafsfjorden.

Anders

Tillsammans fick Lisa och Erik sex barn, nummer två var sonen Anders Eriksson, född 1796 i Gillberga. Han gifte sig med Stina Olsdotter och 1832 övergav de Gillberga för Kila socken nära Säffle. Anders var bonde och hemmanet där de slog sig ner hette, och heter än idag, Torstensbyn.

Under en period på 15 år födde mor Stina hela nio barn. Det är ovanligt tätt mellan dem även med tidens mått mätt. Inte konstigt att det blev svårt att hinna med deras uppfostran. Prästen skriver om Anders i husförhörslängden i början på 1840-talet: ”Påmind om barnens undervisning 41. Bättre 42.” Det var ju tur att han skärpte sig och lärde dem katekesen till sist.

1848 dog Anders, bara 52 år gammal, och Stina blev ensam med barnen varav det yngsta bara var fem år.

Anders Gustaf

Yngsta barnet var sonen Anders Gustaf, född i Kila 1843. I ungdomen är han skriven som arbetskarl och det troliga är nog att han redan tidigt kom i kontakt med bygg­arbete. Från trettioårsåldern har han titeln bygg­mästare och ibland rent av fyrbyggmästare. Det var nämligen fyrar han specialiserade sig på.

Anders tycks ha arbetat för Vänerns Seglationsstyrelse, som hade till uppgift att göra båttrafiken på Vänern tryggare och säkrare bland annat med hjälp av fyrar, sjömärken och sjökort. Han beskrivs som ”Vänerns Seglationsstyrelses egen byggmästare” och den fyr han verkar vara mest känd för är Skage på Hammarö. Fyren lever vidare idag – visserligen är den släckt sedan 1932 men en livaktig förening förvaltar den och håller den i gott skick.

Skagefyr6_Hak

Inristning på en klipphäll intill fyren. Säkert var det Anders som beställde eller rent av själv gjorde (den felstavade!) inristningen.

På Hammarö kommuns hemsida kan man läsa följande: ”1872 byggdes fyren på Hammarös sydspets som namngavs till Hammarö Skage fyr. ”Hammar” betyder klippa eller bergsknalle och med ”skage” menas udde. Den byggdes av Anders G. Andersson, bygg- och fyrmästare, på uppdrag av ”Wenerns Seglations Direktion” som ägde marken. Han fick dock hjälp av anhöriga att sköta fyren eftersom han ofta var upptagen med andra fyrar runt Vänern.”

I april 1878 gifte sig Anders med Gustava Persdotter från Kila. Han skrev sig på hennes fäderne­gård i Tengelserud i Kila men det finns notering om att de vistades i Hammarö. Så sent som 1886 skrevs de över till Hammarö församling och man ser nu i husförhörslängden att de bodde på Skage. De blev kvar i 13 år men 1898 flyttade familjen in till Karlstad och stadsdelen Viken. Två barn fick Anders och Gustava, sönerna Karl Josef, född 1879, och Gustav Robert, född 1880.

Fyrvaktar-Stina

Uppgiften att anhöriga hjälpte till med arbetet vid fyren stämmer bra. Anders åtta år äldre syster Stina vigde sitt liv åt hans fyr. Hon kom dit som fyrvakterska redan 1873, ett år efter det att fyren stod klar, och blev kvar där ända till 1918. Hela 83 år gammal var hon när hon lämnade fyren efter 45 års tjänst och flyttade in till Karlstad. Hon dog där efter bara några månader, av den blodsjukdom hon måste lidit av redan i ensamheten längst ute på Hammarös sydligaste udde. Stina gifte sig aldrig och fick inga barn. Under en period bodde förvisso Anders med familj på eller åtminstone i när­heten av Skage, men för det mesta tycks hon ha varit ensam. Ett sorgligt öde – eller kanske älskade hon sitt fria liv vid Vänerns strand.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Anders och hans familj stannade i Viken några år men 1905 tog de sitt pick och pack till andra sidan järnvägen och bosatte sig på Hamngatan 12. Det ska vara huset i mitten på bilden nedan i kvarteret mellan Östra och Västra Torggatan.

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Yngste sonen, Gustav Robert, hade lämnat familjen 1901 och flyttat till Kristinehamn. Så små­ningom gifte han sig med Elin Augusta Ramstedt och de slog sig ner i Stockholm. Han tog sig namnet Aldén.

Josef

Äldste sonen, Karl Josef, kallad Josef, blev kvar i Karlstad. Han började som bokhållare, blev så småningom handlande och till sist grosshandlare. Vid föräldrarnas flytt till Hamngatan var han fortfarande med. Året därpå, 1906, gifte han sig med Gerda Maria Larsson och de bodde till­sammans i föräldrarnas hus i flera år efter gifter­målet. Det är ju fullt möjligt att Anders ägde huset, kanske till och med hade byggt det, och att sonen därmed kunde disponera en egen lägenhet. Först 1911 flyttade Josef och Gerda, och de lämnade nu inte bara föräldrarna utan också centrala staden. De flyttade ett stycke norrut till Alster socken, när­mare bestämt byn Bengtsbol strax norr om Ulvsby precis vid vägen upp mot Filipstad. Det verkar som om Josef något år tidigare hade köpt ett stycke mark där och byggt en gård åt sig och familjen. Kanske hade fadern varit byggmästare, han finns också med i vissa mötesprotokoll med lantmäteriet angående Bengtsbol. Hur som helst, gården heter Råbäck och uppfördes 1910 enligt Svenska gods och gårdar, som också har nedanstående bild på den vackra mangårdsbyggnaden.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Slutligen slog sig Josef och Gerda ner i Karlstad för gott, det var 1928 och de var båda i 60-årsåldern. Adressen de kom till denna gång var Våxnäsgatan 1, mitt emot teatern i Klara. De var nu mycket nära Våxnäs gård dit Josefs farfars morföräldrar kommit 140 år tidigare. Bron de fick gå över in till centrala staden var fortfarande Hybelejens, men kvarnen var sedan länge riven. Huset låg i korsningen Våxnäsgatan – Malmtorgsgatan. Det står kvar än idag och är granne med det berömda ”sockerslottet”.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde. Vykort från min samling, poststämplat 1904.

Efter fem år i Klara flyttade de till Tingvallagatan 5 och Josefs sista adress var Herrgårdsgatan 4. Han dog där i november 1946.

Carl Gunnar

Josefs och Gerdas enda barn var sonen Carl Gunnar som föddes i Karlstad 1908. Han blev chaufför som ung och gifte sig med Inez Karin Helmina, även hon från Karlstad. De tog sig efternamnet Avegren. Carl dog 1984 och Inez blev hela 94 år och levde till 2003.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort i min ägo.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort från min samling.


Roths rotar sig

Min mormors fars tremänning Karl föddes den 20 april 1873 i Kalmar som oäkta son till ogifta pigan Matilda Roth. Vid tre års ålder kom Karl till Stockholm med sin mor. Året var 1876 och de kom då från Arby på Smålandskusten. I Stockholm gick Karl i Katarina folkskola men bara tio år gammal flyttades han till Bilagan, alltså förteckningen över personer med okänd hemvist. Han var faktiskt skriven i bilagan i över 20 år och befann sig alltså på okänd ort under hela denna period.

1904 blir Karl syn­lig i arkiven igen och finns först i Klara där han bodde på Apelbergs­gatan 50, ett kvarter ovanför Hötorget. Han hade hunnit bli 30 år, var skräddare och hade än så länge ingen familj. Första bilden nedan visar hur kvarteret såg ut 1901. Än idag är gatan en smal bakgata, där jag ibland passerar på väg från jobbet. De gamla träkåkarna är förstås borta sedan länge. 

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

IMG_0206

Apelbergsgatan idag.

Vi får aldrig veta säkert vad Karl gjorde alla de där försvunna åren, men en möjlighet är förstås att han gick till sjöss, eller att han reste utomlands på något annat sätt. En ledtråd är hans blivande hustru…

Mor Matilda hade flera inneboende i bostaden på Repslagargatan på Söder – som brukligt var bland fattiga stock­holmare. Den 9 oktober 1907 fick hon en ny hyresgäst. Det var fröken Minna Ernestine Jakubeck som flyttade in, och hon kom direkt från sin hemstad Alaunwerk i Preussen. Minna var skriven i Tyska Sankta Gertruds församling i Gamla stan, men bodde alltså på Söder. Det är uppenbart att hon kommit för att gifta sig: Redan den 27 december samma år stod bröllopet med Karl Roth.

Hur kan de ha träffats om inte Karl var på resande fot åtminstone en del av de försvunna åren, råkade hamna i Alaunwerk och träffa den 14 år yngre Minna? Han återvände hem och etablerade sig i sitt yrke, Minna blev kvar hos föräldrarna och växte till sig, hon kan inte ha varit äldre än 17 år när de träffades, kanske snarare yngre. Men som tjugoåring kom hon efter till ett nytt liv i Sverige. Kanske gick det till så.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Karl och Minna bodde kvar på Repslagargatan några år och flyttade sedan upp till Norrmalm. Karl blev skräddarmästare och de tycks ha klarat sig bra, så långt man kan se i arkiven. Två barn fick de tillsammans men faktum är att Karl var den som levde längst i familjen. År 1929 drabbades han av en stor tragedi. Femtonåriga dottern Inga Matilda, född 1914, hade fått tuberkulos och dog den 15 januari 1929. Det var förstås nog tragiskt för familjen Roth, men det slutade inte där. Bara två dagar senare, den 17 januari, dog även Minna.

Som dödsorsak för henne anges veronalförgiftning. Vad är då det? Jo det visar sig att veronal var ett sömnmedel, ett av de första som fick utbredd användning. Det var vanebildande, dosen måste höjas successivt, och dödliga överdoser var inte ovanligt. Kanske hade Minna svårt att sova efter dotterns död och tog lite extra. Det verkar stå ”olyckshändelse” vid Minnas namn i dödboken, men det finns ändå notering om en polisutredning. Vi vet inte exakt hur hon dog, men för Karl var det förstås ett hårt slag. Mor och dotter begravdes tillsammans den 28 april. 1940 avled deras första barn, sonen Karl Willy, 32 år gammal och kontorist. Året därefter gick även fader Karl bort.

Familjen Roth, med rötter i Småland och Preussen, invandrade till Stockholm för att få ett bättre liv. Precis som så många andra i deras egen tid och precis som så många i vår tid. Inte alla familjer lever vidare i generation efter generation. Roths utplånades förstås alldeles för tidigt. Men de fanns här en tid, gjorde sitt avtryck i sin stad och efterlämnade sin historia till den som behagar berätta den.

Söders höjder

Söders höjder


…mer än tusen ord…

Varje gång jag besöker min mamma blir det en stunds grävande i ”kortlådan”, boxen med gamla foton från olika epoker i släktens liv. Det finns många gåtor i lådan, bilder på personer som vi inte kan identifiera. Men allt eftersom släktforskningen pågår och minnena klarnar så händer det att någon gåta får sin lösning: Det där måste vara morfar Antons studiekamrat, och där är ju mor Lisas barndomsvän. Bilderna ger liv åt torra kyrkboksfakta och en nästan fysisk kontakt med personen de visar.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Idag är många av våra äldsta bilder skannade och sparade digitalt. Nyligen har jag bytt upp mig till en bättre skanner och därmed också kunnat ta mig an familjens diabilder – en nästan bortglömd guldgruva med bilder på folk och platser från 1950-tal till 1970-tal.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Som om det inte vore nog med släktens egna bilder har jag det senaste året fått upp ögonen för gamla vykort. Bilder av hus, städer, företag, landskap tillför mycket till förståelsen för anfädernas livsvillkor men dessutom är det väldigt roligt med bilder på den egna hembygden i gamla tider. Karlstad, Stockholm och Järfälla är favoritmotiv.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Alla dessa gamla bilder ger mycket glädje och kunskap. Jag njuter av att bara bläddra bland dem och granska dem in i minsta detalj, och de används flitigt som illustrationer i mina små släktkrönikor och i berättelser här på nu & då.

Bevara bilderna!

Hur ska man då bevara sina gamla bilder och förhindra att de bleknar bort, brinner upp eller blir stulna eller bortslarvade? Att skanna dem och spara dem digitalt är ett viktigt första steg. Sedan bör man förstås också säkerhetskopiera bilderna. Att ladda upp dem till en säker plats på nätet och rent av koppla dem till personer i ett släktträd är ett utmärkt sätt att bevara bilderna och en värdefull investering för framtiden.

MyHeritage satsar på foton

Fotomånad på MyHeritage i augusti

Fotokampanj på MyHeritage i augusti. Klicka på bilden för att läsa mer.

Just när jag är mitt uppe i mitt diabildsskannande och vykortsjagande lanserar släktforskningsföretaget MyHeritage en fotokampanj!  Hos MyHeritage kan medlemmarna ladda upp sina släktträd och göra dem tillgängliga för sin familj. Dessutom kan man hitta nya släktingar via matchningar mellan alla uppladdade träd. Jag har själv ett släktträd där sedan några år och har fått kontakt med flera nya släktingar den vägen.

Nu slår MyHeritage ett slag för de gamla släktfotona. På kampanjens hemsida, http://www.myheritage.se/photos, finns det möjlighet att ladda upp foton, koppla dem till personer i släktträdet, söka i det gigantiska arkivet över släktfoton från hela världen och lära sig mer om hur de gamla bilderna hanteras bäst. Där finns gott om inspiration för den som sitter där med sin kortlåda och inte riktigt vet vad som borde vara nästa steg.

Ta vara på dina bilder!


nu & då: Continental

Hotell Scandic Continental på Vasagatan i Stockholm är borta, frid över dess minne!

Fler rivningsbilder finns på Instagram: @aaglert och #hotellrivningen.
Faktakälla: Wikipedia.
Mer om Citybanan finns här: www.citybanan.se

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Jag har aldrig satt min fot på hotell Continental och har ingen relation till det där huset egentligen. Men varje gång man går in i stan från Centralen passerar man det och visst har jag noterat att fasaden var retrocool och den guldiga entrén åttitalsprålig. Att jag verkligen började lägga märke till hotellet berodde på att den låga utbyggnaden mot Vasagatan revs för ett par år sedan, för att ge plats åt bygget av nya Citybanans stationshus. Så här såg det ut på platsen sommaren 2011:

Gropen efter Scandics tillbyggnad, sommaren 2011

Gropen efter Scandics utbyggnad, sommaren 2011

På nyåret i år, 2013, började man riva själva hotellbyggnaden efter att hotellet stängt någon månad tidigare. Först tömdes hotellet på inredning och möbler och annan utrustning som kunde återanvändas. Mycket skänktes till välgörenhetsorganisationer efter vad jag förstått, och rivningen gjordes så miljövänligt som möjligt. Lovvärt. Nu är huset nästan helt borta och det kan vara på sin plats att göra en bildåterblick på denna mycket centrala tomt i Stockholm.

Hotell Continental har funnits på platsen sedan 1899, när dåvarande hotell W6 bytte namn. Huset som det första hotellet var inrymt i var byggt redan på 1700-talet men ombyggt i flera omgångar. I början av 1900-talet var Continental det största hotellet i Skandinavien.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant, långt innan gatan lyftes upp på Klarabergsviadukten. Vykort.

Huset med markiserna till höger om hotellet är nuvarande hotell Terminus. Denna byggnad blev 1904 annex till Continental och tillförde ytterligare 40 rum till hotellets 220. Det palatsliknande hotell Continental matchades väl av huset på andra sidan gatan, Centralstationen, som hade invigts 1871.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Av någon anledning stängde hotellet 1951 och 1958 revs det i samband med Norrmalmsregleringen och utbyggnaden av tunnelbanan. När ett nytt hotell skulle uppföras var det Folksam som fick uppdraget – och in i det sista har Folksamskylten prytt hotellets tak:

Folksam försäkrar in i det sista.

Folksam försäkrar till slutet. Våren 2013.

Det nya hotellet stod klart 1963. Runt 1990 genomgick det stora renoveringar.

Och nu upprepar historien sig. Den andra Norrmalmsregleringen slår till och Continental nummer två får skatta åt förgängelsen till förmån för nya kommunikationer och glaspalats. Många är glada åt det. Själv tycker jag enbart det är sorgligt att det inte gick att bevara huset som var ett sådant monument över sin samtid. Inte bara 1800-talshus är värda att bevaras!

Men man får gilla läget och i stället dokumentera rivningen efter förmåga. Rivningar är fascinerande processer, lika intressanta som nybyggen! Under hela våren 2013 har man kunnat följa hur huset monterats ned våning för våning. Här några bildexempel.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln byggdes.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln kom på plats.

Än återstod några stnöstormar, den långa vintern 2013.

Många snöstormar blev det den långa vintern 2013.

xxx

I slutet på januari lyste en löftesrik morgonsol även på det gamla hotellet.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar…

...men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

…men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

...men under senvåren kom rivningen igång och det gick fort...!

Som en ökenstad…

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

...men tänk ändå så ståtligt det var en gång.

Det nya blir säkert tjusigt och ändamålsenligt – men tänk ändå så ståtligt det var en gång. Vykort.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.