nu & då: Stationskultur, del 2

För närmare fyra år sedan skrev jag ett inlägg om några av de förändringar som nya Citybanan och Mälarbanan innebär för pendeltågsstationerna nordväst om Stockholm. Se Stationskultur.

Det var då. Sen dess har det förstås hänt massor med de stationer det handlade om där. Citybanan är snart färdig. Dags för del 2.

Den första stationen i det gamla inlägget var Karlberg och den är fortfarande intakt och i bruk. Nästa år stängs den dock, när nya Citybanan kör igång och station Odenplan tar över. Vad som ska hända sen med Karlberg verkar oklart, jag hoppas de gör om den till restauranger eller liknande och bevarar originalbyggnaden från 1932 så långt möjligt.

IMG_1093

Karlbergs station 2011.

Barkarby

Mälarbanans utbyggnad genom Järfälla har de senaste åren varit i en lång, intensiv fas. Vid Barkarby pågår förändringen som bäst hösten 2016. Den gamla stationen är riven och den nya snart klar att tas i bruk. Här följer ett bildsvep och vi börjar väl från början.

IMG_0001

Barkarby station. Foto 1940, egen samling. Okänd fotograf.

Alla stationer här ute i obygden var små stugor en gång i tiden. Den ursprungliga stationen vid det lantliga Barkarby öppnades 1878. På 1960-talet byggdes pendeltågstrafiken ut och en ny station kom till.

P1080270 - Copy

Barkarby station december 2012.

För ett par år sedan drog så nästa stora förändring igång, utbyggnaden av Mälarbanan. Nu skulle Barkarby station flyttas ett par hundra meter norrut. Tillfälliga perronger och utgångar byggdes och det gamla revs. De gamla gångtunnlarna med kakelkonst av Björn Sjöstedt stängdes, och jag förmodar att de är rivna vid det här laget. Men innan dess var det nån som var där och dokumenterade.

IMG_6499

Gångtunnel vid Barkarby station hösten 2015.

IMG_6500
En ny strömlinjeformad tunnelentré syntes snart intill den gamla gluggen med fin spaljé omkring.

IMG_0031

Ny och gammal tunnelmynning.

Nu, hösten 2016, är stationen som sagt snart klar och det nya huset börjar ta form. Det matchar molnen och liknar ett stort fartyg, tycker jag.

IMG_5658

Senare i höst ska det vara klart enligt planen.

Kallhäll

Så kallad brutalarkitektur, som bland annat kännetecknas av rå betong, stora dimensioner och få utsmyckningar, fascinerar mig mycket. En av de första brutalistiska byggnader jag lade märke till var Kallhälls station. Och då menar jag 1960-talsversionen. Men låt oss gå längre tillbaka även här. Den första stationen invigdes 1907. Det var i samma veva som Bolinders verkstäder flyttade ut till Kallhäll från centrala Stockholm. Järnvägen var ett viktigt transportmedel för verkstäderna för frakt av såväl varor och gods som folk.

IMG_0002

Kallhälls första station. Vykort postat 1918, egen samling.

Precis som i Barkarby krävdes en ny station på 1960-talet när bebyggelse och trafik ökade. Och det var nu som det brutalistiska stationshuset byggdes. Inför rivningen 2014 kunde byggnaden med rätta beskrivas som ful och bedagad. Samtidigt nästan rörande retronostalgisk.

IMG_3756IMG_3794 - Copy

Och så tog demoleringen fart. Det började med gångbron.

IMG_5676

IMG_5680 - Copy

Gångbron rivs sommaren 2014.

För att göra en lång historia kort, under åren som följde revs förstås även resten av stationen.

IMG_5703 - Copy

En tillfällig stationsbyggnad restes i andra änden av plattformen. Till den hörde en trappa och gångbro som särskilt vintertid orsakade mycket debatt på grund av halka och ranglighet. Själv har jag vanligtvis inga anlag för svindel men den där trappan fick mig alltid att klamra mig fast vid ledstången och låta bli att titta ner genom den ”perforerade” plåten.

IMG_9916

Sakta men säkert växte så det nya stationshuset i lärkträ upp, liksom ett likadant hus för trappan till busstationen. Och nya plattformar. Och så den nya gångbron, som bryter sig totalt mot trähusen och är en skrikande grå-grön balk över Kallhällsleden vid det gamla centrumet. Nåja… Det är ju nytt och fräscht i alla fall.

IMG_5416

Kallhälls nya station 2015.

Vi som gillar betong har fått ett annat praktverk att beundra i andra änden av plattformen, södra gångbron och trappan upp till den.

IMG_6643

Den 8 augusti 2016 invigdes hela kalaset. Roligt har det varit att följa och dokumentera den här förändringen i min hembygd. Många andra förändringar pågår också, i Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg, på gott och ont. Återkommer om det.

IMG_5428

Lärkträ. Kallhälls station på invigningsdagen den 8 augusti 2016.


En sjömanskarriär

Idag är det precis ett år sedan jag publicerade ett inlägg på nu&då. Dags att komma igång igen. Jag värmer upp med en historia från gömmorna, om en av släktens alla sjömän.

Min mormors småländska släkt kryllar av sjöfarare. En av dem alla är Karl Gustaf Gustafsson Halling, som gick den långa vägen och gjorde en riktig sjömanskarriär, från slavandet som skeppsgosse till den mer statusfyllda men kanske inte mindre slitsamma rollen som sjökapten. Karl Gustaf kom från Kalmar där han föddes den 12 maj 1875 som äldsta barn till snickaren Per Otto Gustafsson (1843-1893) och Emelia Nilsdotter (1845-1899). Per Otto var bror till min mormors mormor.

kalmar (6)

Äldre hus i Kalmar. 2010

Skeppsgossen

Den 7 nov 1889 kom fjortonårige Karl Gustaf Gustafsson till Karlskrona för att bli skeppsgosse vid andra skeppsgossekompaniet i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Skeppsgossekasernen

Skeppsgossekasernen i Karlskrona. Bilden är lånad från wikipedia.

Om skeppsgossar på sjohistoriska.se: ” Sverige krigade ofta förr i tiden och det behövdes många välutbildade sjömän ombord på fartygen. Fattiga poj­kar fick ofta rycka in och lära sig att bli sjö­män. Skeppsgossekåren grundades 1685 och var ett ställe där pojkar i 8-10 års åldern fick börja i skola. Där gick de tills de karlskrevs vid 18 års ålder. Karlskrivning betydde att man var färdig­utbildad och kun­de börja som matros eller jung­man i flottan. 1936 bestämdes att de sista skeppsgossarna skulle tas in.

Karl bodde på kompaniet med drygt 130 andra gossar och utbildningen pågick i tre år.

Matrosen

Den 19 september 1892 skickades han vidare till Skeppsholmens matros­kompanier i Stockholm. Matroserna höll till i det så kallade Exercishuset på Skeppsholmen, där Moderna museet så små­ningom flyttade in. Efter fyra år i Stockholm återvände han till Kalmar den 12 augusti 1896. Han flyttade in hos modern och syskonen. Fadern hade dött 1893.

1899 dog även modern och efter det är barnen inskrivna som ”Aflidna enkan Emelia Gustafssons barn”. Strax före 1900 tog sig Karl efternamnet Halling och vid samma tid tar den yngre brodern Sven Magnus namnet Hall.

Styrmannen

Karl hade nu blivit styrman, han fick sitt styrmansbrev 1900. Hösten 1900 seglade han på ångaren Dania med Gävle som hemmahamn. Han var bäste­man, vilket ofta avsåg befälhavarens närmaste man på skepp där det inte fanns någon utbildad styrman. Kanske var det först efter denna resa, i slutet på år 1900, som han fick sitt styrmansbrev.

Dessvärre går det inte att hitta alla Karls resor men klart är att i början på 1900-talet gjorde han några riktigt långa turer. Den 4 december 1901 avseglade han från Hudiksvall som andrestyrman, med destination Alexandria.

I juli 1923 reste Karl till New York. Han mönstrade på den 24 november 1922 i Barcelona och anlände till New York den 4 juli 1923 via St Juan, Puerto Rico. Han står som Chief Officer på skeppet som hette Nohab.

Befälhavaren

Fyra år efter den första Amerikaresan, i juni 1927, besökte Karl New York igen. Han var nu en grånad sjökapten, 52 år gam­mal, och han var på tjänste­resa med Svenska Amerikalinjens Grips­holm. Troligen ingick han inte i besättningen utan var enbart passagerare.

IMG

Reklamkort för Gripsholm och Svenska Amerikalinjen. Vykort, egen samling.

Stockholmaren

I november 1906 lämnade Karl Kalmar för Stockholm. Redan i maj året därpå gifte han sig med Elna Matilda Andersson, född i Karlskrona 1870. Kanske hade de träffats redan under skeppsgosseåren i hennes födelsestad, men det var först i Stockholm de blev ett par. Till en början bodde de i Vasastan, närmare bestämt på Hälsingegatan nära Vasaparken och Odenplan. Av någon anledning lämnade de Vasastan 1914 – kanske kändes det som en modern och trist förort och när man fick det bättre ställt ville man till stadens äldre, gedigna delar?

Det blev alltså Söder. Under många år bodde de på Borg­mästargatan 10 på Söder, dit de kom 1914. Detta är nära Vita bergen och Sofia kyrka, se bilden till höger. Under hela perioden där är Karl skriven som sjö­kapten.

I början på 1930-talet bebyggdes Fredhäll på Kungs­holmen, en av de tidiga förstäder som skulle avlasta den överbefolkade innerstaden. Det var funkis och sjönära och splitter nytt – och där fick sig Karl och Elna en lägen­het. De bodde ett kvarter bakom det stora vita huset på bilden nedan. I bakgrunden Tranebergsbron.

fredhäll_1937

Fredhäll 1937. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Källa: Stockholmskällan

Bilden tog jag med en tidig mobilkamera på väg från kundbesök på Stora Essingen en varm och soldisig dag i oktober 2007.

Karl dog 1933 och Elna blev ännu en av denna släkts många sjö­mans­änkor. Hon flyttade så småningom över Drottningholmsvägen till Kristineberg (ännu lite närmare brons högra fäste på bilden). Elna levde till 1958. Karl och Elna hade inga barn.


Gästgivarens barn

Det här är en liten småländsk släktkrönika om en strävsam och företagsam familj. Tillsammans bidrog familjemedlemmarna till Högsbys näringsliv och kulturliv genom att driva gästgiveri, brygga öl och läsk, tillverka och laga klockor, sälja hattar och mössor, starta samlingslokal och biograf samt undervisa i musik. Det var stor varia­tion och de tycks ha sett möjligheter överallt. En inspi­rerande liten klan!

Min mormors mormor, Maria Johansson, hade en kusin som hette Anders Peter Ljungström (1820-1909). Han hade tagit sig efter­namnet efter Ljungby socken där han var född och uppvuxen. Hans föräld­rar var bon­den Peter Nilsson (1789-1865) och hustrun Ingrid Maria Persdotter (1792-1831). De fick ett kort men tydligen stormigt äkten­skap. Peter döm­des tidigt för fylleri och 1825 varnades paret av kyrko­rådet för oenig­het i äkten­skapet. Samma år sattes Peter under för­myndare, vilket varade i över 20 år. Ingrid dog 1831, blott 39 år gammal, av inflammatorisk feber. Dessförinnan hade hon dock hunnit föda fem barn.

Bryggeri och gästgiveri

Med Ingrids och Peters förstfödda, sonen Anders Peter, började en epok av företagande i familjen. Han var bara 11 år när modern dog och han kom då som tjänstegosse till en gård i närheten. Fadern var ju omyndigförklarad och det verkar inte som om något av barnen stannade hos honom. Vid 15 års ålder lämnade Anders Ljungby och flyttade till grann­socknen Dörby. Där flyttade han runt mellan gårdarna som dräng i många år och hade säkert ett slitsamt liv – så ung, i princip föräldralös och utlämnad åt hårt arbete hos stränga husbönder.

Efter 14 år flyttade Anders över sockengränsen igen 1849, nu till Högsby. Där blev han dräng i byn Ruda och en av arbetskamraterna var fem år äldre pigan Magdalena Svensdotter. De blev ett par och 1853 begav de sig som nygifta till Långemåla och gården Lamnhult 1, där Anders blev rättare. I hela sex år blev de kvar i Lamnhult och alla deras tre barn föddes där. Det var sönerna Claes Gustaf och Frans Emil samt dottern Amanda som dock dog bara fyra år gammal.

Gammalt uthus i Långemåla, Småland

Gammalt uthus i Långemåla, Småland 2010

1867 kom familjen till gästgiveriet i Staby och nu blev Anders gästgivare. Staby gästgivaregård hade anor från 1500-talet men på Anders tid var den inrymd i en byggnad från 1827. Denna byggnad brann dessvärre ner 1939.

Så småningom startade Anders öltillverkning också. Högsbyboken berättar:

Gästgivaren A. P. Ljungström började 1874 tillverka svensköl vid gäst­givar­gården i Staby. Ölet var gott och särskilt eftersökt, och med sina upp till 12 procent alkoholhalt verkade det starkt berusande.

Det är tveksamt om årtalet 1874 stämmer för då hade Anders redan lämnat Staby enligt husförhören, men någon gång under tiden där startade han öltillverkningen. Omkring 1900 flyttades till­verk­ningen till Huseby bryggeri på Storgatan i Högsby sam­hälle.

Huseby bryggeri ägdes av Anders son Claes Ljungström. Han hade varit i Amerika några år på 1880-talet och säkert lärt sig ett och annat om företagande. 1901 förbjöds svenskölet och då övergick Claes till framställning av svagdricka och läskedrycker. 1930 gick bryggerirörelsen i arv till tredje generationen när Claes 21-årige son Evald tog över. Han var för övrigt också idrottsintresserad och var med och grundade Högsby bordtennisklubb i mitten av 1930-talet.

Högsbyboken uppger att Evald lade ner läskedryckstillverkningen 1953 och samtidigt övertog distributionen av Centralbryggeriets produkter. Centralbryggeriet var en bryggerigrupp bildad 1920, som bestod av flera mindre småländska bryggerier. Med tiden uppgick alltsammans i Pripps.

Magdalena

Anders Peters hustru Magdalena dog av lunginflammation i maj 1887. Vid den tiden var Anders skriven som arrendator i Huseby strax utanför Högsby samhälle. Bouppteckningen efter Magdalena ger bilden av ett ganska välmående hem. Det fanns gott om kreatur och lantbruks­utrust­ning. I huset saknades inga inventarier och garderoberna var välfyllda. Magdalena ägde en del dyrbara föremål och framstår som en riktig borgarfru. Det var exempelvis guldörhängen, en muff, flera kappor, ett silkes­parasoll, silkessjalar samt kängor och galoscher.

Nog kan man tänka sig fru Magdalena spatserande med sitt parasoll här på Storgatan en varm sommardag. Gatan var förstås inte så asfalterad och slät som nu, så de där galoscherna kom nog väl till pass.

Storgatan 2010

Storgatan 2010

Efter hustruns död blev Anders kvar i Huseby i flera år, först som arren­dator och sedan som inhyses hos sonen Claes som tog över gården. Men 1898, vid 78 års ålder, sadlade fader Anders om igen. Han flyttade någon mil i sydostlig riktning, till Långemåla socken och Bötterums by. Där står han sedan som ägare till ett hus. Det visar sig att en av bönderna i Bötterum var Anders yngre bror Johan och det är tänkbart att han hjälpte Anders till den nya bostaden.

I Bötterum fanns också ett gästgiveri, regionens största tillsammans med Staby där ju Anders verkade några år. Bötterums gästgiveri är nu hem­bygds­gård och vi passerade där på en Smålandstur 2010.

Bötterums hembygdsgård 2010

Bötterums hembygdsgård 2010

Anders Peter dog 1909 och då hade han hunnit återvända till Högsby och Huseby än en gång.

Sonen Claes och sonsonen Evald drev alltså bryggerirörelsen vidare åtminstone till mitten av 1950-talet. Claes och hustrun Anna Lavinia Karlsson tycks bara ha fått två barn, men första sonen dog bara ett år gammal så Evald blev enda barnet.

Urmakeri med mera

Anders och Magdalenas andra son, Frans Emil (1856-1934), blev urmakare. Hans och hustrun Anna Alida Stenholms sju barn uppvisar en företag­samhet som slår det mesta jag hittat i släktforskningen. Inte så att de byggde imperier – men allihop drev företag, handel eller någon annan yrkesverksamhet. Och då ska man betänka att fyra av barnen var döttrar, i det tidiga 1900-talet.

Frans Emil är skriven som urmakare redan 1880, men det var först 1913 som han registrerade sin egen firma. Tidningen Kalmar kungjorde att firma F E Ljungström hade bildats och skulle idka urmakeri, guldsmedsaffär och optisk affär. Vid denna tid var han redan änkling men han hade de flesta av sina barn boende hos sig i det stora huset på Storgatan.

Storgatan ca 1910, 100 år innan jag själv gick där. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Storgatan ca 1910, hundra år innan jag själv gick där. Huset som skymtar till höger ska vara F E Ljungströms butik och bostad. 1929 byggde de ett nytt hus på platsen och det gamla revs helt eller delvis. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Äldste sonen Klas Hilding Evald (1881-1959) etablerade sig som urmakare i Mönsterås. Hilding gifte sig och bildade familj, han och hustrun Signe fick två barn. Förutom honom var det bara ett av barnen som gifte sig, näm­ligen nummer två i syskonskaran, Anna Signe Alice (1883-1973). Hon startade redan 1904 en butik i Högsby, för hattar, mössor och pälsvaror i firma Signe Ljungström. I åtta år drev hon butiken, tills hon träffade handlanden Karl Edvard Ewens. De gifte sig 1912 och flyttade 1914 till Borgholm för att driva butik där. Signe återvände till Högsby efter några år.

De fem yngsta barnen till Frans Emil och Anna Alida gifte sig aldrig. Alle­sammans spelade däremot en aktiv roll i Högsbys handel och kulturliv.

Barn nummer tre och fem var systrarna Ellen Emire Adéle (1884-1981) och Sigrid Ruth Crispina (1887-1974). Titeln på dem i församlingsböckerna är handelsidkerska och det troliga är att de tog över hatt- och mössbutiken efter systern Signe när hon gifte sig och flyttade till Öland. När hon sedan kom tillbaka till Högsby var hon kanske involverad igen.

Fjärde barnet var sonen Charles Emil Albin (1886-1933). Runt 1910 var han med och drev igenom bygget av en samlingslokal för ortens folk. Det hade tidigare bara funnits lokaler som tillhörde specifika organisationer, till exempel frikyrkolokaler, men nu uppfördes Folkets Hem, där allmänheten kunde hyra in sig och ordna aktiviteter. Så småningom byggde de till en scen och använde lokalen för populära teaterföreställningar. Men Charles nöjde sig inte med det. Notis i Oskarshamnstidningen i februari 1915:

Högsby får egen bio. Biografägare Andersson från Oskarshamn kommer att i gemenskap med hr Charles Ljungström från 1 mars driva biografrörelse i Folkets Hem i Högsby med regelbundna föreställningar varje lördag och söndag.

Folk strömmade till Folkets Hem för att se underverket. Högsbyboken berättar också att Charles var först i socknen med radio. Det var 1923 och han visade upp den i Folkets Hem en kväll – en sensation. Trots att radion mest förde oväsen kunde man också höra tal och musik och det talades länge om denna händelse i trakten.

Charles krönte sitt verk i början på 1930-talet genom att bygga en modern biograflokal med namnet Centrumbiografen. Det är fortfarande ortens enda biograf men nu är den nedlagd sedan många år och husets framtid är oviss.

Så här skrev nyheteronline.se (som nu tycks vara nedlagd) om biografen 2009, när det var aktuellt med försäljning:

Centrumbiografen invigdes redan på annandag jul 1931. Biografen har en salong med plats för 220 personer samt en balkong där 75 personer kan beredas plats. Tveklöst rör det sig om en unik biograf vilket exempelvis har intygats av experter vid Kungliga Tekniska Högskolan och biografexperten Kjell Furberg, Stockholm. Inredningen är nära nog i originalskick med undantag av att trästolarna har bytts ut mot stoppade stolar.

Biografen byggdes och drevs av Charles Ljungström i många år och efter honom har det bara funnits ytterligare två ägare till biografen. Under senare år har inga filmvisningar förekommit, men för den skull har en del tentakler funnits ute för biografens framtid.

När maken och jag gick förbi Centrumbiografen på vår Högsbypromenad 2010 hade vi ingen aning om vad det var för hus – det var bara en sån där bedagad skönhet som jag gillar att fotografera. Sen tog jag reda på att det var en biograf och så småningom visade det sig alltså att en släkting hade byggt och drivit den!

högsby (4)

Centrumbiografen 2010

Efter Charles tidiga bortgång 1933, troligen i magsår, drev brodern Valentin bion vidare. Josef Hugo Valentin var Frans Emils och Anna Alidas sjätte barn och liksom äldste brodern gick han i faderns fotspår och blev urmakare. Så småningom flyttade han till Öland och i Borgholm startade han 1921 en ur- och guldaffär. Sedan verkar det som om han återvände till Högsby och brodern Hilding tog över butiken och drev den från Mönsterås där han hade sitt urmakeri.

Yngst i barnaskaran var Ester Ruth Naemi (1895-1959). Om henne finns inte så mycket information men vi vet i alla fall att hon var musiklärarinna och på så sätt bidrog till ortens kulturliv.

Det måste ha varit ett livligt hus, det ljungströmska, som sjöd av aktivitet och verksamhet. Deras företagararv gick tillbaka till 1867 när Anders Peter blev gästgivare på Staby.

Om någon som läser detta vet mer om Ljungströms eller känner till nuvarande planer för biografen, får ni gärna berätta i en kommentar till detta inlägg. 

Källor: Kyrkböcker för Högsby och Ljungby, Högsbyboken samt Digitaliserade svenska dagstidningar.

Emån vid Högsby

Emån vid Högsby


En stad blir till, del 4: Dragonbacken

När man ska bygga en ny stad måste man förstås spränga bort lite berg och en och annan kulle. Det är inget konstigt med det. Men nog gör det ont att se urberg malas till grus och tillhörande urskog och historiska lämningar förstöras.

På och runt det som en gång var Barkarby flygfält i Järfälla pågår ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt – Barkarbystaden. I tidigare inlägg har jag visat lite av denna förändrings allra första början. Nu har det gått en tid sen sist och nu är det riktig stad på platsen och delvis bebott.

Barkarbystaden augusti 2015

Barkarbystaden augusti 2015

Låt oss skala bort några årtionden och se hur det såg ut här runt 1930. Då var det landsbygd, med gårdar och åkrar.

Gamla Enköpingsvägen med Dragonbacken och Kalvshälla gårds gamla stolplada i fonden, tidigt 1930-tal. Fotograf: John Lif. Bildkälla Järfälla kommuns bilddatabas

Faktum är att vi inte behöver gå tillbaka mer än några år för att det ska vara betydligt mer lantligt och fridfullt än nu. Senhösten 2007 var flygtrafiken fortfarande igång och Barkarbystaden bara på planeringsstadiet.

Vy från Dragonbacken mot flygfältet, december 2007.

Vy från Dragonbacken över Enköpingsvägen mot flygfältet, december 2007.

Idag ser ungefär samma vy som den ovan ut så här:

Jämför bilden från 2008 ovan.

Barkarbystaden sommaren 2015. 

Förändringen är dramatisk och otroligt häftig att följa. Den här staden fullkomligt (och mer eller mindre bokstavligt) spränger upp ur det gamla flygfältet och liksom sprudlar av iver och livsglädje.

Dragonbacken är en liten kulle intill flygfältet och gamla Enköpingsvägen. Den har fått sitt namn av Kalvshälla dragontorp som låg alldeles nedanför kullen. Torpet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Det var en gång ett torp. Utgrävningar har visat att kullen innehöll gravfält från järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. På senare tid har flygflottiljen F8 lämnat spår på kullen i form av skyddsvärn.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Idag byggs det ny stad överallt runt denna lilla kulle, och även om jag insåg att den skulle ryka till sist så fanns det länge ett hopp. Tills en dag… I sommar har de börjat spränga bort Dragonbacken. Där ska byggas hotell och kontor om jag läst rätt. Det är sorgligt. Och samtidigt helt i sin ordning.

IMG_3196

Dragonbacken sprängs bort sommaren 2015.

IMG_3206Släkte efter släkte har bott invid kullen och begravt sina döda på och runt den. Soldater har övat i skyddsvärn under de gamla träden. I alla tider har man kunnat gå upp på kullen och beundra utsikten över fält och gårdar. Och så en dag bara – poff! Tur det finns foton kvar.

Stigen upp. 2008.

Stigen upp. 2008.


In för landning. December 2008.

In för landning. December 2008.


Husar Skog

Det tog ett tag för Johan, det där med hus, arbete och familj. Kanske visste han inte vad han ville. Kanske visste han alltför väl och var så kräsen att det drog ut på tiden. Troligast är väl att det bara blev som det blev. Somliga av oss är lite sena i starten.

Vid Kåvö kvarn

Låt oss börja med Johans farföräldrar, torparen Jan Håkansson (1749-1810) och hans hustru Hedvig Sofia Nilsdotter (1754-1813). De bodde i Närkes Kil och fick fyra barn. Nummer tre i syskonskaran var Olof (1792-1845). I sin ungdom kom Olof som dräng till mjölnare Moberg på Kåvö kvarn i Hovsta socken strax norr om Örebro. Året var 1810. Han blev kvar hos Mobergs ovanligt länge – och han hade en anledning: Mobergs unga dot­ter Maria Lovisa.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Mitt i hög­som­maren 1815 hände någonting i höbärgningen eller någon kväll efter logdansen. Resultatet blev att de fick lov att gifta sig, oavsett vad de tänkt sig dess­förinnan. Den 2 februari 1816 stod bröllopet och nästan på dagen två månader senare föddes sonen Johan. Mor Maria hade nu hunnit bli 19 år. När hon var 45 födde hon sitt tionde och sista barn och vid 48 års ålder blev hon änka med nio överlevande barn när Olof dog av slag, 53 år gammal. Som tur var hade de flesta barnen hunnit bli vuxna, bara tre bodde kvar hos henne. Maria överlevde Olof med 19 år och dog själv 1864 av bröstvärk (antagligen hjärtfel).

Johan

Johan Olsson föddes den 5 april 1816 vid Kåvö kvarn och han var kusin till min morfars mormor, Sofia Andersdotter. När Johan var 3 år flyttade familjen till grannsocknen Längbro, där de fick sig ett eget ställe, Lilla Hjortstorp. Ytterligare ett par år senare, 1822, återvände de till Hovsta och redan samma år fick Johan flytta till morföräldrarna i Kåvö kvarn. Han var 6 år. 1824 flyttade den övriga familjen till Almby socken, men Johan blev kvar hos mor­föräldrarna och flyttade så småningom med dem till en annan kvarn, den i Tjusebo. Kanske var den mindre och enklare att hantera, morfadern var nu nämligen sjuk och ofärdig.

Husaren

Som 17-åring lämnade Johan morföräldrarna och fick sin första drängtjänst och 1834 hamnade han i Svennevad. Där gjorde han ett försök att byta yrkes­bana. Han blev soldat och en av Livrege­mentets husarer i Östra Närkes skvadron. Som indelt soldat hörde Johan till Skoga­holms rote i Svennevad, därav soldat­namnet Skog. Han blev dock inte gammal i det militära. Den 2 mars 1836 tillträdde han och redan den 2 mars 1838 fick han avsked. Ingen anledning till avskedet nämns, varken sjukdom eller att han misskötte sig. Han kanske bara tröttnade. Sitt soldatnamn behöll han livet ut.

Skogaholms gård

Skogaholms herrgård som gav Johan hans soldatnamn. Gården stod då i Svennevad, nu finns den på Skansen i Stockholm – bilden tog jag i augusti 2009.

Dräng igen

Johan återgick nu till dränglivet och flyttade mellan gårdar, byar och socknar. Det gick några årtion­den och han avverkade Almby, Glanshammar och Nyköping. Ingen större ordning var det på honom, han straffades för stöld och vid husförhör konstaterade prästen att han hade glömt katekesen. Men 1867, vid 51 års ålder, kom han till Gällersta. Utan eget hem och egen familj gick han fortfarande under beteckningen dräng. Men nu hände något. På Gryts ägor i Gällersta fick han sig en torpstuga. I granntorpet fanns en liten familj som Johan verkar ha tagit sig an. Det var pigan Maja Stina Sandberg (1826-1888), hennes oäkta dotter Maria Matilda samt ett barnhusbarn från Stockholm, Carl Oskar.

Familjefar

När Johan kom till Gryt 1867 var Carl Oskar sex år, lika gammal som han själv varit när han lämnades till morföräldrarna. Kanske väckte pojken minnen hos den medelålders drängen, som lämnats bort i unga år av sina föräldrar. Om inte annat tycks pojkens fostermor ha väckt känslor. I september 1867 gifte sig Johan och Maja. De hade nog gärna velat bilda familj, men tiden för det hade runnit ut. Maja var 43 år när hon födde deras enda gemensamma barn, sonen Johan Conrad. Två år gammal dog han av rödsot (dysenteri) och det blev inga fler barn.

Johan fick 21 år med sin Maja och de blev kvar i torpet på Gryts ägor livet ut. Den 6 november 1888 dog hon av difteri. Han höll ut i fyra månader, men den 15 mars 1889 dog även han, av ålderdom. Alla orter där Johan bodde, förutom Nyköping, är idag villaområden och lantliga förstäder till Örebro: Hovsta i norr och Almby, Gällersta och Svennevad söder om staden.

Örebro slott.

Örebro slott.


Med rötter i Hova

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Min morfars farmors släkt hade djupa rötter i Hova i Västergötland. På nyårsdagen 1821 gifte sig hemmansägare Johannes Jansson i Hova med sin piga Lotta Andersdotter. De fick sex barn. Den äldsta och den yngsta hette Johanna och den yngsta var min morfars farmor. Hon döptes efter sin lilla storasyster som fick en kvalfull död i mycket späd ålder.
När Johanna d ä var ett år och nio månader stupade hon i en dränkkittel och drunknade. Dränk är urkokt mäsk, en biprodukt vid brännvinstillverkning, och man kan väl tänka sig att fader Johannes hade husbehovs­bränt och att lilla Johanna blev nyfiken och lutade sig över kanten på kitteln.

Johannes själv dog i juli 1837 av tvinsot, en benämning för nästan vilken sjukdom som helst där man förtvinade och tynade bort. Lotta dog av lungsot i juli 1849.

De fem kvarvarande barnen levde till vuxen ålder och flera av dem har mycket intressant att ”berätta”. Bland deras ättlingar finns emigranter, grosshandlare, yrkesarbetande kvinnor och välbärgade bönder. Albertina Brusell som jag skrivit om här tidigare tillhör släkten: Hyrestanten Albertina.

En av grenarna på det stora Hovaträdet är Hasselbergs, som härstammar från Johannes och Lottas tredje barn, Maja Greta, född 1825. Hon gifte sig med Jan Hasselberg och det andra av deras nio barn var syster Maria.

Syster Maria

Maria Matilda Hasselbergs föddes den 28 september 1853. Hon bodde kvar hos föräldrarna en stor del av ungdomstiden, men 1882 hade hon bestämt sig: Hon begärde och fick attest för inträde vid diakonianstalten Ersta i Stockholm. Maria skulle bli diakonissa.

Provsyster i Örebro

Den 15 november 1882 kom hon till Ersta diakonianstalt på Söder för att påbörja sin utbildning. Diakoniss­ele­ver­na bodde på anstalten som ansvarade för utbildning och uppehälle. Efter ett års grundutbildning skickades Maria till Örebro som provsyster. Hon fick sin provtjänst på det så kallade arbetshuset, en byggnad med anor från 1700-talet som när Maria kom dit var barnhem och uppfostringsanstalt men också tycks ha hyst andra meddellösa personer. Det gick bra för Maria på arbetshuset – efter ett par år var hon föreståndare, och hon blev kvar i fem år.

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshusets sparbössa - ett hål i väggen.

Arbetshusets sparbössa – ett hål i väggen.

Färdigutbildad diakonissa

År 1888 återvände Maria till Stockholm och Ersta, där hon nu blev vigd till diakonissa. Efter vigningen kunde man antingen stanna kvar på Ersta eller skickas ut i oavlönad samhälls- eller församlingstjänst (lönen gick till an­s­tal­ten som svarade för systrarnas hela uppehälle). Det var inte tillåtet att gifta sig och bilda familj.

Tjänst på Kungsholmen

Denna gång stannade hon på Ersta i fyra år, men 1892 flyttade hon ut till Kungsholmen där hon arbetade på en mottagning tillsammans med ett par andra diakonissor. På Bergsgatan, intill Kronobergsparken, fanns en missions­hydda, en kristen samlingslokal. Där var mottagningen inhyst. Maria bodde i en lägenhet på ett rum och kök som kostade 150 kronor om året. Det var förstås inte Maria som betalade, utan diakonissanstalten. I 1925 års adresskalender kan man se att Kungsholmens diakonissor hade mottagning på två olika ställen, på det ena mellan 8 och 9 alla dagar, på det andra mellan 9 och 10 alla vardagar utom tisdagar. Man kan riktigt se Maria komma flängande längs gatorna i sin svarta dräkt. Kungsholmen var då liksom nu en expansiv stadsdel med såväl utveckling som fattigdom. Det fanns säkert jobb så det räckte till för diakonissorna.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Källa: Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta igen på ålderns höst

När diakonissorna blev gamla återvände de till moderhuset på Ersta, som sörjde för deras boende och omvårdnad livet ut. Maria var 62 år när hon återvände till Ersta 1915. Kanske fick hon nu några lugna pensionärsår bland sina systrar. Hon dog av ålderdomsavtyning den 26 oktober 1925. Diakonissorna tycks ha haft en egen gemensam grav på Norra begravningsplatsen och där jordfästes Maria den 30 oktober, efter 43 år bland systrarna på Ersta.

Intresserad av Ersta och diakonissornas liv? Ta en titt här: Ersta museum

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan


Mästersvennens barn

Den här värmländska släktkrönikan i miniformat spänner över 300 år och sju generationer. Det börjar i Sunne på Karl XII:s tid och sträcker sig in i 2000-talet.

Elias och Elisabet

Mästersvennen Elias Jansson och hans hustru Elisabeth Magnusdotter var min farmors mormors farmors morföräldrar. Han föddes 1714 och hon 1721. Det troliga är att de båda föddes i Sunne men det är oklart vilka deras föräldrar var. Allt som är säkert är att de befann sig i Sunne socken i Värm­land i mitten på 1700-talet.

Elias hade befattningen mästersven vid flera bruk i trakten: Forsnäs, Skarped och Rottneros. En mästersven var mästersmedens närmaste man i brukssmedjan. Det var lång väg till denna titel, med många år som smedslärling.IMG

Elisabet dog i oktober 1776, vid 55 års ålder. Som dödsorsak anger prästen ”modersjuka”. Det är inte ovanligt i dödböckerna att kvinnor dör i moderpassion eller modersjuka. I Om sjukdomsnamn och sjukdomar i äldre tid skriver Solveig Fagerlund vid Landsarkivet i Lund: ”Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet.”

En ganska intressant diagnos, baserad på fördomar, okunskap och urgammal folktro. Men vad Elisabet egentligen dog av är skrivet i stjärnorna.

Elias och Elisabet fick sex barn och nummer två var min anmoder Anna. Men nu är det inte min egen släktgren jag tänkte följa utan barn nummer ett, sonen Johan, och hans familj.

Johan

Johan föddes vid Forsnäs bruk i Sunne 1749. Han blev bonde och torpare och vid 24 års ålder gifte han sig med jämnåriga Katarina Karlsdotter, även hon från Sunne. De blev kvar i hemsocknen i tolv år och efter ett par år i Gräsmark kom de i slutet på 1780-talet till Karlstad och stadsdelen Våxnäs. De är skrivna på Lilla Våxnäs, och Johan har nu titeln dräng. Antagligen arbetade han vid Våxnäs gård eller Våxnäs krog.

I släktforskningen undrar man ofta över vad som avgjorde vart folk flyttade. Varför beger man sig exempelvis från bruksmiljön uppe vid Frykens strand till just Våxnäs? Man kan bara gissa att fattigdom var en bidragande orsak. Och att någon släkting eller bekant från staden tipsade, ungefär som det går till idag – fast utan telefon och internet.

Nutida vy över "älva" mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Nutida vy över ”älva” mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Karlstad var vid den här tiden en liten stad och i tätorten bodde bara omkring 2000 personer. Följaktligen var Våxnäs en betydligt lantligare utkant än idag. I vår tid omges gården av villor, flerbostadshus, och företagskomplex.

I husförhörslängderna för de år Johan och Katarina bodde i staden finns även den mytomspunne kändisen Carl Jacob Heublein (på värmländska blev det Hybelejen), uppfinnare och tekniskt snille som verkligen påverkade stadens utseende. Bland annat svarade han för bygget av en bro över västra älvgrenen, mot stadsdelarna Klara och Våxnäs. Västra bron stod kvar ända till 1940-talet då den nuvarande byggdes. En annan av Hybelejens bedrifter var att uppföra en kvarn vid Västra brons norra fäste, precis där det står en Selma Lagerlöf-staty idag. Hybelejens kvarn är väl fortfarande världsberömd i hela Karlstad! Tyvärr revs den vackra sten­byggnaden 1892. Teatern var då nybyggd och stadens styrande ville att besökarna skulle ha fri utsikt från foajén. Gustaf Fröding var en av många kulturprofiler och andra som protesterade mot rivningen. Tänk om kvarnen hade stått kvar idag – vilket historiskt monument och vilket land­märke den hade varit där vid älvstranden. Se bilden nedan. Från början stod ett kvarnhus på taket, med väderkvarnsvingar.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort i min ägo.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort från min samling.

Sex barn i olika åldrar, från 15 år till bara några månader, hade Johan och Katarina med sig till Karlstad. Yngsta dottern, Kajsa, föddes i Karlstads landsförsamling i oktober 1789. Sen kan jag inte följa familjen längre, de är försvunna i nästa husförhörslängd och jag har inte lyckats hitta vart de tog vägen. Förutom äldsta barnet, dottern Lisa, född i Sunne i september 1772, hela tre månader före föräldrarnas bröllop.

Lisa

Som 17-årig piga lämnade Lisa Våxnäs och Karlstad år 1789 och begav sig några mil västerut, till Gillberga socken. Där blev hon piga på Odenstads herrgård hos fänrik Knut Lilliebjörn med familj. Det var också på Odenstad hon träffade drängen Erik Bryngelsson, som blev hennes make den 29 december 1792.

Lisa och Erik blev kvar i Gillberga livet ut. Hon dog 1829 och han 1830 i ett torp under gården Skäggebol, som ligger vid en sydlig flik av Glafsfjorden.

Anders

Tillsammans fick Lisa och Erik sex barn, nummer två var sonen Anders Eriksson, född 1796 i Gillberga. Han gifte sig med Stina Olsdotter och 1832 övergav de Gillberga för Kila socken nära Säffle. Anders var bonde och hemmanet där de slog sig ner hette, och heter än idag, Torstensbyn.

Under en period på 15 år födde mor Stina hela nio barn. Det är ovanligt tätt mellan dem även med tidens mått mätt. Inte konstigt att det blev svårt att hinna med deras uppfostran. Prästen skriver om Anders i husförhörslängden i början på 1840-talet: ”Påmind om barnens undervisning 41. Bättre 42.” Det var ju tur att han skärpte sig och lärde dem katekesen till sist.

1848 dog Anders, bara 52 år gammal, och Stina blev ensam med barnen varav det yngsta bara var fem år.

Anders Gustaf

Yngsta barnet var sonen Anders Gustaf, född i Kila 1843. I ungdomen är han skriven som arbetskarl och det troliga är nog att han redan tidigt kom i kontakt med bygg­arbete. Från trettioårsåldern har han titeln bygg­mästare och ibland rent av fyrbyggmästare. Det var nämligen fyrar han specialiserade sig på.

Anders tycks ha arbetat för Vänerns Seglationsstyrelse, som hade till uppgift att göra båttrafiken på Vänern tryggare och säkrare bland annat med hjälp av fyrar, sjömärken och sjökort. Han beskrivs som ”Vänerns Seglationsstyrelses egen byggmästare” och den fyr han verkar vara mest känd för är Skage på Hammarö. Fyren lever vidare idag – visserligen är den släckt sedan 1932 men en livaktig förening förvaltar den och håller den i gott skick.

Skagefyr6_Hak

Inristning på en klipphäll intill fyren. Säkert var det Anders som beställde eller rent av själv gjorde (den felstavade!) inristningen.

På Hammarö kommuns hemsida kan man läsa följande: ”1872 byggdes fyren på Hammarös sydspets som namngavs till Hammarö Skage fyr. ”Hammar” betyder klippa eller bergsknalle och med ”skage” menas udde. Den byggdes av Anders G. Andersson, bygg- och fyrmästare, på uppdrag av ”Wenerns Seglations Direktion” som ägde marken. Han fick dock hjälp av anhöriga att sköta fyren eftersom han ofta var upptagen med andra fyrar runt Vänern.”

I april 1878 gifte sig Anders med Gustava Persdotter från Kila. Han skrev sig på hennes fäderne­gård i Tengelserud i Kila men det finns notering om att de vistades i Hammarö. Så sent som 1886 skrevs de över till Hammarö församling och man ser nu i husförhörslängden att de bodde på Skage. De blev kvar i 13 år men 1898 flyttade familjen in till Karlstad och stadsdelen Viken. Två barn fick Anders och Gustava, sönerna Karl Josef, född 1879, och Gustav Robert, född 1880.

Fyrvaktar-Stina

Uppgiften att anhöriga hjälpte till med arbetet vid fyren stämmer bra. Anders åtta år äldre syster Stina vigde sitt liv åt hans fyr. Hon kom dit som fyrvakterska redan 1873, ett år efter det att fyren stod klar, och blev kvar där ända till 1918. Hela 83 år gammal var hon när hon lämnade fyren efter 45 års tjänst och flyttade in till Karlstad. Hon dog där efter bara några månader, av den blodsjukdom hon måste lidit av redan i ensamheten längst ute på Hammarös sydligaste udde. Stina gifte sig aldrig och fick inga barn. Under en period bodde förvisso Anders med familj på eller åtminstone i när­heten av Skage, men för det mesta tycks hon ha varit ensam. Ett sorgligt öde – eller kanske älskade hon sitt fria liv vid Vänerns strand.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Anders och hans familj stannade i Viken några år men 1905 tog de sitt pick och pack till andra sidan järnvägen och bosatte sig på Hamngatan 12. Det ska vara huset i mitten på bilden nedan i kvarteret mellan Östra och Västra Torggatan.

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Yngste sonen, Gustav Robert, hade lämnat familjen 1901 och flyttat till Kristinehamn. Så små­ningom gifte han sig med Elin Augusta Ramstedt och de slog sig ner i Stockholm. Han tog sig namnet Aldén.

Josef

Äldste sonen, Karl Josef, kallad Josef, blev kvar i Karlstad. Han började som bokhållare, blev så småningom handlande och till sist grosshandlare. Vid föräldrarnas flytt till Hamngatan var han fortfarande med. Året därpå, 1906, gifte han sig med Gerda Maria Larsson och de bodde till­sammans i föräldrarnas hus i flera år efter gifter­målet. Det är ju fullt möjligt att Anders ägde huset, kanske till och med hade byggt det, och att sonen därmed kunde disponera en egen lägenhet. Först 1911 flyttade Josef och Gerda, och de lämnade nu inte bara föräldrarna utan också centrala staden. De flyttade ett stycke norrut till Alster socken, när­mare bestämt byn Bengtsbol strax norr om Ulvsby precis vid vägen upp mot Filipstad. Det verkar som om Josef något år tidigare hade köpt ett stycke mark där och byggt en gård åt sig och familjen. Kanske hade fadern varit byggmästare, han finns också med i vissa mötesprotokoll med lantmäteriet angående Bengtsbol. Hur som helst, gården heter Råbäck och uppfördes 1910 enligt Svenska gods och gårdar, som också har nedanstående bild på den vackra mangårdsbyggnaden.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Slutligen slog sig Josef och Gerda ner i Karlstad för gott, det var 1928 och de var båda i 60-årsåldern. Adressen de kom till denna gång var Våxnäsgatan 1, mitt emot teatern i Klara. De var nu mycket nära Våxnäs gård dit Josefs farfars morföräldrar kommit 140 år tidigare. Bron de fick gå över in till centrala staden var fortfarande Hybelejens, men kvarnen var sedan länge riven. Huset låg i korsningen Våxnäsgatan – Malmtorgsgatan. Det står kvar än idag och är granne med det berömda ”sockerslottet”.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde. Vykort från min samling, poststämplat 1904.

Efter fem år i Klara flyttade de till Tingvallagatan 5 och Josefs sista adress var Herrgårdsgatan 4. Han dog där i november 1946.

Carl Gunnar

Josefs och Gerdas enda barn var sonen Carl Gunnar som föddes i Karlstad 1908. Han blev chaufför som ung och gifte sig med Inez Karin Helmina, även hon från Karlstad. De tog sig efternamnet Avegren. Carl dog 1984 och Inez blev hela 94 år och levde till 2003.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort i min ägo.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort från min samling.