Tre nypor riven historia

Rivning är fascinerande. Medveten, uttänkt och planerad förstörelse, som ibland verkar förståndig, ibland vanvettig. Det behöver inte bara gälla hus utan exempelvis träd, fornlämningar och urberg.

Det här gamla äppelträdet är än så länge inte rivet. Det står kvar mitt i min 1960-talsförort och minner om svunna tiders trädgårdsstad. Snacka om att träd bär på historia.

Ett par hundra meter bort är däremot en hel allé av höga gamla popplar riven, upptäckte vi idag. Kommunen är tydlig med orsaken, träden är skadade och utgör en säkerhetsrisk. Inte mycket att säga om det. Men nog gör det lite ont att se dem ligga där, som stora djur i gräset.

Nån mil inåt stan genomgår Sundbybergs centrum en förvandling. Den gamla industristaden ska få spårvagn, Tvärbanan, och längs Landsvägen läggs spåren för fullt. Dessutom byggs ett bostads- och butikskvarter i gamla kommunhuset vid Torget och kringliggande fabrikshus. Signalfabriken ska det heta. Det är längesedan vare sig fabriksarbetare eller kommunalpampar höll till här. För sisådär 20 år sedan, till exempel, huserade gamla dataföretaget Digital i kommunhuset.

De här fasaderna blir kvar. Från mitt subjektiva perspektiv är det bra, för härifrån har jag minnen, alltså har huset en betydelse. På baksidan rivs en av de fabriksbyggnader som inte ansetts värda att bevara. Innan nya hus fyller igen gluggen kan man njuta av en stor brandvägg, respektingivande i sin enkelhet, helt utan de tapetrester och tavelmärken som kan finnas på brandväggar efter bostadshus, men med industriruinens strama elegans.

Signalfabriken kan nog bli hur fint som helst, med den där perfekt avvägda blandningen av gammalt och nytt.

Om vi nu tar oss in till Stockholm och ända ut på Djurgården hittar vi ett av sommarens sorgligaste rivningsprojekt. Och helt andra väggrester än den ovan. Det är restaurang Lindgården, granne med Liljevalchs, som skattar åt förgängelsen efter att ha stått tomt i uppemot 20 år och varit föremål för heta debatter. Till sist fattade kommunen beslutet att riva det vackra huset, som byggdes som en sommarrestaurang till Stockholmsutställningen 1930. Det var visserligen ganska förfallet efter alla år, men hade man verkligen inte kunnat rusta upp eller bygga om det? Och kunde man inte åtminstone ha bevarat de stora väggmålningarna med motiv från Bellmans diktning?

…Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp…

Ur Esplanadsystemet av August Strindberg

Nej, inte alla rivningar känns vettiga och meningsfulla. Hur det ska komma att se ut med ett sprillans nytt hotellbygge intill anrika Liljevalchs och bland alla de andra gamla husen på Djurgården vill man nog inte veta. Just nu. Men om hundra år hör det huset till kulturmiljön som alla andra och berättar om sin tid och dess ideal. Det är det som är det fina i kråksången.

Annonser

Om Agneta Aglert

Skribent, släktforskare och egen. Visa alla inlägg av Agneta Aglert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: