En amerikansk dröm

Bondsonen Per Olof Jonsson var 22 och bonddottern Kristina Sofia Olaidotter 23 år när de gifte sig den 22 juni 1867. De hade vuxit upp i grannbyarna Bränntorp och Blomkulla i det som idag är Nybro kommun i Småland. Efter bröllopet, som stod i hennes hemsocken Kristvalla, flyttade hon till Madesjö och nyblivna makens gård. När de gifte sig väntade hon redan deras första barn, Almida Ottila Rosalie, som föddes den 13 september.

Steniga Småland

Enligt vigselboken var Per tillträdande hemmansbrukare på Blomkulla. Hans föräldrar var Jonas Olsson och Kajsa Lena Johansdotter som jag berättat om i ett tidigare inlägg och som deras äldsta son skulle han givetvis ta över gården. Men så blev det inte. Han står som arrendator till faderns gård en tid men det ändras snart till arbetskarl. Under missväxtåren 1868-1869 drabbades Sverige och inte minst Småland av en stor svältkatastrof. Kanske kunde inte familjen leva av det gården gav och Per fick börja arbeta åt andra.

Mot ett bättre liv

Men det dröjde inte länge förrän det unga paret kom på andra tankar. Likt Karl-Oskar och Kristina i Mobergs utvandrarromaner fattade Per och Kristina ett beslut. De skulle inte gå kvar hemma i Småland och kanske se sina barn svälta ihjäl utan att kunna göra någonting åt det. Nej, de skulle ge sig av till det stora landet i väster, där markerna var gigantiska och bördiga, där ingen behövde svälta och där var och en hade frihet att själv skapa sin framtid.

I november 1868 föddes sonen Aron Leonard och han var bara ett halvår, systern knappt två år, när småbarnsfamiljen gav sig av mot det stora landet i väster. När våren var som vackrast tog de farväl av släkt och vänner och gav sig ut på sin långa resa. Första anhalten var Göteborg och därifrån fick de färdas med ångbåt över Nordsjön till den brittiska hamnstaden Hull. En mycket vanlig rutt för skandinaviska utvandrare.

I tidningarna från det sena 1860-talet finns mängder av Amerikaannonser. Denna är från Jönköpingsbladet 1869 och ger en (säkert förskönad) bild av livet på resan. Bildkälla: Klipp ur Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningar

Det måste ha varit på fartyget mellan Göteborg och Hull som lilla Almida insjuknade i kopporna. I dödboken hemma i Madesjö kan man se att sjukdomen härjade och skördade många offer. De hungriga och svältande barnen hade säkert mycket dålig motståndskraft. Och nu slog sjukdomen till i främmande land, mot tvååriga Almida. Den 26 maj dog hon i Hull och begravdes där. Händelsen rapporterades hem till Madesjö och skrevs in i dödboken.

Utvandrare i sorg

Den lilla sörjande familjen klev trots allt på tåget och fortsatte med sina medresenärer tvärsöver England till Liverpool. Där gick de ombord på ångaren som skulle ta dem över Atlanten. De landsteg i New York där de fick passera immigrantstationen Castle Garden. Färden gick vidare in i landet, kanske via Chicago, mot Omaha i Nebraska, en relativt nygrundad stad. Resan dit är över hundra mil och måste ha tagit många dagar.

Immigranter vid Castle Garden i New York 1866. Bildkälla: Wikipedia

I slutet på augusti hade de nått Omaha och då drabbades även Per av sjukdom eller olycka. Vid 24 års ålder dog han vid målet för sina drömmars resa. Han begravdes i Omaha. 25-åriga Kristina Olaidotter från Kristvalla stod nu ensam med sin lilla son i det stora landet dit hon alldeles nyss hade ankommit. Vilken sorg, och vilken övergivenhet hon måste ha känt efter att ha mist halva sin familj. Blev hon kvar och hur gick det i så fall för henne? Eller vände hon hem – hade hon verkligen pengar till det och orkade hon en strapatsrik båtresa till?

Vart tog de vägen?

Jag har letat efter Kristina på alla sätt jag kan komma på – via Ancestry och andra emigrantställen på nätet. Detsamma med sonen Aron Leonard. Har sökt dem i Sverige också, för man skulle som sagt kunna tänka sig att de återvände. Ingenstans hittar jag dem. Jag undrar så vad som hände med dem. Om någon släktforskare skulle ha råkat träffa på dem eller om någon har förslag på hur jag kan leta vidare, så tar jag tacksamt emot alla tips.