Skomakarns barn

Min morfars farfar hade en tremänning. Ja, han hade förstås tiotals, men det här ska handla om en av dem, Per, och hans familj. Per Larsson föddes 1844 i Södra Råda dit föräldrarna hade flyttat från Delebäck några år dessförinnan. Delebäck är en by i Amnehärad, som ligger i våra dagars Gullspång på gränsen mellan Värmland och Västergötland. Där har min morfars släkt har mycket djupa rötter.

Per och Carolina

Per blev skomakare och gifte sig 1869 med Carolina Olofsdotter Roth från Amnehärad. Till­sammans fick de tio barn, födda mellan 1869 och 1886. Det var en rörlig familj. I augusti 1871 flyttade skomakarfamiljen till Örebro, där de blev kvar i nio år. De flyttade runt på flera olika adresser i centrala staden och sex av barnen föddes under Örebroåren.

Örebro slott

I oktober 1880 bröt de upp igen och begav sig till Stockholm, där de sedan blev kvar. Per blev vid sin läst och arbetade hela tiden som skomakare. Mor Karolina dog redan 1886 och Per stod ensam med hela barnaskaran. Ett par år senare gifte han dock om sig med västgötskan Johanna Jansdotter Skog.

Per var mycket fattig och fick understöd och mattilldelningar, om det vittnar arkiven. Några år runt sekelskiftet dog många av hans barn och det är tydligt att även han själv var sjuk vid denna tid. Det talas om sjukhusbesök och det framgår att han hade problem med spriten. Ja, man kan tänka sig att han drack för att komma ifrån eländet. När han dog 1924 var han 80 år och hade hunnit bli änkling en andra gång.

Tre av de tio barnen dog i späd ålder. Lite om de övriga sju följer nedan.

Musikern

Äldste sonen Gustaf Verner föddes 1869. Redan som 14-åring skrevs han in vid Svea Livgarde i Stockholm och fick flytta till Garnisonen på Östermalm. Nu var Gustaf inte vilken gardist som helst. Nej, hans titel var Spel i nummer, vilket betyder att han var militärmusiker och tillhörde manskapet i musikerkåren.

Allt är lite oklart med Gustaf, men det verkar som om han lämnade det militära runt 1890 och flyttade tillbaka till Söder. Han var fortfarande musiker men kanske civil nu i några år. 1893 flyttade Gustaf till Göteborgs Domkyrkoförsamling, fortfarande som musiker. Efter fem år i Göteborg begav han sig till Fristad i Älvsborgs län. Det var  1898 och Gustaf hade nu blivit stamanställd musiksergeant vid Älvsborgs regementes musikkår. Tyvärr blev hans karriär alltför kort. I juni 1900 dog Gustaf i Fristad av vad som verkar vara akut reumatisk feber.

Sotarpojkarna

Sex av de tio barnen i den Larssonska familjen dog som unga vuxna, mellan 18 och 31 år, och alla utom Gustaf dog av tuber­kulos. Fyra av de barn som dog unga var sotare. Modern hade dött av lungsjukdom men även om de skulle ha ärvt tuber­kulosen av modern kan man gott tänka sig att sotarnas yrke förvärrade sjukdomen och påskyndade pojkarnas död. Små­pojkar fick göra jobbet inne i skorstenarna eftersom de tog minst plats. Och misslyckades de fick de stryk. Så här skriver Per Anders Fogelström i Barn av sin stad om den lille sotarpojken Johans hårda arbete i skorstenspiporna:

”Att fara ner och stiga på… det betydde att han först skulle fara kåpan ner till förträngningen och sedan klättra upp till taket igen, stiga durk. För att sedan ta delen under förträngningen nerifrån. Han for, försiktigt och sakta. Kåpan var gammal och jottig. Och fortfarande varm, tydligen hade man eldat nyligen trots sotningen. Tyckte det pyrde och luktade från kläderna men det var väl bara inbillning. Ökade farten litet för att fortare slippa ifrån. Raffeln skrapade mot hårt sot och sten, med högra handen sopade han ivrigt med viskan och sotet steg genom pipan, trängde in genom mössan som han dragit ner för ansiktet och munnen.”

Sotare på ett Stockholmstak, runt 1900. Foto: Kasper Salin. Stockholmskällan

Boken utspelar sig exakt vid den tid då ”våra” sotarpojkar arbetade i husen på Söder. Det är ganska troligt att de fick börja jobba tidigt och att citatet ovan skulle kunna handla om någon av dem. Sotarpojkarna Larsson hette Oskar Emanuel (1874-1900), Ernst Herman (1877-1908), Frans Valfrid (1882-1900; jag är något osäker på hans sotaryrke) och Valdemar Georg Engelbrekt (1884-1913).

Förutom musikern och sotarna fanns en dotter som dog tidigt. Det var Gerda Olivia (1879-1908), som var sömmerska.

Kakelmålerskan

När Per dog 1924 hade han överlevt alla sina barn utom ett. Lungsoten hade tagit både de flesta barnen och deras mor. Men det finns ett lysande undantag: kakelmålerskan.

Maria Elisabeth var barn nummer fem och hon föddes i Örebro 1876. Runt 1897 började hon måla kakel, troligen dekor på kakelugnar. Eller kanske målade hon mer än kakel. Hon arbetade nämligen på P H Lundgrens kakelfabrik på Söder i Stockholm och där tillverkades kakel­ugnar men även blomkrukor, hushållsgods, tallrikar och annat prydnads­gods. Leran var från Uppsala, precis som den Upsala-Ekeby använde. På nästa antikmässa är det jag som jagar pytsar från P H Lundgrens!

1901 fick Maria en oäkta dotter, Märta Maria, som bara blev fyra år. Hon dog av bukhinne­inflamma­tion på Maria sjukhus i februari 1905. Året därpå brann det i ett nybygge på Krukmakargatan där kakelfabriken låg och fabriken drabba­des svårt – delar av byggnaden och hela lagret förstördes. Fabriken byggdes upp och drevs vidare, efter fabrikör Lundgrens död 1907 fortsatte hans änka verksamheten. 1911 lades dock fabriken ner. Maria flyttade runt på olika adresser men bodde i närheten av fabriken så länge den fanns kvar.

PH Lundgrens fabrik i Stockholm ca 1900. Foto: http://www.signaturer.se

Hon är skriven som kakelmålerska ända till 1916, alltså i ungefär 20 år, men sedan sadlade hon om och bytte både stadsdel och yrke. Hon återgick till arbetet som tjänarinna som hon haft före de konstnärliga åren och flyttade till Villagatan på Östermalm.

Sent omsider gifte sig Maria den 9 maj 1925. Hon var 49 år fyllda – men maken blott 25! Det var en borgerlig vigsel och brudgummen var järnarbetaren Lars Herbert Pettersson från Luntmakargatan. Marias far, Per, hade gått bort året dessförinnan och hon var ensam kvar från sin stora familj. Föräldrarna, dottern, syskonen – alla var borta. Och det var för sent att bilda ny familj. Men Maria och hennes unga make tycks ha hållit ihop genom åren. De fick 45 år tillsammans. Maria levde till 1970 och blev alltså 94 år gammal. Så småningom hamnade de i Enskede, där båda bodde till sin död. Lars Herbert levde till 1978.

Man måste säga att Maria är ett lysande undantag i den här familjen. När alla andra drabbades av tuberkulos och annan sjukdom fick hon behålla hälsan och bli riktigt gammal i en helt ny tid. Undrar hur hon tänkte tillbaka på sin familj, sitt arbete på kakelfabriken, sitt äktenskap med en så mycket yngre man. Hon skulle definitivt kunna vara en gestalt i en Fogelström-roman!

Advertisements

Om Agneta Aglert

Skribent, släktforskare och egen. Visa alla inlägg av Agneta Aglert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: