Författararkiv: Agneta Aglert

Om Agneta Aglert

Skribent, släktforskare och egen.

Vårstädning

Vårstädar lite bland gamla utkast här på nu & då. Hittar mycket ofärdigt som man kanske kan skriva klart nån gång. Ett par fragment skickar jag ut som de är, som kuriosa. Och med en nyskriven kommentar för att knyta ihop säcken. Inlägg som börjar med ett datum och slutar med en epilog är sådana fragment.

IMG_1744

Annonser

Staden

Januari 2013

Häromdagen såg jag filmen Staden i mitt hjärta av filmaren Anders Wahlgren om rivningsvågen i centrala Stockholm på 1950- och 1960-talen. Och idag har jag varit på Kulturhuset och sett utställningen Ett urbant öga med foton från samma epok av Stadsmuseets fotograf Lennart af Petersens. Båda rekommenderas varmt. Och båda väcker intressanta funderingar. Om skövling, förstås, om att riva urskillningslöst, förblindad av en skoningslös framtidstro som inte tillåter några spår till historien. Om nytt och gammalt, nu och då – vad som är historia, vad som är nutid och hur vi vill ha vår framtidsstad.

Stockholm förändrades mer än någon annan stad i Europa som inte hade bombats under kriget. Mer än 700 hus revs och en hel stadskärna skövlades. Det rivs och grävs mycket i Stockholm just nu också, inte minst för nya Citybanan. Gropar och provisorier över allt.

IMG_2809

Citybanan byggs 2012, här lite stök vid Centralstationen.

 

Men det är ingenting mot hur det såg ut för 50 år sen.

Sergels torg byggs i början av 1960-talet. Foto: Lennart af Petersens. Stockholmskällan

Klart det var traumatiskt för alla som bodde, jobbade och levde i Klara och resten av centrala stan. Hela barndomsmiljön sveptes bort i ett nafs och under flera år såg stan ut som på bilden ovan. Man fick gå på träbroar över byggarbetsplatserna. I filmen nämner Anders Wahlgren att han som barn trodde att det var så det skulle se ut i stan. Han visste inget annat under flera år.

Filmen Staden i mitt hjärta är inspelad 1992, och är tjugo år närmare den stora skövlingen än vi är idag. Visst kan man fortfarande känna bitterheten när man tänker på alla vackra 1600- och 1700-talshus som jämnades med marken. Men det finns en annan aspekt också. För mig personligen är den gamla staden historia. Jag älskar att se på bilder av den, läsa Fogelström och försöka föreställa mig miljöerna eller gå omkring och upptäcka spåren av den historiska staden, de få som finns.

Den nya stad som stod klar någon gång på 1960-talet var främmande – folk hade ingen relation till den utan var främlingar i sin egen stad. Men det är den då nya och främmande staden som är staden i mitt hjärta. Den är det enda Stockholm jag har sett, åtminstone i vuxen ålder, och eftersom jag älskar modernistisk arkitektur är till och med det utskällda Hötorgscity en kär plats.

Epilog april 2018

För fem år sedan var det järnvägsbyggena som dominerade, tror jag. Nu byggs det hus som aldrig förr och det rivs och sprängs urskillningslöst igen. Och förtätas hysteriskt. Viktiga kulturmiljöer av alla de slag är hotade i alla ”mina” städer – Järfälla, Stockholm, Karlstad. Det här ämnet måste jag återkomma till.


Kulturvandring i Spånga

Juli 2014

Igår tillbringade jag en timme i Spånga utanför Stockholm. Det var en timme fullspäckad med lokalhistoriska glädjeämnen.

Själva syftet med besöket var… en rivningskåk. Intill järnvägen vid Spånga har det stått en gammal industribyggnad – en färgfabrik, har jag nu läst mig till. Den har varit övergiven och alltmer förfallen. Nu rivs den. Och det är ju något visst med rivningar. Från tåget som svischar förbi får man ingen bra bild av husen nära spåren, så igår gjorde jag äntligen slag i saken och tog mig dit. Kanske sista chansen innan allt är borta. Snart blir det studentbostäder här.

Bilderna talar för sig själva.

IMG_6977

Som en borgruin på sin klippa

x

Demolering

x

Grönskan tränger sig på

Efter promenaden bort till ruinen tog jag ett varv på Spånga Bosättning, som är inrymd i en före detta Konsumlokal i Spånga centrum. För ett par år sedan hade jag jobb i närheten och brukade titta in i denna mycket speciella butik. Nu var det ett tag sen. Det som är så unikt med Spånga Bosättning är att butiken inte tillhör någon av de stora kedjorna utan är sin egen. Man hittar alltid någon rolig sak som inte finns överallt.

Igår fick jag syn på den här lilla installationen i en hylla:

På den lilla skylten står det "Kuriosa från vårt lager på gamla Spånga Bosättning mitt emot Svandammen."

På skylten står det ”Kuriosa från vårt lager på gamla Spånga Bosättning mitt emot Svandammen”.

I hyllan fanns porslin och keramik från bland annat Rörstrand och Upsala-Ekeby (Karlskrona), från 1960-tal till 1980-tal ungefär. Jag plockade på mig fyra UE-assietter, passerade ett bord med gamla glas från svenska glasbruk, fick med mig ett par fina från Åfors glasbruk (troligen).

Väl vid kassan ställde jag lite frågor om sakerna och fick mig ett stycke Spångahistoria.

Epilog april 2018

Det visade sig att butiken hade ett gammalt lager i en tidigare lokal. Därifrån plockades godbitar med jämna mellanrum och exempelvis Upsala-Ekeby-fantaster kunde därmed köpa oanvända assietter från 1960-talet.

I januari 2017 stängde Spånga Bosättning för gott, mycket saknad. Den gamla färgfabriken jämnades med marken och idag byggs det där, lägenheter förmodligen.


Frans August i drömmarnas stad

Det är mycket nu.

Den här helgen är det släktforskardagar i Halmstad, den stora årliga konferensen för släkthistorienördar. Jag är inte med i år men har varit på konferensen tillräckligt många gånger för att stämningen liksom ska kännas i blodet, och ge inspiration och en del abstinens.

Häromdagen skulle dessutom Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och det uppmärksammades bland annat med en dokumentär på svt. Även det gav inspiration, så nu har jag börjat läsa om stadserien – hans böcker om Stockholm med Mina drömmars stad som den första. För mig är det extra intressant eftersom jag för tillfället reser från Slussen till jobbet i Nacka varje dag och har insett att bussen passerar precis förbi huvudpersonen Henning Nilssons första arbetsplats vid Danvikstull. Stearinfabriken finns förstås inte kvar men ändå blir färden genom området som en illustration till bokens handling.

IMG_5683

Vy från Danviksbron mot Hammarby sjö 2017.

Och så var det ju det här med Citybanan – det är mycket nytt även på tågfronten.

Ingen kan bättre knyta ihop alla dessa tåtar än Frans August, en av alla personer i min släktforskningsdatabas. Han kom till Stockholm från södra Sverige, precis som Henning. Och han ägnade sitt liv åt järnvägen.

Frans August Andersson föddes 1849 i Ålem i Kalmar län. Han var fyrmänning till min mormors morfar, sjökapten Svensson – en avlägsen släkting men lika intressant för det. I mitten på 1870-talet kom han till Stockholm från hemsocknen i Småland. De första åren flyttade han runt bland Norrmalmsförsamlingarna och försörjde sig som arbetare och runt 1880 gifte han sig med Johanna Mathilda Johansdotter från Stora Åby i Östergötland. Tillsammans fick de två barn och 1882 flyttade de in i södra bangårdshuset på Bangårdsgatan 14 vid södra station.

IMG_2631

Södra bangårdshuset från 1859 är en liten tegelbyggnad som står i en vrå av nuvarande Fatbursparken på Söder i Stockholm. Det är den enda kvarvarande byggnaden från gamla södra stationsområdet, som revs på 1980-talet, och från tiden då södra station var Stockholms enda järnvägsstation. Jag hade läst om huset och i våras var jag där och tog lite bilder. Döm om min förvåning när det nyligen visade sig att en släkting till mig bodde i huset i över 20 år. Huset byggdes som bostad för stationens anställda och Frans August hade nu blivit banvakt.

I tio år blev familjen kvar i huset, men hustrun Johanna dog redan 1884, strax efter dottern Sigrids födelse. Frans August var inte sen att gifta om sig och andra hustrun var Sara Andersson från Träslöv i Halland. Även med henne fick han två barn och 1892 lämnade de Söder och flyttade långt utanför staden, till Sollentuna socken och Rotebro station längs Norra stambanan mellan Stockholm och Uppsala. Där blev de kvar i fyra år och lika många år blev det på nästa ställe, Skälby station. Skälby ligger idag i Järfälla kommun men hörde vid denna tid till Sollentuna. Hela tiden var Frans August banvakt – i Rotebro till och med banvaktsförman.

IMG_0002

Jag har inga gamla bilder från Skälby och Rotebro men här en annan station i norra Storstockholm: Sundbyberg. Vykort från 1905, egen samling.

Efter denna åttaåriga utflykt norr om staden sökte sig Frans August och hans familj tillbaka till Söder år 1900. Södra station kallade igen och de återvände till Bangårdsgatan och södra bangårdshuset. Efter några år miste Frans August även sin andra hustru, Sara. Det var 1905, han var 56 år gammal, och det tog nu fyra år innan han beslöt sig för att gifta om sig ännu en gång. De två första hustrurna hade varit jämnåriga med honom men Tekla Fredrika Sandberg från Hed i Västmanland var hela 28 år yngre. Hon hade en son med sig i giftet men de fick inga gemensamma barn.

År 1912 lämnade Frans August södra station för sista gången. Han och Tekla flyttade nu till Grödinge där han fick sin sista banvaktartjänst. I november 1919 begav sig paret till Botkyrka. Teklas son fanns där, kanske var det en bidragande orsak. Sista tiden tycks de ha bott i ett litet egnahem som kallades Alphyddan. Där dog Frans August i juli 1920 vid 71 års ålder. Tekla levde till 1939.

skanna0009 (2)

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

I över 30 år tjänstgjorde Frans August inom järnvägen. Han fick se Stockholm växa och trafiken öka men han hann också med flera år i omgivningarna, i det som idag är alltifrån villaförorter till miljonprogramsområden. Idag pendlar tusentals människor till, från och förbi hans stationer – längs samma gamla sträckor såväl som i nya svarta tunnlar. Det talas om spårspring och underhållsbrist längs banorna – inte skulle det skada med en banvakt här och var.

Webbplatsen banvakt.se beskriver banvaktsyrket så här:

Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att banan hölls i gott skick, så att den kunde trafikeras med betryggande säkerhet. De fullgjorde sin betydelsefulla tjänst från järnvägens barndom till omkring 1960. Nu finns nästan inga f.d. banvakter kvar och allt färre människor har haft kontakt med någon. 

IMG_2629

Södra bangårdshuset.


Konstapel Åkerblom

Det talas mycket om polisen i dessa dagar. Dagens poliskår är genomanalyserad från alla håll och kanter och jag tänkte som vanligt backa lite, närmare bestämt till tiden runt förra sekelskiftet. Det var då konstapel Åkerblom debuterade i polisyrket.

Min mammas farmor, Anna Åkerberg från Närkes Kil, hade en syster som hette Kristina. Kristina gifte sig med Erik Bilock från Järnboås och blev kvar i Bergslagen hela livet. Några år före bröllopet, 1880, fick hon dock en oäkta son, Gustaf Julius, alltså en kusin till min morfar. Jag kallar honom Julius här och hans efternamn var Åkerblom, kanske fick han det som ett slags soldat­namn. Från Hjulsjö i Örebro län kom Julius till nämligen Stockholm som nittonåring 1899, för att bli gardist vid Kungliga Göta livgarde.

IMG_7289

Bilden föreställer förstås inte livgardets kaserner från 1888 vid Linnégatan i Stockholm. De finns på andra sidan det här kvarteret. Eftersom jag råkar vara mer intresserad av 1970-talsarkitektur än 1880-talsdito var det Garnisonen jag plåtade när jag hade vägarna förbi.

Efter tre år i det militära lämnade Julius kasernerna vid Linnégatan 1902 men blev kvar i Stockholm. Han flyttade nu till Storkyrko­för­sam­lingen, där han blev poliskonstapel i Nikolai vaktdistrikt. Det fanns ingen regelrätt polisutbildning vid denna tid så den militära bak­grun­den var en bra merit.

SSMC001646S.jpg (800×641)

Nikolai polisstation 1896, bara några år innan Julius började sin tjänstgöring där. Fotograf: okänd. Källa: Stockholmskällan

 

Konstapel Åkerblom gifte sig 1904 med Anna Lovisa Eriksson från Hjulsjö. De bodde flera år på Kolmätargränd, i ett område av gamla stan som dessvärre är helt omgjort. Idag står stora kanslihus som tillhör riksdagen på den plats där flera små gränder tidigare gick mellan Västerlånggatan och Myntgatan nära Riddarhuset.

IMG_1739

Moderna pelargångar har ersatt passager som Kolmätargränd i denna del av gamla stan.

Paret fick två söner, Gustaf Algot, född 1904 och Harald Julius, född 1907. Med tiden gick något snett i äkten­skapet mellan Julius och Anna Lovisa. I novem­ber 1911 flyttade Julius ut från deras gemen­samma bostad till en egen lägenhet. Rote­mannen, som vid denna tid hade hand om folk­bok­föringen i Stockholm, noterade: ”Under Skilmessoprosessen Bor Mannen Kindstug 5 (1911-11) Hustrun Kvar Här.”

Skilsmässan blev klar den 29 augusti 1913 och bara fyra månader senare gifte Julius om sig med tjänarinnan Selma Vilhelmina Sundin. Bröllopet stod i Oskars församling på Östermalm där Selma var bosatt. Det var borgerlig vigsel med borgmästare Lindhagen som för­rättare. Selma var 46 år gammal, född 1867 och därmed 13 år äldre än maken. Hon tycks aldrig ha varit gift förut utan alltid ha tjänat som piga och hus­hållerska, i olika hem men också på ett par krogar i staden.

Men säg den lycka som varar beständigt – det stod inte på förrän Julius vistades på annan adress igen och den 4 december 1918, efter fem års äktenskap med Selma, blev det ännu en skilsmässa. Att poliser inte är lätta att leva med vet man ju från vår tids tv-deckare, och det verkar onekligen stämma på Julius. Han lämnade nu sin och Selmas bostad på Kindstugatan 5 för en adress på Lilla Nygatan, och de följande åren flyttade han runt på flera olika adresser i Gamla stan.

Julius tjänstgjorde i poliskåren från 1902 till sin död 1928. Det var en föränderlig tid för svensk polis. Exempelvis organiserade sig poliserna fackligt 1903 och 1910 inrättades den första polisutbildningen. Den hade ju inte Julius gått så det troliga är att han i stället fick en äldre kollega som mentor den första tiden. 1913 kom den första polisbilen till Stockholm, levererad av Scania-Vabis.

Första polisbilen från 1913, tillverkad av Scania-Vabis. Bilden är lånad från automobilhistoriska klubben Mässing & nickel. Okänd fotograf.

Under perioden fick polisen också polishundar, enhetlig uniform i hela landet, och till och med de första polissystrarna, som fick ta hand om kvinnor och barn på polisstationerna.

Den 21 november 1928 dog Julius på Sabbatsbergs sjukhus av en hjärn­sjuk­dom, eventuellt hjärninfarkt. Han var då skriven på Prästgatan i Gamla stan som frånskild poliskonstapel. I hans andra äktenskap föddes inga barn, Selma var ju till åren kommen när de gifte sig. I första giftet däremot, med Anna Lovisa, föddes två söner, som nämnts ovan.

Det är oklart om sönerna Gustaf Algot och Harald Julius fick några barn, men troligen fick de väl det. Och ännu en liten gren av den Åkerbergska Närke­släkten hade rotat sig i Stockholm. Deras farmors farfars far, Johan Åkerberg på Ekensberg, var en tidig Stockholmsfarare. Själv är jag en av de senare.

IMG_1744.JPG


Kusin Justina

Min morfars mormor hette Sofia Andersdotter. Hon hade en tvillingbror, Lars, och syskonen föddes den 4 oktober 1825 i Närkes Kil. Sofia gifte sig med trädgårdsmästaren Carl Åkerberg på Klockhammar i Kil och de fick sex barn. Lars gifte sig 1852 med Kristina Hane, från den gamla smedsläkten Hane. Även de fick sex barn, och nummer fem var dottern Justina, född i Kil på annandag jul 1862. Justina var kusin med den två år yngre Anna Åkerberg, min morfars mor.

Yrkeskvinnor

Den vanligaste karriären för en kvinna på 1800-talet var förstås att tjäna som piga några år i ungdomen och så gifta sig och bilda familj. Sen fanns det några som gick en annan väg. Som Emma Ljung från Högsby som reste land och rike runt och gjorde en sorts restaurangkarriär, som husmor och kaféinnehavare. Mer om henne finns här: Fröken Ljungs resa. Eller som Justina Larsdotter från Kil. Hennes yrkesbana är indelad i två rätt olika perioder, först var hon ”finpiga” i mer eller mindre prominenta hushåll men redan innan hon fyllt 30 slog hon sig ner i Danviken i Stockholm och blev sköterska. Liksom Emma förblev Justina ogift och barnlös och tillbringade sina sista dagar på ett ålderdomshem strax utanför huvudstaden.

IMG_8971.JPG

År 1881 lämnade Justina föräldrahemmet i Frösvidal i Kil och flyttade till Romfartuna norr om Västerås. Fadern var statare och dagkarl vid Frösvidal men Justina måste ha utmärkt sig på något sätt. När förvaltaren på godset, Gustaf Leonard Diedrichs, flyttade med sin familj till Romfartuna värvade han Justina och kamraten Anna Kolmodin att följa med. Ett år senare flyttade flickorna igen, denna gång till Västerås.

Hos källarmästare Möller

Nu blev Justina piga hos källarmästare Gustaf Adolf Möller som hade en gästgivargård i Västerås. Det enda jag hittat om hans gård är en notis från tidningen Dalpilen i november 1882, bara någon månad efter det att Justina kommit dit:

Knifskärning. Hästhandlarne Gripenfeldt samt Per August Carlsson från Hedemora råkade i lördags i ordvexling å källarmästaren Möllers gård i Vesterås. Slutet vardt, att Gripenfeldt af Carlsson fick ett knifhugg i bröstet å venstra sidan strax nedanför nyckelbenet, hvilket hugg dock icke var lifsfarligt. Carlsson häktades samma dag, men frigafs på måndagen, enär Gripenfeldt, efter att förut hafva angifvit Carlsson såsom gerningsmannen, sedermera återkallade angifvelsen under påstående, att han ej visste, hvilken tillfogat honom hugget.

Ett typiskt krogslagsmål kan tyckas, men ändå en dramatisk start för Justina i storstan, om hon nu såg detta. Hur som helst blev hon kvar i hela tre år hos Möller. Hon skaffade sig gedigen erfarenhet från krogbranschen vilket hon säkert hade nytta av på flera av sina kommande arbetsplatser.

Nästa anhalt var Lillhärad, där hon blev piga hos kapten Otto Wilhelm Löwenborg med familj. Bara ett år senare flyttade hon med dem tillbaka till Västerås 1886.

Hos grosshandlare Lund­qvist

Året därpå, när hon var 25 år, tog Justina steget och flyttade till Stockholm. Som så många andra hamnade hon först på Söder. Men inte i någon enkel söderkåk, nej Justina fick sin första stockholmstjänst hos grosshandlare Lund­qvist. Han och hans familj bodde i det pampiga huset på Peter Myndes backe 5, precis intill Slussens tunnelbanestation i dagens Stock­holm.

img

Slussenområdet i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

Hos snickeriidkare Wengström

Justina stannade bara några månader på Peter Myndes backe och det­samma gäller nästa adress, Sankt Paulsgatan 26, även det på Söder­malm, för övrigt granne med Sankt Pauls metodistkyrka. Där tjänstgjorde hon hos snickeriidkaren Johan Oscar Wengström med familj.

img_9503

Mariatorget med Sankt Paulsgatan och metodistkyrkan i fonden.

Wengströms mekaniska snickeri­fabrik i Stockholm till­verkade bland annat monterings­färdiga hus. Ett exempel på ett stort uppdrag som firman fick var att utföra snicke­rierna i trapp­huset på det pampiga Konstnärs­huset mitt i Stockholm. Några år innan Justina kom dit hade Wengström fyllt 60. I Gotlands tidning finns en notis om det:

Hedrad arbetsgifvare. Egaren af den mekaniska snickerifabriken i n:r 26 S:t Paulsgatan, fabrikör J.O. Wengström, som i söndags fylde 60 år, fick samma dag af sin kontors- och arbetspersonal mottaga en vacker hedersskänk, näm­ligen en dyrbar dryckeskanna af silfver. Kannan öfverlemnades till hr Weng­ström af en bland gifvarne utsedd deputation.

Wengström tackade hjärtligt för gåvan och uppmanade arbetarna att bilda en byggnadsfond, som han själv skulle bidra till.

Hos utrikesminister Ehrensvärd

Vid 26 års ålder kom Justina 1888 till Blasieholmen och det var nu hennes yrkesbana nådde sin höjdpunkt – ja, om man utgår från arbetsgivarnas status i samhället. Vid Blasie­holms­torg 8 ligger nämligen Utrikes­minister­hotellet.

1280px-blasieholmstorg_2009

Blasieholmstorg 8, före detta Utrikesministerhotellet. Foto: wikipedia, H Ellgaard

Huset finns kvar och idag huserar Kung­liga musika­liska akademin här. På Justinas tid var det bostad för ut­rikes­ministern, och 1888 hette han Albert Ehren­svärd. Han var inne på sitt tredje år som minister och dess­förinnan hade han i över 20 år varit landshövding i Göteborgs och Bohus län. Ehren­svärd var den lands­höv­ding som låg bakom de så kallade lands­hövdingehusen, som alltså är uppkallade efter honom. De första husen byggdes 1875 och revs efter nästan 100 år, 1972. Typiskt för husen är att de är tre våningar höga, bottenvåningen är i sten och övriga två våningar i trä. Trähus fick nämligen vara högst två våningar höga, av brandskyddsskäl. För att ändå kunna uppföra husen i tre våningar lät man alltså bottenvåningen vara av sten.

 

ghmb-11446

Landshövdingehus vid Olskroken, Göteborg, 1916. Foto: L Bonsdorff. Göteborgs stadsmuseums bildarkiv.

På hösten 1889 lämnade Albert Ehrensvärd regeringen och flyttade till Tosterups slott i Skåne där han tillbringade sina sista 12 år. Slottet är för övrigt fortfarande i släkten Ehrensvärds ägo.

På Hamburger börs

Justina flyttade inte lika långt. Efter tjänsten hos Ehrensvärds kom hon till Jakobsgatan 6, intill Jakobs kyrka. Hon ingick nu i källarmästare Karl August Söderlunds stab på källaren Hamburger börs. Det är en krog med lång historia och vid den tid då Justina kom dit var det ett av Stockholms förnämsta etablissemang. Några år tidigare hade Söderlund genomfört en stor ombyggnad och bland annat låtit bygga en vacker oscariansk salong. Byggnaden revs 1970 men återuppbyggdes och stod klar 1975. Speglar och stuckaturarbeten ska ha tagits tillvara från ursprungsrestaurangen.

img_6192

Dagens Hamburger Börs omges av äldre bebyggelse.

Justina finns upptagen bland ”tjenare å Hamburger börs” och ”qvinliga biträden” i rullorna från hennes två år på Jakobsgatan.

På Danviks hospital

I november 1891 bytte Justina bransch helt och flyttade utanför stadens hank och stör. För första gången fick hon en annan titel än piga när hon nu blev sköterska på Danvikens hospital i Nacka.

Huset hade vid denna tid övergått från mentalsjukhus till ålderdomshem och den gamla byggnaden, från 1725, hade gjort sitt. Den var både nedgången och för liten för den verksamhet som skulle bedrivas där i det nya århundradet. Dock finns den kvar än idag och verkar användas som kontor och konsthall.

Ett nytt hus byggdes under 1900-talets första år och invigdes 1915. Det är en ståtlig, palatsliknande byggnad i nationalromantisk stil, som blickar ut över Stockholms inlopp från sin upphöjda plats på Danviks­klippan. Se bilden nedan.

danvik_red.jpg

Danvikshem.

I september 1909 kom Justinas mor, Kristina Hane, till Danviks hospital. Hon var 80 år och togs in på ålderdomshemmet, där dottern kunde ha ett vakande öga över henne. Ända in på 1800-talet var Danviken ett eländigt ställe:

De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad. (wikipedia)

Mor Kristina dog i juni 1914 och gick precis miste om flytten till det nya fina hemmet – som nu hette Danvikshem i stället för hospital.

Justina blev kvar på Danvikshem livet ut och dog där i september 1936 efter 45 år på Danviken. Vid det laget får man hoppas att regeln om arbete livet ut var avskaffad. Justina står uppräknad under ”Patienter” och hennes titel i sista församlingsboken är f d sköterska. Förhoppningsvis fick hon några år som pensionär efter att ha tjänat andra ett helt liv.

 


Runt Karlstad

En fängslande person i min släktforskning är skärslipar-Anders från Öst­mark, som slog sig ihop med min farmors släkting Anna Eriksdotter och reste land och rike runt. Nu var det så att Anna hade en storasyster, Augusta (född 1862), och hon slog sig också ihop med en Anders, nämligen en Skoglund.

Även Skog­lunds gjorde ett slags resa. Nog var det vanligt att folk flyttade mellan torp och gårdar, men det som är lite speciellt med Augusta och Anders är att de under många år flyttade runt i Karlstad, min barndomsstad.

Den här berättelsen handlar mycket om Karlstad men historien om Skoglunds kan förhoppningsvis vara intressant även för den som inte känner till deras hemstad.

dscn1583

Klarälven, allestädes närvarande. Oktober 2008.

Augusta och Anders

Anders föddes i Väse 1863 som nummer två i en syskonskara på fem. Som ung begav han sig till Karlsborg i Västergötland för att bli soldat och hans soldatnamn blev Skoglund. I mitten på 1890-talet var han tillbaka i Väse och där träffade han änkan Augusta Eriksdotter. Hon hade varit gift med arbetaren Johan Edström som dött 1893. Två år senare, 1895, gifte sig Augusta och Anders. Hon hade två barn sedan tidigare och tillsammans fick de tre stycken.

Låt oss följa med familjen genom Karlstad. Flera av orterna kände jag inte till förut. När jag växte upp i staden på 1960- och 1970-talen var de redan borta – husen rivna och namnen försvunna – så det blev lite extra spännande att försöka ta reda på var de låg.

När blir man historisk?

Intressant att fundera över vad som är historia egentligen. När jag följer Skoglunds genom Karlstad bedriver jag släktforskning och kanske lite lokalhistorisk forskning. Samtidigt drar jag hela tiden paralleller till min egen uppväxt i staden. Och det slår mig att jag själv börjar bli om inte historisk så i alla fall en del av historien. Min barndom ligger ett halvsekel tillbaka i tiden, halvvägs till Skoglunds tid. Historia, det med. Man kan också fundera över hur städer och människoliv förändras i ett gemensamt flöde och hur barndomsstaden alltid och aldrig är sig lik.

img_0005

Östra bron. Vykort från seklets början. Egen samling.

På kartan

Karlstad kan liknas vid Stockholm: Tingvallastaden är ur-staden som motsvarar gamla stan med den gamla ursprungliga stadskärnan. Norr­strand skulle kunna motsvara Norrmalm och Våxnäs Kungsholmen. Det är ungefär samma väderstreck och kanske liknande relation till ursprungs­staden. Södermalm får en bra motsvarighet i Herrhagen. Skoglunds bebodde alla dessa stadsdelar.

Kartan visar mycket grovt på vilka adresser i Karlstad Skoglunds bodde.

karta_1923

Kartan är ett foto av kommunens karta från 1923 (som jag köpte på släktforskardagarna i Karlstad 2014).

Långnäs

Om vi räknar bort en kort vistelse i Grava runt sekelskiftet så var det 1905 som Skoglunds tog första steget i riktning mot Karlstad. De flyttade då över sockengränsen till Alster, närmare bestämt byn Långnäs (även kallad Långenäs) vid sjön Alstern. Torpet hette Skogen och Anders var arbetare.

När jag var barn plockade vi bär i Långnässkogen på somrarna. Det fanns ett favoritställe som vi återkom till gång efter gång. När vi fikade satte vi sugrör i en gammal murken stubbe och ofta satt rören kvar när vi kom tillbaka året därpå, om än lite blekta.

langnas_red

En ung bärplockare på Långnäs.

Tänk om man då hade vetat att en släkting till farmor bott på Långnäs en gång. Kanske fanns Skoglunds hus kvar på 1970-talet, om inte annat hade man kunnat fotografera platsen. Men det där med släkt­forsk­ning blev förstås inte intressant förrän flera decennier senare.

Tallåsen

Efter ett år på Långnäs flyttade Skoglunds 1906 till Karlstads landsförsamling. De kom först till Tall­åsen, en skogig höjd mellan stadsdelarna Gustavsberg och Våxnäs i västra Karlstad. Idag lever Tallåsen kvar i namn som Tallåsvägen och Tallåsens förskola men på Skoglunds tid låg ett stadsägt flerbostadshus på platsen. Huset var tre våningar högt och beboddes av mindre bemedlade familjer. De hade ofta många barn och huset ska ha kallats barnfabriken. Det kallades dessutom i folkmun för sköjerkåken vilket också kan ge en ledtråd till livet på Tallåsen.

Det är möjligt att Skoglunds var ”mindre bemedlade” men Anders tycks ändå alltid ha haft arbete och de verkar klara sig bra.

022yhz3k3eGV.jpg

Bilden från Tallåsen är lånad från Värmlands museums bildarkiv och föreställer ganska säkert det hus där Skoglunds bodde.

Örsholmen

Den här rätt stora holmen i Klarälvens delta är känd för tre saker: Örs­holmens gård, Örsholmens industriområde – och Örsholmsbadet. Det finns en liten tjärn mitt på holmen som föga förvånande heter Örsholms­tjärn. Där går det nog fortfarande att bada. Men det var en annan bad­plats som var den mest populära mellan 1970 och 1990, nämligen utomhusbadet med bassänger. Dit åkte familjer och stekte sig vid poolen som på Kanarieholmarna och där fanns dagläger för barn under sommar­loven.

När Augusta och Anders Skoglund med barn kom hit 1907 fanns varken bassänger eller industrier. Men Örsholmens gård fanns förstås och där var Anders ladugårdskarl de två år familjen stannade på hol­men. Nu tycks gården stå och förfalla och dess framtid vara oviss.

Kroppkärr

År 1909 var det dags för nästa stadsdel på Skoglunds färd. Det var Kroppkärr, någon kilometer norrut från Örsholmen. Kroppkärr är idag ett stort villaområde med äldre och nyare hus. På Skoglunds tid fanns inte mycket mer än Kroppkärrs gård, några torpstugor och en skola. Även här var Anders ladugårdskarl och de stannade i två år.

cgipict-img

Bild från Värmlandsarkivs bilddatabas. Ca 1950, fotograf L Ronge.

Kroppkärr är närmaste granne med Lorensberg där jag delvis växte upp. Bland annat gick jag i skola ett par år på nya Kropp­kärrs­skolan. På väg till skolan gick jag på bron över den gamla NKlJ-järnvägen (Nordmark – Klarälvens Järnväg) som gick från Skoghall till Filipstad via Karlstad och Uddeholmsverken i Hagfors. Varje morgon var det spännande att gå över bron: Tänk om det skulle komma ett tåg! Järnvägen lades ner 1990 och är nu ombyggd till cykelled hela vägen mellan Karlstad och Uddeholm.

Kroppkärrs gård var jag inte särskilt medveten om som barn. Den låg lite avsides och man hade aldrig ärende dit. Bilden ovan föreställer utsikten genom ladugårds­dörren, tänk så många gånger Anders sprungit ut och in där.

Nystrand

Familjen gjorde en kort avstickare till Frykerud, men 1912 var de tillbaka i Karlstads landsförsamling och trakterna vid Kropp­kärr. Den nya bostaden hette Nystrand och låg alldeles vid Kropp­kärrs­sjöns strand. Nystrand var en av en väldig massa tomter som avstyckades från Svin­bäckens hemman runt 1910. Det blev långa rader av små egnahem och de flesta fick namn.

Anders var grovarbetare under tiden på Nystrand. Barnen började bli stora men flera av dem var fortfarande med när familjen 1914 flyttade in till Karl­stads stads­för­samling och det som idag kallas Norrstrand.

Erikstad

De kom nu till Erikstad 7 på Norrstrand. Under tiden här hände det mycket i familjen. Barnen växte upp, fick yrken och barn, gifte sig och flyttade ut. Anders var grov­arbetare, ban­arbe­tare och gårdskarl om vartannat. De kom 1914 och församlingsboken för perioden är slut 1926 är de fortfarande kvar, så det var kanske bra på Erikstad. Anders var som sagt banarbetare tidvis och ett par av sönerna arbetade också vid järnvägen, som lokeldare och lok­putsare. Även garveriarbete ägnade sig sönerna åt. I båda fallen var när­heten till Haga en stor fördel. Det var bara att promenera längs älven fram till Östra bron, och över den, så var man framme. I Haga fanns Östra station för järnvägs­arbetarna. Haga var också fullt av hantverkare av olika slag, inte minst garverier.

img_0004

Vykort skickat 1911, egen samling. Troligen fotograferat från domkyrkotornet. Östra bron nära mitten. På bortre sidan om älven syns Norrstrand, på hitsidan Haga.

 

Tingvallastaden

Skoglunds nästa adress är extra intressant, både för mig personligen och ur ett Karlstadperspektiv. Omkring 1927 flyttade de nämligen över älven och in i Tingvallastaden. Adressen är hörnet Tingvallagatan 23 och Järnvägs­gatan 14 vid det så kallade residenstorget. Byggnaden kallades Ahlmarks­huset efter Ahlmarks rederi som hade kontor där. Det var ett stort tre­vånings­hus med plats för kontor och butiker. På gården fanns också ett stall. Anders blev nu gårdskarl i Ahlmarkshuset under ungefär ett år. Sedan flyttade familjen vidare till Herrhagen.

img_0006

Vykort, 1930-tal, egen samling. Residenstorget. Till vänster residenset, i hörnan Ahlmarkshuset.

Den rivningsiver som rådde i Sveriges stadskärnor på 1950- och 1960-talen drabbade även Ahlmarkshuset, som hade byggts efter den stora branden i Karlstad 1865. Huset revs runt 1960 för att ge plats åt Domus, vilket många förstås sörjer. Personligen är jag idag väldigt förtjust i Domushusets modernistiska arkitektur. Minns inte vad jag tyckte runt 1980, men då sommarjobbade jag i varuhuset ett par somrar. Det känns faktiskt lite som om jag varit kollega med Anders Skoglund, fast jag var där ett halvsekel efter honom och i ett helt annat hus.

img_0007

Vykort, ca 1960-tal, egen samling. Domus i samma hörna som Ahlmarks ovan.

I oktober 1999 brann Domus. Då hade jag sedan länge lämnat Karlstad, men det var ändå väldigt sorgligt. Mängder av minnen var – och är – förknippade med varuhuset, både shopping och jobb genom alla ungdoms­år. Tomten stod sedan tom i fem år innan bygget av en ny galleria påbörjades. Den heter MittiCity och är både snygg och trevlig, inte tu tal om det. Men nog saknar man Domus.

img_0154

Samma hörna en tredje gång, nu med MittiCity.

Mellqvistgatan

Anders fortsatte som gårdskarl på nästa adress, Mellqvistgatan 8 på Herrhagen. Dit kom de 1928, när Anders var 65 och Augusta 66 år. Att sluta arbeta var förstås inte att tänka på, folkpensionen infördes först 20 år senare. Men kanske var det en lugnare lunk där i skuggan av KMWs gjuteri lite i stadens utkant än i hetluften på förra adressen som ju låg – bok­stav­ligen! – mitticity.

De blev kvar här länge och för Anders blev det sista adress. I februari 1934 dog han av hjärtmuskelinflammation. Efter Anders död flyttade Augusta ett kvarter, till nummer 3 på samma gata. Året därefter, 1935, gick flytten till Långgatan.

Långgatan

På Herrhagen bodde också min farmor Agnes med föräldrar några år. När Augusta kom till Långgatan 1935 var Agnes utflugen och far i huset, Lars Olsson, som var Augustas kusin, hade gått bort ett par år tidigare. Hans hustru, mor Katrina, bodde kvar. Jag undrar så om familjerna kände varandra och umgicks. Katrina och Augusta var årsbarn och båda var änkor – de skulle ha kunnat ha både glädje och nytta av varandra.

p1090943

Den långa Långgatan, 2013.

I fem år bodde de båda änkorna samtidigt på Herrhagen. Katrina dog i augusti 1940 och Augusta levde till december 1945.

Augusta och Anders blev alltså inbitna Karlstadbor. Detsamma gäller deras barn – alla fem levde hela sina liv i solstan.

…och vill man läsa mer om Augustas syster Anna och hennes skärslipar-Anders så går det bra här: Den seglande skärsliparen