Kategoriarkiv: Smålandssläkten

Kajsa från Tålebo

Den 12 januari 1811 föddes Kajsa Maria Blomma i båtsmanstorpet i byn Tålebo, Ålems socken, Småland. Hon var min mormors morfars mor och dotter till båtsmannen vid Kalmar regemente Daniel Olofsson Blomma och båtsmansdottern Kajsa Lisa Bark. Dem har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: En småländsk Blomma. När Kajsa Maria föddes hade föräldrarna varit gifta i drygt fyra år. Mindre än två år senare dog fadern i rödsoten på Amiralitetsvarvet i Göteborg. Det var den 28 oktober 1812 och Daniel var bara 32 år.

När Daniel rycktes bort lämnade han hustru och dotter ensamma hemma i Småland. Kajsa Lisa fick inte bo kvar i soldattorpet, redan året därpå var en ny soldat på plats där. Hon blev dock kvar som inhyseshjon på Tålebos ägor till sin död 1846. Trots att hon bara var 30 år när hon blev änka gifte hon aldrig om sig utan levde ensam resten av livet. Hon blev 68 år.

Egen familj

Dottern Kajsa Maria (nedan bara kallad Kajsa) flyttade till Kalmar 1826. Hon var bara femton år, man kan tänka sig att modern hade det svårt med försörjningen efter Daniels tidiga bortgång. Kajsa hann bo och arbeta som piga i Kalmar i tio år innan hon gifte sig med vedgårdskarlen och varvssågaren Sven Peter Jonsson.

kalmar-13

Gamla trähus i Kalmar 2010.

Paret fick tre barn, Johan August 1837, Karolina Gustava 1839 och Johanna Fredrika 1842. Familjen flyttade runt mellan gårdarna i Kalmar otaliga gånger, man kan tänka sig hur de fick hyra ett rum än här och än där.

Ung änka

År 1844 bodde de i gård 370, norra kvarteret i Kalmar stadsförsamling. Kajsa gick nu samma öde till mötes som sin mor och blev en ung änka. Bara 35 år gammal dog Sven Peter. Ingen dödsorsak finns angiven och han kan förstås ha drabbats av vad som helst – men det är lätt att tänka sig att han som sågare på ett skeppsvarv kan ha råkat ut för någon vådlig olycka.

Kajsa stod vid 33 års ålder ensam med tre små barn. Den äldste, Johan August, var sju år. Det går inte att veta exakt hur hon klarade försörjningen, det står också ”utfattig” om henne i flera husförhör och säkert hade hon hjälp från fattigkassan. Så småningom tycks hon ha tagit ett fosterbarn, vilket kunde ge visst tillskott i portmonnän. Hon hade inga föräldrar och syskon att söka hjälp hos utan fick klara sig själv. Kanske kunde hon sy eller tvätta – men hon står aldrig omnämnd som något annat än ”sågareenkan”. Precis som sin mor levde hon ensam resten av livet, det vill säga i 51 år.

Barnen blir vuxna

I slutet på 1850-talet började barnen växa upp och få sina egna liv. I juli 1856 fick Johan August betyg till sjömanstjänst, liksom flera unga män i gård 349 där de då bodde. En sjömansvåg verkar ha svept över kvarteret. Ett par år senare flyttade också äldsta dottern Karolina.

I husförhören för de närmaste åren är två av barnen fortfarande skrivna hos Kajsa. Det är yngsta dottern Johanna och så sonen, ”sjöman 165 Johan August”, som dock troligtvis var till sjöss större delen av tiden. Det var nu som Kajsa tog en fosterdotter, hon hette Maria Kristina Petersdotter och kom från Ålem som femtonåring 1860. Kanske var hon en avlägsen släkting till Kajsa.

Runt 1860 upphör kommentaren ”utfattig”, det är möjligt att Johan August började tjäna lite pengar på sina seglatser och kunde hjälpa till med ekonomin.

Barnbarn

I mitten på 1860-talet flyttade fosterdottern till Stockholm och 1865 fick yngsta dottern Johanna barn, oäkta tvillingpojkar. Dessa togs som fosterbarn av kammarskrivare CA Elmgren med fru och Johanna gav sig av till Stockholmstrakten. Kajsa bodde ensam en period men flyttade sedan till gård 323 där Johan August nu bodde. Han hade blivit styrman och gift sig med Maria Johansson 1866. Under de närmaste åren växte familjen. Först kom en liten dotter som dog i lunginflammation bara tre månader gammal. Nästa blomma_annamariabarn var Anna Maria, min mormors mor (bilden t v) som föddes 1870, och David såg dagens ljus 1872. Så småningom kom Erik, Sven och Abel. Johan August avancerade till sjökapten och familjen fick det troligen allt bättre.

Man skulle tänka sig att Kajsa skulle bli kvar i gård 323, nära barn och barnbarn, men redan 1872 flyttade hon igen. Året därpå tog hon ett nytt fosterbarn och ett år senare flyttade äldsta dottern Karolina hem från Stockholm där hon bott några år. Hon var med barn när hon kom hem, och i juni 1874 föddes hennes oäkta dotter Elsa Maria.

Kajsa och Karolina flyttade snart igen, och fortsatte att bo ihop några år. Karolina verkar ha arbetat som piga, modern fungerade troligen som ”dagmamma” åt dottern. Ett par dagar före jul år 1877 gifte sig Karolina med skomakargesällen Victor Boklund. De fick två barn och Kajsa följde familjen mellan gårdarna under ganska många år, men när de slutligen gav sig av till Stockholm 1887 följde hon inte med längre.

Slutet

Nu flyttade inte Kajsa mer. Den 6 april 1895 dog hon i kronisk bronkit i sitt säkert dragiga lilla hyresrum, kanske efter en kall vinter. Hon var 84 år och troligen ensam, barn och fosterbarn hade lämnat Kalmar. Karolina var i Stockholm med sin familj och Johan August var sedan många år i Oskarshamn med sin.

Utan tvekan hade Kajsa ett hårt liv. Fattigt, utsatt, slitsamt, kanske ensamt. Hon hann avverka ett antal gårdar i Kalmar under sitt långa liv, minst 21 gånger flyttade hon inom staden. Kanske var det sonen, min anfader Johan August, som stod för stadgan – och kanske reste han och hans familj då och då till Kalmar och pysslade om gamla mor lite.

dscn2514

Hamnen i Oskarshamn, hemmahamn för Johan August i många år. 2010.


En sjömanskarriär

Idag är det precis ett år sedan jag publicerade ett inlägg på nu&då. Dags att komma igång igen. Jag värmer upp med en historia från gömmorna, om en av släktens alla sjömän.

Min mormors småländska släkt kryllar av sjöfarare. En av dem alla är Karl Gustaf Gustafsson Halling, som gick den långa vägen och gjorde en riktig sjömanskarriär, från slavandet som skeppsgosse till den mer statusfyllda men kanske inte mindre slitsamma rollen som sjökapten. Karl Gustaf kom från Kalmar där han föddes den 12 maj 1875 som äldsta barn till snickaren Per Otto Gustafsson (1843-1893) och Emelia Nilsdotter (1845-1899). Per Otto var bror till min mormors mormor.

kalmar (6)

Äldre hus i Kalmar. 2010

Skeppsgossen

Den 7 nov 1889 kom fjortonårige Karl Gustaf Gustafsson till Karlskrona för att bli skeppsgosse vid andra skeppsgossekompaniet i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Skeppsgossekasernen

Skeppsgossekasernen i Karlskrona. Bilden är lånad från wikipedia.

Om skeppsgossar på sjohistoriska.se: ” Sverige krigade ofta förr i tiden och det behövdes många välutbildade sjömän ombord på fartygen. Fattiga poj­kar fick ofta rycka in och lära sig att bli sjö­män. Skeppsgossekåren grundades 1685 och var ett ställe där pojkar i 8-10 års åldern fick börja i skola. Där gick de tills de karlskrevs vid 18 års ålder. Karlskrivning betydde att man var färdig­utbildad och kun­de börja som matros eller jung­man i flottan. 1936 bestämdes att de sista skeppsgossarna skulle tas in.

Karl bodde på kompaniet med drygt 130 andra gossar och utbildningen pågick i tre år.

Matrosen

Den 19 september 1892 skickades han vidare till Skeppsholmens matros­kompanier i Stockholm. Matroserna höll till i det så kallade Exercishuset på Skeppsholmen, där Moderna museet så små­ningom flyttade in. Efter fyra år i Stockholm återvände han till Kalmar den 12 augusti 1896. Han flyttade in hos modern och syskonen. Fadern hade dött 1893.

1899 dog även modern och efter det är barnen inskrivna som ”Aflidna enkan Emelia Gustafssons barn”. Strax före 1900 tog sig Karl efternamnet Halling och vid samma tid tar den yngre brodern Sven Magnus namnet Hall.

Styrmannen

Karl hade nu blivit styrman, han fick sitt styrmansbrev 1900. Hösten 1900 seglade han på ångaren Dania med Gävle som hemmahamn. Han var bäste­man, vilket ofta avsåg befälhavarens närmaste man på skepp där det inte fanns någon utbildad styrman. Kanske var det först efter denna resa, i slutet på år 1900, som han fick sitt styrmansbrev.

Dessvärre går det inte att hitta alla Karls resor men klart är att i början på 1900-talet gjorde han några riktigt långa turer. Den 4 december 1901 avseglade han från Hudiksvall som andrestyrman, med destination Alexandria.

I juli 1923 reste Karl till New York. Han mönstrade på den 24 november 1922 i Barcelona och anlände till New York den 4 juli 1923 via St Juan, Puerto Rico. Han står som Chief Officer på skeppet som hette Nohab.

Befälhavaren

Fyra år efter den första Amerikaresan, i juni 1927, besökte Karl New York igen. Han var nu en grånad sjökapten, 52 år gam­mal, och han var på tjänste­resa med Svenska Amerikalinjens Grips­holm. Troligen ingick han inte i besättningen utan var enbart passagerare.

IMG

Reklamkort för Gripsholm och Svenska Amerikalinjen. Vykort, egen samling.

Stockholmaren

I november 1906 lämnade Karl Kalmar för Stockholm. Redan i maj året därpå gifte han sig med Elna Matilda Andersson, född i Karlskrona 1870. Kanske hade de träffats redan under skeppsgosseåren i hennes födelsestad, men det var först i Stockholm de blev ett par. Till en början bodde de i Vasastan, närmare bestämt på Hälsingegatan nära Vasaparken och Odenplan. Av någon anledning lämnade de Vasastan 1914 – kanske kändes det som en modern och trist förort och när man fick det bättre ställt ville man till stadens äldre, gedigna delar?

Det blev alltså Söder. Under många år bodde de på Borg­mästargatan 10 på Söder, dit de kom 1914. Detta är nära Vita bergen och Sofia kyrka, se bilden till höger. Under hela perioden där är Karl skriven som sjö­kapten.

I början på 1930-talet bebyggdes Fredhäll på Kungs­holmen, en av de tidiga förstäder som skulle avlasta den överbefolkade innerstaden. Det var funkis och sjönära och splitter nytt – och där fick sig Karl och Elna en lägen­het. De bodde ett kvarter bakom det stora vita huset på bilden nedan. I bakgrunden Tranebergsbron.

fredhäll_1937

Fredhäll 1937. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Källa: Stockholmskällan

Bilden tog jag med en tidig mobilkamera på väg från kundbesök på Stora Essingen en varm och soldisig dag i oktober 2007.

Karl dog 1933 och Elna blev ännu en av denna släkts många sjö­mans­änkor. Hon flyttade så småningom över Drottningholmsvägen till Kristineberg (ännu lite närmare brons högra fäste på bilden). Elna levde till 1958. Karl och Elna hade inga barn.


Gästgivarens barn

Det här är en liten småländsk släktkrönika om en strävsam och företagsam familj. Tillsammans bidrog familjemedlemmarna till Högsbys näringsliv och kulturliv genom att driva gästgiveri, brygga öl och läsk, tillverka och laga klockor, sälja hattar och mössor, starta samlingslokal och biograf samt undervisa i musik. Det var stor varia­tion och de tycks ha sett möjligheter överallt. En inspi­rerande liten klan!

Min mormors mormor, Maria Johansson, hade en kusin som hette Anders Peter Ljungström (1820-1909). Han hade tagit sig efter­namnet efter Ljungby socken där han var född och uppvuxen. Hans föräld­rar var bon­den Peter Nilsson (1789-1865) och hustrun Ingrid Maria Persdotter (1792-1831). De fick ett kort men tydligen stormigt äkten­skap. Peter döm­des tidigt för fylleri och 1825 varnades paret av kyrko­rådet för oenig­het i äkten­skapet. Samma år sattes Peter under för­myndare, vilket varade i över 20 år. Ingrid dog 1831, blott 39 år gammal, av inflammatorisk feber. Dessförinnan hade hon dock hunnit föda fem barn.

Bryggeri och gästgiveri

Med Ingrids och Peters förstfödda, sonen Anders Peter, började en epok av företagande i familjen. Han var bara 11 år när modern dog och han kom då som tjänstegosse till en gård i närheten. Fadern var ju omyndigförklarad och det verkar inte som om något av barnen stannade hos honom. Vid 15 års ålder lämnade Anders Ljungby och flyttade till grann­socknen Dörby. Där flyttade han runt mellan gårdarna som dräng i många år och hade säkert ett slitsamt liv – så ung, i princip föräldralös och utlämnad åt hårt arbete hos stränga husbönder.

Efter 14 år flyttade Anders över sockengränsen igen 1849, nu till Högsby. Där blev han dräng i byn Ruda och en av arbetskamraterna var fem år äldre pigan Magdalena Svensdotter. De blev ett par och 1853 begav de sig som nygifta till Långemåla och gården Lamnhult 1, där Anders blev rättare. I hela sex år blev de kvar i Lamnhult och alla deras tre barn föddes där. Det var sönerna Claes Gustaf och Frans Emil samt dottern Amanda som dock dog bara fyra år gammal.

Gammalt uthus i Långemåla, Småland

Gammalt uthus i Långemåla, Småland 2010

1867 kom familjen till gästgiveriet i Staby och nu blev Anders gästgivare. Staby gästgivaregård hade anor från 1500-talet men på Anders tid var den inrymd i en byggnad från 1827. Denna byggnad brann dessvärre ner 1939.

Så småningom startade Anders öltillverkning också. Högsbyboken berättar:

Gästgivaren A. P. Ljungström började 1874 tillverka svensköl vid gäst­givar­gården i Staby. Ölet var gott och särskilt eftersökt, och med sina upp till 12 procent alkoholhalt verkade det starkt berusande.

Det är tveksamt om årtalet 1874 stämmer för då hade Anders redan lämnat Staby enligt husförhören, men någon gång under tiden där startade han öltillverkningen. Omkring 1900 flyttades till­verk­ningen till Huseby bryggeri på Storgatan i Högsby sam­hälle.

Huseby bryggeri ägdes av Anders son Claes Ljungström. Han hade varit i Amerika några år på 1880-talet och säkert lärt sig ett och annat om företagande. 1901 förbjöds svenskölet och då övergick Claes till framställning av svagdricka och läskedrycker. 1930 gick bryggerirörelsen i arv till tredje generationen när Claes 21-årige son Evald tog över. Han var för övrigt också idrottsintresserad och var med och grundade Högsby bordtennisklubb i mitten av 1930-talet.

Högsbyboken uppger att Evald lade ner läskedryckstillverkningen 1953 och samtidigt övertog distributionen av Centralbryggeriets produkter. Centralbryggeriet var en bryggerigrupp bildad 1920, som bestod av flera mindre småländska bryggerier. Med tiden uppgick alltsammans i Pripps.

Magdalena

Anders Peters hustru Magdalena dog av lunginflammation i maj 1887. Vid den tiden var Anders skriven som arrendator i Huseby strax utanför Högsby samhälle. Bouppteckningen efter Magdalena ger bilden av ett ganska välmående hem. Det fanns gott om kreatur och lantbruks­utrust­ning. I huset saknades inga inventarier och garderoberna var välfyllda. Magdalena ägde en del dyrbara föremål och framstår som en riktig borgarfru. Det var exempelvis guldörhängen, en muff, flera kappor, ett silkes­parasoll, silkessjalar samt kängor och galoscher.

Nog kan man tänka sig fru Magdalena spatserande med sitt parasoll här på Storgatan en varm sommardag. Gatan var förstås inte så asfalterad och slät som nu, så de där galoscherna kom nog väl till pass.

Storgatan 2010

Storgatan 2010

Efter hustruns död blev Anders kvar i Huseby i flera år, först som arren­dator och sedan som inhyses hos sonen Claes som tog över gården. Men 1898, vid 78 års ålder, sadlade fader Anders om igen. Han flyttade någon mil i sydostlig riktning, till Långemåla socken och Bötterums by. Där står han sedan som ägare till ett hus. Det visar sig att en av bönderna i Bötterum var Anders yngre bror Johan och det är tänkbart att han hjälpte Anders till den nya bostaden.

I Bötterum fanns också ett gästgiveri, regionens största tillsammans med Staby där ju Anders verkade några år. Bötterums gästgiveri är nu hem­bygds­gård och vi passerade där på en Smålandstur 2010.

Bötterums hembygdsgård 2010

Bötterums hembygdsgård 2010

Anders Peter dog 1909 och då hade han hunnit återvända till Högsby och Huseby än en gång.

Sonen Claes och sonsonen Evald drev alltså bryggerirörelsen vidare åtminstone till mitten av 1950-talet. Claes och hustrun Anna Lavinia Karlsson tycks bara ha fått två barn, men första sonen dog bara ett år gammal så Evald blev enda barnet.

Urmakeri med mera

Anders och Magdalenas andra son, Frans Emil (1856-1934), blev urmakare. Hans och hustrun Anna Alida Stenholms sju barn uppvisar en företag­samhet som slår det mesta jag hittat i släktforskningen. Inte så att de byggde imperier – men allihop drev företag, handel eller någon annan yrkesverksamhet. Och då ska man betänka att fyra av barnen var döttrar, i det tidiga 1900-talet.

Frans Emil är skriven som urmakare redan 1880, men det var först 1913 som han registrerade sin egen firma. Tidningen Kalmar kungjorde att firma F E Ljungström hade bildats och skulle idka urmakeri, guldsmedsaffär och optisk affär. Vid denna tid var han redan änkling men han hade de flesta av sina barn boende hos sig i det stora huset på Storgatan.

Storgatan ca 1910, 100 år innan jag själv gick där. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Storgatan ca 1910, hundra år innan jag själv gick där. Huset som skymtar till höger ska vara F E Ljungströms butik och bostad. 1929 byggde de ett nytt hus på platsen och det gamla revs helt eller delvis. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Äldste sonen Klas Hilding Evald (1881-1959) etablerade sig som urmakare i Mönsterås. Hilding gifte sig och bildade familj, han och hustrun Signe fick två barn. Förutom honom var det bara ett av barnen som gifte sig, näm­ligen nummer två i syskonskaran, Anna Signe Alice (1883-1973). Hon startade redan 1904 en butik i Högsby, för hattar, mössor och pälsvaror i firma Signe Ljungström. I åtta år drev hon butiken, tills hon träffade handlanden Karl Edvard Ewens. De gifte sig 1912 och flyttade 1914 till Borgholm för att driva butik där. Signe återvände till Högsby efter några år.

De fem yngsta barnen till Frans Emil och Anna Alida gifte sig aldrig. Alle­sammans spelade däremot en aktiv roll i Högsbys handel och kulturliv.

Barn nummer tre och fem var systrarna Ellen Emire Adéle (1884-1981) och Sigrid Ruth Crispina (1887-1974). Titeln på dem i församlingsböckerna är handelsidkerska och det troliga är att de tog över hatt- och mössbutiken efter systern Signe när hon gifte sig och flyttade till Öland. När hon sedan kom tillbaka till Högsby var hon kanske involverad igen.

Fjärde barnet var sonen Charles Emil Albin (1886-1933). Runt 1910 var han med och drev igenom bygget av en samlingslokal för ortens folk. Det hade tidigare bara funnits lokaler som tillhörde specifika organisationer, till exempel frikyrkolokaler, men nu uppfördes Folkets Hem, där allmänheten kunde hyra in sig och ordna aktiviteter. Så småningom byggde de till en scen och använde lokalen för populära teaterföreställningar. Men Charles nöjde sig inte med det. Notis i Oskarshamnstidningen i februari 1915:

Högsby får egen bio. Biografägare Andersson från Oskarshamn kommer att i gemenskap med hr Charles Ljungström från 1 mars driva biografrörelse i Folkets Hem i Högsby med regelbundna föreställningar varje lördag och söndag.

Folk strömmade till Folkets Hem för att se underverket. Högsbyboken berättar också att Charles var först i socknen med radio. Det var 1923 och han visade upp den i Folkets Hem en kväll – en sensation. Trots att radion mest förde oväsen kunde man också höra tal och musik och det talades länge om denna händelse i trakten.

Charles krönte sitt verk i början på 1930-talet genom att bygga en modern biograflokal med namnet Centrumbiografen. Det är fortfarande ortens enda biograf men nu är den nedlagd sedan många år och husets framtid är oviss.

Så här skrev nyheteronline.se (som nu tycks vara nedlagd) om biografen 2009, när det var aktuellt med försäljning:

Centrumbiografen invigdes redan på annandag jul 1931. Biografen har en salong med plats för 220 personer samt en balkong där 75 personer kan beredas plats. Tveklöst rör det sig om en unik biograf vilket exempelvis har intygats av experter vid Kungliga Tekniska Högskolan och biografexperten Kjell Furberg, Stockholm. Inredningen är nära nog i originalskick med undantag av att trästolarna har bytts ut mot stoppade stolar.

Biografen byggdes och drevs av Charles Ljungström i många år och efter honom har det bara funnits ytterligare två ägare till biografen. Under senare år har inga filmvisningar förekommit, men för den skull har en del tentakler funnits ute för biografens framtid.

När maken och jag gick förbi Centrumbiografen på vår Högsbypromenad 2010 hade vi ingen aning om vad det var för hus – det var bara en sån där bedagad skönhet som jag gillar att fotografera. Sen tog jag reda på att det var en biograf och så småningom visade det sig alltså att en släkting hade byggt och drivit den!

högsby (4)

Centrumbiografen 2010

Efter Charles tidiga bortgång 1933, troligen i magsår, drev brodern Valentin bion vidare. Josef Hugo Valentin var Frans Emils och Anna Alidas sjätte barn och liksom äldste brodern gick han i faderns fotspår och blev urmakare. Så småningom flyttade han till Öland och i Borgholm startade han 1921 en ur- och guldaffär. Sedan verkar det som om han återvände till Högsby och brodern Hilding tog över butiken och drev den från Mönsterås där han hade sitt urmakeri.

Yngst i barnaskaran var Ester Ruth Naemi (1895-1959). Om henne finns inte så mycket information men vi vet i alla fall att hon var musiklärarinna och på så sätt bidrog till ortens kulturliv.

Det måste ha varit ett livligt hus, det ljungströmska, som sjöd av aktivitet och verksamhet. Deras företagararv gick tillbaka till 1867 när Anders Peter blev gästgivare på Staby.

Om någon som läser detta vet mer om Ljungströms eller känner till nuvarande planer för biografen, får ni gärna berätta i en kommentar till detta inlägg. 

Källor: Kyrkböcker för Högsby och Ljungby, Högsbyboken samt Digitaliserade svenska dagstidningar.

Emån vid Högsby

Emån vid Högsby


Roths rotar sig

Min mormors fars tremänning Karl föddes den 20 april 1873 i Kalmar som oäkta son till ogifta pigan Matilda Roth. Vid tre års ålder kom Karl till Stockholm med sin mor. Året var 1876 och de kom då från Arby på Smålandskusten. I Stockholm gick Karl i Katarina folkskola men bara tio år gammal flyttades han till Bilagan, alltså förteckningen över personer med okänd hemvist. Han var faktiskt skriven i bilagan i över 20 år och befann sig alltså på okänd ort under hela denna period.

1904 blir Karl syn­lig i arkiven igen och finns först i Klara där han bodde på Apelbergs­gatan 50, ett kvarter ovanför Hötorget. Han hade hunnit bli 30 år, var skräddare och hade än så länge ingen familj. Första bilden nedan visar hur kvarteret såg ut 1901. Än idag är gatan en smal bakgata, där jag ibland passerar på väg från jobbet. De gamla träkåkarna är förstås borta sedan länge. 

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

IMG_0206

Apelbergsgatan idag.

Vi får aldrig veta säkert vad Karl gjorde alla de där försvunna åren, men en möjlighet är förstås att han gick till sjöss, eller att han reste utomlands på något annat sätt. En ledtråd är hans blivande hustru…

Mor Matilda hade flera inneboende i bostaden på Repslagargatan på Söder – som brukligt var bland fattiga stock­holmare. Den 9 oktober 1907 fick hon en ny hyresgäst. Det var fröken Minna Ernestine Jakubeck som flyttade in, och hon kom direkt från sin hemstad Alaunwerk i Preussen. Minna var skriven i Tyska Sankta Gertruds församling i Gamla stan, men bodde alltså på Söder. Det är uppenbart att hon kommit för att gifta sig: Redan den 27 december samma år stod bröllopet med Karl Roth.

Hur kan de ha träffats om inte Karl var på resande fot åtminstone en del av de försvunna åren, råkade hamna i Alaunwerk och träffa den 14 år yngre Minna? Han återvände hem och etablerade sig i sitt yrke, Minna blev kvar hos föräldrarna och växte till sig, hon kan inte ha varit äldre än 17 år när de träffades, kanske snarare yngre. Men som tjugoåring kom hon efter till ett nytt liv i Sverige. Kanske gick det till så.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Karl och Minna bodde kvar på Repslagargatan några år och flyttade sedan upp till Norrmalm. Karl blev skräddarmästare och de tycks ha klarat sig bra, så långt man kan se i arkiven. Två barn fick de tillsammans men faktum är att Karl var den som levde längst i familjen. År 1929 drabbades han av en stor tragedi. Femtonåriga dottern Inga Matilda, född 1914, hade fått tuberkulos och dog den 15 januari 1929. Det var förstås nog tragiskt för familjen Roth, men det slutade inte där. Bara två dagar senare, den 17 januari, dog även Minna.

Som dödsorsak för henne anges veronalförgiftning. Vad är då det? Jo det visar sig att veronal var ett sömnmedel, ett av de första som fick utbredd användning. Det var vanebildande, dosen måste höjas successivt, och dödliga överdoser var inte ovanligt. Kanske hade Minna svårt att sova efter dotterns död och tog lite extra. Det verkar stå ”olyckshändelse” vid Minnas namn i dödboken, men det finns ändå notering om en polisutredning. Vi vet inte exakt hur hon dog, men för Karl var det förstås ett hårt slag. Mor och dotter begravdes tillsammans den 28 april. 1940 avled deras första barn, sonen Karl Willy, 32 år gammal och kontorist. Året därefter gick även fader Karl bort.

Familjen Roth, med rötter i Småland och Preussen, invandrade till Stockholm för att få ett bättre liv. Precis som så många andra i deras egen tid och precis som så många i vår tid. Inte alla familjer lever vidare i generation efter generation. Roths utplånades förstås alldeles för tidigt. Men de fanns här en tid, gjorde sitt avtryck i sin stad och efterlämnade sin historia till den som behagar berätta den.

Söders höjder

Söders höjder


Kasserad för liderlighet

Min mormors farfar, skräddaren Carl Ferdinand Hultqvist från Högsby i Småland, hade tiotals kusiner. En av dem var Erland Jakobsson från Drageryd i samma socken, en helt vanlig soldat som det gick både bra och dåligt för i livet. Han föddes 1833 och blev vid 24 års ålder marinsoldat i Karlskrona med soldatnamnet Hög.

Högsby och Emån 2010

Högsby och Emån 2010

Det verkar ha gått bra i Karlskrona men trots det blev Erland bara kvar i tre år. I november 1860 gifte han sig med Anna Lovisa Olsdotter från Mönsterås och i samband med det tog han värvning som vanlig indelt soldat och flyttade tillbaka till Högsby. Första barnet kom 1861, samma år som familjen flyttade till Kalvenäs i norra Högsby.

Erland och Anna fick fem barn men äktenskapet mellan dem blev inte lyckligt. Redan de första åren började det knaka i fogarna, och prästen noterade: ”Äktenskapskif anmält 22/7 1863”. De kivades alltså och kivet anmäldes till prästen. Först 1870 finns det notering om att de kallas till möte hos prästen för sitt bråkande, men prästens ord tycks inte ha haft någon större inverkan. I mars samma år avvek Anna nämligen från maken och i september 1872 fick prästen en dopattest från Hallinge­berg, där Anna hade fött ett oäkta gossebarn. Samma år var skilsmässan ett faktum, men det var inte bara Anna som var orsak till den.

Erland var inte guds bästa barn han heller. Tvärtom. I Kalmar regementes general­mönster­rulla för åren 1869-1872 finns en hel liten avhandling om Erlands eskapader. Straffrullan berättar att han redan 1866 varit i slagsmål på Hanåsa marknad och fått 10 dagars vatten och bröd i Kalmar läns cellfängelse. Hanåsa marknad strax norr om tätorten Högsby hölls i september varje år. Folk från alla närliggande socknar samlades för att handla och umgås.

Det finns många rapporter från Han­åsa i böcker och tidningar. Högsby kommuns sockenbok, Högsbyboken, berättar:

Här var en av tusenden eftersökt plats, där det såldes och köptes, där det gavs ut stryk och togs emot stryk, där brännvin – åtminstone tidigare – flöt i en aldrig sinande ström tillsammans med porter, bier, öl, kaffe, sodavatten och saft – samt blod.

Man kan gott förstå att Erland råkade illa ut i den miljön. Att han var benägen på starkvaror framgår av senare noteringar.

I mönsterrullan för 1872 finns ett lösblad instoppat vid Erlands namn. Det är beskriv­ningen av ett mål med domslut vid Handbörds härads lagtima vinterting i mars samma år.

Det visar sig att torparen Karl Johan Åström i Hedasjö, Högsby, anklagat sin hustru Johanna Charlotta Petersdotter för hor med ingen mindre än gifte soldaten Erland Hög. Samtliga var kallade till tinget, Karl Johan och Johanna hade infunnit sig ”men Hög afhöres ej”. Det verkar dock inte spela så stor roll – det fanns redan ett erkännande från Erland och dessutom samstämmiga redogörelser från två vittnen. Det ansågs därmed ådagalagt ”att svarandena särskildt en natt i Oktober månad 1870 haft köttsligt umgänge med hvarandra”. Häradsrätten dömde båda till ett års fängelse.

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Fängelsedomen verkar aldrig ha verkställts, för Erland härjade vidare. I april 1872 dömdes han till böter för ”fylleri å allmän väg i närheten av kyrka”. Han ställdes på ett års förbättring för dåligt uppförande. Men det tycks inte ha hjälpt, så sedan gick det som det gick. Han blev ersatt av en annan soldat med noteringen ”Erland Jacobson Hög kasserad för liderlighet, afförd ur rullan den 7 augusti 1873”.

Så kan det gå när inte haspen är på! Liderlighet betyder inte nödvändigtvis detsamma som idag, när ordet ju främst kopplas till sexuellt lättsinne. I gamla tider kunde det även betyda annan sedeslöshet, förargelseväckande beteende etc och ofta verkar spriten vara inblandad. Det var inte ovanligt att soldater fick avsked på grund av liderlighet.

Hur som helst, Erlands militära karriär var därmed definitivt slut.

Efter skilsmässan flyttade Anna till Kalmar där hon redan i november 1873 gifte om sig med en repslagare. Med honom fick hon också fem barn, varav två föddes före äktenskapet, ett till och med medan hon fortfarande var gift med Erland. Det var tre söner och två döttrar och alla sönerna gick till sjöss, åtminstone periodvis.

Erland levde ensam några år och tycks ha klarat sig från vidare klammeri med rättvisan. 1882 gifte han om sig med Johanna Maria Ståhl från Högsby. De var båda i 50-årsåldern och det blev inga barn i det giftet. De var fattiga, kan man se i församlingsböckerna, och hade antagligen understöd från socknen. Efter soldatkarriären tycks inte Erland ha fått vare sig arbete eller jordlott utan de var inhysta i Drageryd 1.

I oktober 1915 dog Erland av lungkatarr. Bara några månader tidigare hade Johanna dött av ålderdomsavtyning. Första hustrun Anna levde till 1918, när kronisk bronkit ändade hennes liv.

Kort om Erlands och Annas barn

Äldst i barnaskarn var Karl August Reinhold, född 1861. Han gick till sjöss och tycks inte ha kommit tillbaka. Så småningom skrevs han in i lösdrivarförteckningen med kommentaren ”sjöman, varit borta i flera år”. Spåren efter honom slutar där. Johan Peter (1864-1936) dömdes 1891 till fem månaders straffarbete för misshandel. När han kom ut från fängelset ändrade han sitt efternamn till Högström och flyttade till Rogsta i Gävleborgs län. Han dog där 1926, ogift.

Emelie Ottilia föddes 1865. Hon flyttade till Stockholm, gifte sig med arbetaren Karl Johan Andersson från Undenäs i Skaraborg. Han gick bort tidigt och Emelie blev änka vid 32 års ålder. Hon tycks ha haft ett hårt liv, runt sekelskiftet var alla barnen på asylen på Östgötagatan, dit hemlösa och vräkta personer kunde få komma via remiss från fattigvården eller genom att polisen förde dit dem. Emelie födde två oäkta barn efter makens död och tycks ha varit utan arbete under långa perioder. 1910 flyttade hon i alla fall till Solna och blev hushållerska åt en stenarbetare i Huvudsta. Bilden nedan visar nutida rester av ett stenbrott där.

Rester av stenbrottet i Huvudsta

Rester av stenbrottet i Huvudsta

I Solna slutar spåren efter Emilia. Efter vad man kan se i böckerna var hon det enda av de fem barnen som själv fick barn.

Erlands och Annas fjärde barn, Otto, föddes 1867 och dog efter bara två månader. Yngst var dottern Anna Josefina (1868-1878) som dog tio år gammal i mässling.


I Nättrabo

Min mormors mormor hade en tremänning som hette Helena Johannesdotter och var född i Madesjö, Småland, 1835. Hon gifte sig 1860 med bonden Per Gustaf Andersson och de slog sig ner i Mortorps socken, väster om Kalmar, där de tog över gården Nättrabo. På gården föddes deras sju barn, och det är nummer två i ordningen som det här ska handla om.

Boven

I september 1863 föddes sonen Per Oskar i Nättrabo. Eftersom föräldrarnas förstfödda dog i späd ålder var Oskar äldst i syskonskaran. Ytterligare två av syskonen dog före ett års ålder. Oskar var skriven hemma i Nättrabo hela ungdomen, men som 20-åring tog han sig ändå till Stockholm och var arbetare där någon tid. Och det var där han gjorde sitt livs misstag och begick ett rån. Han döm­des av Stockholms rådstugurätt till fyra års straffarbete och därefter två års förlust av med­borger­ligt förtroende, vilket innebar att han hade näringsförbud och inte heller kunde gifta sig eller ha vilka anställningar som helst.

Åren i straffarbete avtjänade han på Nya Varvet i Göteborg. Från 1870 var varvet straff- och arbetsfängelse och från 1890 centralfängelse för män. Oskar satt alltså på Nya Varvet mellan 1883 och 1887.

Vy mot Nya Varvet från Klippans promenadstråk en solig kväll sommaren 2011. Det vita huset på udden är ”Vita gaveln”, varvets inventariekammare från 1754.

När Oskar frigavs från anstalten var han 24 år och skickades hem till Mortorp. Han kallade sig Södervall några år men lade av med det efter fängelsetiden. Namnet var kanske för starkt förknippat med brottet – det var lugnare att gömma sig i det neutrala Pettersson. I frigivnings­akten finns foto och en beskrivning av fången:

Foto från frigivningsakten. Bildkälla: SVAR, Riksarkivet

Hårfärg: Ljusbrunt
Ögon: Blå
Näsa: Rak
Mun: Ordinär
Hy: Frisk
Höjd: 5 fot 6 tum 6 linier
Kroppsbyggnad: Ordinär
Andra utmärkande kännetecken: Flera ärr på båda händerna.

Nog ser han ganska beskedlig ut på bilden, och han var igen förhärdad brottsling. 1886 lämnade han in två nådeansökningar som inte tycks ha beviljats trots att hans upp­förande var dokumenterat gott.

Efter tiden i fångenskap fann han sig inte till rätta hemma i Nättrabo. I juni 1892 återvände han till Göteborg men nu som en fri man på väg att emigrera till Amerika. Den 24 juni avreste han mot Boston, Massachusetts. Kvar hemma i Mortorp lämnade han sin tillkommande, gårdens piga Hulda Sofia Karlsson, som födde ett barn 1892 och kyrktogs som Oskars blivande hustru. Hon fick vänta länge på att bli gift – och hon väntade, ensam, den lille sonen dog strax efter födseln.

Bonden

Vad Oskar gjorde i Amerika är inte känt, men efter sex år återvände han till Sverige våren 1898. Han och Hulda gifte sig samma vår och tog över gården i Nättrabo. Föräldrarna bodde kvar på undantag. Jag misstänker att Oskar hade tjänat ihop en hacka i Amerika. Inte nog för ett palats, men nog för att ta hand om en stor gård och föda en stor familj. Under de närmast följande 18 åren födde Hulda 11 barn. Allesammans levde till vuxen ålder och några blev mycket gamla.

Oskar och Hulda blev kvar i Nättrabo livet ut. I november 1937 dog Oskar, av åderförkalkning och hjärnblödning enligt dödboken. Hulda blev kvar och det verkar som om en av sönerna tog över gården efter faderns död. Hulda överlevde sin man med nästan på dagen 15 år.

Kyrkböckerna ger onekligen en bild av att Oskar var en orolig själ i ungdomen, som for till Stockholm, begick brott, satt fyra år på straffarbetsanstalt, gjorde pigan med barn och emigrerade till Amerika! När han sedan kom hem vidtog ett till synes mycket stadigt och ordnat liv tillsammans med Hulda och barnen. Han stadgade sig och hittade hem.

Nättrabo

Bilden nedan visar släktgården i Nättrabo och är hämtad ur det gigantiska bokverket Svenska gods och gårdar, från 1940-talet. I boken kan man läsa att manbyggnaden uppfördes redan 1711 och byggdes till 1817. Några kreatur finns enligt boken, det är tre hästar, en unghäst, nio kor, fyra ungdjur, sju svin och 30 höns. Det visar sig också att gården i äldre tider använts som bränneri och gästgiveri. Som ägare till gården står Oskar Petterssons sterbhus, ”bestående av änkefru Hulda Pettersson f. Karlsson och 11 barn”.

Nättrabo, 1940-tal. Bildkälla: Svenska gods och gårdar


En småländsk Blomma

Det är frestande att se Daniel som den som inspirerade släktens sjöfarare, trots att hans karriär blev mycket kort. Min mormors morfars morfar Daniel Olofsson föddes i Blomstermåla i Ålems socken 1780, nio år före franska revolutionen och tolv år innan Gustav III mördades på maskeradbalen. Det tidiga 1800-talet var också en turbulent tid. Napoleonkrigen rasade i Europa och på hemmaplan pågick finska kriget 1808-1809, när Ryssland erövrade Finland från Sverige. Det är inte omöjligt att Daniel skickades ut för att delta i något krig, men det finns inga belägg för det.

Vid Kronobäcks klosterruin i Mönsterås nära Ålem

Båtsman Blomma

Daniel antogs till Smålands Båtsmanskompani 1805. Han tillhörde Tålebo i Ålem och fick soldatnamnet Blomma. Statio­neringsorten var Karlskrona, så dit fick han ta sig på de få mönstringar han hann vara med på. 1806 gifte han sig med båtsmansdottern Kajsa Lisa Bark och dottern Kajsa Maria föddes i januari 1811. Att det är fem år mellan bröllopet och dottern skulle kunna tyda på att Daniel antingen var ute i strid eller också på många eller långa kommenderingar. Båtsmännen fick ofta kommenderingar, precis som andra indelta soldater. De skickades kors och tvärs över landet för att bygga en bro, vakta ett fängelse, stävja ett uppror eller reparera fartyg på något varv.

Säkert är i alla fall att Daniel skickades på kommendering till Göteborg och var där på hösten 1812. Han arbetade på något segelfartyg eller kanske på Gamla varvet. Där in­sjuk­nade Daniel i rödsot (dysenteri) och dog av sjukdomen den 28 oktober 1812 i varvs­för­sam­lingen. Han var bara 32 år och kvar hemma i Småland fanns hustrun Kajsa Lisa, 34 år och lilla Kajsa Maria, som ännu inte hade fyllt två.

Gamla varvet i Göteborg. Vykort. Bildkälla: Göteborgs Stadsmuseums bilddatabas

Kajsa Lisa blev kvar i Tålebo livet ut och gifte aldrig om sig. Dottern Kajsa Maria behöll namnet Blomma och var den som bar namnet längst. Vid femton års ålder flyttade hon till Kalmar där hon så småningom gifte sig med Sven Peter Jonsson. Sven var vedgårdskarl och varvssågare på varvet i Kalmar, och på så sätt deltog även han i sjöfarten. Bara trettiofem år gammal dog han 1844, och Kajsa blev änka i unga år precis som modern. Kajsa och Sven fick tre barn. Äldst var sonen Johan August. Därefter följde två döttrar, först Carolina Gustava som gifte sig med skomakare Boklund. Yngst var Johanna Fredrika, som flyttade till Stockholm och gifte sig med kusken Johansson.

Kalmar

Johan August gick tidigt till sjöss och blev så småningom sjökapten. Två av hans söner följde i hans fotspår. Alla tre har jag skrivit om i inläggen En sjöfararfamilj. Kanske växte de blivande kaptenerna och äventyrarna upp med historier om morfar Blomma, som ville gå till sjöss men dog på kommendering i en främmande storstad.