Kategoriarkiv: Värmlandssläkten

Runt Karlstad

En fängslande person i min släktforskning är skärslipar-Anders från Öst­mark, som slog sig ihop med min farmors släkting Anna Eriksdotter och reste land och rike runt. Nu var det så att Anna hade en storasyster, Augusta (född 1862), och hon slog sig också ihop med en Anders, nämligen en Skoglund.

Även Skog­lunds gjorde ett slags resa. Nog var det vanligt att folk flyttade mellan torp och gårdar, men det som är lite speciellt med Augusta och Anders är att de under många år flyttade runt i Karlstad, min barndomsstad.

Den här berättelsen handlar mycket om Karlstad men historien om Skoglunds kan förhoppningsvis vara intressant även för den som inte känner till deras hemstad.

dscn1583

Klarälven, allestädes närvarande. Oktober 2008.

Augusta och Anders

Anders föddes i Väse 1863 som nummer två i en syskonskara på fem. Som ung begav han sig till Karlsborg i Västergötland för att bli soldat och hans soldatnamn blev Skoglund. I mitten på 1890-talet var han tillbaka i Väse och där träffade han änkan Augusta Eriksdotter. Hon hade varit gift med arbetaren Johan Edström som dött 1893. Två år senare, 1895, gifte sig Augusta och Anders. Hon hade två barn sedan tidigare och tillsammans fick de tre stycken.

Låt oss följa med familjen genom Karlstad. Flera av orterna kände jag inte till förut. När jag växte upp i staden på 1960- och 1970-talen var de redan borta – husen rivna och namnen försvunna – så det blev lite extra spännande att försöka ta reda på var de låg.

När blir man historisk?

Intressant att fundera över vad som är historia egentligen. När jag följer Skoglunds genom Karlstad bedriver jag släktforskning och kanske lite lokalhistorisk forskning. Samtidigt drar jag hela tiden paralleller till min egen uppväxt i staden. Och det slår mig att jag själv börjar bli om inte historisk så i alla fall en del av historien. Min barndom ligger ett halvsekel tillbaka i tiden, halvvägs till Skoglunds tid. Historia, det med. Man kan också fundera över hur städer och människoliv förändras i ett gemensamt flöde och hur barndomsstaden alltid och aldrig är sig lik.

img_0005

Östra bron. Vykort från seklets början. Egen samling.

På kartan

Karlstad kan liknas vid Stockholm: Tingvallastaden är ur-staden som motsvarar gamla stan med den gamla ursprungliga stadskärnan. Norr­strand skulle kunna motsvara Norrmalm och Våxnäs Kungsholmen. Det är ungefär samma väderstreck och kanske liknande relation till ursprungs­staden. Södermalm får en bra motsvarighet i Herrhagen. Skoglunds bebodde alla dessa stadsdelar.

Kartan visar mycket grovt på vilka adresser i Karlstad Skoglunds bodde.

karta_1923

Kartan är ett foto av kommunens karta från 1923 (som jag köpte på släktforskardagarna i Karlstad 2014).

Långnäs

Om vi räknar bort en kort vistelse i Grava runt sekelskiftet så var det 1905 som Skoglunds tog första steget i riktning mot Karlstad. De flyttade då över sockengränsen till Alster, närmare bestämt byn Långnäs (även kallad Långenäs) vid sjön Alstern. Torpet hette Skogen och Anders var arbetare.

När jag var barn plockade vi bär i Långnässkogen på somrarna. Det fanns ett favoritställe som vi återkom till gång efter gång. När vi fikade satte vi sugrör i en gammal murken stubbe och ofta satt rören kvar när vi kom tillbaka året därpå, om än lite blekta.

langnas_red

En ung bärplockare på Långnäs.

Tänk om man då hade vetat att en släkting till farmor bott på Långnäs en gång. Kanske fanns Skoglunds hus kvar på 1970-talet, om inte annat hade man kunnat fotografera platsen. Men det där med släkt­forsk­ning blev förstås inte intressant förrän flera decennier senare.

Tallåsen

Efter ett år på Långnäs flyttade Skoglunds 1906 till Karlstads landsförsamling. De kom först till Tall­åsen, en skogig höjd mellan stadsdelarna Gustavsberg och Våxnäs i västra Karlstad. Idag lever Tallåsen kvar i namn som Tallåsvägen och Tallåsens förskola men på Skoglunds tid låg ett stadsägt flerbostadshus på platsen. Huset var tre våningar högt och beboddes av mindre bemedlade familjer. De hade ofta många barn och huset ska ha kallats barnfabriken. Det kallades dessutom i folkmun för sköjerkåken vilket också kan ge en ledtråd till livet på Tallåsen.

Det är möjligt att Skoglunds var ”mindre bemedlade” men Anders tycks ändå alltid ha haft arbete och de verkar klara sig bra.

022yhz3k3eGV.jpg

Bilden från Tallåsen är lånad från Värmlands museums bildarkiv och föreställer ganska säkert det hus där Skoglunds bodde.

Örsholmen

Den här rätt stora holmen i Klarälvens delta är känd för tre saker: Örs­holmens gård, Örsholmens industriområde – och Örsholmsbadet. Det finns en liten tjärn mitt på holmen som föga förvånande heter Örsholms­tjärn. Där går det nog fortfarande att bada. Men det var en annan bad­plats som var den mest populära mellan 1970 och 1990, nämligen utomhusbadet med bassänger. Dit åkte familjer och stekte sig vid poolen som på Kanarieholmarna och där fanns dagläger för barn under sommar­loven.

När Augusta och Anders Skoglund med barn kom hit 1907 fanns varken bassänger eller industrier. Men Örsholmens gård fanns förstås och där var Anders ladugårdskarl de två år familjen stannade på hol­men. Nu tycks gården stå och förfalla och dess framtid vara oviss.

Kroppkärr

År 1909 var det dags för nästa stadsdel på Skoglunds färd. Det var Kroppkärr, någon kilometer norrut från Örsholmen. Kroppkärr är idag ett stort villaområde med äldre och nyare hus. På Skoglunds tid fanns inte mycket mer än Kroppkärrs gård, några torpstugor och en skola. Även här var Anders ladugårdskarl och de stannade i två år.

cgipict-img

Bild från Värmlandsarkivs bilddatabas. Ca 1950, fotograf L Ronge.

Kroppkärr är närmaste granne med Lorensberg där jag delvis växte upp. Bland annat gick jag i skola ett par år på nya Kropp­kärrs­skolan. På väg till skolan gick jag på bron över den gamla NKlJ-järnvägen (Nordmark – Klarälvens Järnväg) som gick från Skoghall till Filipstad via Karlstad och Uddeholmsverken i Hagfors. Varje morgon var det spännande att gå över bron: Tänk om det skulle komma ett tåg! Järnvägen lades ner 1990 och är nu ombyggd till cykelled hela vägen mellan Karlstad och Uddeholm.

Kroppkärrs gård var jag inte särskilt medveten om som barn. Den låg lite avsides och man hade aldrig ärende dit. Bilden ovan föreställer utsikten genom ladugårds­dörren, tänk så många gånger Anders sprungit ut och in där.

Nystrand

Familjen gjorde en kort avstickare till Frykerud, men 1912 var de tillbaka i Karlstads landsförsamling och trakterna vid Kropp­kärr. Den nya bostaden hette Nystrand och låg alldeles vid Kropp­kärrs­sjöns strand. Nystrand var en av en väldig massa tomter som avstyckades från Svin­bäckens hemman runt 1910. Det blev långa rader av små egnahem och de flesta fick namn.

Anders var grovarbetare under tiden på Nystrand. Barnen började bli stora men flera av dem var fortfarande med när familjen 1914 flyttade in till Karl­stads stads­för­samling och det som idag kallas Norrstrand.

Erikstad

De kom nu till Erikstad 7 på Norrstrand. Under tiden här hände det mycket i familjen. Barnen växte upp, fick yrken och barn, gifte sig och flyttade ut. Anders var grov­arbetare, ban­arbe­tare och gårdskarl om vartannat. De kom 1914 och församlingsboken för perioden är slut 1926 är de fortfarande kvar, så det var kanske bra på Erikstad. Anders var som sagt banarbetare tidvis och ett par av sönerna arbetade också vid järnvägen, som lokeldare och lok­putsare. Även garveriarbete ägnade sig sönerna åt. I båda fallen var när­heten till Haga en stor fördel. Det var bara att promenera längs älven fram till Östra bron, och över den, så var man framme. I Haga fanns Östra station för järnvägs­arbetarna. Haga var också fullt av hantverkare av olika slag, inte minst garverier.

img_0004

Vykort skickat 1911, egen samling. Troligen fotograferat från domkyrkotornet. Östra bron nära mitten. På bortre sidan om älven syns Norrstrand, på hitsidan Haga.

 

Tingvallastaden

Skoglunds nästa adress är extra intressant, både för mig personligen och ur ett Karlstadperspektiv. Omkring 1927 flyttade de nämligen över älven och in i Tingvallastaden. Adressen är hörnet Tingvallagatan 23 och Järnvägs­gatan 14 vid det så kallade residenstorget. Byggnaden kallades Ahlmarks­huset efter Ahlmarks rederi som hade kontor där. Det var ett stort tre­vånings­hus med plats för kontor och butiker. På gården fanns också ett stall. Anders blev nu gårdskarl i Ahlmarkshuset under ungefär ett år. Sedan flyttade familjen vidare till Herrhagen.

img_0006

Vykort, 1930-tal, egen samling. Residenstorget. Till vänster residenset, i hörnan Ahlmarkshuset.

Den rivningsiver som rådde i Sveriges stadskärnor på 1950- och 1960-talen drabbade även Ahlmarkshuset, som hade byggts efter den stora branden i Karlstad 1865. Huset revs runt 1960 för att ge plats åt Domus, vilket många förstås sörjer. Personligen är jag idag väldigt förtjust i Domushusets modernistiska arkitektur. Minns inte vad jag tyckte runt 1980, men då sommarjobbade jag i varuhuset ett par somrar. Det känns faktiskt lite som om jag varit kollega med Anders Skoglund, fast jag var där ett halvsekel efter honom och i ett helt annat hus.

img_0007

Vykort, ca 1960-tal, egen samling. Domus i samma hörna som Ahlmarks ovan.

I oktober 1999 brann Domus. Då hade jag sedan länge lämnat Karlstad, men det var ändå väldigt sorgligt. Mängder av minnen var – och är – förknippade med varuhuset, både shopping och jobb genom alla ungdoms­år. Tomten stod sedan tom i fem år innan bygget av en ny galleria påbörjades. Den heter MittiCity och är både snygg och trevlig, inte tu tal om det. Men nog saknar man Domus.

img_0154

Samma hörna en tredje gång, nu med MittiCity.

Mellqvistgatan

Anders fortsatte som gårdskarl på nästa adress, Mellqvistgatan 8 på Herrhagen. Dit kom de 1928, när Anders var 65 och Augusta 66 år. Att sluta arbeta var förstås inte att tänka på, folkpensionen infördes först 20 år senare. Men kanske var det en lugnare lunk där i skuggan av KMWs gjuteri lite i stadens utkant än i hetluften på förra adressen som ju låg – bok­stav­ligen! – mitticity.

De blev kvar här länge och för Anders blev det sista adress. I februari 1934 dog han av hjärtmuskelinflammation. Efter Anders död flyttade Augusta ett kvarter, till nummer 3 på samma gata. Året därefter, 1935, gick flytten till Långgatan.

Långgatan

På Herrhagen bodde också min farmor Agnes med föräldrar några år. När Augusta kom till Långgatan 1935 var Agnes utflugen och far i huset, Lars Olsson, som var Augustas kusin, hade gått bort ett par år tidigare. Hans hustru, mor Katrina, bodde kvar. Jag undrar så om familjerna kände varandra och umgicks. Katrina och Augusta var årsbarn och båda var änkor – de skulle ha kunnat ha både glädje och nytta av varandra.

p1090943

Den långa Långgatan, 2013.

I fem år bodde de båda änkorna samtidigt på Herrhagen. Katrina dog i augusti 1940 och Augusta levde till december 1945.

Augusta och Anders blev alltså inbitna Karlstadbor. Detsamma gäller deras barn – alla fem levde hela sina liv i solstan.

…och vill man läsa mer om Augustas syster Anna och hennes skärslipar-Anders så går det bra här: Den seglande skärsliparen

 

Annonser

Mästersvennens barn

Den här värmländska släktkrönikan i miniformat spänner över 300 år och sju generationer. Det börjar i Sunne på Karl XII:s tid och sträcker sig in i 2000-talet.

Elias och Elisabet

Mästersvennen Elias Jansson och hans hustru Elisabeth Magnusdotter var min farmors mormors farmors morföräldrar. Han föddes 1714 och hon 1721. Det troliga är att de båda föddes i Sunne men det är oklart vilka deras föräldrar var. Allt som är säkert är att de befann sig i Sunne socken i Värm­land i mitten på 1700-talet.

Elias hade befattningen mästersven vid flera bruk i trakten: Forsnäs, Skarped och Rottneros. En mästersven var mästersmedens närmaste man i brukssmedjan. Det var lång väg till denna titel, med många år som smedslärling.IMG

Elisabet dog i oktober 1776, vid 55 års ålder. Som dödsorsak anger prästen ”modersjuka”. Det är inte ovanligt i dödböckerna att kvinnor dör i moderpassion eller modersjuka. I Om sjukdomsnamn och sjukdomar i äldre tid skriver Solveig Fagerlund vid Landsarkivet i Lund: ”Epileptiska anfall, kramper, andnöd, dålig mage och aptitlöshet kunde alla diagnostiseras som moderpassion och ansågs ha sin grund i att kvinnan var nyckfull och överdrivet känslig. Under en lång tid sammankopplade man kvinnans psykiska sjukdomar med hennes kön och sexualitet.”

En ganska intressant diagnos, baserad på fördomar, okunskap och urgammal folktro. Men vad Elisabet egentligen dog av är skrivet i stjärnorna.

Elias och Elisabet fick sex barn och nummer två var min anmoder Anna. Men nu är det inte min egen släktgren jag tänkte följa utan barn nummer ett, sonen Johan, och hans familj.

Johan

Johan föddes vid Forsnäs bruk i Sunne 1749. Han blev bonde och torpare och vid 24 års ålder gifte han sig med jämnåriga Katarina Karlsdotter, även hon från Sunne. De blev kvar i hemsocknen i tolv år och efter ett par år i Gräsmark kom de i slutet på 1780-talet till Karlstad och stadsdelen Våxnäs. De är skrivna på Lilla Våxnäs, och Johan har nu titeln dräng. Antagligen arbetade han vid Våxnäs gård eller Våxnäs krog.

I släktforskningen undrar man ofta över vad som avgjorde vart folk flyttade. Varför beger man sig exempelvis från bruksmiljön uppe vid Frykens strand till just Våxnäs? Man kan bara gissa att fattigdom var en bidragande orsak. Och att någon släkting eller bekant från staden tipsade, ungefär som det går till idag – fast utan telefon och internet.

Nutida vy över "älva" mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Nutida vy över ”älva” mot husen vid dagens Våxnäsgatan. Nånstans bakom trädet i mitten ligger Våxnäs gård.

Karlstad var vid den här tiden en liten stad och i tätorten bodde bara omkring 2000 personer. Följaktligen var Våxnäs en betydligt lantligare utkant än idag. I vår tid omges gården av villor, flerbostadshus, och företagskomplex.

I husförhörslängderna för de år Johan och Katarina bodde i staden finns även den mytomspunne kändisen Carl Jacob Heublein (på värmländska blev det Hybelejen), uppfinnare och tekniskt snille som verkligen påverkade stadens utseende. Bland annat svarade han för bygget av en bro över västra älvgrenen, mot stadsdelarna Klara och Våxnäs. Västra bron stod kvar ända till 1940-talet då den nuvarande byggdes. En annan av Hybelejens bedrifter var att uppföra en kvarn vid Västra brons norra fäste, precis där det står en Selma Lagerlöf-staty idag. Hybelejens kvarn är väl fortfarande världsberömd i hela Karlstad! Tyvärr revs den vackra sten­byggnaden 1892. Teatern var då nybyggd och stadens styrande ville att besökarna skulle ha fri utsikt från foajén. Gustaf Fröding var en av många kulturprofiler och andra som protesterade mot rivningen. Tänk om kvarnen hade stått kvar idag – vilket historiskt monument och vilket land­märke den hade varit där vid älvstranden. Se bilden nedan. Från början stod ett kvarnhus på taket, med väderkvarnsvingar.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort i min ägo.

Hybelejens kvarn. Gammalt vykort från min samling.

Sex barn i olika åldrar, från 15 år till bara några månader, hade Johan och Katarina med sig till Karlstad. Yngsta dottern, Kajsa, föddes i Karlstads landsförsamling i oktober 1789. Sen kan jag inte följa familjen längre, de är försvunna i nästa husförhörslängd och jag har inte lyckats hitta vart de tog vägen. Förutom äldsta barnet, dottern Lisa, född i Sunne i september 1772, hela tre månader före föräldrarnas bröllop.

Lisa

Som 17-årig piga lämnade Lisa Våxnäs och Karlstad år 1789 och begav sig några mil västerut, till Gillberga socken. Där blev hon piga på Odenstads herrgård hos fänrik Knut Lilliebjörn med familj. Det var också på Odenstad hon träffade drängen Erik Bryngelsson, som blev hennes make den 29 december 1792.

Lisa och Erik blev kvar i Gillberga livet ut. Hon dog 1829 och han 1830 i ett torp under gården Skäggebol, som ligger vid en sydlig flik av Glafsfjorden.

Anders

Tillsammans fick Lisa och Erik sex barn, nummer två var sonen Anders Eriksson, född 1796 i Gillberga. Han gifte sig med Stina Olsdotter och 1832 övergav de Gillberga för Kila socken nära Säffle. Anders var bonde och hemmanet där de slog sig ner hette, och heter än idag, Torstensbyn.

Under en period på 15 år födde mor Stina hela nio barn. Det är ovanligt tätt mellan dem även med tidens mått mätt. Inte konstigt att det blev svårt att hinna med deras uppfostran. Prästen skriver om Anders i husförhörslängden i början på 1840-talet: ”Påmind om barnens undervisning 41. Bättre 42.” Det var ju tur att han skärpte sig och lärde dem katekesen till sist.

1848 dog Anders, bara 52 år gammal, och Stina blev ensam med barnen varav det yngsta bara var fem år.

Anders Gustaf

Yngsta barnet var sonen Anders Gustaf, född i Kila 1843. I ungdomen är han skriven som arbetskarl och det troliga är nog att han redan tidigt kom i kontakt med bygg­arbete. Från trettioårsåldern har han titeln bygg­mästare och ibland rent av fyrbyggmästare. Det var nämligen fyrar han specialiserade sig på.

Anders tycks ha arbetat för Vänerns Seglationsstyrelse, som hade till uppgift att göra båttrafiken på Vänern tryggare och säkrare bland annat med hjälp av fyrar, sjömärken och sjökort. Han beskrivs som ”Vänerns Seglationsstyrelses egen byggmästare” och den fyr han verkar vara mest känd för är Skage på Hammarö. Fyren lever vidare idag – visserligen är den släckt sedan 1932 men en livaktig förening förvaltar den och håller den i gott skick.

Skagefyr6_Hak

Inristning på en klipphäll intill fyren. Säkert var det Anders som beställde eller rent av själv gjorde (den felstavade!) inristningen.

På Hammarö kommuns hemsida kan man läsa följande: ”1872 byggdes fyren på Hammarös sydspets som namngavs till Hammarö Skage fyr. ”Hammar” betyder klippa eller bergsknalle och med ”skage” menas udde. Den byggdes av Anders G. Andersson, bygg- och fyrmästare, på uppdrag av ”Wenerns Seglations Direktion” som ägde marken. Han fick dock hjälp av anhöriga att sköta fyren eftersom han ofta var upptagen med andra fyrar runt Vänern.”

I april 1878 gifte sig Anders med Gustava Persdotter från Kila. Han skrev sig på hennes fäderne­gård i Tengelserud i Kila men det finns notering om att de vistades i Hammarö. Så sent som 1886 skrevs de över till Hammarö församling och man ser nu i husförhörslängden att de bodde på Skage. De blev kvar i 13 år men 1898 flyttade familjen in till Karlstad och stadsdelen Viken. Två barn fick Anders och Gustava, sönerna Karl Josef, född 1879, och Gustav Robert, född 1880.

Fyrvaktar-Stina

Uppgiften att anhöriga hjälpte till med arbetet vid fyren stämmer bra. Anders åtta år äldre syster Stina vigde sitt liv åt hans fyr. Hon kom dit som fyrvakterska redan 1873, ett år efter det att fyren stod klar, och blev kvar där ända till 1918. Hela 83 år gammal var hon när hon lämnade fyren efter 45 års tjänst och flyttade in till Karlstad. Hon dog där efter bara några månader, av den blodsjukdom hon måste lidit av redan i ensamheten längst ute på Hammarös sydligaste udde. Stina gifte sig aldrig och fick inga barn. Under en period bodde förvisso Anders med familj på eller åtminstone i när­heten av Skage, men för det mesta tycks hon ha varit ensam. Ett sorgligt öde – eller kanske älskade hon sitt fria liv vid Vänerns strand.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Skage fyr idag. Bilden är lånad från Karlstads ornitologiska förening, http://www.kofkarlstad.se.

Anders och hans familj stannade i Viken några år men 1905 tog de sitt pick och pack till andra sidan järnvägen och bosatte sig på Hamngatan 12. Det ska vara huset i mitten på bilden nedan i kvarteret mellan Östra och Västra Torggatan.

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Hamngatan 10-12, runt 1900. Källa: Värmlands museums bilddatabas

Yngste sonen, Gustav Robert, hade lämnat familjen 1901 och flyttat till Kristinehamn. Så små­ningom gifte han sig med Elin Augusta Ramstedt och de slog sig ner i Stockholm. Han tog sig namnet Aldén.

Josef

Äldste sonen, Karl Josef, kallad Josef, blev kvar i Karlstad. Han började som bokhållare, blev så småningom handlande och till sist grosshandlare. Vid föräldrarnas flytt till Hamngatan var han fortfarande med. Året därpå, 1906, gifte han sig med Gerda Maria Larsson och de bodde till­sammans i föräldrarnas hus i flera år efter gifter­målet. Det är ju fullt möjligt att Anders ägde huset, kanske till och med hade byggt det, och att sonen därmed kunde disponera en egen lägenhet. Först 1911 flyttade Josef och Gerda, och de lämnade nu inte bara föräldrarna utan också centrala staden. De flyttade ett stycke norrut till Alster socken, när­mare bestämt byn Bengtsbol strax norr om Ulvsby precis vid vägen upp mot Filipstad. Det verkar som om Josef något år tidigare hade köpt ett stycke mark där och byggt en gård åt sig och familjen. Kanske hade fadern varit byggmästare, han finns också med i vissa mötesprotokoll med lantmäteriet angående Bengtsbol. Hur som helst, gården heter Råbäck och uppfördes 1910 enligt Svenska gods och gårdar, som också har nedanstående bild på den vackra mangårdsbyggnaden.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Råbäcks gård. foto från Svenska gods och gårdar.

Slutligen slog sig Josef och Gerda ner i Karlstad för gott, det var 1928 och de var båda i 60-årsåldern. Adressen de kom till denna gång var Våxnäsgatan 1, mitt emot teatern i Klara. De var nu mycket nära Våxnäs gård dit Josefs farfars morföräldrar kommit 140 år tidigare. Bron de fick gå över in till centrala staden var fortfarande Hybelejens, men kvarnen var sedan länge riven. Huset låg i korsningen Våxnäsgatan – Malmtorgsgatan. Det står kvar än idag och är granne med det berömda ”sockerslottet”.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde.

Västra älvgrenen och Hybelejens Västra bron. Teatern till vänster och där bakom skymtar huset där Josef och familjen bodde. Vykort från min samling, poststämplat 1904.

Efter fem år i Klara flyttade de till Tingvallagatan 5 och Josefs sista adress var Herrgårdsgatan 4. Han dog där i november 1946.

Carl Gunnar

Josefs och Gerdas enda barn var sonen Carl Gunnar som föddes i Karlstad 1908. Han blev chaufför som ung och gifte sig med Inez Karin Helmina, även hon från Karlstad. De tog sig efternamnet Avegren. Carl dog 1984 och Inez blev hela 94 år och levde till 2003.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort i min ägo.

Karlstad, tidigt 1900-tal. Vykort från min samling.


Järnvägshjältar

Tänk så mycket tåg man har åkt i sin dar. Fjärrtåg, pendeltåg och tunnelbana. Vareviga dag, egentligen, de senaste 30 åren eller så. Men så har jag också flera järnvägsmän i släkten!

Ånglok med personal, ca 1895. Bildkälla: Wikipedia

Far…

Min farmors far hade en halvbror som hette Anders Gustaf Larsson och var född i Väse i Värmland 1850. Efter flera år som dräng runt om i byarna i Väse slog sig Anders på en karriär som stationskarl. Då var man tvungen att bli rörlig och Anders lämnade nu Väse för Holms socken i Dalsland där han fått plats som stationskarl på Melleruds station. Där blev han bara kvar ett halvår, men det var starten på ett långt yrkesliv i järnvägens tjänst. Arbetsgivare tycks hela tiden ha varit Bergslagernas järnväg (BJ) som hade huvudkontor i Göteborg. Under 1870-talet byggde BJ en järnvägslinje mellan Göteborg och Falun via Kil – Sveriges största järnvägsprojekt om 478 km. Anders, liksom senare hans son, tjänstgjorde vid flera av sträckans stationer.

Vad gjorde då en stationskarl? När tågen ankom skulle stationskarlen vara på plats för att öppna vagnsdörrarna, ropa ut stationens namn och hjälpa avstigande med bagaget. Han skulle också lasta i och ur gods och sköta växlingsarbetet på banområdet. Stationsinspektorn och bokhållaren var närmaste chefer. (Källa: Järnvägsmuseets sida på www.trafikverket.se.)

Anders Gustaf återvände till Värmland några år och tjänstgjorde på stationerna i Brattfors, Lindfors och Daglösen. I Brattfors mötte han sin tillkommande, Sara Maria Nilsdotter. De gifte sig 1881.

I november 1889 lämnade Anders åter Värmland, denna gång för Göteborg. Nu hade han familjen med sig, Sara och de tre äldsta barnen. De kom till Kristine församling, med Tyska kyrkan mitt i stan, och blev denna församling trogen under alla de åtta år de stannade i staden. De tre yngsta barnen föddes under Göteborgsåren. Ganska tidigt blev Anders befordrad till stationskarlsförman.

Stationskarlar och annan personal vid Bergslagernas Järnvägar i Göteborg 1905. Bildkälla: Göteborgs stadsmuseums bilddatabas

När sekelskiftet närmade sig lockade Värmland igen och i maj 1897 flyttade de tillbaka till Lindfors station i Nyed, där han återgick till att vara stationskarl en period. Snart drog han sig dock tillbaka, efter ungefär 20 år i yrket, och blev hemmansägare på familjens lilla gård i Reparetorp.

…och son

Anders och Sara fick som sagt sex barn och äldst var sonen Karl Gustaf, född 1882 i Brattfors. Han gick i faderns fotspår och vigde sitt yrkesliv åt tågen och Bergslagens järnvägar (BJ), men det var inget självklart val. Året efter det att familjen kommit till Nyed återvände Karl Gustaf, som 16-åring, till Göteborgs Kristine. Redan då tog han namnet Lindberg, troligen inspirerad av hemorten Lindfors. Efter ett år begav han sig till Stockholm där han arbetade ett år som elektriker innan han flyttade tillbaka till Nyed lagom till julen 1900. Nu hade han sett sig om i världen ett tag och slog sig till ro i hela sex år hos föräldrarna. Han var verkstadsarbetare, kanske hade han redan kommit in vid järnvägen och skolades in i arbetet med tågen.

Lindfors järnvägsstation omkring år 1900. Bildkälla www.wermlandsbilder.se, Nyeds hembygdsförening

På höstkanten 1906 var han redo för sitt nya liv. Han flyttade nu till Fuxerna socken i Västergötland, där han arbetade som lokeldare i Lilla Edet. Åtta år tillbringade Karl Gustaf i Lilla Edet och Åmål innan han än en gång gav sig av till Göteborg. Nu hade han träffat Anna Johansson från Sätila i Västergötland och i april 1916 gifte de sig och bosatte sig i Göteborgsförsamlingen Gamlestad. Så småningom blev Karl Gustaf lokförare och 1922 flyttade han och hustrun till Öxnered på gränsen mellan Västergötland och Dalsland, som än idag är något av en järnvägsknutpunkt.

Bara 46 år gammal dog Karl Gustaf i Öxnered i september 1928. Han och Anna fick inga barn. Efter hans död levde Anna som änka i 40 år. Hon blev kvar i Öxnered en tid men flyttade så småningom till Alingsås, inte långt från födelseorten Sätila, där hon dog 1968.

Här syns hela sträckan Göteborg-Falun, där BJ byggde järnväg. När sträckan var ganska ny arbetade Anders och Karl på flera stationer: Göteborg, Lilla Edet, Öxnered (vid Vänersborg), Mellerud, Åmål och så de värmländska stationerna Brattfors, Lindfors och Daglösen, som alla ligger mellan Karlstad och Filipstad.


Ensam kvar

Det ska sägas från början: det här är en väldigt sorglig historia. Visst var barnadödligheten hög på 1800-talet och visst var det vanligt att kvinnor dog i barnsäng, men det går ändå inte att komma ifrån att Anders familj var ovanligt hårt drabbad även med tidens mått mätt.

Anders Jonsson föddes i Väse i Värmland i december 1818 och han var bror till min farmors farfar. I tjugoårsåldern tog han över föräldrarnas torp, Långmyra, när de började bli gamla. Föräldrarna bodde kvar hos honom, liksom en syster. På annandag jul 1844 gifte sig Anders med sin piga, 25-åriga änkan Stina Carlsdotter.

Väsevägar, maj 2009, helt nära Långmyra

Anders och Stina

Anders och Stina drabbades av flera sorger. Deras första barn blev bara några dagar gammalt och de följande två var döda redan vid födseln. När dottern Maja Kajsa föddes i mars 1852 hade Stina genomgått fyra graviditeter, och man kan föreställa sig hur trött hon var och hur starkt hon och Anders önskade att Maja skulle vara frisk. Men denna gång blev sorgen dubbel för Anders. Bara några dagar efter Majas födelse dog Stina, troligen i någon form av barnsängsfeber. Hon blev 34 år. I juli samma år dog även lilla Maja, knappt fyra månader gammal.

Anders och Kerstin J

Ett år tidigare hade Anders far gått bort och det var nu bara Anders och modern kvar i torpet. Men redan året därpå, 1853, gjorde han ett nytt försök att bilda familj. Han gifte sig med Kerstin Jansdotter och i augusti 1854 födde hon sonen Johan. Och nu drabbades Anders igen. Kerstin dog några dagar efter sonens födelse, och pojken dog någon vecka senare.

Anders och Kerstin N

I januari 1855 dog även Anders mor och nu var han helt ensam. Inte heller denna gång väntade han mycket längre än det obligatoriska sorgeåret efter hustrun Kerstin innan han gifte om sig. Hustru nummer tre var Kerstin Nilsdotter från Sunne och bröllopet stod den 21 oktober 1855.

Med Kerstin fick Anders en lång period av relativt lugn. Deras första barn, Jonas, fick leva lite längre än Anders tidigare barn men dog ändå vid tre års ålder. Därefter fick de två döttrar, Kristina (född 1858) och Maria (född 1860), som båda levde till vuxen ålder. Mellan 1860 och 1881 kunde Anders ägna sig åt torpet och familjen och behövde inte begrava någon eller söka sig en ny hustru. De flyttade till Söre 1872, och där blev Anders hemmansägare, fick en egen gård. Livet gick sin gilla gång.

Gammal landsvägsbro i Väse. Foto Robert Olsson. Källa Värmlandsarkivs fotodatabas

De sista åren

Den 1 november 1881 slog sorgen till igen när dottern Kristina dog av lungsot, 23 år gammal. Nu var Anders åtminstone inte ensam utan delade sorgen med Kerstin och Maria. Men 1885 dog Kerstin, av ”ondt i mage och bröst”. Bara Maria fanns kvar nu, och hon bodde hos sin far de följande åren, tills lungsoten tog hennes liv 1896, liksom systerns 15 år tidigare. Kvar lämnade Maria en åldrad far som än en gång, vid 78 års ålder, stod ensam i livet.

Anders sålde gården efter Marias bortgång och flyttade till brorsonen Anders Jonsson Strid med familj i Kleven. Där dog han den 28 mars 1898, 80 år gammal. Döds­orsaken var ”värk och var i benen”.

Hans tre hustrur hade fött åtta barn sammanlagt. Han kunde ha varit far för en hel klan, men alla hade dött ifrån honom.

Anders själv verkar ha varit oföränderligt robust. Han blev gammal, överlevde slit och sorger. Det får förstås varje människa göra, nu som då. Alla har sitt, förvisso. Hur Anders tog alla förluster vet vi ingenting om men hans fall är skoningslöst tydligt: ingenting blev kvar – mer än hans historia.


Den seglande skärsliparen, del 2

Anders och Anna är aldrig skrivna på samma ort. Han är alltid bokförd i Östmark och hon i Ölme. Det går att följa deras resa tack vare att barnens födelse- och doporter finns antecknade i kyrk­böckerna. Precis i dagarna fann jag också några underbara tidningsartiklar som kastar nytt ljus över deras liv och deras resa.

Skärsliparns Anna

Anna Eriksdotter var född den 23 mars 1864 i torpet Skogen under Hammars säteri i södra Väse. Liksom de flesta tonårs­flickor gjorde hon pigtjänst runt om i trakten och 1886 slog hon sig ner i Ölme.

Innan hon träffade Anders hade hon fött två oäkta barn, sönerna Oskar Emanuel och Johan Helmer, som båda åtminstone tidvis var intagna på hemmet för fattigvårdsbarn i Ölme. Totalt under sin livstid fick Anna åtta oäkta barn med fem olika fäder. Skärslipar-Anders tycks ha varit far till åtminstone fyra av bar­nen.

I slutet av 1880-talet är Anna skriven ömsom på fattighuset i Ölme och ömsom i listan över husvilla. Arbete tycks hon inte ha haft vid denna tid. Någon gång runt 1890 träffade hon kåkfararen och skär­sliparen Anders Andersson, och tillsammans gjorde de en resa genom Mellan­sverige under 1800-talets sista decennium. Kanske drog hon slipstenen åt honom som gumman i den klassiska vind­flöjeln.

Det finns noteringar om att Anna och Anders inför kyrko­herden uppgivit sig vara trolovade och Anna omnämns lite varstans som ”skärsliparns Anna”. Han står klart och tydligt som far till flera barn. Man undrar så varför de aldrig gifte sig. Kanske var han fortfarande utan medborgerligt förtroende, kanske ville han inte slå sig till ro. Eller kanske satte fattigdomen käppar i hjulen. Vi får aldrig veta, kan bara spekulera.

Anders och Annas resa

Den första tiden reste de på land och i april 1891 befann de sig i Ovansjö söder om Gävle. Där föddes dottern Teresia den 27 april. Anders står inte uttryckligen som far till henne, men det är inte omöjligt att han ändå var det. Däremot står han som dopvittne tillsammans med Anna. Dopet ägde rum den 3 juni på Rådmansö nära Norrtälje, dit den lilla familjen tagit sig på en dryg månad i sin skramliga kärra.

På senvåren två år senare var de i samma trakt och den 28 maj 1893 föddes Martin i Österlövsta i Tierp. Denna gång står Anders otvivelaktigt som fadern. Man kan undra hur förlossningarna gick till för den som var på resande fot. Förhoppningsvis fanns det någon sjukstuga eller lokal barnmorska som kunde hjälpa Anna, så hon slapp föda i skärsliparkärran.

Eftersom jag alldeles nyligen varit vid Lövsta bruk tar jag med en bild därifrån. När Anders och Anna var i Österlövsta, några kilometer bort, var bruket fortfarande i drift. Kanske fick Anders något uppdrag där.

Med sin lilla son tog de sig sedan via Västerås till Kungsåra. Där uppgav de för kyrko­herden att de var trolovade och där lät de döpa Martin.

Något år senare genomförde Anders en stor förändring i deras resande. I augusti 1894 berättar tidningen Norra Skåne om hur familjen börjat resa till sjöss efter att ha tröttnat på att de små barnen ständigt var utsatta för fara från framrusande medtrafikanter på vägarna. För en billig penning köpte Anders en båt och fick den inredd enligt önskemål, med utrymme för skärsliparkärra och annat bohag, och i mars 1894 ska de ha avseglat från Köping mot Östersjön. De rundade sedan södra Sverige längs kusten och stannade till i hamnarna varhelst det fanns rakknivar och annat som behövde slipas. I början på augusti ankom de till Göteborg.

Det verkar som om Anders blev lite av en kändis under sin seglats och ”den seglande skärsliparen” blev ett begrepp. Det finns en notering om Anders i Östmarks husförhörslängd från 1896 där han beskriver sig själv som ”den bekante ‘seglande skärsliparen’, som farit omkr. med sin skuta på Venern m fl vatten och idkat skärsliperi i hamnarna”. Det där har jag tagit som skryt från Anders sida när han talar med prästen därhemma i socknen. Men så var det nog inte. Norra Skåne skriver: ”Den seglande skärsliparen är en företeelse, som på sista tiden ofta omnämnts i tidningarne.” Den lilla artikeln beskriver Anders och hans familj enbart positivt och det sägs inget om hans tidigare brottskarriär. Vilken upprättelse det måste ha varit.

Inre hamn i Karlstad, slutet av 1920-talet. Foto: Dan Gunner. Värmlands museums bildbyrå.

I maj 1895 befann de sig på Vänern och i Karlstad föddes dottern Emilia. De är skrivna tillsammans som föräldrar och prästen har gjort en särskild notering: ”Fadren är den sjöfarande skärsliparen. Erkändt av modren.” De tycks nu ha vänt söder ut igen, via Göta älv ner till Göteborg. Två månader gammal döptes Emilia på Styrsö i Göteborgs skär­gård. Dopvittnena denna gång var två fruar från trakten, en från Styrsö och en från Domkyrko­försam­lingen i Göteborg – kanske var hon sommargäst på ön.

Stormen

I oktober 1896 hände det som inte fick hända. Tidningen Kalmar utropar: ”Den seglande skärsliparen har gjort haveri”. Anders och Anna befann sig på sin båt, som låg för ankar i närheten av hennes hembygd, Ölme. En svår höststorm härjade och ankarkättingen brast. Kampen mellan det strävsamma paret och sjön som ville ta deras båt och livsverk var hård, men stormen segrade. Tidningen Kalmar beskriver arbetsfördelningen ombord: ”Hans gumma arbetade i sitt anletes svett vid rodret. Skärsliparen sjelf satt i fören som utkik.” Och notisen avslutas med ännu ett bevis för att de var väl kända: ”Nu ligger den vittberömda och mångomskrifna farkosten som vrak vid Rudsnäs i Ölme.” Tänk om den ligger kvar!!

När Lydia Wilhelmina föddes hade det gått fem år. Det var den 22 april 1900, hemma i Ölme. Anders var troligen inte närvarande och han står inte inskriven som far denna gång. Men prästen har skrivit ”Skärsliparns familj” intill dopnoteringen, så på något sätt hörde de fort­farande ihop.

Vid denna tid var Anders arbetslös igen och Karlstads stadsfiskal noterar i lösdrivarlängden: ”1900-05-03 i hög grad supigt levnadssätt, förargelseväckande beteende”. Inte så konstigt kanske. Anders fria och trygga liv hade bokstavligen gått i kvav. Det troliga är att han blivit oregerlig efter att ha mist båten, sin utrustning och hela sitt bohag och att Anna hade tagit barnen och lämnat honom.

Män slipar knivar vid finngården Juhola i Östmark. Värmlandsarkivs fotodatabas.

De gick skilda vägar, men i alla husförhör där Anna förekommer står det fortfarande att hon är trolovad. Noteringen finns med i alla år fram till Anders död. I folkräkningen för år 1900 är Anna skriven med barnen på fattighuset i Ölme och det står ”Den seglande skärsliparens qvasifamilj” som anmärkning. Det kan väl bara betyda att de var hans familj – och ändå inte.

Vad Anders hade för sig de första åren på 1900-talet är inte känt, men troligen fortsatte han sitt vaga­bondliv på egen hand. Han dog den 19 mars 1913 av hjärtförlamning och var då som alltid skri­ven i Röjdoset, Östmark, med hänvisning till obefintligboken. Anders blev 59 år. Anna överlevde sin Anders med 30 år och dog i Haga i Karlstad 1943. Hon hade hunnit flytta runt en hel del i Värmland under 1900-talet och ett par barn hade det blivit längs vägen.

Haga i Karlstad, 1940-tal. Värmlandsarkivs fotodatabas.

Ett hårt liv hade han, Anders, så mycket kan man vara säker på. Fattigdom, svält, fängelsevistelser och tungt arbete. Samtidigt fanns det några år med mycket positivt i livet: seglan­det, Anna och barnen, kanske en tillfredsställelse i att ha tagit sig ur brottskarriären och fått sin frihet och ett erkännande från omvärlden. Han sågs som en äventyrare som gick sin egen väg och det fanns nog ett mystiskt skimmer över honom, då som nu. Artikeln i Norra Skåne avslutas så här:

I någon av sina romaner har kapten Marryat framhållit skärsliparen såsom den mest oberoende menniska på jorden, och han framställer en bild af en dylik, som ströfvar omkring i alla Storbritanniens grefskap med sin kärra. Men hvad skulle väl den omtyckte romanförfattaren sagt om denne vår vermländske skärslipare, som trampar sitt eget däck för att i än högre grad kunna njuta av skärsliparefriheten.

Huvudkällor:

Kyrkböcker för Östmark och Ölme

Uppgifter ur Torsby Finnkulturcentrums arkiv

Digitaliserade svenska dagstidningar


Den seglande skärsliparen, del 1

Vagabonden Anders Andersson höll ihop med en kusin till min farmors far under några år på 1890-talet. Sedan jag började nysta i Anders liv har jag inte kunnat släppa honom. Hans finsk-värmländska ursprung, hans eländiga uppväxt, hans hårda tjuv- och vagabondliv och inte minst hans långa resa med min släkting Anna – man vill hela tiden veta mer!

Tiggarpojken

I nordvärmländska Östmark, nära norska gränsen, fanns och finns fortfarande ett torp som heter  Tennostorp under hemmanet Röjdoset. Där föddes den 19 april 1854 ett gossebarn som döptes till Anders. Fadern hette Anders Henriksson och modern Anna Johansdotter.

Östmark är genuin finnbygd. På 1600-talet invandrade stora grupper av finska svedjebönder till trakterna och det kryllar fortfarande av finska ortnamn i norra Värmland. Första nybyggare på Tennostorp var finnen Erik Tenhuinen i mitten av 1600-talet, och gårdsnamnet är bildat av hans efternamn. Anders hade finskt påbrå på både fädernet och mödernet, och på moderns sida var det just släkten Tenhuinen de härstammade från.

Gammalt foto av Röjdoset. Värmlands Museums fotodatabas

Av de fem barnen i syskonskaran var Anders yngst. Bara tre av barnen nådde vuxen ålder. Föräldrarna dog 1869 respektive 1870 och sedan fick Anders och systern Kajsa tigga ihop sitt levebröd. I husförhörslängden benämns de uttryckligen ”tiggare”, något jag inte sett någon annanstans. Östmark var mycket fattigt vid den här tiden. En tid senare skrev en präst i kyrkboken: ”Hans uppfostran synes hafva blifvit högst vårdslösad. Under sin barndom lär han hafva gått omkring såsom tiggar­gosse, men äfven någon tid varit vallgosse.”

Anders vagabondliv hade redan börjat – 1877 skrev prästen: ”Wistats å obekant ort i omkr 10 år”. Redan i tidiga tonåren blev han alltså en landstrykare. Han tog säkert jobb här och där, men uppenbarligen stal han också, han åkte fast minst fyra gånger. Antagligen stal han för att överleva.

Kåkfararen

Under en tioårsperiod mellan 1876 och 1886 satt Anders i fängelse åtminstone fyra gånger, alltid för stöld, och av fängelseorterna förstår man att han rörde sig över ganska stora områden. Dessutom skickades han av myndigheterna kors och tvärs mellan olika institutioner.

Foto från frigivningsakt, Långholmen 1881. Register över frigivna straffångar, Riksarkivet SVAR

Mellan 1879 och 1881 satt Anders på Långholmen i Stockholm. På fotot från frigivningsakten är han omkring 25 år. Nog ser man vaksamhet och kanske rädsla i blicken. I akten berättas att han är 5,41 fot lång, har ordinär kroppsbyggnad, ljusbruna ögon, brunt hår, stor krokig näsa och liten mun. Han har ”ett större ärr å högra handen samt flere ärr å inre sidan av högra låret”.

På Långholmen satt han för ”å särskilda tider och ställen dels med dels utan inbrott föröfvad stöld samt för inbrott utan tillgrepp”. Underbart gammalt språk! Förutom fängelsestraffet skulle han ”i 6 år deröfver vara medborgerligt förtroende förlustig”. Att förlora sitt medborgerliga förtroende innebar bland annat att man inte fick rösta, gifta sig eller vittna inför rätta och att man inte fick inneha vissa typer av tjänster, till exempel lärare. Inte heller fick man idka handel i någon större omfattning. Det var i praktiken en sorts omyndigförklaring, som givetvis inte gjorde det enklare för den dömde att få ett normalt liv utanför fängelsemurarna.

Under tiden i fängelset hade Anders åtminstone tidvis svårt att hålla sig i skinnet. I avsnittet Uppförandet inom fångvårdsanstalten i kyrkboken står det: ”Den 3/5 1881, 30 dagars förvaringscell för ohörsamhet och näsvist svar till Waktkonstapel. 1881 29/10 för oskickligt uppförande uti kyrkan, 2 dygns mörk cell.”

Centralfängelset Långholmen. Fotograf: Bertil Norberg. Stockholmskällan.

När Anders släpptes ur fängelset den 3 december 1881 hade han 13 kr och 37 öre på fickan och skickades hem till Östmark, utan arbete och utan medborgerligt förtroende. Men han hade vandringslusten i blodet och gav sig ut på luffen igen. 1883 dömdes han för lösdriveri till 4 års allmänt arbete. För lösdriveri kunde den dömas ”som stryker omkring utan att söka att ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Han skickades nu till Borghamn vid Vättern. Det fanns ett antal så kallade kronoarbetsstationer där tvångsarbete bedrevs i statlig regi och Borghamn var en av dem. Där bröt man kalksten, och sten därifrån har bland annat använts vid byggandet av Göta kanal och Nationalmuseum.

Skärsliparen

Skärsliparna reste runt och slipade saxar och knivar i gårdarna. Ofta uppfattades de enligt källorna som luffare och tjuvaktiga lösdrivare, och de var inte alltid så populära, fast antagligen nödvändiga för bönder och hantverkare.

Exakt när Anders började utöva detta yrke är svårt att veta, men det troliga är att det var efter fängelseåren. Han reste med båt, bland annat på Vänern. Och någon gång runt 1890 träffade han den tio år yngre Anna Eriksdotter från Ölme vid Vänerns strand. Deras gemensamma resa får bli del 2 i den här berättelsen.