Kategoriarkiv: Västmanlandssläkten

När väckelsen kom till byn

I min släkt kryllar det av frikyrkofolk. Det är ömsom metodister och baptister och det finns pastorer, musiker och sångare, ungdomsledare, söndagsskollärare och alldeles ”vanliga” medlemmar. Någon gång skulle jag vilja skriva historien om hela det här intressanta arvet, som räcker ända fram till min egen generation, men idag nöjer jag mig med en syster till min farfars mormor. På pappas sida är baptismen dominerande men det här är berättelsen om en metodistpionjär.

Odensvinejd

Flera av de frikyrkliga släktingarna måste räknas som pionjärer och en av dem var Johanna Andersdotter. Hon föddes 1830 i Odensvi, Västmanland och tjänade piga i ungdomen som de flesta bonddöttrar. 1858 gifte hon sig med sex år yngre bonden och arbetaren Carl Eric Persson. Redan året innan hade de trolovat sig och fått en son tillsammans, Per. Eftersom han var ett trolovningsbarn fick han nådigast beteckningen ”äkta” i födelseboken.

I tolv år brukade Johanna och Carl olika gårdar i grannsocknarna Kolbäck och Berg, men 1871 återvände de till Odensvi, nu med sex barn, och slog sig ner i byn Sörslyta.

1870-talet var årtiondet då väckelserörelserna tog riktig fart på många håll i Sverige, så även i Odensvi. J M Erikson skriver i Metodismen i Sverige från 1895: ”Der [i Odensvi] utbröt på nyåret 1874 en god väckelse, hela familjer blefvo förda till Gud, och allmänt frågades efter vägen till frälsning.”

Altartavla (Oskarshamns metodistkyrka)

Gamla sockenböcker är ofta sparsamma med redogörelser för frikyrkoverksamheten och tar så att säga statskyrkans parti i frågan. En bok om Odensvi socken från 1938 är inget undantag och författaren L L Lorichs konstaterar att prästerna under väckelseperioden fick problem med att samla folket: ”De genomtänkta, väl utarbetade predikningarna, men bundna vid det skrivna konceptet, slogo ej vidare an, de voro för torra och dogmatiska. Däremot hyllade de mindre kunniga av allmogen de nya predikanterna, som använde ett annat predikosätt, det fria utförandet utan någon skriven ledning, men just därför bemängt med känslosamt svammel, osammanhängande och ingalunda fritt från utfall på kyrka och präster.” En delvis annorlunda bild av väckelsen än Eriksons ovan. Nog finns det väl sanning i båda beskrivningarna och altartavlan bekräftar dem båda i sin innerlighet och känslosamhet.

Bland dem som ”drabbades” av budskapet och predikningarna var Carl och Johanna. I december 1874 begärde de utträde ur svenska kyrkan för att bli medlemmar i metodist­försam­lingen, där de sedan blev riktiga eldsjälar i arbetet. Snart blev möteslokalerna i Odensvi för trånga och lagom till jul 1875 invigde församlingen Elimkapellet mitt i socknen. I invig­ningen och den efterföljande nattvardsgången deltog över 100 personer. Året därpå ansåg samfundets ledning att tillväxten i Odensvi var stor nog för att orten skulle få en egen predikant, och smålänningen Konrad Rudolf Hartwig utsågs. Han tjänstgjorde i

Pastor Hartwig. Ur Metodismen i Sverige, J M Erikson 1895

socknen mellan 1876 och 1878 och värvade många medlemmar till församlingen, både i Odensvi och i orterna runtomkring.

Pionjärerna

I november 1880 flyttade Carl och Johanna in till Köpings stad. Vid denna tid fanns ännu ingen metodistförsamling i staden men fler engagerade metodister från Odensvi anslöt och tillsammans startade de mötesverksamhet med bibelstudier och så kallade klasser. Den som ledde denna verksamhet var Johannas man, Carl. Det var också han som såg till att de fick hyra sin första möteslokal i staden.

Pastor Kjellstrand. Ur Metodismen i Sverige, J M Erikson 1895

Gruppens kärna var en handfull hängivna pionjärer med Carl och Johanna i spetsen. Deras vision om en egen församling uppfylldes den 12 november 1882, när Köpings metodistförsamling bildades vid en gudstjänst. Församlingens första pastor blev Jakob Kjellstrand. Han hade tidigare tjänstgjort i Odensvi och vid flera tillfällen varit in till Köping och predikat. Nu blev han alltså fast stationerad där.

Under de närmaste tio åren växte medlemsskaran och såväl ungdomsverksamheten som musiklivet frodades. En kyrkobyggnad måste till. Köpingsarkitekten Theodor Dahl fick uppdraget och han ritade kyrkan i gotiserande stil. Nästan på dagen tio år efter att församlingen grundats kunde kyrkan invigas på Glasgatan 30 i november 1892.

Köpings metodistkyrka. Bilden lånad från arkitekturguiden på http://www.koping.se.

Johanna och Carl blev kvar i Köping livet ut. Han dog 1901 medan hon levde till 1918. De fick åtta barn, varav sju blev ganska gamla och ett dog i späd ålder.

Det finns inga uppgifter om att den metodistiska uppfattningen levde vidare hos barnen, med undantag för en av sönerna. Och det är ju så det har gått med frikyrkorna, det kunde vi höra på nyheterna så sent som denna vecka. Allt färre medlemmar, allt fler församlingar som slås ihop och allt fler kyrkor som säljs. Nu i november fyller Köpings metodistkyrka 120 år och den står kvar i all sin prakt, men sedan församlingen slagits ihop med missionsförsamlingen har metodistkyrkan sålts.

Inte mycket att säga om det – jag är själv en av alla dem som växte upp i frikyrkorörelsen och lämnade den som ung vuxen. Men jag hoppas kyrkobyggnaderna får finnas kvar och minna om de eldsjälar som verkade där. I Karlstad revs metodistkyrkan tyvärr tidigt, nu hoppas jag bara att baptistkyrkan inte går samma öde till mötes. Det är viktigt att få behålla ledtrådar till det förflutna och frikyrkorna är ett starkt kulturarv som satt djupa spår i många människors, familjers och släkters liv och utveckling.

Annonser

På Uttismalm, för Gustavs land…

Johan Ludvig Runebergs dikt Soldatgossen (ur Fänrik Ståls sägner) börjar med de klassiska raderna Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann. Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. En barnsoldat beskriven av ett annat barn, vars högsta önskan det är att gå samma fasansfulla men i hans ögon ärofulla öde till mötes: Och lever jag tills jag blir stor och fyller femton år, till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.

Bildkälla: Riksarkivet

Otäckt! Men det var ett par rader längre ner i dikten som fångade min uppmärksamhet nyligen:

På Uttismalm, för Gustavs land,
Min farfar dog med svärd i hand

Det där fick mig att tänka på min farfars morfars farmors far.

…en ung soldat…

Erik Jansson föddes 1752 i Gunnilbo i Västmanland. Som 18-åring flyttade han till Odensvi och 1777 antogs han som soldat i den indelta armén. Han hörde till Girsta rote i Strömsholms kompani vid Västmanlands regemente. Soldaterna på Girsta fick soldat­namnet Girs, som ibland stavas Gers men i Eriks fall oftast Giers.

Familjeliv

Året därpå, 1778, gifte han sig med Katarina Larsdotter från Odensvi. De bodde till en början hos hennes föräldrar i Stora Rocklunda, kanske var det inte riktigt klart med hans värvning eller kanske var soldattorpet inte färdigbyggt. Snart kom de dock till Girsta där de sedan blev kvar livet ut.

Soldattorpet på Skansen, Stockholm

Erik och Katarina fick åtta barn. I mars 1799 dog Katarina i hetsig feber och Erik blev änkling med åtminstone fem minderåriga barn i huset. Hur skulle de klara sig när han var ute på långa övningar eller kanske rent av i krig? Och hur skulle torpet kunna skötas? Nej, en soldat måste ha en soldathustru, och mindre än ett år efter Katarinas död gifte Erik om sig med Lisa Jansdotter, född 1759 i Rytterne. Hon var änka och även hon hade barn från sitt tidigare äktenskap.

De hann vara gifta i 17 år. Den 8 oktober 1817 var Lisa i grannbyn Stora Rocklunda. Vi vet inte vad hon gjorde där, kanske var hon på dagsverke, på släktbesök eller på besök hos någon klok gumma för sina krämpor. Hon dog där, av magplågor, och Erik var änkling för andra gången. Nu gifte han inte om sig mer. Sista tiden bodde han med yngsta dottern Anna som var född 1800 och hans enda barn med Lisa. Den 1 maj 1826 dog Erik, 74 år gammal, av slag.

Det mesta återstår att utforska om Eriks barn, men han var far till åtminstone nio stycken, och det är den äldsta, Brita, född 1778, som är min anmoder.

Krigarliv

Tack vare en soldatakt från Västmanlands soldatregister kan man få fram vissa uppgifter om Eriks militära karriär. Han antogs som sagt 1777, vid 25 års ålder.

Mönstringar hölls ungefär vart tredje år. Då samlades kompanierna för övning och inspektion. Erik deltog ibland men var också hemma och sjuk flera gånger, bland annat gäller det mönstringen 1789, som hölls i augusti. Det året gjorde Frankrike revolution, och på hemmafronten var det också orostider: Gustav III:s ryska krig pågick som bäst. I juni det här året ägde ett fältslag rum i den finska staden Uttismalm, där Sverige besegrade Ryssland. 14 svenska soldater stupade och 86 sårades. Var Erik en av dem?

 

Gustav III, porträtt av Lorens Pasch d y. Bildkälla Wikipedia.

Under åren som följde var Erik ganska krasslig och hemma från flera mönst­ringar, och vid mönstringen 1806 finns plötsligt en notering: ”Fådt Contusion i högra armen vid Uddismalm, begär och får afsked med anmälan till underhåll.” Det troliga är att Erik var på kommendering i Uttismalm efter kriget och fick sin skada då. Annars borde det ha stått i akten att han var i strid. Men man vet aldrig – det är inte helt omöjligt att han faktiskt var med i det där slaget och stred ”för Gustavs land”. I så fall var han en av de 86 sårade soldaterna.

Givetvis önskar man att Erik slapp krigets fasor – samtidigt har jag så många soldater i släkten att det vore konstigt om inte någon av dem tvingades ut i strid. Västmanland deltog med soldater, så mycket är säkert.

Skadan gjorde det svårt att komma till mönstringarna och dessutom började han bli till åren. 1806 var han 54 år och det var då han till sist begärde avsked. Klart är att om han inte var med i slaget 1789 så var han vid Uttismalm på kommendering 1806 och fick sin armskada då.

Erik fick 29 tjänstgöringsår i den indelta armén, 1777-1806. Därefter blev han gratialist, det vill säga att han fick pension från det militära. På den försörjde han sig, och han bodde kvar på Girsta ägor livet ut. Dottern Anna, som var faderns stöd de sista åren, gifte sig några år efter hans död med skepparen Per Ekman från en gammal borgarfamilj i Köping.

Här finns mycket att gräva vidare på.


Rekordmorsan Karolina

Här kommer lite sifferexercis om barnkullar.

I släktforskningen har jag hittills hittat fyra kvinnor som fött 11 barn, två kvinnor som fött 12 barn och en kvinna som fött 14 barn. Inte illa. Eller ganska så illa, beroende på hur man ser det. Gårdar och torp var ofta små och gav mager avkastning, och att försörja så stora barnaskaror var inte lätt. I praktiskt taget alla större kullar dog flera av barnen i späd ålder. Å andra sidan föddes förstås alla dessa barn över en ganska lång tidsperiod, så de äldsta hann växa upp och hjälpa till med försörjningen.

Min farfars farfars första hustru var 15 år äldre än han och änka när de gifte sig. De fick aldrig några gemensamma barn men hon hade fyra barn med första maken. Yngst av dem var Erik, som fick en enda dotter med sin hustru Johanna.

Odensvi

Dottern hette Karolina och föddes på vårvintern 1857 i Odensvi socken i Västmanland. Som 18-åring gifte hon sig med skogvaktaren Anders Gustaf, även han från Odensvi. Karolina slår alla de ovannämnda barnaföderskorna med god marginal, om det nu ska vara någon tävling…

Paret fick 16 barn – 11 flickor och fem pojkar. Den förstfödda var en pojke och han föddes ett år innan föräldrarna gifte sig. Mor Karolina var då bara 17 år. En vecka in på 1900-talet krönte hon sitt verk med tvillingar. Då var hon 43 år gammal och familjen hade för länge sedan hunnit lämna Odensvi för Säterbo.

Anders Gustaf var baptist och alla barnen följaktligen odöpta. På några har prästen noterat i födelseboken att fadern själv döpt dem, men det är nog ett missförstånd. Det frivilligt valda vuxendopet är baptismens grundsten. Antagligen höll han en välsignelseakt för sina barn, utan dop, där i skogvaktarstugan.

Baptisterna av Gustaf Cederström. Från Svenska Baptistsamfundets webbplats.

Fem av barnen dog före fem års ålder. En dotter gick bort vid nio års ålder och en vid 18. Nio av barnen blev fullvuxna, flera rejält gamla. De flesta stannade i Västmanland, men två flyttade till Stockholm, en till Södertälje och en till Nyköping. Uppgifterna om deras familjebildande är ofullständiga, men man får nog anta att Karolina och Anders Gustaf har ett helt gäng ättlingar runt om i Sverige.

Min farfars farfar Lars blev änkling 1844 och gifte om sig två år senare med farfars farmor, Stina. Om dem finns mycket att berätta. Men det är en annan historia.