Kategoriarkiv: Värmland

Gruvan som inte blev av

När man släktforskar blir man väldigt intresserad av de bygder där anfäderna bodde. Man läser på och försöker föreställa sig hur torp, byar och städer såg ut när det begav sig. Men man får också nya perspektiv på bygder där man själv bor och bott.

I västra Karlstad – väster om Klarälvens västra gren – ligger stadsdelen Gruvlyckan med trevånings tegelhus från 1960-talet som huvudsaklig bebyggelse. Området var helt nybyggt när min familj kom dit 1964. Jag var fem år och många minnen har förstås etsat sig fast. De skotskrutiga galonbyxorna som jag hade på mig när vi lekte i lervällingen utanför de nya husen. Doften av korv stroganoff första gången vi ettor åt lunch i matsalen (som också var gymnastiksal!) på Oskarslundsskolan. Saft och bullar i ”höga gräset”, en vildvuxen och spännande gräsplätt tillräckligt nära hem för att mamma skulle kunna ha uppsikt över oss från fönstret. Ungarna lekte på gården och mammorna höll vakt uppifrån lägenheterna. Ofta var det stora gäng som grävde i sandlådan, bytte bokmärken eller lekte halli hallå…

…ibland var det bara jag och kälken.

Närmare ett halvsekel senare har jag insett att Gruvlyckan är ett intressant ortnamn. Stadsdelen är inte uppkallad efter en gård, som annars är mycket vanligt. Och aldrig har man sett till någon gruva i trakten. Eller har man det…?

Foto: VF-arkiv: Lennart Fernqvist

Till sist bestämde jag mig för att gå till botten med namnet och därmed gruvan. Ja, inte bokstavligt, men faktamässigt!

Egendomen Lugnet tillhör idag stadsdelen Gruvlyckan och används som fritidsgård. Den omges närmast av en parkliknande gård med bollplan, gräsmattor och några träd och i en yttre ring finns gator, bostadshus och industrier. Så har det inte alltid sett ut. För 150 år sedan omgavs Lugnet av skog och där pågick ett spännande experiment.

Lugnets herrgård 1939. Foto: Dan Gunner. Värmlands museums bilddatabas

Berget i skogen hade visat sig innehålla järnmalm och på 1860-talet gjordes ett försök att bryta malmen, som var av god kvalitet. Det var bonden och slaktaren Johannes Johansson som ägde gården vid denna tid men det är oklart vem det egentligen var som drev gruvbrytningsförsöket. Brytningen pågick ungefär mellan 1860 och 1863 och malmen ska ha levererats till Borgviks bruk. Det blev dock bara ett kort försök med malmbrytning vid Lugnet. Malmen fanns inte i tillräcklig mängd och den låg i klumpar och skulle därför inte kunna brytas effektivt.

Gruvan övergavs och minnet av det kortvariga försöket att starta en gruva strax utan för centrala Karlstad falnade, men ett och annat ortnamn påminde ändå alltid om gruvan. I ”Egobeskrifning öfver Karlstads donationsjord enligt uppmätning år 1869” nämns ”till Lugnet hörande skog, Grufskogen” och i ortnamnsregistret hos Institutet för språk och folkminnen nämns Gruvlyckan år 1948 som ett ägoområde i Romstad. Ordet Gruvlyckan tyder på att en speciell jordlott (lycka) hade uppkallats efter gruvan. I det nya bostadsområdet finns flera namn med Gruv-förleden.

Gruvhålen vid Lugnet 1959. Foto: VF-arkiv: Lennart Fernqvist

Nej, det blev ingen mer brytning, men gruvhålen fanns fortfarande kvar 100 år senare och var livsfarliga fällor för traktens barn, som lekte indianer och cowboys i skogen. Det berättar förre fotografen på Värmlands Folkblad, Lennart Fernqvist, som också bidragit med flera av bilderna i detta inlägg. Stort tack! Gruvhålen var 36 meter djupa och man vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt innan kommunen slutligen satte upp staket runt dem.

Riskfylld promenad vid gruvhålen 1959. Foto: VF-arkiv: Lennart Fernqvist

När det så blev 1960-tal och Karlstad behövde nya bostäder, fylldes gruvhålen igen (förmodar jag, men utan att veta säkert), skogen avverkades och marken omvandlades till det nya bostadsområdet Gruvlyckan… som liksom så många andra stadsdelar och förorter gömmer en fascinerande historia!

Nybyggda Gruvlyckan 1965. Foto: AB Flygtrafik Dals Långed. Värmlands museums bilddatabas.

Annonser

Huset Domus

Fortsätter ett tag på varuhustemat. Mellan 1978 och 1986 jobbade jag inom Konsum alla somrar och dessutom kring jul, andra lov, sabbatsår, helger och kvällar. Närbutiker, livsmedelshallar och Domusvaruhus var min främsta sidoinkomst under studietiden, först i Karlstad och sedan i Stockholm. Jag provade alla möjliga uppgifter, ansvarsområden och roller och träffade alla slags människor bland kunder och arbetskamrater. Men inte anade jag att jag var mitt i ett kulturarv.

Varuhusbyggena härjade som en farsot på 1960-talet och bidrog till skövling och total förändring av de gamla svenska stadskärnorna. Sin glansperiod hade väl varuhusen sedan fram till någon gång på 1990-talet när allt fler började konverteras till gallerior.

Domus i Karlstad byggdes 1963 på första parkett vid residenstorget och Klarälven, mitt i city. Den modernistiska fasaden med skyltarna är oförglömlig, redan som barn tyckte jag om det lite spetsiga och samtidigt bulliga typsnittet på ordet Restaurang! Där innanför låg grillbaren där man kunde äta favoriträtten grillkorv med pommes frites och beskåda den stora målningen av Miró som Konsum Värmland köpt för 10 000 kronor 1962 till sin nya restaurang. Det kallar jag konstnärlig utsmyckning!

Domus Karlstad, del av fasaden.

Hösten 1999 totalförstördes Domus i en brand, som utlöstes av en torrkokande gammal slipspress. Ett tidstypiskt hus var borta, ett hus som stått som monument över 1950- och 1960-talens tro på det moderna, strama och funktionella. Lika sorgligt som när träkåkar eller 1800-talspalats rivs eller eldhärjas.

Tomten stod obebyggd några år, var väl parkeringsplats om jag minns rätt. Så småningom byggdes gallerian med det passande namnet Mitt i City, som invigdes 2006. Denna gång ett hus för 2000-talet, med butiker och restauranger men även bostäder. Snyggt blågrått med kopparkupol. En helt annan stil än gamla Domus förstås, men är inte fönsterraden på andra våningen en hyllning till husets föregångare – jämför de två bilderna?

Gallerian Mitt i City, samma vy som bilden ovan

I min nuvarande hemort Jakobsberg byggdes Domus vid samma tid som i Karlstad och invigdes i september 1964 tillsammans med grannvaruhuset EPA. Här skövlades ingen stadskärna för det nya centrumet, men väl en charmig och ganska ny villastad.

Domus i Jakobsberg vid invigningen 1964. Till vänster skymtar grannen EPA. Järfälla kommuns bilddatabas.

När jag kom till Järfälla 1987 var det fortfarande Domus i två våningsplan och jag botaniserade gärna där när jag hade ärende till Jakobsberg – Järfällas city. Den här välvda kakelfasaden finns fortfarande kvar i ett i övrigt mycket förändrat centrum, nu med Coop Extras klatschiga logotyp.

Gamla Domus i nygammal omgivning

Fortfarande Konsum alltså. Jag kan personligen aldrig förmå mig att säga att jag handlar på Coop. Där är jag stockkonservativ, det är Konsum jag går till!

Det finns inte många Domusvaruhus kvar men i Oskarshamn fanns det åtminstone ett så sent som 2010. Som i alla sammanhang är det roligt om något spår av det gamla lämnas kvar, som stöd för minnet… Därför hoppas jag Oskarshamn behåller Domusskylten länge.

Domus i Oskarshamn 2010


UE och EPA

Keramik från Upsala-Ekeby (UE) har jag gillat i många år. Kallar mig definitivt inte samlare men köper gärna en pyts då och då på någon antikmässa eller loppis. Häromdagen köpte jag en ganska oansenlig blå blomkruka, mest för att den hade en så tydlig UE-stämpel. Gick hem och slog upp artikelnumret i katalogen. Det visade sig att krukan heter Beth och ingick i en produktserie som UE gjorde för Turitz & Co, dvs EPA-varuhusen, sannolikt på 1960-1970-talen.

Beth med Paula

EPA ja… Det är verkligen nostalgi. Visst minns vi varuhusen med de låga priserna och de kanske lite enklare produkterna som man gärna fällde småspydiga kommentarer om – men ändå köpte! Enhetsprisaktiebolaget stod EPA för och det var en varuhuskedja som grundades av Josef Sachs och Herman Gustaf Turitz i Göteborg med inspiration från amerikanska lågpriskedjan Woolworth. Första varuhuset med namnet EPA öppnade i Örebro 1930, men företaget hade bedrivit affärsverksamhet långt tidigare. 1978 slogs EPA ihop med Tempo, och den klassiska kedjeloggan försvann.

Klassiska logotyper. Bild från handelnshistoria.se.

I Karlstad fanns EPA till en början på Tingvallagatan 19. Därifrån har jag nästan minnen. Mamma brukar berätta hur jag var med på en shoppingtur någon gång i tvåårsåldern och pekade ut den lilla dalahästen – som genast blev min. Den står fortfarande på min bokhylla, en älskad, lätt bedagad liten skönhet i sina bästa år. Det har alltid varit något speciellt med den, delvis för att den kom från ”gamla EPA”.

Liten häst från gamla EPA, Karlstad, ca 1962

Under 1962 flyttade varuhuset till Drottninggatan där det blev kvar fram till sammanslagningen med Tempo. Där sprang man i tonåren och fyndade någon pryttel och där var jag på studiebesök med klassen i högstadiet och fick höra hur ett stort affärsföretag drevs.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta en enda bild av nya EPA i Karlstad, vare sig av exteriör eller interiör. Men det gamla varuhuset finns det bilder på, inte minst i Värmlands museums bilddatabas:

Gamla EPA på Tingvallagatan i Karlstad, 1940.

EPA Tingvallagatan 19, ca 1940

Det är speciellt med de gamla varuhusen, tycker jag, innan de blev som gallerior med separata butiker. Sista försöket i den vägen i Stockholm måste ha varit engelska Debenhams som gjorde ett försök att etablera sig på Drottninggatan, men som tyvärr inte blev kvar många år.

Och Domus måste jag nog återkomma till i något inlägg, som den gamla kooperatör jag är.


Efterlyses: Lorentz av Karlstad

Lorensberg i Karlstad är en radhus- och villastadsdel som i huvudsak växte upp under 1960-talet. När min familj kom dit 1968 var vårt område nytt och laddat med förväntningar och löften. Men historien om Lorensberg börjar faktiskt i Grava socken strax norr om Karlstad, och med lite god vilja skulle man kunna datera denna början till år 1867.

Hösten 1973, vår gata fotograferad med instamatic-kameran

Maria Jönsson var 22 år när hon gifte sig med dubbelt så gamla änklingen Petter Jonsson. Det var tredjedag jul 1867 i Grava, där Petter var bonde på Krontorps gård. I sitt tidigare äktenskap hade Petter flera barn och nu började Marias och hans gemensamma familj att växa. På 1880-talet flyttade de in till stan och Petter började så småningom idka handel och blev kommissionär.

I november 1901 avled den då 78-årige Petter. Han var far till ett tiotal barn i två kullar och han var nog ganska välbeställd. Antagligen hade affärerna blomstrat, så förutom att han var delägare i gården där de bodde i Karlstad, ägde han också Svinbäckens hemman ett par kilometer nordost om centrala staden.

Från min barndom minns jag Svinbäcken som ett skogigt berg som kändes lite spöklikt, kanske för att man visste att Försvaret hade ett hemligt rum inne i berget. En skidbacke fanns det däruppe, och ett vattentorn. En bäck nedanför, förstås, och en liten skogstjärn. Men att där skulle finnas en gård tänkte man aldrig på. Det gjorde det – kanske finns den kvar än, det är mer än jag vet.

Skidbacken vid Svinbäcken, 1920-tal. Bildkälla: Värmlandsarkivs fotodatabas

Efter Petters död bodde Maria kvar i stan några år, men 1907 beslöt hon sig för att bosätta sig på lantegendomen Svinbäcken. Sagt och gjort, hon flyttade ut på vischan. Men vad skulle hon med all marken till? Kanske innebar de ganska stora ägorna en arbetsbörda som hon ville slippa. Tillsammans med sina barn satte hon 1910 igång en avstyckningsprocess utan dess like. Lantmäteriets avstyckningsakt beskriver alla de över hundra hemmanslotterna. För den som känner till Karlstad: lotterna är koncentrerade till ett område väster om Svinbäcksberget samt Edebäcksgatans västra sida, som sedan blev den där villaraden man stretade förbi på cykel så många gånger… Marken kring huvudgården och berget behöll Maria än så länge, men 1913 sålde hon även den och flyttade tillbaka in till stan.

Frostnupen rönn

Mitt intresse dras särskilt till ett stycke mark betecknat A85 och beläget strax norr om de övriga. Med hjälp av dagens gatunamn skulle man kunna säga att A85 låg tvärsöver Fogdemyrsgatan i området mellan Lorensbergsgatan och Olsätersgatan.

Någon gång under 1910-talet blev Janne och Sofia Persson ägare till detta stycke mark och 1921 sålde de i sin tur halva fastigheten till Karl Johan Finn från Alster. Det tycks vara i samband med den försäljningen som fastigheten fick sitt namn. Enligt köpebrevet säljer Perssons ”en från vår hemmansdel – – – uti Karlstads socken och härad av Värmlands län, avsöndrad lägenhet benämnd Lorentzberg”.

År 1941 fastställdes gatunamnet Lorensbergsgatan, ”efter lägenheten Lorentzberg vid gatans södra del” (Institutet för språk och folkminnen, ortnamnsregistret). Vid det laget hade ett helt litet samhälle vuxit upp på Maria Jonssons avstyckade tomter. Gunnar Lundkvist berättar i boken Karlstads stadsdelar: ”Genom ‘kompis-samverkan’ kom där att bosätta sig järnvägsarbetare, som arbetade på den smalspåriga NKLJ-banan som gick öster om det lilla samhället. Det var en praktisk lösning då arbetarna hade sina dressiner stående vid sidan av banvallen. Därifrån tog de sig via spåret lätt ner till Östra stationen, alternativt hem efter tjänstens slut”. (NKLJ: Nordmark – Klarälvens Järnvägar.)

NKLJ-tåg vid Östra station runt 1945. Bildkälla: Värmlands museums bilddatabas

Den stora expansionen kom på 1960-talet när flera områden med villor och radhus växte upp. Och det var väl då någon gång som namnet Lorensberg etablerades och kom att beteckna hela den unga stadsdelen som hade sitt ursprung i en familj från Grava med mark att sälja.

Det finns mycket kvar att rota i och det är särskilt en fråga som gäckar mig: Vem var Lorentz? Fick egendomen, gatan och stadsdelen namn efter en person, eller tyckte någon av ägarna helt enkelt att Lorensberg lät tjusigt? I stadsdelen Lorensberg i Göteborg uppfördes ett villaområde runt 1920, kanske hade de värmländska nybyggarna det som föredöme?

Jag har jagat Lorentz i kyrkböcker och arkiv och kommit fram till att namnet nog inte har med en specifik person att göra. Men jag låter mig gärna överbevisas om någon vet bättre!

Lorensbergsbo anno 1977