Kasserad för liderlighet

Min mormors farfar, skräddaren Carl Ferdinand Hultqvist från Högsby i Småland, hade tiotals kusiner. En av dem var Erland Jakobsson från Drageryd i samma socken, en helt vanlig soldat som det gick både bra och dåligt för i livet. Han föddes 1833 och blev vid 24 års ålder marinsoldat i Karlskrona med soldatnamnet Hög.

Högsby och Emån 2010

Högsby och Emån 2010

Det verkar ha gått bra i Karlskrona men trots det blev Erland bara kvar i tre år. I november 1860 gifte han sig med Anna Lovisa Olsdotter från Mönsterås och i samband med det tog han värvning som vanlig indelt soldat och flyttade tillbaka till Högsby. Första barnet kom 1861, samma år som familjen flyttade till Kalvenäs i norra Högsby.

Erland och Anna fick fem barn men äktenskapet mellan dem blev inte lyckligt. Redan de första åren började det knaka i fogarna, och prästen noterade: ”Äktenskapskif anmält 22/7 1863”. De kivades alltså och kivet anmäldes till prästen. Först 1870 finns det notering om att de kallas till möte hos prästen för sitt bråkande, men prästens ord tycks inte ha haft någon större inverkan. I mars samma år avvek Anna nämligen från maken och i september 1872 fick prästen en dopattest från Hallinge­berg, där Anna hade fött ett oäkta gossebarn. Samma år var skilsmässan ett faktum, men det var inte bara Anna som var orsak till den.

Erland var inte guds bästa barn han heller. Tvärtom. I Kalmar regementes general­mönster­rulla för åren 1869-1872 finns en hel liten avhandling om Erlands eskapader. Straffrullan berättar att han redan 1866 varit i slagsmål på Hanåsa marknad och fått 10 dagars vatten och bröd i Kalmar läns cellfängelse. Hanåsa marknad strax norr om tätorten Högsby hölls i september varje år. Folk från alla närliggande socknar samlades för att handla och umgås.

Det finns många rapporter från Han­åsa i böcker och tidningar. Högsby kommuns sockenbok, Högsbyboken, berättar:

Här var en av tusenden eftersökt plats, där det såldes och köptes, där det gavs ut stryk och togs emot stryk, där brännvin – åtminstone tidigare – flöt i en aldrig sinande ström tillsammans med porter, bier, öl, kaffe, sodavatten och saft – samt blod.

Man kan gott förstå att Erland råkade illa ut i den miljön. Att han var benägen på starkvaror framgår av senare noteringar.

I mönsterrullan för 1872 finns ett lösblad instoppat vid Erlands namn. Det är beskriv­ningen av ett mål med domslut vid Handbörds härads lagtima vinterting i mars samma år.

Det visar sig att torparen Karl Johan Åström i Hedasjö, Högsby, anklagat sin hustru Johanna Charlotta Petersdotter för hor med ingen mindre än gifte soldaten Erland Hög. Samtliga var kallade till tinget, Karl Johan och Johanna hade infunnit sig ”men Hög afhöres ej”. Det verkar dock inte spela så stor roll – det fanns redan ett erkännande från Erland och dessutom samstämmiga redogörelser från två vittnen. Det ansågs därmed ådagalagt ”att svarandena särskildt en natt i Oktober månad 1870 haft köttsligt umgänge med hvarandra”. Häradsrätten dömde båda till ett års fängelse.

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Fängelsedomen verkar aldrig ha verkställts, för Erland härjade vidare. I april 1872 dömdes han till böter för ”fylleri å allmän väg i närheten av kyrka”. Han ställdes på ett års förbättring för dåligt uppförande. Men det tycks inte ha hjälpt, så sedan gick det som det gick. Han blev ersatt av en annan soldat med noteringen ”Erland Jacobson Hög kasserad för liderlighet, afförd ur rullan den 7 augusti 1873”.

Så kan det gå när inte haspen är på! Liderlighet betyder inte nödvändigtvis detsamma som idag, när ordet ju främst kopplas till sexuellt lättsinne. I gamla tider kunde det även betyda annan sedeslöshet, förargelseväckande beteende etc och ofta verkar spriten vara inblandad. Det var inte ovanligt att soldater fick avsked på grund av liderlighet.

Hur som helst, Erlands militära karriär var därmed definitivt slut.

Efter skilsmässan flyttade Anna till Kalmar där hon redan i november 1873 gifte om sig med en repslagare. Med honom fick hon också fem barn, varav två föddes före äktenskapet, ett till och med medan hon fortfarande var gift med Erland. Det var tre söner och två döttrar och alla sönerna gick till sjöss, åtminstone periodvis.

Erland levde ensam några år och tycks ha klarat sig från vidare klammeri med rättvisan. 1882 gifte han om sig med Johanna Maria Ståhl från Högsby. De var båda i 50-årsåldern och det blev inga barn i det giftet. De var fattiga, kan man se i församlingsböckerna, och hade antagligen understöd från socknen. Efter soldatkarriären tycks inte Erland ha fått vare sig arbete eller jordlott utan de var inhysta i Drageryd 1.

I oktober 1915 dog Erland av lungkatarr. Bara några månader tidigare hade Johanna dött av ålderdomsavtyning. Första hustrun Anna levde till 1918, när kronisk bronkit ändade hennes liv.

Kort om Erlands och Annas barn

Äldst i barnaskarn var Karl August Reinhold, född 1861. Han gick till sjöss och tycks inte ha kommit tillbaka. Så småningom skrevs han in i lösdrivarförteckningen med kommentaren ”sjöman, varit borta i flera år”. Spåren efter honom slutar där. Johan Peter (1864-1936) dömdes 1891 till fem månaders straffarbete för misshandel. När han kom ut från fängelset ändrade han sitt efternamn till Högström och flyttade till Rogsta i Gävleborgs län. Han dog där 1926, ogift.

Emelie Ottilia föddes 1865. Hon flyttade till Stockholm, gifte sig med arbetaren Karl Johan Andersson från Undenäs i Skaraborg. Han gick bort tidigt och Emelie blev änka vid 32 års ålder. Hon tycks ha haft ett hårt liv, runt sekelskiftet var alla barnen på asylen på Östgötagatan, dit hemlösa och vräkta personer kunde få komma via remiss från fattigvården eller genom att polisen förde dit dem. Emelie födde två oäkta barn efter makens död och tycks ha varit utan arbete under långa perioder. 1910 flyttade hon i alla fall till Solna och blev hushållerska åt en stenarbetare i Huvudsta. Bilden nedan visar nutida rester av ett stenbrott där.

Rester av stenbrottet i Huvudsta

Rester av stenbrottet i Huvudsta

I Solna slutar spåren efter Emilia. Efter vad man kan se i böckerna var hon det enda av de fem barnen som själv fick barn.

Erlands och Annas fjärde barn, Otto, föddes 1867 och dog efter bara två månader. Yngst var dottern Anna Josefina (1868-1878) som dog tio år gammal i mässling.


nu & då: Vällingby

I mitten på 1980-talet bodde jag i Hässelby ett par år. Var student och åkte med tunnelbanan dag ut och dag in till universitetet, först med den långsamt lunkande gröna linjen som gick ovan jord men stannade vid varje mjölkpall. Efter byte gick färden vidare med den obehagligt djupa underjordiska röda linjen upp till Frescati. Särskilt på hemvägen var de 35 minuterna från t-centralen outhärdligt långa. De mossgröna vagnarna med den gröna inredningen och den iskalla belysningen knirpade och gnällde och orkade nästan inte ta de stundtals tvära kurvorna. Sakta sakta…

Men så till sist. Först Vattenfalls höghus vid Råcksta och strax bortanför: det snurrande V:et på taket till Vällingby centrum. Då var det bara ett par stationer kvar ut till Hässelby strand. Snart hemma. Äntligen.

Även om bilden nedan nog är ännu äldre så såg det ungefär likadant ut på min tid.

Gamla tiders inlopp

Vällingby. Gammalt vykort

Vällingby invigdes 1954 med buller och bång som den första ABC-förstaden – arbete, bostad, centrum. Allt skulle finnas till hands i denna nya, moderna, bekväma och designade stad. När jag kom dit 30 år senare var den fina förorten nog lite bedagad och sliten och i behov av uppfräschning. För mig var Vällingby ett köpcentrum där jag hoppade av tunnelbanan och gick ett varv ibland innan jag åkte de sista snäppen ut till Hässelby strand. Alla de femtiotalssymboler som jag är så fascinerad av idag, dem såg jag inte då.

Fantastiska lyxkrogen Vällingehus från 1954, till exempel. Den skulle vara förortens motsvarighet till Operakällaren och NK svarade för inredningen. På 1980-talet var krogen nedlagd sedan länge och det var antagligen kontor i huset. Om jag känner mitt 80-talsjag rätt tyckte jag den gamla fasaden var fruktansvärt ful.

Vällingehus

Vällingehus

Det tycker jag inte idag. Idag är det ett restaurangtorg där inne, och ingenting av den ursprungliga inredningen är bevarat. Men fasaden finns kvar och nog är den snygg!

För några år sedan rustades centrumet upp. Den klassiska femtiotalsmiljön skulle bevaras samtidigt som alltihop skulle fräschas upp och moderniseras. Vid ett hastigt besök har jag svårt att tycka nånting – är glad över det gamla som är kvar, som ringarna i stenläggningen, trappan, lyktorna och Vällingehus. Det nya förstår jag mig inte på, det kompletterar inte utan stör mest. Men det är kanske bara för att jag inte fått ihop det riktigt…

Glastaket

Glastaket och kajorna

Tunnelbanan går förstås samma gamla väg och stannar vid samma stationer. Lite mindre knirpigt är det med de nya tågen. När man närmar sig Vällingby skymmer åtminstone ett nybyggt glaspalats det gamla V-huset, men det står ändå kvar där bakom – och v:et det snurrar vidare.

V-snurr och retrolykta

V-snurr och retrolykta


nu & då: Älvsjö station

Älvsjö station. För många förknippad med Stockholmsmässan eller kanske med Ericssons många kontor i området. Ta en titt på bilden nedan, den är från 1890-talet och visar det dåvarande stationshuset, personal och resenärer. Och fina reklamskyltar!

Älvsjö station, 1890-tal

Älvsjö station, 1890-tal

Och så går vi över till nutid! På 1990-talet hade jag flera konsultuppdrag söder om Stockholm och Älvsjö var ofta min knutpunkt där jag bytte mellan pendeltåg och buss. Hur stationen såg ut på den tiden har jag tyvärr ingen bild på men det var en vanlig pendeltågsstation från 1970-talet med en lång blåsig gångramp och rulltrappor ner till bussterminalen.

Nu var det ett tag sen jag var där – så döm om min förvåning när jag en grå februarilördag steg av tåget för att besöka antikmässan…

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Nog hade jag hört att det var något nytt på gång i Älvsjö, och det behövdes ju, men det här illgröna glasschabraket hade jag aldrig kunnat drömma om. Med stora ögon klev jag omkring och knäppte bilder. Nytt, gammalt, blandningen av nytt och gammalt – jag brukar inte ha svårt för nåt av det där. Men detta…  Ska det ge resenärerna vårkänslor eller vad är meningen? Förstår det inte alls, men nästa gång jag kommer hit är det kanske sommar och sol, byggena är klara och de gröna husen smälter in på ett underskönt sätt i omgivningarna. Kanske.

Fotorunda – med ögon känsliga för grönt…

En rätt häftig entréhall med retrolampor

Entréhall med högt i tak och retrolampor

Stort och grönt...

Stort och grönt…

…ja faktiskt chockgrönt!

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien, här i form av en kyrka, troligen Brännkyrka med anor från 1100-talet.


nu & då: Centralen

Bilden nedan föreställer Stockholms Centralstation omkring 1920. Byggnaden, som invigdes 1871, har efter 50 år kvar mycket av sin palatsliknande pampighet. Tillbyggnaden på huvudingången var ett biljettkontor som hade tillkommit i början på 1900-talet och kallades puckeln. Den togs bort igen vid en stor ombyggnad på 1920-talet.

Centralen omkring 1920

Stockholms central omkring 1920

Redan 1920 var taximyllret livligt. Idag är det likadant, även om stuket på bilarna har ändrats en del.

Stockholms central 2013

Idag är centralen huvudbyggnad i det gigantiska komplex som växer upp runt Klarabergsviadukten och stationsområdet. Pampig är den fortfarande om än något slätare och stramare än i gamla tider. I början av 1950-talet ”hyvlades” nämligen fasaden av och vad som då ansågs som onödig utsmyckning togs bort.

På insidan, i den stora väntsalen, har inte förändringarna varit så stora, även om det tillkommit rulltrappor, affärer och en ”spottkopp”.

Stora väntsalen, 1920-tal

Stora väntsalen, 1920-tal

Annars är mycket sig likt: armaturerna, jordgloben (fast det inte går att dricka vatten ur den längre) och valvbågarna.

Stora väntsalen 2013

Stora väntsalen 2013

Det byggs och förändras något enormt kring centralen nu, som sagt. Förändring är ofta bra och nödvändigt men man måste kunna lämna kvar spår av det gamla, som ledtrådar till historien. Det finns gott om sådana spår på centralen, åtminstone än så länge. Om det nya som är på gång finns mer att läsa här: http://www.trafikverket.se/citybanan.

Faktakälla: Stockholms järnvägar 2. Centralstationen och Norra stambanan av Hans Björkman och Gert Ekström.


Tiotusen!

Åtskilliga bloggar har så här många visningar på en enda dag. Varje dag året runt. För lilla smala nu & då har det tagit över ett och ett halvt år. Det handlar inte ens om unika besök utan om totalt antal klickningar. Men visst är det värt att uppmärksamma:

nu & då har passerat 10 000 visningar!

Femsiffrigt, det känns etablerat! Roligt att ni har hittat hit, läst och klickat och kanske rent av kommenterat! Jag har till och med hittat ”nya” släktingar via nu & då. Eller rättare sagt, de har hittat mig. Så nog har det varit en användbar blogg.

När jag började skriva här var det främst för att dela med mig av berättelser från släktforskningen. Och det tänker jag fortsätta med. Men det finns så mycket annat intressant också, så släkten får samsas med gamla och nya hemorter, järnvägar, byggnader och pytsar.

Välkommen åter!

P1080473


En stad blir till, del 3

Det gamla flygfältet i Barkarby är nu en enda stor byggarbetsplats. Här ett bildsvep från mars 2013. Se även tidigare inlägg om Barkarbystaden: En stad blir till, del 2 och del 1.

Grundplåt

Grundplåt

P1080624

Inhägnat

P1080620

Marssol

IMG_2781

Inte riktigt som Forum Romanum

Hoppfullt vårljus

Hoppfullt vårljus över fantasieggande bygge


nu & då: Jakobsbergs station

Det är roligt med gamla vykort! På sistone har jag köpt på mig en liten trave kort på platser som jag har någon form av anknytning till. Här kommer därför första inlägget i en tänkt serie med bilder från nu och då, med början här hemmavid.

Järnvägsstationer har mycket att berätta om tidevarv och samhällen. Jag har alltid varit en tågresenär – fjärrtåg, pendeltåg och tunnelbana. Kanske är det därför jag fascineras lite av stationer – av all väntan, alla tankar och alla minnen de representerar.

nu & då – Jakobsbergs station

Det börjar se ganska skamfilat ut, gamla stationshuset vid Jakobsberg i Järfälla. Själva stationen huserar förstås sedan länge i ett modernt pendeltågsschabrak, men det gamla huset står kvar, kallas numer Villan och är restaurang. Huset har överlevt sedan 1876 och står nu mitt i den brusande tjugohundratalsförorten och minner om tider som svunnit.

Jakobsbergs station 2013

Jakobsbergs station 2013

Bakom huset skymtar byggnader från olika epoker i förortens historia. De saknas förstås helt i bilden nedan från ca 1960. Den storskaliga förorten fanns ännu inte, större delen av ortens centrala delar var trädgårdsstad, även om ett och annat flerfamiljshus börjat byggas och befolkningen börjat öka. Men det är fortfarande lummig idyll runt stationen.

Jakobsbergs station ca 1960

Jakobsbergs station ca 1960

Ytterligare 30 år tillbaka i tiden finns det vackra lilla ställverket kvar intill stationen och i bakgrunden syns flera stugor. Villastaden Jakobsberg var ännu ganska ny och trakten präglades av jordbruk och landsortsidyll. Inga elledningar syns över spåren – banan elektrifierades först 1946. År 1930 trafikerades Jakobsberg av 18 ångdrivna lokaltåg och 8 fjärrtåg per vardag, kanske ändå inte så illa för en liten ort. Och jag tror att huset var rött!

Jakobsbergs station 1934

Jakobsbergs station 1934


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.