Roths rotar sig

Min mormors fars tremänning Karl föddes den 20 april 1873 i Kalmar som oäkta son till ogifta pigan Matilda Roth. Vid tre års ålder kom Karl till Stockholm med sin mor. Året var 1876 och de kom då från Arby på Smålandskusten. I Stockholm gick Karl i Katarina folkskola men bara tio år gammal flyttades han till Bilagan, alltså förteckningen över personer med okänd hemvist. Han var faktiskt skriven i bilagan i över 20 år och befann sig alltså på okänd ort under hela denna period.

1904 blir Karl syn­lig i arkiven igen och finns först i Klara där han bodde på Apelbergs­gatan 50, ett kvarter ovanför Hötorget. Han hade hunnit bli 30 år, var skräddare och hade än så länge ingen familj. Första bilden nedan visar hur kvarteret såg ut 1901. Än idag är gatan en smal bakgata, där jag ibland passerar på väg från jobbet. De gamla träkåkarna är förstås borta sedan länge. 

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

Apelbergsgatan 1901. Okänd fotograf. Bildkälla: Stockholmskällan.

IMG_0206

Apelbergsgatan idag.

Vi får aldrig veta säkert vad Karl gjorde alla de där försvunna åren, men en möjlighet är förstås att han gick till sjöss, eller att han reste utomlands på något annat sätt. En ledtråd är hans blivande hustru…

Mor Matilda hade flera inneboende i bostaden på Repslagargatan på Söder – som brukligt var bland fattiga stock­holmare. Den 9 oktober 1907 fick hon en ny hyresgäst. Det var fröken Minna Ernestine Jakubeck som flyttade in, och hon kom direkt från sin hemstad Alaunwerk i Preussen. Minna var skriven i Tyska Sankta Gertruds församling i Gamla stan, men bodde alltså på Söder. Det är uppenbart att hon kommit för att gifta sig: Redan den 27 december samma år stod bröllopet med Karl Roth.

Hur kan de ha träffats om inte Karl var på resande fot åtminstone en del av de försvunna åren, råkade hamna i Alaunwerk och träffa den 14 år yngre Minna? Han återvände hem och etablerade sig i sitt yrke, Minna blev kvar hos föräldrarna och växte till sig, hon kan inte ha varit äldre än 17 år när de träffades, kanske snarare yngre. Men som tjugoåring kom hon efter till ett nytt liv i Sverige. Kanske gick det till så.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Tyska kyrkan i Gamla stan. Minnas församlingskyrka.

Karl och Minna bodde kvar på Repslagargatan några år och flyttade sedan upp till Norrmalm. Karl blev skräddarmästare och de tycks ha klarat sig bra, så långt man kan se i arkiven. Två barn fick de tillsammans men faktum är att Karl var den som levde längst i familjen. År 1929 drabbades han av en stor tragedi. Femtonåriga dottern Inga Matilda, född 1914, hade fått tuberkulos och dog den 15 januari 1929. Det var förstås nog tragiskt för familjen Roth, men det slutade inte där. Bara två dagar senare, den 17 januari, dog även Minna.

Som dödsorsak för henne anges veronalförgiftning. Vad är då det? Jo det visar sig att veronal var ett sömnmedel, ett av de första som fick utbredd användning. Det var vanebildande, dosen måste höjas successivt, och dödliga överdoser var inte ovanligt. Kanske hade Minna svårt att sova efter dotterns död och tog lite extra. Det verkar stå ”olyckshändelse” vid Minnas namn i dödboken, men det finns ändå notering om en polisutredning. Vi vet inte exakt hur hon dog, men för Karl var det förstås ett hårt slag. Mor och dotter begravdes tillsammans den 28 april. 1940 avled deras första barn, sonen Karl Willy, 32 år gammal och kontorist. Året därefter gick även fader Karl bort.

Familjen Roth, med rötter i Småland och Preussen, invandrade till Stockholm för att få ett bättre liv. Precis som så många andra i deras egen tid och precis som så många i vår tid. Inte alla familjer lever vidare i generation efter generation. Roths utplånades förstås alldeles för tidigt. Men de fanns här en tid, gjorde sitt avtryck i sin stad och efterlämnade sin historia till den som behagar berätta den.

Söders höjder

Söders höjder


…mer än tusen ord…

Varje gång jag besöker min mamma blir det en stunds grävande i ”kortlådan”, boxen med gamla foton från olika epoker i släktens liv. Det finns många gåtor i lådan, bilder på personer som vi inte kan identifiera. Men allt eftersom släktforskningen pågår och minnena klarnar så händer det att någon gåta får sin lösning: Det där måste vara morfar Antons studiekamrat, och där är ju mor Lisas barndomsvän. Bilderna ger liv åt torra kyrkboksfakta och en nästan fysisk kontakt med personen de visar.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Mormors far Anton vid 14 års ålder. Ett av mina äldsta släktfoton, taget 1877.

Idag är många av våra äldsta bilder skannade och sparade digitalt. Nyligen har jag bytt upp mig till en bättre skanner och därmed också kunnat ta mig an familjens diabilder – en nästan bortglömd guldgruva med bilder på folk och platser från 1950-tal till 1970-tal.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Mor, far och lilla jag julen 1959. Inskannad diabild.

Som om det inte vore nog med släktens egna bilder har jag det senaste året fått upp ögonen för gamla vykort. Bilder av hus, städer, företag, landskap tillför mycket till förståelsen för anfädernas livsvillkor men dessutom är det väldigt roligt med bilder på den egna hembygden i gamla tider. Karlstad, Stockholm och Järfälla är favoritmotiv.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Hybelejens kvarn i Karlstad, stod vid älven mitt emot teatern, revs 1892. Gammalt vykort.

Alla dessa gamla bilder ger mycket glädje och kunskap. Jag njuter av att bara bläddra bland dem och granska dem in i minsta detalj, och de används flitigt som illustrationer i mina små släktkrönikor och i berättelser här på nu & då.

Bevara bilderna!

Hur ska man då bevara sina gamla bilder och förhindra att de bleknar bort, brinner upp eller blir stulna eller bortslarvade? Att skanna dem och spara dem digitalt är ett viktigt första steg. Sedan bör man förstås också säkerhetskopiera bilderna. Att ladda upp dem till en säker plats på nätet och rent av koppla dem till personer i ett släktträd är ett utmärkt sätt att bevara bilderna och en värdefull investering för framtiden.

MyHeritage satsar på foton

Fotomånad på MyHeritage i augusti

Fotokampanj på MyHeritage i augusti. Klicka på bilden för att läsa mer.

Just när jag är mitt uppe i mitt diabildsskannande och vykortsjagande lanserar släktforskningsföretaget MyHeritage en fotokampanj!  Hos MyHeritage kan medlemmarna ladda upp sina släktträd och göra dem tillgängliga för sin familj. Dessutom kan man hitta nya släktingar via matchningar mellan alla uppladdade träd. Jag har själv ett släktträd där sedan några år och har fått kontakt med flera nya släktingar den vägen.

Nu slår MyHeritage ett slag för de gamla släktfotona. På kampanjens hemsida, http://www.myheritage.se/photos, finns det möjlighet att ladda upp foton, koppla dem till personer i släktträdet, söka i det gigantiska arkivet över släktfoton från hela världen och lära sig mer om hur de gamla bilderna hanteras bäst. Där finns gott om inspiration för den som sitter där med sin kortlåda och inte riktigt vet vad som borde vara nästa steg.

Ta vara på dina bilder!


nu & då: Continental

Hotell Scandic Continental på Vasagatan i Stockholm är borta, frid över dess minne!

Fler rivningsbilder finns på Instagram: @aaglert och #hotellrivningen.
Faktakälla: Wikipedia.
Mer om Citybanan finns här: www.citybanan.se

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Jag har aldrig satt min fot på hotell Continental och har ingen relation till det där huset egentligen. Men varje gång man går in i stan från Centralen passerar man det och visst har jag noterat att fasaden var retrocool och den guldiga entrén åttitalsprålig. Att jag verkligen började lägga märke till hotellet berodde på att den låga utbyggnaden mot Vasagatan revs för ett par år sedan, för att ge plats åt bygget av nya Citybanans stationshus. Så här såg det ut på platsen sommaren 2011:

Gropen efter Scandics tillbyggnad, sommaren 2011

Gropen efter Scandics utbyggnad, sommaren 2011

På nyåret i år, 2013, började man riva själva hotellbyggnaden efter att hotellet stängt någon månad tidigare. Först tömdes hotellet på inredning och möbler och annan utrustning som kunde återanvändas. Mycket skänktes till välgörenhetsorganisationer efter vad jag förstått, och rivningen gjordes så miljövänligt som möjligt. Lovvärt. Nu är huset nästan helt borta och det kan vara på sin plats att göra en bildåterblick på denna mycket centrala tomt i Stockholm.

Hotell Continental har funnits på platsen sedan 1899, när dåvarande hotell W6 bytte namn. Huset som det första hotellet var inrymt i var byggt redan på 1700-talet men ombyggt i flera omgångar. I början av 1900-talet var Continental det största hotellet i Skandinavien.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant, långt innan gatan lyftes upp på Klarabergsviadukten. Vykort.

Huset med markiserna till höger om hotellet är nuvarande hotell Terminus. Denna byggnad blev 1904 annex till Continental och tillförde ytterligare 40 rum till hotellets 220. Det palatsliknande hotell Continental matchades väl av huset på andra sidan gatan, Centralstationen, som hade invigts 1871.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Av någon anledning stängde hotellet 1951 och 1958 revs det i samband med Norrmalmsregleringen och utbyggnaden av tunnelbanan. När ett nytt hotell skulle uppföras var det Folksam som fick uppdraget – och in i det sista har Folksamskylten prytt hotellets tak:

Folksam försäkrar in i det sista.

Folksam försäkrar till slutet. Våren 2013.

Det nya hotellet stod klart 1963. Runt 1990 genomgick det stora renoveringar.

Och nu upprepar historien sig. Den andra Norrmalmsregleringen slår till och Continental nummer två får skatta åt förgängelsen till förmån för nya kommunikationer och glaspalats. Många är glada åt det. Själv tycker jag enbart det är sorgligt att det inte gick att bevara huset som var ett sådant monument över sin samtid. Inte bara 1800-talshus är värda att bevaras!

Men man får gilla läget och i stället dokumentera rivningen efter förmåga. Rivningar är fascinerande processer, lika intressanta som nybyggen! Under hela våren 2013 har man kunnat följa hur huset monterats ned våning för våning. Här några bildexempel.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln byggdes.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln kom på plats.

Än återstod några stnöstormar, den långa vintern 2013.

Många snöstormar blev det den långa vintern 2013.

xxx

I slutet på januari lyste en löftesrik morgonsol även på det gamla hotellet.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar…

...men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

…men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

...men under senvåren kom rivningen igång och det gick fort...!

Som en ökenstad…

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

...men tänk ändå så ståtligt det var en gång.

Det nya blir säkert tjusigt och ändamålsenligt – men tänk ändå så ståtligt det var en gång. Vykort.


Kasserad för liderlighet

Min mormors farfar, skräddaren Carl Ferdinand Hultqvist från Högsby i Småland, hade tiotals kusiner. En av dem var Erland Jakobsson från Drageryd i samma socken, en helt vanlig soldat som det gick både bra och dåligt för i livet. Han föddes 1833 och blev vid 24 års ålder marinsoldat i Karlskrona med soldatnamnet Hög.

Högsby och Emån 2010

Högsby och Emån 2010

Det verkar ha gått bra i Karlskrona men trots det blev Erland bara kvar i tre år. I november 1860 gifte han sig med Anna Lovisa Olsdotter från Mönsterås och i samband med det tog han värvning som vanlig indelt soldat och flyttade tillbaka till Högsby. Första barnet kom 1861, samma år som familjen flyttade till Kalvenäs i norra Högsby.

Erland och Anna fick fem barn men äktenskapet mellan dem blev inte lyckligt. Redan de första åren började det knaka i fogarna, och prästen noterade: ”Äktenskapskif anmält 22/7 1863”. De kivades alltså och kivet anmäldes till prästen. Först 1870 finns det notering om att de kallas till möte hos prästen för sitt bråkande, men prästens ord tycks inte ha haft någon större inverkan. I mars samma år avvek Anna nämligen från maken och i september 1872 fick prästen en dopattest från Hallinge­berg, där Anna hade fött ett oäkta gossebarn. Samma år var skilsmässan ett faktum, men det var inte bara Anna som var orsak till den.

Erland var inte guds bästa barn han heller. Tvärtom. I Kalmar regementes general­mönster­rulla för åren 1869-1872 finns en hel liten avhandling om Erlands eskapader. Straffrullan berättar att han redan 1866 varit i slagsmål på Hanåsa marknad och fått 10 dagars vatten och bröd i Kalmar läns cellfängelse. Hanåsa marknad strax norr om tätorten Högsby hölls i september varje år. Folk från alla närliggande socknar samlades för att handla och umgås.

Det finns många rapporter från Han­åsa i böcker och tidningar. Högsby kommuns sockenbok, Högsbyboken, berättar:

Här var en av tusenden eftersökt plats, där det såldes och köptes, där det gavs ut stryk och togs emot stryk, där brännvin – åtminstone tidigare – flöt i en aldrig sinande ström tillsammans med porter, bier, öl, kaffe, sodavatten och saft – samt blod.

Man kan gott förstå att Erland råkade illa ut i den miljön. Att han var benägen på starkvaror framgår av senare noteringar.

I mönsterrullan för 1872 finns ett lösblad instoppat vid Erlands namn. Det är beskriv­ningen av ett mål med domslut vid Handbörds härads lagtima vinterting i mars samma år.

Det visar sig att torparen Karl Johan Åström i Hedasjö, Högsby, anklagat sin hustru Johanna Charlotta Petersdotter för hor med ingen mindre än gifte soldaten Erland Hög. Samtliga var kallade till tinget, Karl Johan och Johanna hade infunnit sig ”men Hög afhöres ej”. Det verkar dock inte spela så stor roll – det fanns redan ett erkännande från Erland och dessutom samstämmiga redogörelser från två vittnen. Det ansågs därmed ådagalagt ”att svarandena särskildt en natt i Oktober månad 1870 haft köttsligt umgänge med hvarandra”. Häradsrätten dömde båda till ett års fängelse.

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Ur Kalmar regementes generalmönsterrulla 1869-1872

Fängelsedomen verkar aldrig ha verkställts, för Erland härjade vidare. I april 1872 dömdes han till böter för ”fylleri å allmän väg i närheten av kyrka”. Han ställdes på ett års förbättring för dåligt uppförande. Men det tycks inte ha hjälpt, så sedan gick det som det gick. Han blev ersatt av en annan soldat med noteringen ”Erland Jacobson Hög kasserad för liderlighet, afförd ur rullan den 7 augusti 1873”.

Så kan det gå när inte haspen är på! Liderlighet betyder inte nödvändigtvis detsamma som idag, när ordet ju främst kopplas till sexuellt lättsinne. I gamla tider kunde det även betyda annan sedeslöshet, förargelseväckande beteende etc och ofta verkar spriten vara inblandad. Det var inte ovanligt att soldater fick avsked på grund av liderlighet.

Hur som helst, Erlands militära karriär var därmed definitivt slut.

Efter skilsmässan flyttade Anna till Kalmar där hon redan i november 1873 gifte om sig med en repslagare. Med honom fick hon också fem barn, varav två föddes före äktenskapet, ett till och med medan hon fortfarande var gift med Erland. Det var tre söner och två döttrar och alla sönerna gick till sjöss, åtminstone periodvis.

Erland levde ensam några år och tycks ha klarat sig från vidare klammeri med rättvisan. 1882 gifte han om sig med Johanna Maria Ståhl från Högsby. De var båda i 50-årsåldern och det blev inga barn i det giftet. De var fattiga, kan man se i församlingsböckerna, och hade antagligen understöd från socknen. Efter soldatkarriären tycks inte Erland ha fått vare sig arbete eller jordlott utan de var inhysta i Drageryd 1.

I oktober 1915 dog Erland av lungkatarr. Bara några månader tidigare hade Johanna dött av ålderdomsavtyning. Första hustrun Anna levde till 1918, när kronisk bronkit ändade hennes liv.

Kort om Erlands och Annas barn

Äldst i barnaskarn var Karl August Reinhold, född 1861. Han gick till sjöss och tycks inte ha kommit tillbaka. Så småningom skrevs han in i lösdrivarförteckningen med kommentaren ”sjöman, varit borta i flera år”. Spåren efter honom slutar där. Johan Peter (1864-1936) dömdes 1891 till fem månaders straffarbete för misshandel. När han kom ut från fängelset ändrade han sitt efternamn till Högström och flyttade till Rogsta i Gävleborgs län. Han dog där 1926, ogift.

Emelie Ottilia föddes 1865. Hon flyttade till Stockholm, gifte sig med arbetaren Karl Johan Andersson från Undenäs i Skaraborg. Han gick bort tidigt och Emelie blev änka vid 32 års ålder. Hon tycks ha haft ett hårt liv, runt sekelskiftet var alla barnen på asylen på Östgötagatan, dit hemlösa och vräkta personer kunde få komma via remiss från fattigvården eller genom att polisen förde dit dem. Emelie födde två oäkta barn efter makens död och tycks ha varit utan arbete under långa perioder. 1910 flyttade hon i alla fall till Solna och blev hushållerska åt en stenarbetare i Huvudsta. Bilden nedan visar nutida rester av ett stenbrott där.

Rester av stenbrottet i Huvudsta

Rester av stenbrottet i Huvudsta

I Solna slutar spåren efter Emilia. Efter vad man kan se i böckerna var hon det enda av de fem barnen som själv fick barn.

Erlands och Annas fjärde barn, Otto, föddes 1867 och dog efter bara två månader. Yngst var dottern Anna Josefina (1868-1878) som dog tio år gammal i mässling.


nu & då: Vällingby

I mitten på 1980-talet bodde jag i Hässelby ett par år. Var student och åkte med tunnelbanan dag ut och dag in till universitetet, först med den långsamt lunkande gröna linjen som gick ovan jord men stannade vid varje mjölkpall. Efter byte gick färden vidare med den obehagligt djupa underjordiska röda linjen upp till Frescati. Särskilt på hemvägen var de 35 minuterna från t-centralen outhärdligt långa. De mossgröna vagnarna med den gröna inredningen och den iskalla belysningen knirpade och gnällde och orkade nästan inte ta de stundtals tvära kurvorna. Sakta sakta…

Men så till sist. Först Vattenfalls höghus vid Råcksta och strax bortanför: det snurrande V:et på taket till Vällingby centrum. Då var det bara ett par stationer kvar ut till Hässelby strand. Snart hemma. Äntligen.

Även om bilden nedan nog är ännu äldre så såg det ungefär likadant ut på min tid.

Gamla tiders inlopp

Vällingby. Gammalt vykort

Vällingby invigdes 1954 med buller och bång som den första ABC-förstaden – arbete, bostad, centrum. Allt skulle finnas till hands i denna nya, moderna, bekväma och designade stad. När jag kom dit 30 år senare var den fina förorten nog lite bedagad och sliten och i behov av uppfräschning. För mig var Vällingby ett köpcentrum där jag hoppade av tunnelbanan och gick ett varv ibland innan jag åkte de sista snäppen ut till Hässelby strand. Alla de femtiotalssymboler som jag är så fascinerad av idag, dem såg jag inte då.

Fantastiska lyxkrogen Vällingehus från 1954, till exempel. Den skulle vara förortens motsvarighet till Operakällaren och NK svarade för inredningen. På 1980-talet var krogen nedlagd sedan länge och det var antagligen kontor i huset. Om jag känner mitt 80-talsjag rätt tyckte jag den gamla fasaden var fruktansvärt ful.

Vällingehus

Vällingehus

Det tycker jag inte idag. Idag är det ett restaurangtorg där inne, och ingenting av den ursprungliga inredningen är bevarat. Men fasaden finns kvar och nog är den snygg!

För några år sedan rustades centrumet upp. Den klassiska femtiotalsmiljön skulle bevaras samtidigt som alltihop skulle fräschas upp och moderniseras. Vid ett hastigt besök har jag svårt att tycka nånting – är glad över det gamla som är kvar, som ringarna i stenläggningen, trappan, lyktorna och Vällingehus. Det nya förstår jag mig inte på, det kompletterar inte utan stör mest. Men det är kanske bara för att jag inte fått ihop det riktigt…

Glastaket

Glastaket och kajorna

Tunnelbanan går förstås samma gamla väg och stannar vid samma stationer. Lite mindre knirpigt är det med de nya tågen. När man närmar sig Vällingby skymmer åtminstone ett nybyggt glaspalats det gamla V-huset, men det står ändå kvar där bakom – och v:et det snurrar vidare.

V-snurr och retrolykta

V-snurr och retrolykta


nu & då: Älvsjö station

Älvsjö station. För många förknippad med Stockholmsmässan eller kanske med Ericssons många kontor i området. Ta en titt på bilden nedan, den är från 1890-talet och visar det dåvarande stationshuset, personal och resenärer. Och fina reklamskyltar!

Älvsjö station, 1890-tal

Älvsjö station, 1890-tal

Och så går vi över till nutid! På 1990-talet hade jag flera konsultuppdrag söder om Stockholm och Älvsjö var ofta min knutpunkt där jag bytte mellan pendeltåg och buss. Hur stationen såg ut på den tiden har jag tyvärr ingen bild på men det var en vanlig pendeltågsstation från 1970-talet med en lång blåsig gångramp och rulltrappor ner till bussterminalen.

Nu var det ett tag sen jag var där – så döm om min förvåning när jag en grå februarilördag steg av tåget för att besöka antikmässan…

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Nog hade jag hört att det var något nytt på gång i Älvsjö, och det behövdes ju, men det här illgröna glasschabraket hade jag aldrig kunnat drömma om. Med stora ögon klev jag omkring och knäppte bilder. Nytt, gammalt, blandningen av nytt och gammalt – jag brukar inte ha svårt för nåt av det där. Men detta…  Ska det ge resenärerna vårkänslor eller vad är meningen? Förstår det inte alls, men nästa gång jag kommer hit är det kanske sommar och sol, byggena är klara och de gröna husen smälter in på ett underskönt sätt i omgivningarna. Kanske.

Fotorunda – med ögon känsliga för grönt…

En rätt häftig entréhall med retrolampor

Entréhall med högt i tak och retrolampor

Stort och grönt...

Stort och grönt…

…ja faktiskt chockgrönt!

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien, här i form av en kyrka, troligen Brännkyrka med anor från 1100-talet.


nu & då: Centralen

Bilden nedan föreställer Stockholms Centralstation omkring 1920. Byggnaden, som invigdes 1871, har efter 50 år kvar mycket av sin palatsliknande pampighet. Tillbyggnaden på huvudingången var ett biljettkontor som hade tillkommit i början på 1900-talet och kallades puckeln. Den togs bort igen vid en stor ombyggnad på 1920-talet.

Centralen omkring 1920

Stockholms central omkring 1920

Redan 1920 var taximyllret livligt. Idag är det likadant, även om stuket på bilarna har ändrats en del.

Stockholms central 2013

Idag är centralen huvudbyggnad i det gigantiska komplex som växer upp runt Klarabergsviadukten och stationsområdet. Pampig är den fortfarande om än något slätare och stramare än i gamla tider. I början av 1950-talet ”hyvlades” nämligen fasaden av och vad som då ansågs som onödig utsmyckning togs bort.

På insidan, i den stora väntsalen, har inte förändringarna varit så stora, även om det tillkommit rulltrappor, affärer och en ”spottkopp”.

Stora väntsalen, 1920-tal

Stora väntsalen, 1920-tal

Annars är mycket sig likt: armaturerna, jordgloben (fast det inte går att dricka vatten ur den längre) och valvbågarna.

Stora väntsalen 2013

Stora väntsalen 2013

Det byggs och förändras något enormt kring centralen nu, som sagt. Förändring är ofta bra och nödvändigt men man måste kunna lämna kvar spår av det gamla, som ledtrådar till historien. Det finns gott om sådana spår på centralen, åtminstone än så länge. Om det nya som är på gång finns mer att läsa här: http://www.trafikverket.se/citybanan.

Faktakälla: Stockholms järnvägar 2. Centralstationen och Norra stambanan av Hans Björkman och Gert Ekström.