Staden

Januari 2013

Häromdagen såg jag filmen Staden i mitt hjärta av filmaren Anders Wahlgren om rivningsvågen i centrala Stockholm på 1950- och 1960-talen. Och idag har jag varit på Kulturhuset och sett utställningen Ett urbant öga med foton från samma epok av Stadsmuseets fotograf Lennart af Petersens. Båda rekommenderas varmt. Och båda väcker intressanta funderingar. Om skövling, förstås, om att riva urskillningslöst, förblindad av en skoningslös framtidstro som inte tillåter några spår till historien. Om nytt och gammalt, nu och då – vad som är historia, vad som är nutid och hur vi vill ha vår framtidsstad.

Stockholm förändrades mer än någon annan stad i Europa som inte hade bombats under kriget. Mer än 700 hus revs och en hel stadskärna skövlades. Det rivs och grävs mycket i Stockholm just nu också, inte minst för nya Citybanan. Gropar och provisorier över allt.

Citybanan byggs 2012, här lite stök vid Centralstationen.

 

Men det är ingenting mot hur det såg ut för 50 år sen.

Sergels torg byggs i början av 1960-talet. Foto: Lennart af Petersens. Stockholmskällan

Klart det var traumatiskt för alla som bodde, jobbade och levde i Klara och resten av centrala stan. Hela barndomsmiljön sveptes bort i ett nafs och under flera år såg stan ut som på bilden ovan. Man fick gå på träbroar över byggarbetsplatserna. I filmen nämner Anders Wahlgren att han som barn trodde att det var så det skulle se ut i stan. Han visste inget annat under flera år.

Filmen Staden i mitt hjärta är inspelad 1992, och är tjugo år närmare den stora skövlingen än vi är idag. Visst kan man fortfarande känna bitterheten när man tänker på alla vackra 1600- och 1700-talshus som jämnades med marken. Men det finns en annan aspekt också. För mig personligen är den gamla staden historia. Jag älskar att se på bilder av den, läsa Fogelström och försöka föreställa mig miljöerna eller gå omkring och upptäcka spåren av den historiska staden, de få som finns.

Den nya stad som stod klar någon gång på 1960-talet var främmande – folk hade ingen relation till den utan var främlingar i sin egen stad. Men det är den då nya och främmande staden som är staden i mitt hjärta. Den är det enda Stockholm jag har sett, åtminstone i vuxen ålder, och eftersom jag älskar modernistisk arkitektur är till och med det utskällda Hötorgscity en kär plats.

Epilog april 2018

För fem år sedan var det järnvägsbyggena som dominerade, tror jag. Nu byggs det hus som aldrig förr och det rivs och sprängs urskillningslöst igen. Och förtätas hysteriskt. Viktiga kulturmiljöer av alla de slag är hotade i alla ”mina” städer – Järfälla, Stockholm, Karlstad. Det här ämnet måste jag återkomma till.