Smålandssoldater

Den här lilla släktkrönikan tar sin börjar vintern 1695. Då föddes min mormors farfars farfars farfar Per Hielm, den förste i en lång rad soldater i min småländska släkt.

Per Hielm

Åren 1695-1697 drabbades Sverige och andra nordiska länder av en svår hungersnöd. Orsaken var mycket tidiga och kalla vintrar och sena somrar som i princip utplånade skördarna. Massvälten drev folk mot städerna i jakten på mat, horder av tiggare syntes på vägarna och det berättas att Stockholms gator var fulla av döda och döende människor på våren 1697.

Vintern 1695 var den kallaste sedan 1658. I byn Klobo i Högsby socken i Småland födde hustru Kerstin ett gossebarn den 19 februari och hon och maken Nils gav barnet namnet Per, troligen efter dess farfar.

Klobo bygata, ur boken Kulturhistoriska miljöer i Emådalen (inventering 1979 av Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns museum)

Under hela Pers uppväxt fortsatte ofärdsåren i Sverige. Hungers­nöden, som sagt. Och ute i Europa pågick Karl XIIs stora nordiska krig mellan 1700 och 1721, där tiotusentals soldater miste livet. Kriget utarmade förstås Sverige, fast det mestadels inte ut­kämpades på svensk mark. De sista åren härjade dock ryssar­na längs en stor del av den svenska ostkusten, plundrade och brände städer och byar. Alla resurser gick till krigsapparaten, inklusive stridsdugliga män. Stormaktstiden gick mot sitt slut, nederlaget vid Poltava 1709 var katastrofalt och kungen gick i exil i Bender i Osmanska riket. Vilken kalabalik!

Som om inte kriget och svälten varit nog så utbröt pesten i landet 1710. Farsoten spreds med krigsfartygen och fick lätt fäste i den utarmade befolkningen. Även Småland drabbades hårt. I Högsby noterades 186 döda i pesten under vintern 1710-1711. I dödböckerna kan man se hur hela familjer utplånades på ett par dagar.

Per klarade sig dock och som 19-åring blev han soldat i Ekeby rote i Högsby, med soldat­namnet Hielm. Året var 1714. Sedan dröjde det hela 20 år innan han gifte sig med sin Ingeborg Persdotter. Upp­gif­terna om Per är mycket knapphändiga. Ingenstans nämns det att han var i krig men det är förstås mycket möjligt att han skickades direkt ut i brinnande krig efter värvningen. De enda uppgifter som finns om honom är att han vid ett par tillfällen fick något nytt klädesplagg samt att han 1742, två år innan han fick avsked, var kommen­derad i Kalmar.

 

Emån genom Högsby, 2010

 

Nils Ekeroth

Jag har hittat tre barn till Per och Ingeborg men det fanns säkert fler. Yngst av de tre var Nils, född den 29 juli 1743. Precis som sin far tog Nils Persson värvning vid 19 års ålder. Han blev soldat Nils Ekeroth i Ekeby rote. Han tycks redan ha varit gift, hustrun var Ingeborg Jons­dotter, född 1744.

I fredstid kommenderades soldaterna ofta till tjänstgöring runt om i landet, till exempel vid fästningar och byggen. Nils var inget undan­tag och redan året efter värvningen, alltså 1763, blev han kommen­derad till garnisonen i Kalmar. Kanske gick han vakt på Kalmar slott, som vid det laget ska ha varit en ganska förfallen fästning.

Det blev fler fredskommenderingar för Nils genom åren. Informa­tionen är knapphändig men några orter nämns i arkiven såsom Karlskrona och Skåne. Vid åtminstone två tillfällen, 1786 och 1795, var han på läger på Bonnarps hed, en militär övnings- och lägerplats i västra Skåne inte långt från Helsingborg. Avståndet till Högsby är minst 15 mil och man kan ju tänka sig vilka strapatser det innebar för soldaterna att gå till fots dit och tillbaka. Vandringarna måste ha varit olidliga och farliga på många sätt.

Nils deltog i åtminstone ett krig, nämligen Gustav IIIs ryska krig som ut­käm­pades i Finland 1788-1790. I juli 1788 var han med och käm­pade i slaget vid Hogland och sedan i slaget vid Svensk­sund. Någonstans i vimlet fanns vår Nils men det är omöj­ligt att veta exakt hur hans krigserfarenheter såg ut. Han var inte båtsman så han deltog antagligen i striderna på land. Vid tiden för kriget var Nils i 45-årsåldern och alla barnen därhemma var lyckligtvis någorlunda upp­vuxna och kunde hjälpa mor Ingeborg på torpet.

Först 1806 tog Nils avsked från armén. Då var han 63 år och hade tjänst­gjort i 44 år. Vid den sista mönstringen var han inte med, då var han ”sjuk på sjukhuset”. Men det konstateras att han begärt avsked och att han an­mäls till underhåll, det vill säga pension. Han dog 1819, vid 76 års ålder, och hade då varit änkling efter Ingeborg i fem år.

Peter Roth

Nils och Ingeborg fick fem barn och nummer fyra var sonen Peter, född 1773. År 1797 gick Peter i fars och farfars fotspår och skrev in sig i den indelta armén. Han var 24 år, kom till Hammarby rote och fick soldatnamnet Roth. Av alla soldater jag hittat hittills var Peter den som deltog i ojämförligt flest krig. Han var med i Sveriges (hittills) sista väpnade konflikter i början på 1800-talet.

Bara ett par månader efter det att Peter blivit soldat fick han kvinnfolk i torpet. Han och Kajsa Persdotter gifte sig mitt i vintern, den 10 januari 1798. På julafton samma år föddes deras första barn, dottern Anna Kajsa. Totalt fick Peter och Kajsa sex barn, men det skulle nog ha varit ett sjunde för i mars 1818 dog Kajsa i barns­börd. Peter hade förstås svårt att klara torp och barn på egen hand, inte minst med tanke på de återkommande mönst­ringarna då han var tvungen att vara hemifrån i månader. Följaktligen stod det inte på förrän han gifte om sig – i november 1818 stod bröllopet mellan honom och nio år yngre Eva Hemmings­dotter.

Peters första kända krigserfarenhet var pommerska kriget 1805-1807. Det var i själva verket ett krig mot Frank­rike och Napoleon, där flera länder ingått i en koalition på Stor­britanniens initiativ. Kriget fördes mest på pommersk mark, därav benämningen. Befäl­havare från svenskt håll var kung Gustav IV Adolf och närmare 30 000 svenska soldater deltog. Striderna upphörde 1807 men freden slöts inte förrän 1810 och åren där­emellan till­bringade många svenska och andra sol­dater i fångenskap i Frankrike. De som överlevde återvände hem och återtog ibland sitt gamla torp och sin gamla befattning.

Peter överlevde och slapp troligen fången­skap. Härnäst skickades han till finska kriget 1808-1809. Det var ett krig mellan Sverige och Ryssland och det slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Peter uppges ha deltagit i fälttåg både 1808 och 1809.

Bara några få år efter förlusten av Finland gick Sverige i krig mot Frankrike och Napoleon. Det var 1813-1814 och Peter var med förstås. Man kan konstatera att krigen i Europa vid denna tid starkt påverkade utvecklingen i Norden. Det här kriget slutade med att Sverige erövrade Norge från Danmark. Norge slogs för sin själv­ständighet och tillsatte en egen kung vilket förstås inte kunde accepteras från svenskt håll. Den svenska armén vände norrut från Frankrike, nu på fälttåg mot Norge. Härförare var den nyss ut­nämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte.

De landsteg vid Rya nabbe på Hisingen i juli och gick sedan via Svine­sund mot norska gränsen. De fick inte särskilt mycket motstånd och vid Rakkestads kyrka avfyrades Sveriges sista skott i krig. Norge hade därmed tvingats till union med Sverige.

 

Del av nya varvet till vänster och Rya nabbe till höger, 2014.

 

Rya Nabbe ligger för övrigt mitt emot Nya varvet, på ett Hisingen som förstås var rena vischan vid denna tid före oljehamn och för­orter. På nabben fanns en skans och andra militära byggnader för försvar av inloppet. Norr om nabben ligger Rödjan, eller Rya skog, mitt i oljehamnen som en oas. Skogen sägs vara Göteborgs främsta naturminne, en rest av en skogstyp som en gång täckte hela Hisingen. (Källa: Lundby på Hisingen av Folke Eriksson.)

Visst kan man se dem framför sig, de stridströtta soldaterna som marscherar genom det lantliga Lundby, till fots, utan minsta spår­vagn att hoppa på och utan minsta närbutik att köpa mat i vid Kyrk­bytorget. Bara skog och en och annan gård. Kanske passerade de gamla kyrkan, Putsegården och kyrkbyns inägor. Vidare norrut mil efter mil – Kungälv, Uddevalla, Strömstad…

Lundby gamla kyrka på Hisingen i  Göteborg, 2015

Efter den förhållandevis lätta segern över norrmännen fick kanske Peter komma hem ett tag, men redan året därpå, 1815, fick han freds­kom­men­dering till Gränsö kanal utanför Västervik där han blev kvar i två år. Han var också vid Göta kanal i flera omgångar – den byggdes mellan 1810 och 1832. Flera läger var han också på, i bland annat Skåne.

Sista tjänst­göringen tycks ha varit två och en halv månad i Norge – en riktigt lång resa året innan han begärde avsked 1822. I general­mönster­rullan står det: ”Får avsked med anmälan till underhåll, ådragit sig sjuklighet under krigen samt bevistat fältågen 1808, 1809, 1813 och 1814. Tjent mycket väl”. En tapper soldat, får man sanner­ligen säga.

Peter levde över 30 år efter avskedet och dog i januari 1853 vid 80 års ålder. Totalt blev han far till nio barn varav åtminstone fem levde till vuxen ålder. Femte barnet var skräddaren Nils Peter Roth (min mormors farfars far) och med honom blev soldatsläkten en skräddarsläkt.

Soldaterna och deras ättlingar forskar jag vidare på. Här finns stoff till en roman eller en historiebok – eller åtminstone fler småhistorier som denna.