Kategoriarkiv: Närke/Västgötasläkten

Kusin Justina

Min morfars mormor hette Sofia Andersdotter. Hon hade en tvillingbror, Lars, och syskonen föddes den 4 oktober 1825 i Närkes Kil. Sofia gifte sig med trädgårdsmästaren Carl Åkerberg på Klockhammar i Kil och de fick sex barn. Lars gifte sig 1852 med Kristina Hane, från den gamla smedsläkten Hane. Även de fick sex barn, och nummer fem var dottern Justina, född i Kil på annandag jul 1862. Justina var kusin med den två år yngre Anna Åkerberg, min morfars mor.

Yrkeskvinnor

Den vanligaste karriären för en kvinna på 1800-talet var förstås att tjäna som piga några år i ungdomen och så gifta sig och bilda familj. Sen fanns det några som gick en annan väg. Som Emma Ljung från Högsby som reste land och rike runt och gjorde en sorts restaurangkarriär, som husmor och kaféinnehavare. Mer om henne finns här: Fröken Ljungs resa. Eller som Justina Larsdotter från Kil. Hennes yrkesbana är indelad i två rätt olika perioder, först var hon ”finpiga” i mer eller mindre prominenta hushåll men redan innan hon fyllt 30 slog hon sig ner i Danviken i Stockholm och blev sköterska. Liksom Emma förblev Justina ogift och barnlös och tillbringade sina sista dagar på ett ålderdomshem strax utanför huvudstaden.

IMG_8971.JPG

År 1881 lämnade Justina föräldrahemmet i Frösvidal i Kil och flyttade till Romfartuna norr om Västerås. Fadern var statare och dagkarl vid Frösvidal men Justina måste ha utmärkt sig på något sätt. När förvaltaren på godset, Gustaf Leonard Diedrichs, flyttade med sin familj till Romfartuna värvade han Justina och kamraten Anna Kolmodin att följa med. Ett år senare flyttade flickorna igen, denna gång till Västerås.

Hos källarmästare Möller

Nu blev Justina piga hos källarmästare Gustaf Adolf Möller som hade en gästgivargård i Västerås. Det enda jag hittat om hans gård är en notis från tidningen Dalpilen i november 1882, bara någon månad efter det att Justina kommit dit:

Knifskärning. Hästhandlarne Gripenfeldt samt Per August Carlsson från Hedemora råkade i lördags i ordvexling å källarmästaren Möllers gård i Vesterås. Slutet vardt, att Gripenfeldt af Carlsson fick ett knifhugg i bröstet å venstra sidan strax nedanför nyckelbenet, hvilket hugg dock icke var lifsfarligt. Carlsson häktades samma dag, men frigafs på måndagen, enär Gripenfeldt, efter att förut hafva angifvit Carlsson såsom gerningsmannen, sedermera återkallade angifvelsen under påstående, att han ej visste, hvilken tillfogat honom hugget.

Ett typiskt krogslagsmål kan tyckas, men ändå en dramatisk start för Justina i storstan, om hon nu såg detta. Hur som helst blev hon kvar i hela tre år hos Möller. Hon skaffade sig gedigen erfarenhet från krogbranschen vilket hon säkert hade nytta av på flera av sina kommande arbetsplatser.

Nästa anhalt var Lillhärad, där hon blev piga hos kapten Otto Wilhelm Löwenborg med familj. Bara ett år senare flyttade hon med dem tillbaka till Västerås 1886.

Hos grosshandlare Lund­qvist

Året därpå, när hon var 25 år, tog Justina steget och flyttade till Stockholm. Som så många andra hamnade hon först på Söder. Men inte i någon enkel söderkåk, nej Justina fick sin första stockholmstjänst hos grosshandlare Lund­qvist. Han och hans familj bodde i det pampiga huset på Peter Myndes backe 5, precis intill Slussens tunnelbanestation i dagens Stock­holm.

img

Slussenområdet i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

Hos snickeriidkare Wengström

Justina stannade bara några månader på Peter Myndes backe och det­samma gäller nästa adress, Sankt Paulsgatan 26, även det på Söder­malm, för övrigt granne med Sankt Pauls metodistkyrka. Där tjänstgjorde hon hos snickeriidkaren Johan Oscar Wengström med familj.

img_9503

Mariatorget med Sankt Paulsgatan och metodistkyrkan i fonden.

Wengströms mekaniska snickeri­fabrik i Stockholm till­verkade bland annat monterings­färdiga hus. Ett exempel på ett stort uppdrag som firman fick var att utföra snicke­rierna i trapp­huset på det pampiga Konstnärs­huset mitt i Stockholm. Några år innan Justina kom dit hade Wengström fyllt 60. I Gotlands tidning finns en notis om det:

Hedrad arbetsgifvare. Egaren af den mekaniska snickerifabriken i n:r 26 S:t Paulsgatan, fabrikör J.O. Wengström, som i söndags fylde 60 år, fick samma dag af sin kontors- och arbetspersonal mottaga en vacker hedersskänk, näm­ligen en dyrbar dryckeskanna af silfver. Kannan öfverlemnades till hr Weng­ström af en bland gifvarne utsedd deputation.

Wengström tackade hjärtligt för gåvan och uppmanade arbetarna att bilda en byggnadsfond, som han själv skulle bidra till.

Hos utrikesminister Ehrensvärd

Vid 26 års ålder kom Justina 1888 till Blasieholmen och det var nu hennes yrkesbana nådde sin höjdpunkt – ja, om man utgår från arbetsgivarnas status i samhället. Vid Blasie­holms­torg 8 ligger nämligen Utrikes­minister­hotellet.

1280px-blasieholmstorg_2009

Blasieholmstorg 8, före detta Utrikesministerhotellet. Foto: wikipedia, H Ellgaard

Huset finns kvar och idag huserar Kung­liga musika­liska akademin här. På Justinas tid var det bostad för ut­rikes­ministern, och 1888 hette han Albert Ehren­svärd. Han var inne på sitt tredje år som minister och dess­förinnan hade han i över 20 år varit landshövding i Göteborgs och Bohus län. Ehren­svärd var den lands­höv­ding som låg bakom de så kallade lands­hövdingehusen, som alltså är uppkallade efter honom. De första husen byggdes 1875 och revs efter nästan 100 år, 1972. Typiskt för husen är att de är tre våningar höga, bottenvåningen är i sten och övriga två våningar i trä. Trähus fick nämligen vara högst två våningar höga, av brandskyddsskäl. För att ändå kunna uppföra husen i tre våningar lät man alltså bottenvåningen vara av sten.

 

ghmb-11446

Landshövdingehus vid Olskroken, Göteborg, 1916. Foto: L Bonsdorff. Göteborgs stadsmuseums bildarkiv.

På hösten 1889 lämnade Albert Ehrensvärd regeringen och flyttade till Tosterups slott i Skåne där han tillbringade sina sista 12 år. Slottet är för övrigt fortfarande i släkten Ehrensvärds ägo.

På Hamburger börs

Justina flyttade inte lika långt. Efter tjänsten hos Ehrensvärds kom hon till Jakobsgatan 6, intill Jakobs kyrka. Hon ingick nu i källarmästare Karl August Söderlunds stab på källaren Hamburger börs. Det är en krog med lång historia och vid den tid då Justina kom dit var det ett av Stockholms förnämsta etablissemang. Några år tidigare hade Söderlund genomfört en stor ombyggnad och bland annat låtit bygga en vacker oscariansk salong. Byggnaden revs 1970 men återuppbyggdes och stod klar 1975. Speglar och stuckaturarbeten ska ha tagits tillvara från ursprungsrestaurangen.

img_6192

Dagens Hamburger Börs omges av äldre bebyggelse.

Justina finns upptagen bland ”tjenare å Hamburger börs” och ”qvinliga biträden” i rullorna från hennes två år på Jakobsgatan.

På Danviks hospital

I november 1891 bytte Justina bransch helt och flyttade utanför stadens hank och stör. För första gången fick hon en annan titel än piga när hon nu blev sköterska på Danvikens hospital i Nacka.

Huset hade vid denna tid övergått från mentalsjukhus till ålderdomshem och den gamla byggnaden, från 1725, hade gjort sitt. Den var både nedgången och för liten för den verksamhet som skulle bedrivas där i det nya århundradet. Dock finns den kvar än idag och verkar användas som kontor och konsthall.

Ett nytt hus byggdes under 1900-talets första år och invigdes 1915. Det är en ståtlig, palatsliknande byggnad i nationalromantisk stil, som blickar ut över Stockholms inlopp från sin upphöjda plats på Danviks­klippan. Se bilden nedan.

danvik_red.jpg

Danvikshem.

I september 1909 kom Justinas mor, Kristina Hane, till Danviks hospital. Hon var 80 år och togs in på ålderdomshemmet, där dottern kunde ha ett vakande öga över henne. Ända in på 1800-talet var Danviken ett eländigt ställe:

De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad. (wikipedia)

Mor Kristina dog i juni 1914 och gick precis miste om flytten till det nya fina hemmet – som nu hette Danvikshem i stället för hospital.

Justina blev kvar på Danvikshem livet ut och dog där i september 1936 efter 45 år på Danviken. Vid det laget får man hoppas att regeln om arbete livet ut var avskaffad. Justina står uppräknad under ”Patienter” och hennes titel i sista församlingsboken är f d sköterska. Förhoppningsvis fick hon några år som pensionär efter att ha tjänat andra ett helt liv.

 

Annonser

Husar Skog

Det tog ett tag för Johan, det där med hus, arbete och familj. Kanske visste han inte vad han ville. Kanske visste han alltför väl och var så kräsen att det drog ut på tiden. Troligast är väl att det bara blev som det blev. Somliga av oss är lite sena i starten.

Vid Kåvö kvarn

Låt oss börja med Johans farföräldrar, torparen Jan Håkansson (1749-1810) och hans hustru Hedvig Sofia Nilsdotter (1754-1813). De bodde i Närkes Kil och fick fyra barn. Nummer tre i syskonskaran var Olof (1792-1845). I sin ungdom kom Olof som dräng till mjölnare Moberg på Kåvö kvarn i Hovsta socken strax norr om Örebro. Året var 1810. Han blev kvar hos Mobergs ovanligt länge – och han hade en anledning: Mobergs unga dot­ter Maria Lovisa.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Kånsta kvarn, Sköllersta. Bildkälla: Örebro stadsarkiv. Fotograf okänd.

Mitt i hög­som­maren 1815 hände någonting i höbärgningen eller någon kväll efter logdansen. Resultatet blev att de fick lov att gifta sig, oavsett vad de tänkt sig dess­förinnan. Den 2 februari 1816 stod bröllopet och nästan på dagen två månader senare föddes sonen Johan. Mor Maria hade nu hunnit bli 19 år. När hon var 45 födde hon sitt tionde och sista barn och vid 48 års ålder blev hon änka med nio överlevande barn när Olof dog av slag, 53 år gammal. Som tur var hade de flesta barnen hunnit bli vuxna, bara tre bodde kvar hos henne. Maria överlevde Olof med 19 år och dog själv 1864 av bröstvärk (antagligen hjärtfel).

Johan

Johan Olsson föddes den 5 april 1816 vid Kåvö kvarn och han var kusin till min morfars mormor, Sofia Andersdotter. När Johan var 3 år flyttade familjen till grannsocknen Längbro, där de fick sig ett eget ställe, Lilla Hjortstorp. Ytterligare ett par år senare, 1822, återvände de till Hovsta och redan samma år fick Johan flytta till morföräldrarna i Kåvö kvarn. Han var 6 år. 1824 flyttade den övriga familjen till Almby socken, men Johan blev kvar hos mor­föräldrarna och flyttade så småningom med dem till en annan kvarn, den i Tjusebo. Kanske var den mindre och enklare att hantera, morfadern var nu nämligen sjuk och ofärdig.

Husaren

Som 17-åring lämnade Johan morföräldrarna och fick sin första drängtjänst och 1834 hamnade han i Svennevad. Där gjorde han ett försök att byta yrkes­bana. Han blev soldat och en av Livrege­mentets husarer i Östra Närkes skvadron. Som indelt soldat hörde Johan till Skoga­holms rote i Svennevad, därav soldat­namnet Skog. Han blev dock inte gammal i det militära. Den 2 mars 1836 tillträdde han och redan den 2 mars 1838 fick han avsked. Ingen anledning till avskedet nämns, varken sjukdom eller att han misskötte sig. Han kanske bara tröttnade. Sitt soldatnamn behöll han livet ut.

Skogaholms gård

Skogaholms herrgård som gav Johan hans soldatnamn. Gården stod då i Svennevad, nu finns den på Skansen i Stockholm – bilden tog jag i augusti 2009.

Dräng igen

Johan återgick nu till dränglivet och flyttade mellan gårdar, byar och socknar. Det gick några årtion­den och han avverkade Almby, Glanshammar och Nyköping. Ingen större ordning var det på honom, han straffades för stöld och vid husförhör konstaterade prästen att han hade glömt katekesen. Men 1867, vid 51 års ålder, kom han till Gällersta. Utan eget hem och egen familj gick han fortfarande under beteckningen dräng. Men nu hände något. På Gryts ägor i Gällersta fick han sig en torpstuga. I granntorpet fanns en liten familj som Johan verkar ha tagit sig an. Det var pigan Maja Stina Sandberg (1826-1888), hennes oäkta dotter Maria Matilda samt ett barnhusbarn från Stockholm, Carl Oskar.

Familjefar

När Johan kom till Gryt 1867 var Carl Oskar sex år, lika gammal som han själv varit när han lämnades till morföräldrarna. Kanske väckte pojken minnen hos den medelålders drängen, som lämnats bort i unga år av sina föräldrar. Om inte annat tycks pojkens fostermor ha väckt känslor. I september 1867 gifte sig Johan och Maja. De hade nog gärna velat bilda familj, men tiden för det hade runnit ut. Maja var 43 år när hon födde deras enda gemensamma barn, sonen Johan Conrad. Två år gammal dog han av rödsot (dysenteri) och det blev inga fler barn.

Johan fick 21 år med sin Maja och de blev kvar i torpet på Gryts ägor livet ut. Den 6 november 1888 dog hon av difteri. Han höll ut i fyra månader, men den 15 mars 1889 dog även han, av ålderdom. Alla orter där Johan bodde, förutom Nyköping, är idag villaområden och lantliga förstäder till Örebro: Hovsta i norr och Almby, Gällersta och Svennevad söder om staden.

Örebro slott.

Örebro slott.


Med rötter i Hova

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Hova 1893. Foto: Eriksén. Källa: Västergötlands museums bildarkiv.

Min morfars farmors släkt hade djupa rötter i Hova i Västergötland. På nyårsdagen 1821 gifte sig hemmansägare Johannes Jansson i Hova med sin piga Lotta Andersdotter. De fick sex barn. Den äldsta och den yngsta hette Johanna och den yngsta var min morfars farmor. Hon döptes efter sin lilla storasyster som fick en kvalfull död i mycket späd ålder.
När Johanna d ä var ett år och nio månader stupade hon i en dränkkittel och drunknade. Dränk är urkokt mäsk, en biprodukt vid brännvinstillverkning, och man kan väl tänka sig att fader Johannes hade husbehovs­bränt och att lilla Johanna blev nyfiken och lutade sig över kanten på kitteln.

Johannes själv dog i juli 1837 av tvinsot, en benämning för nästan vilken sjukdom som helst där man förtvinade och tynade bort. Lotta dog av lungsot i juli 1849.

De fem kvarvarande barnen levde till vuxen ålder och flera av dem har mycket intressant att ”berätta”. Bland deras ättlingar finns emigranter, grosshandlare, yrkesarbetande kvinnor och välbärgade bönder. Albertina Brusell som jag skrivit om här tidigare tillhör släkten: Hyrestanten Albertina.

En av grenarna på det stora Hovaträdet är Hasselbergs, som härstammar från Johannes och Lottas tredje barn, Maja Greta, född 1825. Hon gifte sig med Jan Hasselberg och det andra av deras nio barn var syster Maria.

Syster Maria

Maria Matilda Hasselbergs föddes den 28 september 1853. Hon bodde kvar hos föräldrarna en stor del av ungdomstiden, men 1882 hade hon bestämt sig: Hon begärde och fick attest för inträde vid diakonianstalten Ersta i Stockholm. Maria skulle bli diakonissa.

Provsyster i Örebro

Den 15 november 1882 kom hon till Ersta diakonianstalt på Söder för att påbörja sin utbildning. Diakoniss­ele­ver­na bodde på anstalten som ansvarade för utbildning och uppehälle. Efter ett års grundutbildning skickades Maria till Örebro som provsyster. Hon fick sin provtjänst på det så kallade arbetshuset, en byggnad med anor från 1700-talet som när Maria kom dit var barnhem och uppfostringsanstalt men också tycks ha hyst andra meddellösa personer. Det gick bra för Maria på arbetshuset – efter ett par år var hon föreståndare, och hon blev kvar i fem år.

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshuset i Örebro 2010

Arbetshusets sparbössa - ett hål i väggen.

Arbetshusets sparbössa – ett hål i väggen.

Färdigutbildad diakonissa

År 1888 återvände Maria till Stockholm och Ersta, där hon nu blev vigd till diakonissa. Efter vigningen kunde man antingen stanna kvar på Ersta eller skickas ut i oavlönad samhälls- eller församlingstjänst (lönen gick till an­s­tal­ten som svarade för systrarnas hela uppehälle). Det var inte tillåtet att gifta sig och bilda familj.

Tjänst på Kungsholmen

Denna gång stannade hon på Ersta i fyra år, men 1892 flyttade hon ut till Kungsholmen där hon arbetade på en mottagning tillsammans med ett par andra diakonissor. På Bergsgatan, intill Kronobergsparken, fanns en missions­hydda, en kristen samlingslokal. Där var mottagningen inhyst. Maria bodde i en lägenhet på ett rum och kök som kostade 150 kronor om året. Det var förstås inte Maria som betalade, utan diakonissanstalten. I 1925 års adresskalender kan man se att Kungsholmens diakonissor hade mottagning på två olika ställen, på det ena mellan 8 och 9 alla dagar, på det andra mellan 9 och 10 alla vardagar utom tisdagar. Man kan riktigt se Maria komma flängande längs gatorna i sin svarta dräkt. Kungsholmen var då liksom nu en expansiv stadsdel med såväl utveckling som fattigdom. Det fanns säkert jobb så det räckte till för diakonissorna.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta kapell, diakonissanstaltens 50-årsjubileum 1901. Man kan utgå ifrån att Maria finns i församlingen. Foto: Anton Blomberg. Källa: Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

Ersta igen på ålderns höst

När diakonissorna blev gamla återvände de till moderhuset på Ersta, som sörjde för deras boende och omvårdnad livet ut. Maria var 62 år när hon återvände till Ersta 1915. Kanske fick hon nu några lugna pensionärsår bland sina systrar. Hon dog av ålderdomsavtyning den 26 oktober 1925. Diakonissorna tycks ha haft en egen gemensam grav på Norra begravningsplatsen och där jordfästes Maria den 30 oktober, efter 43 år bland systrarna på Ersta.

Intresserad av Ersta och diakonissornas liv? Ta en titt här: Ersta museum

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan

Porten till diakonissanstalten på Ersta. 1903. Foto: Larssons Ateljé. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan


Skomakarns barn

Min morfars farfar hade en tremänning. Ja, han hade förstås tiotals, men det här ska handla om en av dem, Per, och hans familj. Per Larsson föddes 1844 i Södra Råda dit föräldrarna hade flyttat från Delebäck några år dessförinnan. Delebäck är en by i Amnehärad, som ligger i våra dagars Gullspång på gränsen mellan Värmland och Västergötland. Där har min morfars släkt har mycket djupa rötter.

Per och Carolina

Per blev skomakare och gifte sig 1869 med Carolina Olofsdotter Roth från Amnehärad. Till­sammans fick de tio barn, födda mellan 1869 och 1886. Det var en rörlig familj. I augusti 1871 flyttade skomakarfamiljen till Örebro, där de blev kvar i nio år. De flyttade runt på flera olika adresser i centrala staden och sex av barnen föddes under Örebroåren.

Örebro slott

I oktober 1880 bröt de upp igen och begav sig till Stockholm, där de sedan blev kvar. Per blev vid sin läst och arbetade hela tiden som skomakare. Mor Karolina dog redan 1886 och Per stod ensam med hela barnaskaran. Ett par år senare gifte han dock om sig med västgötskan Johanna Jansdotter Skog.

Per var mycket fattig och fick understöd och mattilldelningar, om det vittnar arkiven. Några år runt sekelskiftet dog många av hans barn och det är tydligt att även han själv var sjuk vid denna tid. Det talas om sjukhusbesök och det framgår att han hade problem med spriten. Ja, man kan tänka sig att han drack för att komma ifrån eländet. När han dog 1924 var han 80 år och hade hunnit bli änkling en andra gång.

Tre av de tio barnen dog i späd ålder. Lite om de övriga sju följer nedan.

Musikern

Äldste sonen Gustaf Verner föddes 1869. Redan som 14-åring skrevs han in vid Svea Livgarde i Stockholm och fick flytta till Garnisonen på Östermalm. Nu var Gustaf inte vilken gardist som helst. Nej, hans titel var Spel i nummer, vilket betyder att han var militärmusiker och tillhörde manskapet i musikerkåren.

Allt är lite oklart med Gustaf, men det verkar som om han lämnade det militära runt 1890 och flyttade tillbaka till Söder. Han var fortfarande musiker men kanske civil nu i några år. 1893 flyttade Gustaf till Göteborgs Domkyrkoförsamling, fortfarande som musiker. Efter fem år i Göteborg begav han sig till Fristad i Älvsborgs län. Det var  1898 och Gustaf hade nu blivit stamanställd musiksergeant vid Älvsborgs regementes musikkår. Tyvärr blev hans karriär alltför kort. I juni 1900 dog Gustaf i Fristad av vad som verkar vara akut reumatisk feber.

Sotarpojkarna

Sex av de tio barnen i den Larssonska familjen dog som unga vuxna, mellan 18 och 31 år, och alla utom Gustaf dog av tuber­kulos. Fyra av de barn som dog unga var sotare. Modern hade dött av lungsjukdom men även om de skulle ha ärvt tuber­kulosen av modern kan man gott tänka sig att sotarnas yrke förvärrade sjukdomen och påskyndade pojkarnas död. Små­pojkar fick göra jobbet inne i skorstenarna eftersom de tog minst plats. Och misslyckades de fick de stryk. Så här skriver Per Anders Fogelström i Barn av sin stad om den lille sotarpojken Johans hårda arbete i skorstenspiporna:

”Att fara ner och stiga på… det betydde att han först skulle fara kåpan ner till förträngningen och sedan klättra upp till taket igen, stiga durk. För att sedan ta delen under förträngningen nerifrån. Han for, försiktigt och sakta. Kåpan var gammal och jottig. Och fortfarande varm, tydligen hade man eldat nyligen trots sotningen. Tyckte det pyrde och luktade från kläderna men det var väl bara inbillning. Ökade farten litet för att fortare slippa ifrån. Raffeln skrapade mot hårt sot och sten, med högra handen sopade han ivrigt med viskan och sotet steg genom pipan, trängde in genom mössan som han dragit ner för ansiktet och munnen.”

Sotare på ett Stockholmstak, runt 1900. Foto: Kasper Salin. Stockholmskällan

Boken utspelar sig exakt vid den tid då ”våra” sotarpojkar arbetade i husen på Söder. Det är ganska troligt att de fick börja jobba tidigt och att citatet ovan skulle kunna handla om någon av dem. Sotarpojkarna Larsson hette Oskar Emanuel (1874-1900), Ernst Herman (1877-1908), Frans Valfrid (1882-1900; jag är något osäker på hans sotaryrke) och Valdemar Georg Engelbrekt (1884-1913).

Förutom musikern och sotarna fanns en dotter som dog tidigt. Det var Gerda Olivia (1879-1908), som var sömmerska.

Kakelmålerskan

När Per dog 1924 hade han överlevt alla sina barn utom ett. Lungsoten hade tagit både de flesta barnen och deras mor. Men det finns ett lysande undantag: kakelmålerskan.

Maria Elisabeth var barn nummer fem och hon föddes i Örebro 1876. Runt 1897 började hon måla kakel, troligen dekor på kakelugnar. Eller kanske målade hon mer än kakel. Hon arbetade nämligen på P H Lundgrens kakelfabrik på Söder i Stockholm och där tillverkades kakel­ugnar men även blomkrukor, hushållsgods, tallrikar och annat prydnads­gods. Leran var från Uppsala, precis som den Upsala-Ekeby använde. På nästa antikmässa är det jag som jagar pytsar från P H Lundgrens!

1901 fick Maria en oäkta dotter, Märta Maria, som bara blev fyra år. Hon dog av bukhinne­inflamma­tion på Maria sjukhus i februari 1905. Året därpå brann det i ett nybygge på Krukmakargatan där kakelfabriken låg och fabriken drabba­des svårt – delar av byggnaden och hela lagret förstördes. Fabriken byggdes upp och drevs vidare, efter fabrikör Lundgrens död 1907 fortsatte hans änka verksamheten. 1911 lades dock fabriken ner. Maria flyttade runt på olika adresser men bodde i närheten av fabriken så länge den fanns kvar.

PH Lundgrens fabrik i Stockholm ca 1900. Foto: http://www.signaturer.se

Hon är skriven som kakelmålerska ända till 1916, alltså i ungefär 20 år, men sedan sadlade hon om och bytte både stadsdel och yrke. Hon återgick till arbetet som tjänarinna som hon haft före de konstnärliga åren och flyttade till Villagatan på Östermalm.

Sent omsider gifte sig Maria den 9 maj 1925. Hon var 49 år fyllda – men maken blott 25! Det var en borgerlig vigsel och brudgummen var järnarbetaren Lars Herbert Pettersson från Luntmakargatan. Marias far, Per, hade gått bort året dessförinnan och hon var ensam kvar från sin stora familj. Föräldrarna, dottern, syskonen – alla var borta. Och det var för sent att bilda ny familj. Men Maria och hennes unga make tycks ha hållit ihop genom åren. De fick 45 år tillsammans. Maria levde till 1970 och blev alltså 94 år gammal. Så småningom hamnade de i Enskede, där båda bodde till sin död. Lars Herbert levde till 1978.

Man måste säga att Maria är ett lysande undantag i den här familjen. När alla andra drabbades av tuberkulos och annan sjukdom fick hon behålla hälsan och bli riktigt gammal i en helt ny tid. Undrar hur hon tänkte tillbaka på sin familj, sitt arbete på kakelfabriken, sitt äktenskap med en så mycket yngre man. Hon skulle definitivt kunna vara en gestalt i en Fogelström-roman!


Traktören på Ekensberg

Den här historien för tankarna till en epistel av Bellman. Den utspelas i Stockholmstrakten i det sena 1700- och tidiga 1800-talet och huvudpersonerna rör sig mellan lantliga gårdar, sjökrogar och idylliska Mälarvikar.

Ungdomstiden

Min morfars morfars farfar Johan Åkerberg föddes i Gräve utanför Örebro i september 1770. I ungdomen tjänade han på Åkerby säteri, som spannridare hos friherre Fredrik Wrangel och hans hustru Brita Barnekow. En spannridare satt på den främre vänstra hästen och styrde vid spannkörning, t ex fyrspann. Johans far Nils Åkerbom var ryttarsoldat och hade säkert lärt sonen ett och annat om hästar.

Som 20-åring gjorde Johan den sju år äldre pigan Brita Persdotter med barn, resultatet blev Nils, som jag skrivit om i inlägget Visit i Ullavi. Britas öde är lite oklart men det verkar som om hon aldrig gifte sig men fick ytterligare en oäkta son. De sista åren av sitt liv bodde hon i alla fall hos Nils och hans familj på Ullavi.

Johan lät sig inte hejdas i sin framfart. År 1792 drog han till Stockholm, ett nog så stort företag på den tiden. Han slog sig ner i Brännkyrka församling söder om stan. Området var då ren landsbygd men är idag attraktiva närförorter med namn efter de gamla gårdarna och torpen, som Enskede, Älvsjö, Gröndal, Midsommarkransen, Aspudden och Hägersten.

I Bellmans fotspår

Fredmans epistel nr 48 av Carl Mikael Bellman har minst 20 verser och skildrar Ulla Winblads hemresa från Hessingen (Stora Essingen) i Mälaren en sommarmorgon 1769. Första strofen är mycket känd, det är den som börjar ”Solen glimmar blank och trind…”

Tionde strofen lyder så här:

Morgonsupen, Movitz, går;
Ljufligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?

På 1700-talet kantades den stora farleden på Mälaren in mot Stockholm av krogar i de sjöfarandes tjänst. Ekensberg som nämns i dikten var ett populärt värdshus, uppenbarligen med kägelbana. Bellman själv var en ofta sedd gäst på Hägerstens gård, där han hade släkt, men man kan nog vara säker på att han trivdes på Ekensberg också.

Huset där krogen var inrymd är från mitten av 1700-talet och finns fortfarande kvar. På Johans tid får man tänka sig Ekensberg som en lummig oas med värdshuset mitt i grönskan. Mellan 1873 och 1971 fanns ett skeppsvarv på platsen och värdshuset blev då kontor. Idag är Ekensbergsudden förändrad till oigenkännlighet med idel bostadshus.

Det gamla värdshuset från 1700-talet - idag bostadsrätter

Krögare med äktenskapsstrul

De första åren i söderort var Johan trädgårdsdräng vid Hägerstens gård, men en bit in på 1800-talet slog han sig ner på Ekensberg som trädgårdsmästare. Johan gifte sig så småningom med Katarina Maria Holmberg från Stockholm.

Runt 1808 blev Johan traktör på Ekensberg. Det berättas att krogen serverade finfina gäddor och så fanns ju kägel­banan där man kunde få sig en match. Ja, vi bowlar gärna nu för tiden också, när vi går ut en kväll med kollegerna. Ekensberg hade ett perfekt läge för sjöfarande på den lilla udden vid Vinterviken i Mälaren.

Mellan 1807 och 1814 fick Johan och Katarina  fyra barn. Någon gång under denna period skar det sig mellan dem på något sätt, för på våren 1814 ansökte Katarina om bodelning. En kungörelse ur Inrikes Tidningar från 1814 berättar mer:

I anledning af Tracteuren J. Åkerbergs hustrus, Catharina Maria Åkerbergs på Wärdshus­lägen­heten Ekensberg i Swartlösa härad och Brännkyrka socken, till undertecknad Domhafvande ingifna ansökning, att få sin lott i Boet från mannens undanskifta och till hennes enskilda samt till Boets gemensamma Borgenärer på en gång afstå, för att från deras widare kraf warda fri, kallas härmed Tractören Åkerbergs och Boets samtelige Borgenärer till sammanträde på Liljeholms Wärdshus, lördagen den 16 instundande April kl. 4 e.m. att höras om de Urtima Ting på Boets bekostnad åstunda. Stockholm den 28 Mars 1814. På häradshöfdingeämbetets wägnar, Gust. U. Hauffman.

Katarina ansöker alltså om bodelning och hon vill att hennes del i hushållets skulder samtidigt ska dras av från hennes lott i boet, så att hon sedan ska vara fri från krav.  Det går förstås inte att veta varför hon tog det här steget.

Åter till Hägersten

Efter några år lade Johan av med krogrörelsen och blev dräng på Hägersten igen. Han tog det stegvis och bodde först kvar hemma på Ekensberg, men 1823 flyttade han tillbaka och tycks ha blivit dräng hos hustruns mor och styvfar, trädgårdsarrendatorn Anders Rydberg. Trädgården på Hägersten arrenderades ut långt in på 1900-talet. Både köks­träd­gård och fruktträdgård var viktiga i herrgårdens ekonomi. Redan tidigt hade Häger­sten en anlagd ”trägård”. En trädgårdsmästare hade anställning och egen stuga och täppa.

Hägerstens gård. Foto: Carl Gustaf Rosenberg. Bildkälla: Riksantikvarieämbetet

Kanske längtade Johan tillbaka till arbetet med blommor och blad. Det var säkert ett  annorlunda Hägersten han kom till denna gång. Justitierådet Johan Henric Peterson hade blivit gårdens ägare 1812 och med honom sägs den ha fått sin mest glansfyllda period. Han samlade gärna sina vänner på Hägersten, som han använde som sommarnöje och för diverse näringar. En som deltog i umgänget var den unge Erik Gustaf Geijer som hade anställning som informator. Peterson själv kallades ibland för ”Näktergalen” på grund av sitt sång- och musikintresse.

Särbo

Ungefär i samma veva som Johan återvände till Hägersten lämnade även Katarina Ekensberg. Enligt husförhörsnoteringarna hade hon år 1819 och 1820 fött en oäkta son respektive dotter, i Stockholm. Det är oklart vad som hände med barnen de första åren, de dyker inte upp vid hennes sida i husförhören förrän flera år efter födelsen, men sedan finns de med, klart och tydligt  noterade som hennes oäkta. Jag misstänker att fadern hette Wilhelm, för barnen hette Jacob Wilhelm och Lovisa Wilhelmina. Jacob dog i vattusot 17 år gammal, Lovisas öde är okänt.

Under några år flyttade Katarina runt i trakten, över till Lovö i Mälaren och sedan mellan gårdarna i Brännkyrka, bland annat Gröndal. Hela tiden var hon gift med Johan, som blev kvar på Hägersten. De skilde sig aldrig men levde uppenbarligen skilda liv de sista tio åren eller så. Hon återvände till Ekensberg för ett par år, men levde sitt sista år som inhyses hos smeden Drugge i Midsommarkransen. Där dog hon den 9 juni 1838 i en ålder av 57 år. Fem år tidigare hade Johan gått bort, 63 år gammal, den 12 februari 1833.

Det enda av deras gemensamma barn som jag lyckats spåra i vuxen ålder är dottern Johanna Sofia Dorotea, född 1811, som levde ända till 1903 och dog på Sabbatsbergs ålderdomshem i Vasastan. Hon var ogift och hade inga barn. I den åkerbergska barnaskaran var hon nummer tre. De två äldsta var Margareta Catharina, född 1807, och Carl Magnus, född 1809. Båda försvinner spårlöst i storstadsdjungeln när de är i övre tonåren, och jag har ännu inte kunnat hitta dem. Den yngsta, Charlotta Elisabet föddes 1814 och dog 1820 hemma på Ekensberg.

Sabbatsbergs sjukhus sett från Dalagatan, 1896. Här i parken kunde man kanske se gamla Sofia Dorotea Åkerberg promenera någon gång runt sekelskiftet 1900. Bild från Stockholmskällan


Visit i Ullavi

Att läsa en bouppteckning från gamla tider är som att bli inbjuden i ett hem. Allt finns uppräknat, från den bortgångnas kläder, husgeråd och prydnader till husdjur och fastigheter. Men också annat matnyttigt för en släktforskare: arvingar, tillgångar och skulder. Man lär sig om föremål man inte visste att de fanns och man börjar så smått skapa sig en bild av ett hem och en familj.

I kväll läser jag bouppteckningen efter min morfars morfars far, kyrkvaktaren Nils Åkerberg, född 1790 i Gräve och död 1849 i Närkes Kil. Glädjen var stor när jag väl hittade den efter långt och tradigt rotande bland Örebro häradsrätts stundtals svårlästa dokument. Nu kan jag titta in i det åkerbergska hemmet. Och stilla undra om några av alla dessa saker faktiskt finns kvar hos någon nutida släkting.

Nils var bara 59 år när han dog av lungsot i torpstugan på utägorna till Ullavi by i Kil. Han och hustrun Brita Andersdotter hade fyra barn mellan 13 och 23 år.

Hemma hos Åkerbergs

När jag stiger in i stugan är det vägguret jag lägger märke till först. Det är stort och vackert snidat och man förstår varför det är husets näst högst värderade föremål. Hela 3 riksdaler är klockan värd. I övrigt är stugan möblerad med allt man kan tänkas behöva. Vid fönstret står ett skänkskåp och där intill ett litet bord. Mitt i rummet står det stora fällbordet som är familjens matbord. Inne i kammaren finns en dragsäng och ett hörnskåp för gårdens dokument.

Köket är välförsett och mor Brita håller allt skinande rent. Kärl av koppar och järn är det gott om. De ädlare metallerna representeras av en tesked i silver. Kikar jag in i skåpen finner jag porslinskoppar, ölglas, tallrikar och skålar, ungefär som i mitt eget kök. Någon smörkärna har jag dock inte, och ingen skräddaresax heller. Runt spisen syns grytor och stekpannor, en kaffekokare och en pannkakslagg med ring.

En bibel fanns i varje hem, så även hos Åkerbergs. Därtill finns diverse andra böcker, värderade till dryga 2 riksdaler. En av böckerna nämns vid namn, det är ett exemplar av Guds verk och vila, ärkebiskopen och diktaren Haqvin Spegels stora verk från 1685.

Ullavi klint. Bildkälla: Örebro stadsarkiv/Sam Lindskog

Tillbaka ute på gårdsplanen möter jag Nils i sin blå vadmalsrock. Stövlarna är ganska gamla och slitna, men han ägde åtminstone ytterligare ett par. På listan över gångkläder finns också en fårskinnspäls, flera andra rockar, en sticktröja, diverse gamla skjortor, fem st bättre och sämre västar, handskar och strumpor samt tvenne gamla hattar. Nils hade en ganska välsorterad garderob, med andra ord.

En rundvandring i Nils bod är mycket lärorik. Vi tycker vår tid är full av specialiserad branschterminologi, men det gamla bondesamhället var minsann inte heller fritt från facktermer. Nog vet jag vad skovlar, slipstenar och hovtänger är och till nöds kan jag begripa en pinnharv och en hemkvarn. Men när vi kommer till bråtorna går jag bet. Nils har två stycken och nu får han förklara. En bråta används för att bråka linet, visar det sig. Och en besman är en våg.

En yxa är en yxa, skulle man kunna tro, men inget kan vara mer fel. I boden finns tre typer av yxor: täljyxa, skyryxa och torvyxa. För den som till äventyrs aldrig sett en skyryxa kan jag berätta att det är en ”kortskaftad, smal yxa som användes till flathuggning av timmer” (Ordbok för släktforskare).

Kils kyrka, Nils arbetsplats. Bildkälla: Örebro stadsarkiv/Sam Lindskog

Även en del av Britas hantverksutrustning förvaras i boden, såsom ett par vävstolar, en spinnstol och en bandstol, det vill säga en mindre vävstol för band. Därtill ett baktråg och en ugnssopa. Det mest värdefulla i boden är en samling snickarredskap: 2,36 riksdaler. Slipstenen, besmanvågen och de gamla dragkärrorna värderas till 1 riksdaler vardera.

Förutom själva stugan och den ovannämnda boden finns på gården en loge samt tvenne fähus med lador. Dessutom finns ett vedhus och en källare. Husen betingar ett värde av 42 riksdaler sammanlagt. Det är två riksdaler mindre än värdet på hushållets tre kreatur, korna Lilja och Krona samt en kvigkalv.

Han hade inte så mycket skulder, Nils, men patron Löwenhielm på Klockhammar var han skyldig 20 riksdaler. Samma belopp skulle församlingens fattigkassa ha. Men i övrigt blev det en ganska god behållning i boet.

Efter Nils bortgång flyttade Brita till sin son Karl. Än så länge var Karl statdräng på godset Klockhammar men så småningom upptäcktes hans hand med växter och han blev befordrad till trädgårdsmästare – den förste av flera i släkten. Brita dog i april 1860.

Tillsammans med husförhörslängden, gamla kartor och bildarkiv som det i Örebro (se bilderna ovan) bidrar bouppteckningen till bilden av människorna, hemmet, gården och bygden. Helt ovärderligt.

Kvarndammen vid Klockhammar 1930. Bildkälla: Örebro stadsarkiv/Sam Lindskog


Hyrestanten Albertina

Hyrestant – visst är det ett fint och anrikt ord som leder tankarna till Julia Caesar och gamla filmer med barska matronor från 1900-talets början – tanter som höll sina inneboende i herrans tukt och förmaning? Det är lätt att föreställa sig Albertina Brusell som en av dem fast jag inte har en aning – det fanns förstås hyrestanter av alla de slag.

Julia Caesar, 1885-1971. Foto Scanpix

Min morfars fars kusin Albertina Jansdotter föddes 1864 i Hova i Västergötland. Liksom sin bror tog Albertina efternamnet Brusell efter byn Brushult där de hade växt upp, och som mycket ung flyttade hon till Stockholm där hon först försörjde sig som piga.

På nyåret 1899 flyttade Albertina till Oxtorgsgatan 9 och bosatte sig en trappa upp i det vackra huset vid Hötorget. Några år in på det nya seklet började hon ta emot inackor­de­rade i bostaden. Det var mycket vanligt att folk var inneboende hos varandra i det trånga och fattiga Stockholm, men Albertina hade snarare någon form av pensionatsverksamhet för ogifta unga vuxna med god utbildning. Så småningom blev ”rumsuthyrerska” hennes titel och från 1908 och framåt hade hon åtminstone 20 hyresgäster – inte samtidigt förstås, men tre-fyra åt gången. Från 1911 fanns också en tjänarinna till hands i hushållet.

Hötorget sent 1800-tal. Hörnet med markiser till höger är Oxtorgsgatan 9. Där ligger idag första höghuset på Sergelgatan. Paul U Bergströms affär (PUB) låg som synes där konserthuset ligger idag. Foto: Kasper Salin. Stockholmskällan.

Bland Albertinas hyresgäster fanns bland annat ingenjörer och farmaceuter, en bild­huggare, en korrespondent, en köpman, en ritare och en teaterelev. Ett axplock:

De tre farmacie kandidaterna Winterqvist, Ekelund och Frostner Persson hade med all sannolikhet utbildat sig på Farmaceutiska institutet i Stockholm där de gått en halvårslång farmaceututbildning.

Handelsbiträdet Ester Wilhelmina Stenqvist var en av få kvinnor i Albertinas hus, men hon bodde där i hela fem år, mellan 1909 och 1914. Så småningom gifte hon sig och flyttade till Esplanaden i Sundbyberg.

Från Burseryd i Småland kom ingenjör Johan Daniel Danielsson. 1914, ett par år efter sin séjour hos Albertina, utflyttade han till Amerika – men återvände redan året därpå. När han dog 1928 var han ingenjör på dynamitfabriken i Grängesberg.

Lars Hanson 1886-1965

Och så fanns där teater­eleven Lars Mauritz Hansson. Det visar sig vara den blivande stjärnskådespelaren Lars Hanson som bodde hos Albertina 1909-1910, under sitt sista år på Dramatens elev­skola. Lars föddes 1886 i Göteborg och växte upp under fattiga förhållanden i Major­na. 1906 kom han in på elevskolan och efter examen hade han tjänst på Inti­man i Stockholm innan karriären riktigt tog fart. Tillsammans med hustrun Karin Molander var han en superstjärna i svenskt film- och teaterliv och han spelade bland mycket annat mot Greta Garbo i Gösta Berlings saga 1924.

Albertina Brusell gifte sig aldrig och tycks inte ha fått några barn. Hon bodde kvar livet ut på Oxtorgsgatan 9 och dog där 1937. När bilden nedan togs, sexton år senare, pågick den stora förvandlingen av hennes kvarter för fullt och hon skulle knappt ha känt igen sig. Bilden är från 1953 och föreställer rivningen av just Oxtorgsgatan 9. Troligen är det översta våningen vi ser, och Albertina bodde bara en trappa upp, men det är ändå hennes hus. Den första ”skrapan” skulle ha plats där och hyrestanten Albertinas hus fick skatta åt förgängelsen.

Oxtorgsgatan 9 rivs 1953. Foto Lennart af Petersens. Stockholmskällan