Paviljongen

I ett tätt snår med aspsly intill en gammal allé längs järnvägen i Kallhäll finns en husgrund som länge vållat mig huvudbry. Vad är det för hus som legat där?

För drygt 100 år sedan förvandlades Kallhäll i Järfälla socken från jordbruksbygd till brukssamhälle. Bolinders verkstäder (J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB) hade köpt egendomen Kallhäll och flyttat en del av sin verksamhet dit från Kungsholmen i Stockholm. Här fanns gott om utrymme och närhet till både Mälaren och järnvägen. Företaget präglade snart hela bygden, bland annat byggdes arbetarbostäder i form av stora flerfamiljsvillor i trä på båda sidor om järnvägen. Idag finns bara två av dem kvar.

De gamla arbetarbostäderna i Bolinders Kallhäll, ungefär på samma plats som nuvarande Kallhälls centrum. Vykort, egen samling.

Som jag har lusläst kartor och gamla flygbilder – utan att kunna se att just den här husgrunden var ett av bostadshusen.

Häromdagen bläddrade jag i häftet Kulturstigar, Kallhäll-Stäket, och hittade ett litet avsnitt om ett par hus strax intill arbetarbostäderna. Ett av dem kallades Paviljongen och visade sig ha stått precis där de gamla grundstenarna ligger.

Paviljongen? Ja, namnet avslöjar att huset har en spännande historia. Vid Stockholmsutställningen 1897 var Bolinders en av de stora utställarna och deltog i flera utställningshallar med allt ifrån hotellspisar och trädgårdsurnor i gjutjärn till maskiner av alla slag. Men som så många andra företag hade Bolinders också en egen paviljong på det stora utställningsområdet på Djurgården. Den enda bild jag lyckats hitta av paviljongen är den nedan. Bara en del av byggnaden syns men man får ändå intrycket av ett ganska stort hus.

Bolinders paviljong på Stockholmsutställningen. Källa: digitaltmuseum.org. Okänd fotograf.

Så här beskrivs Bolinders paviljong i en samtida skrift om utställningen:

”C. G. Bolinders mekaniska verkstads aktiebolag har likaså en paviljong i närheten, såsom förut blifvit nämndt, nämligen emellan Martinska utställningen ochTeaterutställningen. Denna innefattar äfven värmeapparater för växthus, drifbänkar och vinterträdgårdar, hvilken tillverkning utgör en af bolagets specialiteter. Därjämte äro där utställda allehanda af detta bolags allmänt kända, vackra prydnader för trädgårdar och parker, såsom fontäner, urnor, vaser, bänkar m. m., hvilka i afseende på fint utförande kunna i fullaste mått täfla med utländska fabrikater, synnerligast när man jämför prisen därå.”

Från utställningspaviljong till allaktivitetshus

Efter utställningen revs många byggnader, andra flyttades. Exakt vad som hände med Bolinders paviljong den första tiden är oklart. Vid tiden för utställningen hade företaget ännu inte kommit till Kallhäll, så det troliga är kanske att paviljongen stod kvar på Djurgården några år. Men någon gång i början på 1900-talet byggdes den upp i Kallhäll, troligen i mindre format och enklare utförande. Kulturstigar berättar att huset som kallades Paviljongen hade tjänstgjort som utställningslokal för Bolinderprodukter vid Stockholmsutställningen 1897. ”I Kallhäll kom den att bli ett det tidiga 1900-talets allaktivitetshus!” Där fanns tvättstuga, festlokal, träningslokal och så småningom bibliotek. Den lokala missionsföreningen hade en tid sina möten i huset, men det förbjöd direktör Bolinder.

Från Kallhällstiden har jag bara hittat ett par bilder, bland annat den nedan, med idrottsföreningen Triangelns styrelse utanför paviljongen någon gång på 1930-talet. Bilderna visar dessvärre inte mycket av själva huset men säger ändå något om vilken roll det spelade. Ingenstans framgår det när huset revs, vad jag kan se.

IF Triangeln (Bolinders Idrottsförening Triangeln). Gruppbild tagen utanför Paviljongen i Kallhäll. Källa: Järfälla bildarkiv. 1934. Okänd fotograf.

Äntligen fick jag svar på gåtan med de stora grundstenarna där i allén. Huset som stått där var en gång en pampig utställningslokal vid det sena 1800-talets stora begivenhet. Nu slutar det sina dagar som mossbelupen ruin i en förort i förändring. Sådana fynd måste man bara älska – och bevara!

Till vänster en bit fram i allén finns resterna av Bolinders paviljong. I fonden det sprillans nya höghuset som är en entré till stadsdelen Bolinder strand, där nya bostadshus blandas med de gamla fabriksbyggnaderna.

Källor:

Kulturstigar, Kallhäll-Stäket, Järfälla Kultur, Birgitta Johansson, 1996.

Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord. Utgiven av familjetidskriften För svenska hem 1897.

Förortsturné i det sena 1800-talet

Många av oss som kommit till Stockholm genom åren har inte bosatt oss i själva staden utan strax utanför, i förorterna. På 1870-talet, när Johanna kom hit, fanns förstås inga förorter i dagens bemärkelse. Men alla orterna fanns, alla namnen som idag klingar miljonprogram eller villastäder. De var bondbyar då, där godsägare, arrendatorer och torpare samlades runt en gård eller ett gods.

En av min släkts tidiga förortsbor är Johanna Fredrika Svensdotter. Hon föddes i Kalmar den 8 augusti 1842, som dotter till Kajsa Maria Blomma och hennes make Sven Peter Jonsson. Det fanns tre barn i familjen, de yngsta var flickor, Carolina Gustava och Johanna Fredrika. Den äldste var sjökaptenen Johan August Svensson, min mormors morfar. (Mer om honom finns här: En sjöfararfamilj, del 1: kapten Svensson.)

Som ung bodde Johanna hos modern i Kalmar och arbetade som piga. Vid 23 års ålder, 1865, födde hon ett oäkta tvillingpar, Carl och Henrik. Hon hade väl svårt att försörja bröderna och när de var ett år gamla togs de om hand av kammarskrivare Elmgren med fru i Kalmar.

Kalmar, 2010

Runt 1875 kom Johanna till huvudstaden. Sin första tid här tillbringade hon onekligen mitt i staden. Mellan 1878 och 1881 var hon piga hos Thomas Liljewalch med familj, ett stort hushåll på Södermalmstorg 4 vid Slussen. Thomas var bror till Carl Fredrik Liljewalch som gav namn åt konsthallen på Djurgården.

Slussen tidigt 1900-tal. Vykort, egen samling.

Vid fyrtiotre års ålder gifte sig Johanna år 1885 med kusken Johan Gustaf Emil Johansson från Fagerhult. Dessa två smålänningar flyttade nu ut från staden och påbörjade sin turné i de norra förorterna.

Första anhalten var Fresta i nuvarande Upplands Väsby. Där hade Johan tjänst som stallknekt hos ryttmästare och friherre Axel Gabriel Leijonhufvud och hustrun friherrinnan Ebba Wachtmeister på Skällnora kungsgård. De verkar ha kommit väl överens med husbondefolket och följde dem till flera adresser de närmaste åren. År 1888 flyttade allihop till säteriet Harg i Skånela som ligger öster om Märsta och söder om dagens storflygplats Arlanda.

Johan och Johanna befann sig nu i en urgammal uppländsk kulturbygd översållad med fornminnen. Skånela hör idag till Sigtuna kommun och är den runstenstätaste socknen i kommunen. Undrar om smålandsparet visste om det och hade möjlighet att inspektera några runstenar.

Runstenen U 999 vid Harg. Källa: Stockholms läns museum, Alf Nordströms samling

I november 1890 följde Johan och Johanna med familjen Leijonhufvud till Sollentuna, närmare bestämt Sjöberg, vackert beläget vid Edsviken.

Därefter flyttade Johanssons till Järfälla. Det var i novem­ber 1893 och Johan blev nu kusk på Jakobs­bergs gård. Godsägaren på Jakobs­berg hette Gustaf Fredrik Berndes och hade bosatt sig på gården 1889 med hustrun Elin. Han var en inflytelserik man både i socknen och nationellt, och var bland annat riksdagsman och kommunalman.

Huvudbyggnaden vid Jakobsberg (nu folkhögskola) omkring 1930. Vykort, egen samling.

Jakobsberg är min egen förort sedan över 20 år så det är förstås lite speciellt att hitta en släkting här. Johanssons stannade bara ett enda år, men de bodde ändå på en gård som vi passerar på promenaden åtminstone någon gång varje vecka. Den som lät bygga gården i mitten på 1600-talet var friherrinnan Brita Cruus af Gudhem. I mycket unga år blev hon änka efter friherre Jakob Lilliehöök som hade ärvt gårdarna i Vibble by på vars mark det nya säteriet uppfördes. Gården och så småningom hela samhället fick bära makens namn. Från berget där gården ligger skulle Jakob och Brita – och för den delen Johan och Johanna – ha sett åkrar, skog och ett och annat torp. Idag skymtar vi höghus och affärscentrum mellan de urgamla ekarna. Lite om förortens utveckling finns här: Kära förort.

Vy från Jakobsbergs gård via runsten och ekar mot det nutida Jakobsbergs centrum.

Från Jakobsberg kom Johan och Johanna 1894 till Frösunda, som också ligger norr om Stockholm, i nuvarande Solna kommun. Johan var nu statdräng. De tog ett foster­barn 1896, men fick aldrig några gemensamma barn – Johanna var ju redan 43 år när de gifte sig.

Efter ett par år flyttade Johanssons, med fostersonen, till Vallentuna 1898. Under gården Veda tycks de till sist ha fått ett eget torp, Sofielund. Där blev de kvar livet ut. Johanna levde till 1926 och Johan till 1934.

Soldat Bom – på riktigt

När jag nyligen rotade på en gren av min farfars västmanländska släkt dök en för mig ny namnkombination upp. Nummer tre i Sofia Karlssons och Lars Larssons barnaskara föddes 1881 och fick namnet Lars Anton. Jag fäste mig för det eftersom det var två namn som jag har stark anknytning till. Lars hette min pappa och Anton hette min mormors far, metodistpastorn som jag har skrivit en del om. Men dessutom tyckte jag det var en snygg namnkombination och tänkte att det där måste vara en rätt speciell person.

Nils Poppe som soldat Bom 1948. Källa: http://www.svenskfilmdatabas.se/

Redan som 18-åring tog Lars Anton värvning vid Västmanlands regemente och Törunda rote i Munktorp. Han fick soldatnamnet Bom.

Många i min generation minns nog Nils Poppes gamla filmer om soldat Bom, som flitigt visades på tv på 1960- och 1970-talet. Själv skrattade jag hjärtligt åt en del scener i filmerna i ungdomens vår. Måste vara minst 40 år sedan sist och idag skulle jag kanske inte uppskatta dem på samma sätt. Men vissa episoder har dröjt sig kvar i minnet.

Hur som helst, det var roligt att soldatnamnet Bom dök upp på riktigt – på en av mina gubbar.

Näst siste indelte soldaten

Det slog mig att Lars Anton tog värvning 1899 och står som soldat nr 33 långt in på 1900-talet. I kolumnen Värnpliktsförhållanden i husförhörslängden, där det oftast står ett värnpliktsnummer, står det om Lars Anton: ”Fast”. Hm. Han måste ha varit en av de sista indelta soldaterna tänkte jag och började googla.

Och jo minsann. Han var den näst siste! Åtminstone om man får tro Köpings museum som på digitaltmuseum.se har publicerat flera fina bilder av Lars Anton på ålderns höst. En fotograf tycks ha tagit med den gamle soldaten på en photo shoot bara ett par år före hans bortgång. Fantastiskt! När värnplikten infördes 1901 och det gamla indelningsverket försvann, blev de indelta soldaterna förstås ett utdöende släkte. Så bra att någon tog sig för med att föreviga den näst siste soldaten i hans uniform medan tid var.

Soldat Lars Anton Bom idkar persedelvård vid sitt torp, 1960-tal. Källa: Köpings museum. Fotograf: Rainer Elste

Soldatsläkt

Lars Anton hade en lång soldattradition i släkten. Han var min farfars mors fyrmänning och familjernas gemensamma stamföräldrar är soldaten Erik Jansson Gers (1752-1826) och Katarina Larsdotter (1756-1799). Mer om Erik och hans bravader finns att läsa här: På Uttismalm, för Gustavs land.

Även Lars Antons mormors far var soldat, närmare bestämt korpral i Hagelsberga strax utanför Köping. Han hette Per Eriksson Hagelbäck och var son till Erik Gers och Katarina. Korpral Hagelbäck antogs till armén 1810 och fick avsked 1839. Från 1849 var han blind enligt noteringar i husförhören men som tur var hade han sin pension från det militära, så förhoppningsvis klarade han sig bra ekonomiskt i alla fall. Han och hustrun Brita Kajsa blev båda runt 80 år gamla och de stannade i Hagelsberga livet ut.

Hagelsberga soldattorp. Källa: Köpings museum. Fotograf: Rainer Elste

Lars Anton Bom gifte sig 1910 med Anna Eugenia från Öja i Södermanland och de fick tre barn. Förutom tjänsten som soldat tycks Lars Anton ha varit snickarmästare. Paret levde till 1968 respektive 1967.

Den gamle spexar för de unga. Källa: Köpings museum. Fotograf: Rainer Elste

Glimt från Värmlands bergslag

Min farmors mor Katrina Lundberg hade en kusin som hette Fritiof Andersson. Vad jag vet figurerar han inte i någon visa av Evert Taube, sitt namn till trots, utan var en vanlig torpare i Väse socken i Värmland. År 1902 gifte han sig med Anna Matilda Dybeck från Färnebo utanför Filipstad. Den här historien handlar inte så mycket om Fritiof själv utan om den familj han gifte in sig i, en del av smedssläkten Dybeck från den värmländska bergslagen.

Marit

Den som fick mig att börja nysta i den här familjen var Anna Matildas mor, Marit Olsdotter. Hon föddes i Norra Öjenäs i Ekshärads församling i Klarälvdalen den 24 januari 1850. Fadern Olof Jönsson var torpare och både han och hans hustru Maria Jonasdotter var födda i Ekshärad.

Massaved vid Klarälven i Bergsäng, Ekshärad, där Marits familj bodde länge. Källa: Värmlandsarkiv

Redan som 18-åring fick Marit ett oäkta barn, en liten son som dog i lung­inflamma­tion vid ett och ett halvt års ålder. På vår­vintern 1874 kom hon till Färnebo som piga. Med sig hade hon sin andra oäkta son, Wilhelm, blott ett halvår gammal.

Far till Wilhelm uppgavs drängen Anders Olsson från Kroppa vara. Liksom Marit hade han tjänat i Filipstad något år tidigare och det är möjligt att de hade träffats där och nu plane­rade för ett liv till­sammans.

Anders fick flyttningsbetyg till Färnebo en tid efter att Marit kommit dit men det blev aldrig något mellan dem. Kanske var det inte avsikten heller, man kan bara spekulera. Allt vi vet är att Marit ett år senare gifte sig med någon helt annan.

Abraham

I hennes nya hem­socken fanns gamle smeden på Hennickehammar, Abraham Dybeck. Han var 73 år fyllda och sliten efter ett långt och hårt liv i smedjorna vid järnbruken i Värmlands bergslag. Familj hade han haft, hustru och sju barn. Visst hade de haft ett hårt liv, han och Maja Kajsa, men de hade fått ha varandra i över 40 år och deras barn var alla vuxna. Trots fattigdomen hade de sluppit se sina barn dö i späd ålder. De fem yngre hade familjer men de två äldsta var ogifta och bodde tillsammans i en stuga uppe i Yngshyttan.

Rester av smedjan vid Hennickehammar. Tidigt 1900-tal. Källa: Värmlandsarkiv

Abraham Dybeck föddes i februari 1803 på Hennickehammars bruk i Färnebo, som den förste i en syskonskara på åtta. Han döptes efter sin farfar och farföräldrarna var dopvittnen. Abraham gick i fädernas fotspår och blev smed. Han har titlar som spiksmed och knippsmed genom åren. Nu var hustrun Maja Kajsa död sedan några år och det var tomt i stugan.

Ett omaka par, eller två

Marit var 47 år yngre än Abraham, men den 19 september 1875 gifte de sig. Visst kan det ha varit äkta kärlek, men troligare är ändå att äktenskapet var en överenskommelse mellan Abraham och Marits far, kanske med hennes eget medgivande. Abraham behövde förstås någon som skötte hans hus och hon behövde bli försörjd med sitt lilla barn. Året därpå dog dock lille Wilhelm i scharlakansfeber.

Marit och Abraham fick två gemensamma barn, döttrarna Emma Karolina, som också dog i späd ålder, och Anna Matilda, hon som gifte sig med Fritiof Andersson.

Efter tre års äktenskap dog Abraham i augusti 1878. Marit tog nu tjänst som piga igen, hos änklingen och gruvarbetaren Gustaf Sköld i Strögruvorna, Färnebo. Han var ”bara” 20 år äldre än hon, och hon var väl inte enbart hans piga: med honom fick hon minst ett, troligen två barn. Marit och Gustaf Sköld gifte sig aldrig. Han dog 1882 och Marit stod nu ensam igen. Från 32 års ålder är hon noterad som befriad änka och fick troligen någon form av fattig­under­stöd. Hon flyttade in till Filipstad med barnen 1905 men fram till dess var hon kvar i gruv- och bruksorterna i Färnebo.

Gammal masugnsruin från Färnebo, Bosjö bruk. Tidigt 1930-tal. Källa: Värmlandsarkiv

Kanske hade hon skaffat sig ett visst rykte, eller en vana, efter alla barnafödslar… Det blev tre oäkta barn till under åren efter Gustaf Skölds bortgång. Deras fäder är okända, men alla tre barnen tog efternamnet Sköld trots att de aldrig träffat Gustaf. Totalt födde Marit nio barn, varav två inom äktenskapet. Den 10 januari 1915 dog Marit Olsdotter Dybeck i Filipstad.

Anna Matilda

Dottern Anna Matilda var som sagt Marits och Abrahams enda överlevande barn. Hon och Fritiof fick 38 år tillsammans och två gemensamma barn. Hela familjen levde och dog i Väse.

Smålandssoldater

Den här lilla släktkrönikan tar sin börjar vintern 1695. Då föddes min mormors farfars farfars farfar Per Hielm, den förste i en lång rad soldater i min småländska släkt.

Per Hielm

Åren 1695-1697 drabbades Sverige och andra nordiska länder av en svår hungersnöd. Orsaken var mycket tidiga och kalla vintrar och sena somrar som i princip utplånade skördarna. Massvälten drev folk mot städerna i jakten på mat, horder av tiggare syntes på vägarna och det berättas att Stockholms gator var fulla av döda och döende människor på våren 1697.

Vintern 1695 var den kallaste sedan 1658. I byn Klobo i Högsby socken i Småland födde hustru Kerstin ett gossebarn den 19 februari och hon och maken Nils gav barnet namnet Per, troligen efter dess farfar.

Klobo bygata, ur boken Kulturhistoriska miljöer i Emådalen (inventering 1979 av Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns museum)

Under hela Pers uppväxt fortsatte ofärdsåren i Sverige. Hungers­nöden, som sagt. Och ute i Europa pågick Karl XIIs stora nordiska krig mellan 1700 och 1721, där tiotusentals soldater miste livet. Kriget utarmade förstås Sverige, fast det mestadels inte ut­kämpades på svensk mark. De sista åren härjade dock ryssar­na längs en stor del av den svenska ostkusten, plundrade och brände städer och byar. Alla resurser gick till krigsapparaten, inklusive stridsdugliga män. Stormaktstiden gick mot sitt slut, nederlaget vid Poltava 1709 var katastrofalt och kungen gick i exil i Bender i Osmanska riket. Vilken kalabalik!

Som om inte kriget och svälten varit nog så utbröt pesten i landet 1710. Farsoten spreds med krigsfartygen och fick lätt fäste i den utarmade befolkningen. Även Småland drabbades hårt. I Högsby noterades 186 döda i pesten under vintern 1710-1711. I dödböckerna kan man se hur hela familjer utplånades på ett par dagar.

Per klarade sig dock och som 19-åring blev han soldat i Ekeby rote i Högsby, med soldat­namnet Hielm. Året var 1714. Sedan dröjde det hela 20 år innan han gifte sig med sin Ingeborg Persdotter. Upp­gif­terna om Per är mycket knapphändiga. Ingenstans nämns det att han var i krig men det är förstås mycket möjligt att han skickades direkt ut i brinnande krig efter värvningen. De enda uppgifter som finns om honom är att han vid ett par tillfällen fick något nytt klädesplagg samt att han 1742, två år innan han fick avsked, var kommen­derad i Kalmar.

 

Emån genom Högsby, 2010

 

Nils Ekeroth

Jag har hittat tre barn till Per och Ingeborg men det fanns säkert fler. Yngst av de tre var Nils, född den 29 juli 1743. Precis som sin far tog Nils Persson värvning vid 19 års ålder. Han blev soldat Nils Ekeroth i Ekeby rote. Han tycks redan ha varit gift, hustrun var Ingeborg Jons­dotter, född 1744.

I fredstid kommenderades soldaterna ofta till tjänstgöring runt om i landet, till exempel vid fästningar och byggen. Nils var inget undan­tag och redan året efter värvningen, alltså 1763, blev han kommen­derad till garnisonen i Kalmar. Kanske gick han vakt på Kalmar slott, som vid det laget ska ha varit en ganska förfallen fästning.

Det blev fler fredskommenderingar för Nils genom åren. Informa­tionen är knapphändig men några orter nämns i arkiven såsom Karlskrona och Skåne. Vid åtminstone två tillfällen, 1786 och 1795, var han på läger på Bonnarps hed, en militär övnings- och lägerplats i västra Skåne inte långt från Helsingborg. Avståndet till Högsby är minst 15 mil och man kan ju tänka sig vilka strapatser det innebar för soldaterna att gå till fots dit och tillbaka. Vandringarna måste ha varit olidliga och farliga på många sätt.

Nils deltog i åtminstone ett krig, nämligen Gustav IIIs ryska krig som ut­käm­pades i Finland 1788-1790. I juli 1788 var han med och käm­pade i slaget vid Hogland och sedan i slaget vid Svensk­sund. Någonstans i vimlet fanns vår Nils men det är omöj­ligt att veta exakt hur hans krigserfarenheter såg ut. Han var inte båtsman så han deltog antagligen i striderna på land. Vid tiden för kriget var Nils i 45-årsåldern och alla barnen därhemma var lyckligtvis någorlunda upp­vuxna och kunde hjälpa mor Ingeborg på torpet.

Först 1806 tog Nils avsked från armén. Då var han 63 år och hade tjänst­gjort i 44 år. Vid den sista mönstringen var han inte med, då var han ”sjuk på sjukhuset”. Men det konstateras att han begärt avsked och att han an­mäls till underhåll, det vill säga pension. Han dog 1819, vid 76 års ålder, och hade då varit änkling efter Ingeborg i fem år.

Peter Roth

Nils och Ingeborg fick fem barn och nummer fyra var sonen Peter, född 1773. År 1797 gick Peter i fars och farfars fotspår och skrev in sig i den indelta armén. Han var 24 år, kom till Hammarby rote och fick soldatnamnet Roth. Av alla soldater jag hittat hittills var Peter den som deltog i ojämförligt flest krig. Han var med i Sveriges (hittills) sista väpnade konflikter i början på 1800-talet.

Bara ett par månader efter det att Peter blivit soldat fick han kvinnfolk i torpet. Han och Kajsa Persdotter gifte sig mitt i vintern, den 10 januari 1798. På julafton samma år föddes deras första barn, dottern Anna Kajsa. Totalt fick Peter och Kajsa sex barn, men det skulle nog ha varit ett sjunde för i mars 1818 dog Kajsa i barns­börd. Peter hade förstås svårt att klara torp och barn på egen hand, inte minst med tanke på de återkommande mönst­ringarna då han var tvungen att vara hemifrån i månader. Följaktligen stod det inte på förrän han gifte om sig – i november 1818 stod bröllopet mellan honom och nio år yngre Eva Hemmings­dotter.

Peters första kända krigserfarenhet var pommerska kriget 1805-1807. Det var i själva verket ett krig mot Frank­rike och Napoleon, där flera länder ingått i en koalition på Stor­britanniens initiativ. Kriget fördes mest på pommersk mark, därav benämningen. Befäl­havare från svenskt håll var kung Gustav IV Adolf och närmare 30 000 svenska soldater deltog. Striderna upphörde 1807 men freden slöts inte förrän 1810 och åren där­emellan till­bringade många svenska och andra sol­dater i fångenskap i Frankrike. De som överlevde återvände hem och återtog ibland sitt gamla torp och sin gamla befattning.

Peter överlevde och slapp troligen fången­skap. Härnäst skickades han till finska kriget 1808-1809. Det var ett krig mellan Sverige och Ryssland och det slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Peter uppges ha deltagit i fälttåg både 1808 och 1809.

Bara några få år efter förlusten av Finland gick Sverige i krig mot Frankrike och Napoleon. Det var 1813-1814 och Peter var med förstås. Man kan konstatera att krigen i Europa vid denna tid starkt påverkade utvecklingen i Norden. Det här kriget slutade med att Sverige erövrade Norge från Danmark. Norge slogs för sin själv­ständighet och tillsatte en egen kung vilket förstås inte kunde accepteras från svenskt håll. Den svenska armén vände norrut från Frankrike, nu på fälttåg mot Norge. Härförare var den nyss ut­nämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte.

De landsteg vid Rya nabbe på Hisingen i juli och gick sedan via Svine­sund mot norska gränsen. De fick inte särskilt mycket motstånd och vid Rakkestads kyrka avfyrades Sveriges sista skott i krig. Norge hade därmed tvingats till union med Sverige.

 

Del av nya varvet till vänster och Rya nabbe till höger, 2014.

 

Rya Nabbe ligger för övrigt mitt emot Nya varvet, på ett Hisingen som förstås var rena vischan vid denna tid före oljehamn och för­orter. På nabben fanns en skans och andra militära byggnader för försvar av inloppet. Norr om nabben ligger Rödjan, eller Rya skog, mitt i oljehamnen som en oas. Skogen sägs vara Göteborgs främsta naturminne, en rest av en skogstyp som en gång täckte hela Hisingen. (Källa: Lundby på Hisingen av Folke Eriksson.)

Visst kan man se dem framför sig, de stridströtta soldaterna som marscherar genom det lantliga Lundby, till fots, utan minsta spår­vagn att hoppa på och utan minsta närbutik att köpa mat i vid Kyrk­bytorget. Bara skog och en och annan gård. Kanske passerade de gamla kyrkan, Putsegården och kyrkbyns inägor. Vidare norrut mil efter mil – Kungälv, Uddevalla, Strömstad…

Lundby gamla kyrka på Hisingen i  Göteborg, 2015

Efter den förhållandevis lätta segern över norrmännen fick kanske Peter komma hem ett tag, men redan året därpå, 1815, fick han freds­kom­men­dering till Gränsö kanal utanför Västervik där han blev kvar i två år. Han var också vid Göta kanal i flera omgångar – den byggdes mellan 1810 och 1832. Flera läger var han också på, i bland annat Skåne.

Sista tjänst­göringen tycks ha varit två och en halv månad i Norge – en riktigt lång resa året innan han begärde avsked 1822. I general­mönster­rullan står det: ”Får avsked med anmälan till underhåll, ådragit sig sjuklighet under krigen samt bevistat fältågen 1808, 1809, 1813 och 1814. Tjent mycket väl”. En tapper soldat, får man sanner­ligen säga.

Peter levde över 30 år efter avskedet och dog i januari 1853 vid 80 års ålder. Totalt blev han far till nio barn varav åtminstone fem levde till vuxen ålder. Femte barnet var skräddaren Nils Peter Roth (min mormors farfars far) och med honom blev soldatsläkten en skräddarsläkt.

Soldaterna och deras ättlingar forskar jag vidare på. Här finns stoff till en roman eller en historiebok – eller åtminstone fler småhistorier som denna.

 

Sme-Maja

Ibland träffar man på personer i släktforskningen som lämnar frågor efter sig och som man inte kan sluta fundera över när kyrkböckerna inte har mer information. Sme-Maja är en av dem.

Min morfars far, Per Johan Westerberg (1862-1953), föddes i byn Delebäck i Amnehärads socken i Västergötland. Hans släkt hade levt och verkat i byn i århundraden och var stor och utbredd. Givetvis hade Per Johan massor av kusiner och en av dem var Sme-Maja.

På en av Delebäcks tomter låg en stuga som kallades Sme-Majas. Där huserade Maja Greta Zachrisdotter (1858-1928) med mor och flera oäkta barn. Smeden August Wahlström hade stugan före henne och när han flyttade ut med sin familj i mitten på 1880-talet tog Maja över. Tydligen kom hon att kallas Sme-Maja, eftersom hon bodde i smedens gamla stuga.

I unga år var Maja piga hos änkan Greta Pettersdotter i Delebäckstorp och hennes dotter och måg. De hade sonen Carl, och med honom fick Maja ett barn 1889. Carl fick dock inte tillstånd att gifta sig med pigan Maja, som dessutom redan hade två oäkta barn från en tid som piga i Älgarås.

Så småningom kom alltså Maja till smedens stuga och där föddes med åren ytterligare två oäkta barn. Allt som allt födde Maja fem barn, alla utom en med okända fäder. Hon dog ogift i sin sme-stuga, 70 år gammal. Det var 1928 och hon hade bott i stugan i ungefär 40 år. På 2000-talet finns bara en husgrund kvar av Majas hem. 

Den gamla smedjan vid Säby gård i Järfälla, i brist på bilder av Majas stuga.

Hur Maja hade det i sitt torp är svårt att veta. Hon kunde säkert göra dagsverken i Delebäcksgårdarna – i många av dem bodde släktingar till henne. Kanske försörjde de henne rent av, det finns inga noteringar om fattigunderstöd, men det måste ändå ha varit ett hårt och torftigt liv. Hon hade förstås modern till hjälp med barnpassning och hushållsgöromål.

Alla fem barnen levde till vuxen ålder, vilket var långt ifrån självklart i fattiga hem vid denna tid. Det säger något om Majas drivkraft och kamp där i torpet. Barnen spred sig över världen – de två äldsta blev kvar i Värm­land/Skaraborg, de två följande hamnade i Stockholm och den yngste emigrerade till Amerika.

Att någon är singel hela livet är inget konstigt idag, men runt sekelskiftet 1900 var det inte lika vanligt – och inte så lätt. Varför förblev just Maja ogift, kan man undra? De oäkta barnen kan förstås ha spelat in och gett henne dåligt rykte, men man ser ofta mödrar med barn i bagaget som ändå ”blir gifta”.

Kanske var det ett aktivt val, kanske blev det bara så. Vi får aldrig veta.

Källor:
Kyrkböcker för Amnehärad
Delebäcksboken, By och bygd i förvandling, en västgötabys tusenåriga historia av Bertil I W Kjelldorff. 

Skräddarmästarns i Oskarshamn

Skräddartraditionen i min mormors släkt är stark. Mormors farfars far, Nils Petter Roth (1810-1877) från Högsby i Småland tycks ha varit den förste skräddaren och flera av hans ättlingar följde i hans spår.

Mormors farfar var Carl Ferdinand Nilsson Hultqvist (1836-1894) från Hultsnäs by i Långemåla. År 1859 flyttade han över sockengränsen till Högsby och blev byskräddare i Gillberga by. Samma år gifte han sig med Gustava Sofia Hjelm (1834-1909) i gård nummer 6 i Gillberga och flyttade in till hustrun och hennes föräldrar.

Åren i Gillberga

Mellan 1860 och 1881 födde Gustava elva barn, varav sex levde till vuxen ålder. De övriga dog mycket tidigt, ett par redan direkt efter födseln och några efter ungefär ett halvår. Äldst av alla Hultqvist­barnen blev den förstfödde, Albert, med sina 83 år.

Storgatan i Högsby 2010

Man förstår att det var hårda tider i Gillberga. De var säkert trångbodda och Ferdinands skrädderiuppdrag gav nog inga stora intäkter. I slutet på 1860-talet var det nödår i stora delar av Sverige, bland annat i Småland, och det var också under denna tid som emigrationen till Ame­rika tog fart. Hultqvistarna stannade dock i hem­landet.

 

Stadsbor

Vid kusten bara ett par mil i nordostlig riktning från Högsby fanns en liten blomstrande stad som just fått järnväg och som dessutom var en viktig hamnstad. Staden hette Oskarshamn och dit drog hela familjen Hultqvist sommaren 1877 för att få ett bättre liv. Albert var 17 år och hans bror Anton (min mormors far) var 14.

Gammalt och nytt i Oskarshamn 2010

Familjen hade ett par olika adresser i centrala Oskarshamn och själva skrädderiet låg under en period i en byggnad vid Lilla Torget. Huset kallades societetshuset och där fanns olika verksamheter, inte minst nöjesetablissemang av skilda slag. På Ferdinands tid fanns bland annat skrädderier och manufakturer och man kan gott tänka sig att firmorna samarbetade och gav varandra uppdrag.

Societetshuset. Bilden är lånad från boken Affärsliv i centrum, se nedan.

Bilden ovan visar societetshuset under sent 1800-tal. Bakom något av dessa fönster, kanske på mellanvåningen, satt Ferdinand och hans anställda och sydde. Tyvärr brann huset ner 1903, men då var sedan länge både Ferdinand och hans företag borta. Se bilden till väns­ter, tagen dagen efter branden. Bilden nedan föreställer Han­dels­bankens hus, som byggdes på platsen efter societetshuset. Även det ganska pampigt.

Lilla Torget 2010, platsen för societetshuset

Boendeadressen från 1888 var Köpmangatan 12. Från 1893 fanns även skrädderiet på samma adress och 1890 inrättades Oskarshamns ynglingaförenings bibliotek i bostaden. Sonen Anton hade säkert ett finger med i spelet. Anton skulle bli pastor i metodistkyrkan och var redan i full gång med sin utbildning. Han var på Gotland i pastorstjänst 1888-1890 och på metodisternas teologiska skola i Uppsala 1890-1892 men nog kan man föreställa sig att han ändå arrangerade bib­lio­teket hos föräldrarna.

Borgarfamilj

Ferdinand dog på Köpmangatan i september 1894. Av bouppteckningen förstår man att de fick det bättre under åren i Oskarshamn och hade ett välförsett borgerskapshem. Bara en sån sak som att de hade 15 stolar och 12 tavlor signalerar något i sig! Det finns också gott om linne och säkert hade han sytt det mesta själv. Fem symaskiner, fyra pressjärn och två skräddar­saxar är något av det som tillhörde skrädderiet. Bland dödsboets skulder fanns lön till skrädderiarbetarna och jungfrun.

Besvärsgatan, Oskarshamn, 2010

Gustava stannade i Oskarshamn en tid och bodde med yngsta dottern Hilda. I januari 1909 slutade Gustava sina dagar i födelsesocknen Högsby.

Källor

Kyrkböcker för Oskarshamn och Högsby
Boken Affärsliv i centrum utgiven 2018 av Oskarshamns hembygdsförening

Frans August i drömmarnas stad

Det är mycket nu.

Den här helgen är det släktforskardagar i Halmstad, den stora årliga konferensen för släkthistorienördar. Jag är inte med i år men har varit på konferensen tillräckligt många gånger för att stämningen liksom ska kännas i blodet, och ge inspiration och en del abstinens.

Häromdagen skulle dessutom Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och det uppmärksammades bland annat med en dokumentär på svt. Även det gav inspiration, så nu har jag börjat läsa om stadserien – hans böcker om Stockholm med Mina drömmars stad som den första. För mig är det extra intressant eftersom jag för tillfället reser från Slussen till jobbet i Nacka varje dag och har insett att bussen passerar precis förbi huvudpersonen Henning Nilssons första arbetsplats vid Danvikstull. Stearinfabriken finns förstås inte kvar men ändå blir färden genom området som en illustration till bokens handling.

Vy från Danviksbron mot Hammarby sjö 2017.

Och så var det ju det här med Citybanan – det är mycket nytt även på tågfronten.

Ingen kan bättre knyta ihop alla dessa tåtar än Frans August, en av alla personer i min släktforskningsdatabas. Han kom till Stockholm från södra Sverige, precis som Henning. Och han ägnade sitt liv åt järnvägen.

Frans August Andersson föddes 1849 i Ålem i Kalmar län. Han var fyrmänning till min mormors morfar, sjökapten Svensson – en avlägsen släkting men lika intressant för det. I mitten på 1870-talet kom han till Stockholm från hemsocknen i Småland. De första åren flyttade han runt bland Norrmalmsförsamlingarna och försörjde sig som arbetare och runt 1880 gifte han sig med Johanna Mathilda Johansdotter från Stora Åby i Östergötland. Tillsammans fick de två barn och 1882 flyttade de in i södra bangårdshuset på Bangårdsgatan 14 vid södra station.

Södra bangårdshuset från 1859 är en liten tegelbyggnad som står i en vrå av nuvarande Fatbursparken på Söder i Stockholm. Det är den enda kvarvarande byggnaden från gamla södra stationsområdet, som revs på 1980-talet, och från tiden då södra station var Stockholms enda järnvägsstation. Jag hade läst om huset och i våras var jag där och tog lite bilder. Döm om min förvåning när det nyligen visade sig att en släkting till mig bodde i huset i över 20 år. Huset byggdes som bostad för stationens anställda och Frans August hade nu blivit banvakt.

I tio år blev familjen kvar i huset, men hustrun Johanna dog redan 1884, strax efter dottern Sigrids födelse. Frans August var inte sen att gifta om sig och andra hustrun var Sara Andersson från Träslöv i Halland. Även med henne fick han två barn och 1892 lämnade de Söder och flyttade långt utanför staden, till Sollentuna socken och Rotebro station längs Norra stambanan mellan Stockholm och Uppsala. Där blev de kvar i fyra år och lika många år blev det på nästa ställe, Skälby station. Skälby ligger idag i Järfälla kommun men hörde vid denna tid till Sollentuna. Hela tiden var Frans August banvakt – i Rotebro till och med banvaktsförman.

Jag har inga gamla bilder från Skälby och Rotebro men här en annan station i norra Storstockholm: Sundbyberg. Vykort från 1905, egen samling.

Efter denna åttaåriga utflykt norr om staden sökte sig Frans August och hans familj tillbaka till Söder år 1900. Södra station kallade igen och de återvände till Bangårdsgatan och södra bangårdshuset. Efter några år miste Frans August även sin andra hustru, Sara. Det var 1905, han var 56 år gammal, och det tog nu fyra år innan han beslöt sig för att gifta om sig ännu en gång. De två första hustrurna hade varit jämnåriga med honom men Tekla Fredrika Sandberg från Hed i Västmanland var hela 28 år yngre. Hon hade en son med sig i giftet men de fick inga gemensamma barn.

År 1912 lämnade Frans August södra station för sista gången. Han och Tekla flyttade nu till Grödinge där han fick sin sista banvaktartjänst. I november 1919 begav sig paret till Botkyrka. Teklas son fanns där, kanske var det en bidragande orsak. Sista tiden tycks de ha bott i ett litet egnahem som kallades Alphyddan. Där dog Frans August i juli 1920 vid 71 års ålder. Tekla levde till 1939.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

I över 30 år tjänstgjorde Frans August inom järnvägen. Han fick se Stockholm växa och trafiken öka men han hann också med flera år i omgivningarna, i det som idag är alltifrån villaförorter till miljonprogramsområden. Idag pendlar tusentals människor till, från och förbi hans stationer – längs samma gamla sträckor såväl som i nya svarta tunnlar. Det talas om spårspring och underhållsbrist längs banorna – inte skulle det skada med en banvakt här och var.

Webbplatsen banvakt.se beskriver banvaktsyrket så här:

Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att banan hölls i gott skick, så att den kunde trafikeras med betryggande säkerhet. De fullgjorde sin betydelsefulla tjänst från järnvägens barndom till omkring 1960. Nu finns nästan inga f.d. banvakter kvar och allt färre människor har haft kontakt med någon. 

Södra bangårdshuset.

Konstapel Åkerblom

Det talas mycket om polisen i dessa dagar. Dagens poliskår är genomanalyserad från alla håll och kanter och jag tänkte som vanligt backa lite, närmare bestämt till tiden runt förra sekelskiftet. Det var då konstapel Åkerblom debuterade i polisyrket.

Min mammas farmor, Anna Åkerberg från Närkes Kil, hade en syster som hette Kristina. Kristina gifte sig med Erik Bilock från Järnboås och blev kvar i Bergslagen hela livet. Några år före bröllopet, 1880, fick hon dock en oäkta son, Gustaf Julius, alltså en kusin till min morfar. Jag kallar honom Julius här och hans efternamn var Åkerblom, kanske fick han det som ett slags soldat­namn. Från Hjulsjö i Örebro län kom Julius till nämligen Stockholm som nittonåring 1899, för att bli gardist vid Kungliga Göta livgarde.

Bilden föreställer förstås inte livgardets kaserner från 1888 vid Linnégatan i Stockholm. De finns på andra sidan det här kvarteret. Eftersom jag råkar vara mer intresserad av 1970-talsarkitektur än 1880-talsdito var det Garnisonen jag plåtade när jag hade vägarna förbi.

Efter tre år i det militära lämnade Julius kasernerna vid Linnégatan 1902 men blev kvar i Stockholm. Han flyttade nu till Storkyrko­för­sam­lingen, där han blev poliskonstapel i Nikolai vaktdistrikt. Det fanns ingen regelrätt polisutbildning vid denna tid så den militära bak­grun­den var en bra merit.

Nikolai polisstation 1896, bara några år innan Julius började sin tjänstgöring där. Fotograf: okänd. Källa: Stockholmskällan

 

Konstapel Åkerblom gifte sig 1904 med Anna Lovisa Eriksson från Hjulsjö. De bodde flera år på Kolmätargränd, i ett område av gamla stan som dessvärre är helt omgjort. Idag står stora kanslihus som tillhör riksdagen på den plats där flera små gränder tidigare gick mellan Västerlånggatan och Myntgatan nära Riddarhuset.

Moderna pelargångar har ersatt passager som Kolmätargränd i denna del av gamla stan.

Paret fick två söner, Gustaf Algot, född 1904 och Harald Julius, född 1907. Med tiden gick något snett i äkten­skapet mellan Julius och Anna Lovisa. I novem­ber 1911 flyttade Julius ut från deras gemen­samma bostad till en egen lägenhet. Rote­mannen, som vid denna tid hade hand om folk­bok­föringen i Stockholm, noterade: ”Under Skilmessoprosessen Bor Mannen Kindstug 5 (1911-11) Hustrun Kvar Här.”

Skilsmässan blev klar den 29 augusti 1913 och bara fyra månader senare gifte Julius om sig med tjänarinnan Selma Vilhelmina Sundin. Bröllopet stod i Oskars församling på Östermalm där Selma var bosatt. Det var borgerlig vigsel med borgmästare Lindhagen som för­rättare. Selma var 46 år gammal, född 1867 och därmed 13 år äldre än maken. Hon tycks aldrig ha varit gift förut utan alltid ha tjänat som piga och hus­hållerska, i olika hem men också på ett par krogar i staden.

Men säg den lycka som varar beständigt – det stod inte på förrän Julius vistades på annan adress igen och den 4 december 1918, efter fem års äktenskap med Selma, blev det ännu en skilsmässa. Att poliser inte är lätta att leva med vet man ju från vår tids tv-deckare, och det verkar onekligen stämma på Julius. Han lämnade nu sin och Selmas bostad på Kindstugatan 5 för en adress på Lilla Nygatan, och de följande åren flyttade han runt på flera olika adresser i Gamla stan.

Julius tjänstgjorde i poliskåren från 1902 till sin död 1928. Det var en föränderlig tid för svensk polis. Exempelvis organiserade sig poliserna fackligt 1903 och 1910 inrättades den första polisutbildningen. Den hade ju inte Julius gått så det troliga är att han i stället fick en äldre kollega som mentor den första tiden. 1913 kom den första polisbilen till Stockholm, levererad av Scania-Vabis.

Första polisbilen från 1913, tillverkad av Scania-Vabis. Bilden är lånad från automobilhistoriska klubben Mässing & nickel. Okänd fotograf.

Under perioden fick polisen också polishundar, enhetlig uniform i hela landet, och till och med de första polissystrarna, som fick ta hand om kvinnor och barn på polisstationerna.

Den 21 november 1928 dog Julius på Sabbatsbergs sjukhus av en hjärn­sjuk­dom, eventuellt hjärninfarkt. Han var då skriven på Prästgatan i Gamla stan som frånskild poliskonstapel. I hans andra äktenskap föddes inga barn, Selma var ju till åren kommen när de gifte sig. I första giftet däremot, med Anna Lovisa, föddes två söner, som nämnts ovan.

Det är oklart om sönerna Gustaf Algot och Harald Julius fick några barn, men troligen fick de väl det. Och ännu en liten gren av den Åkerbergska Närke­släkten hade rotat sig i Stockholm. Deras farmors farfars far, Johan Åkerberg på Ekensberg, var en tidig Stockholmsfarare. Själv är jag en av de senare.

Kusin Justina

Min morfars mormor hette Sofia Andersdotter. Hon hade en tvillingbror, Lars, och syskonen föddes den 4 oktober 1825 i Närkes Kil. Sofia gifte sig med trädgårdsmästaren Carl Åkerberg på Klockhammar i Kil och de fick sex barn. Lars gifte sig 1852 med Kristina Hane, från den gamla smedsläkten Hane. Även de fick sex barn, och nummer fem var dottern Justina, född i Kil på annandag jul 1862. Justina var kusin med den två år yngre Anna Åkerberg, min morfars mor.

Yrkeskvinnor

Den vanligaste karriären för en kvinna på 1800-talet var förstås att tjäna som piga några år i ungdomen och så gifta sig och bilda familj. Sen fanns det några som gick en annan väg. Som Emma Ljung från Högsby som reste land och rike runt och gjorde en sorts restaurangkarriär, som husmor och kaféinnehavare. Mer om henne finns här: Fröken Ljungs resa. Eller som Justina Larsdotter från Kil. Hennes yrkesbana är indelad i två rätt olika perioder, först var hon ”finpiga” i mer eller mindre prominenta hushåll men redan innan hon fyllt 30 slog hon sig ner i Danviken i Stockholm och blev sköterska. Liksom Emma förblev Justina ogift och barnlös och tillbringade sina sista dagar på ett ålderdomshem strax utanför huvudstaden.

År 1881 lämnade Justina föräldrahemmet i Frösvidal i Kil och flyttade till Romfartuna norr om Västerås. Fadern var statare och dagkarl vid Frösvidal men Justina måste ha utmärkt sig på något sätt. När förvaltaren på godset, Gustaf Leonard Diedrichs, flyttade med sin familj till Romfartuna värvade han Justina och kamraten Anna Kolmodin att följa med. Ett år senare flyttade flickorna igen, denna gång till Västerås.

Hos källarmästare Möller

Nu blev Justina piga hos källarmästare Gustaf Adolf Möller som hade en gästgivargård i Västerås. Det enda jag hittat om hans gård är en notis från tidningen Dalpilen i november 1882, bara någon månad efter det att Justina kommit dit:

Knifskärning. Hästhandlarne Gripenfeldt samt Per August Carlsson från Hedemora råkade i lördags i ordvexling å källarmästaren Möllers gård i Vesterås. Slutet vardt, att Gripenfeldt af Carlsson fick ett knifhugg i bröstet å venstra sidan strax nedanför nyckelbenet, hvilket hugg dock icke var lifsfarligt. Carlsson häktades samma dag, men frigafs på måndagen, enär Gripenfeldt, efter att förut hafva angifvit Carlsson såsom gerningsmannen, sedermera återkallade angifvelsen under påstående, att han ej visste, hvilken tillfogat honom hugget.

Ett typiskt krogslagsmål kan tyckas, men ändå en dramatisk start för Justina i storstan, om hon nu såg detta. Hur som helst blev hon kvar i hela tre år hos Möller. Hon skaffade sig gedigen erfarenhet från krogbranschen vilket hon säkert hade nytta av på flera av sina kommande arbetsplatser.

Nästa anhalt var Lillhärad, där hon blev piga hos kapten Otto Wilhelm Löwenborg med familj. Bara ett år senare flyttade hon med dem tillbaka till Västerås 1886.

Hos grosshandlare Lund­qvist

Året därpå, när hon var 25 år, tog Justina steget och flyttade till Stockholm. Som så många andra hamnade hon först på Söder. Men inte i någon enkel söderkåk, nej Justina fick sin första stockholmstjänst hos grosshandlare Lund­qvist. Han och hans familj bodde i det pampiga huset på Peter Myndes backe 5, precis intill Slussens tunnelbanestation i dagens Stock­holm.

Slussenområdet i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

Hos snickeriidkare Wengström

Justina stannade bara några månader på Peter Myndes backe och det­samma gäller nästa adress, Sankt Paulsgatan 26, även det på Söder­malm, för övrigt granne med Sankt Pauls metodistkyrka. Där tjänstgjorde hon hos snickeriidkaren Johan Oscar Wengström med familj.

Mariatorget med Sankt Paulsgatan och metodistkyrkan i fonden.

Wengströms mekaniska snickeri­fabrik i Stockholm till­verkade bland annat monterings­färdiga hus. Ett exempel på ett stort uppdrag som firman fick var att utföra snicke­rierna i trapp­huset på det pampiga Konstnärs­huset mitt i Stockholm. Några år innan Justina kom dit hade Wengström fyllt 60. I Gotlands tidning finns en notis om det:

Hedrad arbetsgifvare. Egaren af den mekaniska snickerifabriken i n:r 26 S:t Paulsgatan, fabrikör J.O. Wengström, som i söndags fylde 60 år, fick samma dag af sin kontors- och arbetspersonal mottaga en vacker hedersskänk, näm­ligen en dyrbar dryckeskanna af silfver. Kannan öfverlemnades till hr Weng­ström af en bland gifvarne utsedd deputation.

Wengström tackade hjärtligt för gåvan och uppmanade arbetarna att bilda en byggnadsfond, som han själv skulle bidra till.

Hos utrikesminister Ehrensvärd

Vid 26 års ålder kom Justina 1888 till Blasieholmen och det var nu hennes yrkesbana nådde sin höjdpunkt – ja, om man utgår från arbetsgivarnas status i samhället. Vid Blasie­holms­torg 8 ligger nämligen Utrikes­minister­hotellet.

Blasieholmstorg 8, före detta Utrikesministerhotellet. Foto: wikipedia, H Ellgaard

Huset finns kvar och idag huserar Kung­liga musika­liska akademin här. På Justinas tid var det bostad för ut­rikes­ministern, och 1888 hette han Albert Ehren­svärd. Han var inne på sitt tredje år som minister och dess­förinnan hade han i över 20 år varit landshövding i Göteborgs och Bohus län. Ehren­svärd var den lands­höv­ding som låg bakom de så kallade lands­hövdingehusen, som alltså är uppkallade efter honom. De första husen byggdes 1875 och revs efter nästan 100 år, 1972. Typiskt för husen är att de är tre våningar höga, bottenvåningen är i sten och övriga två våningar i trä. Trähus fick nämligen vara högst två våningar höga, av brandskyddsskäl. För att ändå kunna uppföra husen i tre våningar lät man alltså bottenvåningen vara av sten.

 

Landshövdingehus vid Olskroken, Göteborg, 1916. Foto: L Bonsdorff. Göteborgs stadsmuseums bildarkiv.

På hösten 1889 lämnade Albert Ehrensvärd regeringen och flyttade till Tosterups slott i Skåne där han tillbringade sina sista 12 år. Slottet är för övrigt fortfarande i släkten Ehrensvärds ägo.

På Hamburger börs

Justina flyttade inte lika långt. Efter tjänsten hos Ehrensvärds kom hon till Jakobsgatan 6, intill Jakobs kyrka. Hon ingick nu i källarmästare Karl August Söderlunds stab på källaren Hamburger börs. Det är en krog med lång historia och vid den tid då Justina kom dit var det ett av Stockholms förnämsta etablissemang. Några år tidigare hade Söderlund genomfört en stor ombyggnad och bland annat låtit bygga en vacker oscariansk salong. Byggnaden revs 1970 men återuppbyggdes och stod klar 1975. Speglar och stuckaturarbeten ska ha tagits tillvara från ursprungsrestaurangen.

Dagens Hamburger Börs omges av äldre bebyggelse.

Justina finns upptagen bland ”tjenare å Hamburger börs” och ”qvinliga biträden” i rullorna från hennes två år på Jakobsgatan.

På Danviks hospital

I november 1891 bytte Justina bransch helt och flyttade utanför stadens hank och stör. För första gången fick hon en annan titel än piga när hon nu blev sköterska på Danvikens hospital i Nacka.

Huset hade vid denna tid övergått från mentalsjukhus till ålderdomshem och den gamla byggnaden, från 1725, hade gjort sitt. Den var både nedgången och för liten för den verksamhet som skulle bedrivas där i det nya århundradet. Dock finns den kvar än idag och verkar användas som kontor och konsthall.

Ett nytt hus byggdes under 1900-talets första år och invigdes 1915. Det är en ståtlig, palatsliknande byggnad i nationalromantisk stil, som blickar ut över Stockholms inlopp från sin upphöjda plats på Danviks­klippan. Se bilden nedan.

Danvikshem.

I september 1909 kom Justinas mor, Kristina Hane, till Danviks hospital. Hon var 80 år och togs in på ålderdomshemmet, där dottern kunde ha ett vakande öga över henne. Ända in på 1800-talet var Danviken ett eländigt ställe:

De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad. (wikipedia)

Mor Kristina dog i juni 1914 och gick precis miste om flytten till det nya fina hemmet – som nu hette Danvikshem i stället för hospital.

Justina blev kvar på Danvikshem livet ut och dog där i september 1936 efter 45 år på Danviken. Vid det laget får man hoppas att regeln om arbete livet ut var avskaffad. Justina står uppräknad under ”Patienter” och hennes titel i sista församlingsboken är f d sköterska. Förhoppningsvis fick hon några år som pensionär efter att ha tjänat andra ett helt liv.