Kategoriarkiv: Alla har en berättelse

Smålandssoldater

Den här lilla släktkrönikan tar sin börjar vintern 1695. Då föddes min mormors farfars farfars farfar Per Hielm, den förste i en lång rad soldater i min småländska släkt.

Per Hielm

Åren 1695-1697 drabbades Sverige och andra nordiska länder av en svår hungersnöd. Orsaken var mycket tidiga och kalla vintrar och sena somrar som i princip utplånade skördarna. Massvälten drev folk mot städerna i jakten på mat, horder av tiggare syntes på vägarna och det berättas att Stockholms gator var fulla av döda och döende människor på våren 1697.

Vintern 1695 var den kallaste sedan 1658. I byn Klobo i Högsby socken i Småland födde hustru Kerstin ett gossebarn den 19 februari och hon och maken Nils gav barnet namnet Per, troligen efter dess farfar.

klobo

Klobo bygata, ur boken Kulturhistoriska miljöer i Emådalen (inventering 1979 av Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns museum)

Under hela Pers uppväxt fortsatte ofärdsåren i Sverige. Hungers­nöden, som sagt. Och ute i Europa pågick Karl XIIs stora nordiska krig mellan 1700 och 1721, där tiotusentals soldater miste livet. Kriget utarmade förstås Sverige, fast det mestadels inte ut­kämpades på svensk mark. De sista åren härjade dock ryssar­na längs en stor del av den svenska ostkusten, plundrade och brände städer och byar. Alla resurser gick till krigsapparaten, inklusive stridsdugliga män. Stormaktstiden gick mot sitt slut, nederlaget vid Poltava 1709 var katastrofalt och kungen gick i exil i Bender i Osmanska riket. Vilken kalabalik!

Som om inte kriget och svälten varit nog så utbröt pesten i landet 1710. Farsoten spreds med krigsfartygen och fick lätt fäste i den utarmade befolkningen. Även Småland drabbades hårt. I Högsby noterades 186 döda i pesten under vintern 1710-1711. I dödböckerna kan man se hur hela familjer utplånades på ett par dagar.

Per klarade sig dock och som 19-åring blev han soldat i Ekeby rote i Högsby, med soldat­namnet Hielm. Året var 1714. Sedan dröjde det hela 20 år innan han gifte sig med sin Ingeborg Persdotter. Upp­gif­terna om Per är mycket knapphändiga. Ingenstans nämns det att han var i krig men det är förstås mycket möjligt att han skickades direkt ut i brinnande krig efter värvningen. De enda uppgifter som finns om honom är att han vid ett par tillfällen fick något nytt klädesplagg samt att han 1742, två år innan han fick avsked, var kommen­derad i Kalmar.

 

högsby (18)

Emån genom Högsby, 2010

 

Nils Ekeroth

Jag har hittat tre barn till Per och Ingeborg men det fanns säkert fler. Yngst av de tre var Nils, född den 29 juli 1743. Precis som sin far tog Nils Persson värvning vid 19 års ålder. Han blev soldat Nils Ekeroth i Ekeby rote. Han tycks redan ha varit gift, hustrun var Ingeborg Jons­dotter, född 1744.

I fredstid kommenderades soldaterna ofta till tjänstgöring runt om i landet, till exempel vid fästningar och byggen. Nils var inget undan­tag och redan året efter värvningen, alltså 1763, blev han kommen­derad till garnisonen i Kalmar. Kanske gick han vakt på Kalmar slott, som vid det laget ska ha varit en ganska förfallen fästning.

IMG

Det blev fler fredskommenderingar för Nils genom åren. Informa­tionen är knapphändig men några orter nämns i arkiven såsom Karlskrona och Skåne. Vid åtminstone två tillfällen, 1786 och 1795, var han på läger på Bonnarps hed, en militär övnings- och lägerplats i västra Skåne inte långt från Helsingborg. Avståndet till Högsby är minst 15 mil och man kan ju tänka sig vilka strapatser det innebar för soldaterna att gå till fots dit och tillbaka. Vandringarna måste ha varit olidliga och farliga på många sätt.

Nils deltog i åtminstone ett krig, nämligen Gustav IIIs ryska krig som ut­käm­pades i Finland 1788-1790. I juli 1788 var han med och käm­pade i slaget vid Hogland och sedan i slaget vid Svensk­sund. Någonstans i vimlet fanns vår Nils men det är omöj­ligt att veta exakt hur hans krigserfarenheter såg ut. Han var inte båtsman så han deltog antagligen i striderna på land. Vid tiden för kriget var Nils i 45-årsåldern och alla barnen därhemma var lyckligtvis någorlunda upp­vuxna och kunde hjälpa mor Ingeborg på torpet.

Först 1806 tog Nils avsked från armén. Då var han 63 år och hade tjänst­gjort i 44 år. Vid den sista mönstringen var han inte med, då var han ”sjuk på sjukhuset”. Men det konstateras att han begärt avsked och att han an­mäls till underhåll, det vill säga pension. Han dog 1819, vid 76 års ålder, och hade då varit änkling efter Ingeborg i fem år.

Peter Roth

Nils och Ingeborg fick fem barn och nummer fyra var sonen Peter, född 1773. År 1797 gick Peter i fars och farfars fotspår och skrev in sig i den indelta armén. Han var 24 år, kom till Hammarby rote och fick soldatnamnet Roth. Av alla soldater jag hittat hittills var Peter den som deltog i ojämförligt flest krig. Han var med i Sveriges (hittills) sista väpnade konflikter i början på 1800-talet.

Bara ett par månader efter det att Peter blivit soldat fick han kvinnfolk i torpet. Han och Kajsa Persdotter gifte sig mitt i vintern, den 10 januari 1798. På julafton samma år föddes deras första barn, dottern Anna Kajsa. Totalt fick Peter och Kajsa sex barn, men det skulle nog ha varit ett sjunde för i mars 1818 dog Kajsa i barns­börd. Peter hade förstås svårt att klara torp och barn på egen hand, inte minst med tanke på de återkommande mönst­ringarna då han var tvungen att vara hemifrån i månader. Följaktligen stod det inte på förrän han gifte om sig – i november 1818 stod bröllopet mellan honom och nio år yngre Eva Hemmings­dotter.

Peters första kända krigserfarenhet var pommerska kriget 1805-1807. Det var i själva verket ett krig mot Frank­rike och Napoleon, där flera länder ingått i en koalition på Stor­britanniens initiativ. Kriget fördes mest på pommersk mark, därav benämningen. Befäl­havare från svenskt håll var kung Gustav IV Adolf och närmare 30 000 svenska soldater deltog. Striderna upphörde 1807 men freden slöts inte förrän 1810 och åren där­emellan till­bringade många svenska och andra sol­dater i fångenskap i Frankrike. De som överlevde återvände hem och återtog ibland sitt gamla torp och sin gamla befattning.

Peter överlevde och slapp troligen fången­skap. Härnäst skickades han till finska kriget 1808-1809. Det var ett krig mellan Sverige och Ryssland och det slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Peter uppges ha deltagit i fälttåg både 1808 och 1809.

Bara några få år efter förlusten av Finland gick Sverige i krig mot Frankrike och Napoleon. Det var 1813-1814 och Peter var med förstås. Man kan konstatera att krigen i Europa vid denna tid starkt påverkade utvecklingen i Norden. Det här kriget slutade med att Sverige erövrade Norge från Danmark. Norge slogs för sin själv­ständighet och tillsatte en egen kung vilket förstås inte kunde accepteras från svenskt håll. Den svenska armén vände norrut från Frankrike, nu på fälttåg mot Norge. Härförare var den nyss ut­nämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte.

De landsteg vid Rya nabbe på Hisingen i juli och gick sedan via Svine­sund mot norska gränsen. De fick inte särskilt mycket motstånd och vid Rakkestads kyrka avfyrades Sveriges sista skott i krig. Norge hade därmed tvingats till union med Sverige.

 

nabben

Del av nya varvet till vänster och Rya nabbe till höger, 2014.

 

Rya Nabbe ligger för övrigt mitt emot Nya varvet, på ett Hisingen som förstås var rena vischan vid denna tid före oljehamn och för­orter. På nabben fanns en skans och andra militära byggnader för försvar av inloppet. Norr om nabben ligger Rödjan, eller Rya skog, mitt i oljehamnen som en oas. Skogen sägs vara Göteborgs främsta naturminne, en rest av en skogstyp som en gång täckte hela Hisingen. (Källa: Lundby på Hisingen av Folke Eriksson.)

Visst kan man se dem framför sig, de stridströtta soldaterna som marscherar genom det lantliga Lundby, till fots, utan minsta spår­vagn att hoppa på och utan minsta närbutik att köpa mat i vid Kyrk­bytorget. Bara skog och en och annan gård. Kanske passerade de gamla kyrkan, Putsegården och kyrkbyns inägor. Vidare norrut mil efter mil – Kungälv, Uddevalla, Strömstad…

IMG_6084

Lundby gamla kyrka på Hisingen i  Göteborg, 2015

Efter den förhållandevis lätta segern över norrmännen fick kanske Peter komma hem ett tag, men redan året därpå, 1815, fick han freds­kom­men­dering till Gränsö kanal utanför Västervik där han blev kvar i två år. Han var också vid Göta kanal i flera omgångar – den byggdes mellan 1810 och 1832. Flera läger var han också på, i bland annat Skåne.

Sista tjänst­göringen tycks ha varit två och en halv månad i Norge – en riktigt lång resa året innan han begärde avsked 1822. I general­mönster­rullan står det: ”Får avsked med anmälan till underhåll, ådragit sig sjuklighet under krigen samt bevistat fältågen 1808, 1809, 1813 och 1814. Tjent mycket väl”. En tapper soldat, får man sanner­ligen säga.

Peter levde över 30 år efter avskedet och dog i januari 1853 vid 80 års ålder. Totalt blev han far till nio barn varav åtminstone fem levde till vuxen ålder. Femte barnet var skräddaren Nils Peter Roth (min mormors farfars far) och med honom blev soldatsläkten en skräddarsläkt.

Soldaterna och deras ättlingar forskar jag vidare på. Här finns stoff till en roman eller en historiebok – eller åtminstone fler småhistorier som denna.

 


Sme-Maja

Ibland träffar man på personer i släktforskningen som lämnar frågor efter sig och som man inte kan sluta fundera över när kyrkböckerna inte har mer information. Sme-Maja är en av dem.

Min morfars far, Per Johan Westerberg (1862-1953), föddes i byn Delebäck i Amnehärads socken i Västergötland. Hans släkt hade levt och verkat i byn i århundraden och var stor och utbredd. Givetvis hade Per Johan massor av kusiner och en av dem var Sme-Maja.

På en av Delebäcks tomter låg en stuga som kallades Sme-Majas. Där huserade Maja Greta Zachrisdotter (1858-1928) med mor och flera oäkta barn. Smeden August Wahlström hade stugan före henne och när han flyttade ut med sin familj i mitten på 1880-talet tog Maja över. Tydligen kom hon att kallas Sme-Maja, eftersom hon bodde i smedens gamla stuga.

I unga år var Maja piga hos änkan Greta Pettersdotter i Delebäckstorp och hennes dotter och måg. De hade sonen Carl, och med honom fick Maja ett barn 1889. Carl fick dock inte tillstånd att gifta sig med pigan Maja, som dessutom redan hade två oäkta barn från en tid som piga i Älgarås.

Så småningom kom alltså Maja till smedens stuga och där föddes med åren ytterligare två oäkta barn. Allt som allt födde Maja fem barn, alla utom en med okända fäder. Hon dog ogift i sin sme-stuga, 70 år gammal. Det var 1928 och hon hade bott i stugan i ungefär 40 år. På 2000-talet finns bara en husgrund kvar av Majas hem. 

DSC00290

Den gamla smedjan vid Säby gård i Järfälla, i brist på bilder av Majas stuga.

Hur Maja hade det i sitt torp är svårt att veta. Hon kunde säkert göra dagsverken i Delebäcksgårdarna – i många av dem bodde släktingar till henne. Kanske försörjde de henne rent av, det finns inga noteringar om fattigunderstöd, men det måste ändå ha varit ett hårt och torftigt liv. Hon hade förstås modern till hjälp med barnpassning och hushållsgöromål.

Alla fem barnen levde till vuxen ålder, vilket var långt ifrån självklart i fattiga hem vid denna tid. Det säger något om Majas drivkraft och kamp där i torpet. Barnen spred sig över världen – de två äldsta blev kvar i Värm­land/Skaraborg, de två följande hamnade i Stockholm och den yngste emigrerade till Amerika.

Att någon är singel hela livet är inget konstigt idag, men runt sekelskiftet 1900 var det inte lika vanligt – och inte så lätt. Varför förblev just Maja ogift, kan man undra? De oäkta barnen kan förstås ha spelat in och gett henne dåligt rykte, men man ser ofta mödrar med barn i bagaget som ändå ”blir gifta”.

Kanske var det ett aktivt val, kanske blev det bara så. Vi får aldrig veta.

Källor:
Kyrkböcker för Amnehärad
DelebäcksbokenBy och bygd i förvandling, en västgötabys tusenåriga historia av Bertil I W Kjelldorff


Skräddarmästarns i Oskarshamn

Skräddartraditionen i min mormors släkt är stark. Mormors farfars far, Nils Petter Roth (1810-1877) från Högsby i Småland tycks ha varit den förste skräddaren och flera av hans ättlingar följde i hans spår.

Mormors farfar var Carl Ferdinand Nilsson Hultqvist (1836-1894) från Hultsnäs by i Långemåla. År 1859 flyttade han över sockengränsen till Högsby och blev byskräddare i Gillberga by. Samma år gifte han sig med Gustava Sofia Hjelm (1834-1909) i gård nummer 6 i Gillberga och flyttade in till hustrun och hennes föräldrar.

Åren i Gillberga

Mellan 1860 och 1881 födde Gustava elva barn, varav sex levde till vuxen ålder. De övriga dog mycket tidigt, ett par redan direkt efter födseln och några efter ungefär ett halvår. Äldst av alla Hultqvist­barnen blev den förstfödde, Albert, med sina 83 år.

högsby (3)

Storgatan i Högsby 2010

Man förstår att det var hårda tider i Gillberga. De var säkert trångbodda och Ferdinands skrädderiuppdrag gav nog inga stora intäkter. I slutet på 1860-talet var det nödår i stora delar av Sverige, bland annat i Småland, och det var också under denna tid som emigrationen till Ame­rika tog fart. Hultqvistarna stannade dock i hem­landet.

 

Stadsbor

Vid kusten bara ett par mil i nordostlig riktning från Högsby fanns en liten blomstrande stad som just fått järnväg och som dessutom var en viktig hamnstad. Staden hette Oskarshamn och dit drog hela familjen Hultqvist sommaren 1877 för att få ett bättre liv. Albert var 17 år och hans bror Anton (min mormors far) var 14.

GE DIGITAL CAMERA

Gammalt och nytt i Oskarshamn 2010

Familjen hade ett par olika adresser i centrala Oskarshamn och själva skrädderiet låg under en period i en byggnad vid Lilla Torget. Huset kallades societetshuset och där fanns olika verksamheter, inte minst nöjesetablissemang av skilda slag. På Ferdinands tid fanns bland annat skrädderier och manufakturer och man kan gott tänka sig att firmorna samarbetade och gav varandra uppdrag.

societetshuset

Societetshuset. Bilden är lånad från boken Affärsliv i centrum, se nedan.

Bilden ovan visar societetshuset under sent 1800-tal. Bakom något av dessa fönster, kanske på mellanvåningen, satt Ferdinand och hans anställda och sydde. Tyvärr brann huset ner 1903, men då var sedan länge både Ferdinand och hans företag borta. Se bilden till väns­ter, tagen dagen efter branden. Bilden nedan föreställer Han­dels­bankens hus, som byggdes på platsen efter societetshuset. Även det ganska pampigt.

DSCN2410

Lilla Torget 2010, platsen för societetshuset

Boendeadressen från 1888 var Köpmangatan 12. Från 1893 fanns även skrädderiet på samma adress och 1890 inrättades Oskarshamns ynglingaförenings bibliotek i bostaden. Sonen Anton hade säkert ett finger med i spelet. Anton skulle bli pastor i metodistkyrkan och var redan i full gång med sin utbildning. Han var på Gotland i pastorstjänst 1888-1890 och på metodisternas teologiska skola i Uppsala 1890-1892 men nog kan man föreställa sig att han ändå arrangerade bib­lio­teket hos föräldrarna.

Borgarfamilj

Ferdinand dog på Köpmangatan i september 1894. Av bouppteckningen förstår man att de fick det bättre under åren i Oskarshamn och hade ett välförsett borgerskapshem. Bara en sån sak som att de hade 15 stolar och 12 tavlor signalerar något i sig! Det finns också gott om linne och säkert hade han sytt det mesta själv. Fem symaskiner, fyra pressjärn och två skräddar­saxar är något av det som tillhörde skrädderiet. Bland dödsboets skulder fanns lön till skrädderiarbetarna och jungfrun.

GE DIGITAL CAMERA

Besvärsgatan, Oskarshamn, 2010

Gustava stannade i Oskarshamn en tid och bodde med yngsta dottern Hilda. I januari 1909 slutade Gustava sina dagar i födelsesocknen Högsby.

Källor

Kyrkböcker för Oskarshamn och Högsby
Boken Affärsliv i centrum utgiven 2018 av Oskarshamns hembygdsförening


Frans August i drömmarnas stad

Det är mycket nu.

Den här helgen är det släktforskardagar i Halmstad, den stora årliga konferensen för släkthistorienördar. Jag är inte med i år men har varit på konferensen tillräckligt många gånger för att stämningen liksom ska kännas i blodet, och ge inspiration och en del abstinens.

Häromdagen skulle dessutom Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år och det uppmärksammades bland annat med en dokumentär på svt. Även det gav inspiration, så nu har jag börjat läsa om stadserien – hans böcker om Stockholm med Mina drömmars stad som den första. För mig är det extra intressant eftersom jag för tillfället reser från Slussen till jobbet i Nacka varje dag och har insett att bussen passerar precis förbi huvudpersonen Henning Nilssons första arbetsplats vid Danvikstull. Stearinfabriken finns förstås inte kvar men ändå blir färden genom området som en illustration till bokens handling.

IMG_5683

Vy från Danviksbron mot Hammarby sjö 2017.

Och så var det ju det här med Citybanan – det är mycket nytt även på tågfronten.

Ingen kan bättre knyta ihop alla dessa tåtar än Frans August, en av alla personer i min släktforskningsdatabas. Han kom till Stockholm från södra Sverige, precis som Henning. Och han ägnade sitt liv åt järnvägen.

Frans August Andersson föddes 1849 i Ålem i Kalmar län. Han var fyrmänning till min mormors morfar, sjökapten Svensson – en avlägsen släkting men lika intressant för det. I mitten på 1870-talet kom han till Stockholm från hemsocknen i Småland. De första åren flyttade han runt bland Norrmalmsförsamlingarna och försörjde sig som arbetare och runt 1880 gifte han sig med Johanna Mathilda Johansdotter från Stora Åby i Östergötland. Tillsammans fick de två barn och 1882 flyttade de in i södra bangårdshuset på Bangårdsgatan 14 vid södra station.

IMG_2631

Södra bangårdshuset från 1859 är en liten tegelbyggnad som står i en vrå av nuvarande Fatbursparken på Söder i Stockholm. Det är den enda kvarvarande byggnaden från gamla södra stationsområdet, som revs på 1980-talet, och från tiden då södra station var Stockholms enda järnvägsstation. Jag hade läst om huset och i våras var jag där och tog lite bilder. Döm om min förvåning när det nyligen visade sig att en släkting till mig bodde i huset i över 20 år. Huset byggdes som bostad för stationens anställda och Frans August hade nu blivit banvakt.

I tio år blev familjen kvar i huset, men hustrun Johanna dog redan 1884, strax efter dottern Sigrids födelse. Frans August var inte sen att gifta om sig och andra hustrun var Sara Andersson från Träslöv i Halland. Även med henne fick han två barn och 1892 lämnade de Söder och flyttade långt utanför staden, till Sollentuna socken och Rotebro station längs Norra stambanan mellan Stockholm och Uppsala. Där blev de kvar i fyra år och lika många år blev det på nästa ställe, Skälby station. Skälby ligger idag i Järfälla kommun men hörde vid denna tid till Sollentuna. Hela tiden var Frans August banvakt – i Rotebro till och med banvaktsförman.

IMG_0002

Jag har inga gamla bilder från Skälby och Rotebro men här en annan station i norra Storstockholm: Sundbyberg. Vykort från 1905, egen samling.

Efter denna åttaåriga utflykt norr om staden sökte sig Frans August och hans familj tillbaka till Söder år 1900. Södra station kallade igen och de återvände till Bangårdsgatan och södra bangårdshuset. Efter några år miste Frans August även sin andra hustru, Sara. Det var 1905, han var 56 år gammal, och det tog nu fyra år innan han beslöt sig för att gifta om sig ännu en gång. De två första hustrurna hade varit jämnåriga med honom men Tekla Fredrika Sandberg från Hed i Västmanland var hela 28 år yngre. Hon hade en son med sig i giftet men de fick inga gemensamma barn.

År 1912 lämnade Frans August södra station för sista gången. Han och Tekla flyttade nu till Grödinge där han fick sin sista banvaktartjänst. I november 1919 begav sig paret till Botkyrka. Teklas son fanns där, kanske var det en bidragande orsak. Sista tiden tycks de ha bott i ett litet egnahem som kallades Alphyddan. Där dog Frans August i juli 1920 vid 71 års ålder. Tekla levde till 1939.

skanna0009 (2)

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

I över 30 år tjänstgjorde Frans August inom järnvägen. Han fick se Stockholm växa och trafiken öka men han hann också med flera år i omgivningarna, i det som idag är alltifrån villaförorter till miljonprogramsområden. Idag pendlar tusentals människor till, från och förbi hans stationer – längs samma gamla sträckor såväl som i nya svarta tunnlar. Det talas om spårspring och underhållsbrist längs banorna – inte skulle det skada med en banvakt här och var.

Webbplatsen banvakt.se beskriver banvaktsyrket så här:

Banvakter var den kategori av järnvägspersonal som ansvarade för att banan hölls i gott skick, så att den kunde trafikeras med betryggande säkerhet. De fullgjorde sin betydelsefulla tjänst från järnvägens barndom till omkring 1960. Nu finns nästan inga f.d. banvakter kvar och allt färre människor har haft kontakt med någon. 

IMG_2629

Södra bangårdshuset.


Konstapel Åkerblom

Det talas mycket om polisen i dessa dagar. Dagens poliskår är genomanalyserad från alla håll och kanter och jag tänkte som vanligt backa lite, närmare bestämt till tiden runt förra sekelskiftet. Det var då konstapel Åkerblom debuterade i polisyrket.

Min mammas farmor, Anna Åkerberg från Närkes Kil, hade en syster som hette Kristina. Kristina gifte sig med Erik Bilock från Järnboås och blev kvar i Bergslagen hela livet. Några år före bröllopet, 1880, fick hon dock en oäkta son, Gustaf Julius, alltså en kusin till min morfar. Jag kallar honom Julius här och hans efternamn var Åkerblom, kanske fick han det som ett slags soldat­namn. Från Hjulsjö i Örebro län kom Julius till nämligen Stockholm som nittonåring 1899, för att bli gardist vid Kungliga Göta livgarde.

IMG_7289

Bilden föreställer förstås inte livgardets kaserner från 1888 vid Linnégatan i Stockholm. De finns på andra sidan det här kvarteret. Eftersom jag råkar vara mer intresserad av 1970-talsarkitektur än 1880-talsdito var det Garnisonen jag plåtade när jag hade vägarna förbi.

Efter tre år i det militära lämnade Julius kasernerna vid Linnégatan 1902 men blev kvar i Stockholm. Han flyttade nu till Storkyrko­för­sam­lingen, där han blev poliskonstapel i Nikolai vaktdistrikt. Det fanns ingen regelrätt polisutbildning vid denna tid så den militära bak­grun­den var en bra merit.

SSMC001646S.jpg (800×641)

Nikolai polisstation 1896, bara några år innan Julius började sin tjänstgöring där. Fotograf: okänd. Källa: Stockholmskällan

 

Konstapel Åkerblom gifte sig 1904 med Anna Lovisa Eriksson från Hjulsjö. De bodde flera år på Kolmätargränd, i ett område av gamla stan som dessvärre är helt omgjort. Idag står stora kanslihus som tillhör riksdagen på den plats där flera små gränder tidigare gick mellan Västerlånggatan och Myntgatan nära Riddarhuset.

IMG_1739

Moderna pelargångar har ersatt passager som Kolmätargränd i denna del av gamla stan.

Paret fick två söner, Gustaf Algot, född 1904 och Harald Julius, född 1907. Med tiden gick något snett i äkten­skapet mellan Julius och Anna Lovisa. I novem­ber 1911 flyttade Julius ut från deras gemen­samma bostad till en egen lägenhet. Rote­mannen, som vid denna tid hade hand om folk­bok­föringen i Stockholm, noterade: ”Under Skilmessoprosessen Bor Mannen Kindstug 5 (1911-11) Hustrun Kvar Här.”

Skilsmässan blev klar den 29 augusti 1913 och bara fyra månader senare gifte Julius om sig med tjänarinnan Selma Vilhelmina Sundin. Bröllopet stod i Oskars församling på Östermalm där Selma var bosatt. Det var borgerlig vigsel med borgmästare Lindhagen som för­rättare. Selma var 46 år gammal, född 1867 och därmed 13 år äldre än maken. Hon tycks aldrig ha varit gift förut utan alltid ha tjänat som piga och hus­hållerska, i olika hem men också på ett par krogar i staden.

Men säg den lycka som varar beständigt – det stod inte på förrän Julius vistades på annan adress igen och den 4 december 1918, efter fem års äktenskap med Selma, blev det ännu en skilsmässa. Att poliser inte är lätta att leva med vet man ju från vår tids tv-deckare, och det verkar onekligen stämma på Julius. Han lämnade nu sin och Selmas bostad på Kindstugatan 5 för en adress på Lilla Nygatan, och de följande åren flyttade han runt på flera olika adresser i Gamla stan.

Julius tjänstgjorde i poliskåren från 1902 till sin död 1928. Det var en föränderlig tid för svensk polis. Exempelvis organiserade sig poliserna fackligt 1903 och 1910 inrättades den första polisutbildningen. Den hade ju inte Julius gått så det troliga är att han i stället fick en äldre kollega som mentor den första tiden. 1913 kom den första polisbilen till Stockholm, levererad av Scania-Vabis.

Första polisbilen från 1913, tillverkad av Scania-Vabis. Bilden är lånad från automobilhistoriska klubben Mässing & nickel. Okänd fotograf.

Under perioden fick polisen också polishundar, enhetlig uniform i hela landet, och till och med de första polissystrarna, som fick ta hand om kvinnor och barn på polisstationerna.

Den 21 november 1928 dog Julius på Sabbatsbergs sjukhus av en hjärn­sjuk­dom, eventuellt hjärninfarkt. Han var då skriven på Prästgatan i Gamla stan som frånskild poliskonstapel. I hans andra äktenskap föddes inga barn, Selma var ju till åren kommen när de gifte sig. I första giftet däremot, med Anna Lovisa, föddes två söner, som nämnts ovan.

Det är oklart om sönerna Gustaf Algot och Harald Julius fick några barn, men troligen fick de väl det. Och ännu en liten gren av den Åkerbergska Närke­släkten hade rotat sig i Stockholm. Deras farmors farfars far, Johan Åkerberg på Ekensberg, var en tidig Stockholmsfarare. Själv är jag en av de senare.

IMG_1744.JPG


Kusin Justina

Min morfars mormor hette Sofia Andersdotter. Hon hade en tvillingbror, Lars, och syskonen föddes den 4 oktober 1825 i Närkes Kil. Sofia gifte sig med trädgårdsmästaren Carl Åkerberg på Klockhammar i Kil och de fick sex barn. Lars gifte sig 1852 med Kristina Hane, från den gamla smedsläkten Hane. Även de fick sex barn, och nummer fem var dottern Justina, född i Kil på annandag jul 1862. Justina var kusin med den två år yngre Anna Åkerberg, min morfars mor.

Yrkeskvinnor

Den vanligaste karriären för en kvinna på 1800-talet var förstås att tjäna som piga några år i ungdomen och så gifta sig och bilda familj. Sen fanns det några som gick en annan väg. Som Emma Ljung från Högsby som reste land och rike runt och gjorde en sorts restaurangkarriär, som husmor och kaféinnehavare. Mer om henne finns här: Fröken Ljungs resa. Eller som Justina Larsdotter från Kil. Hennes yrkesbana är indelad i två rätt olika perioder, först var hon ”finpiga” i mer eller mindre prominenta hushåll men redan innan hon fyllt 30 slog hon sig ner i Danviken i Stockholm och blev sköterska. Liksom Emma förblev Justina ogift och barnlös och tillbringade sina sista dagar på ett ålderdomshem strax utanför huvudstaden.

IMG_8971.JPG

År 1881 lämnade Justina föräldrahemmet i Frösvidal i Kil och flyttade till Romfartuna norr om Västerås. Fadern var statare och dagkarl vid Frösvidal men Justina måste ha utmärkt sig på något sätt. När förvaltaren på godset, Gustaf Leonard Diedrichs, flyttade med sin familj till Romfartuna värvade han Justina och kamraten Anna Kolmodin att följa med. Ett år senare flyttade flickorna igen, denna gång till Västerås.

Hos källarmästare Möller

Nu blev Justina piga hos källarmästare Gustaf Adolf Möller som hade en gästgivargård i Västerås. Det enda jag hittat om hans gård är en notis från tidningen Dalpilen i november 1882, bara någon månad efter det att Justina kommit dit:

Knifskärning. Hästhandlarne Gripenfeldt samt Per August Carlsson från Hedemora råkade i lördags i ordvexling å källarmästaren Möllers gård i Vesterås. Slutet vardt, att Gripenfeldt af Carlsson fick ett knifhugg i bröstet å venstra sidan strax nedanför nyckelbenet, hvilket hugg dock icke var lifsfarligt. Carlsson häktades samma dag, men frigafs på måndagen, enär Gripenfeldt, efter att förut hafva angifvit Carlsson såsom gerningsmannen, sedermera återkallade angifvelsen under påstående, att han ej visste, hvilken tillfogat honom hugget.

Ett typiskt krogslagsmål kan tyckas, men ändå en dramatisk start för Justina i storstan, om hon nu såg detta. Hur som helst blev hon kvar i hela tre år hos Möller. Hon skaffade sig gedigen erfarenhet från krogbranschen vilket hon säkert hade nytta av på flera av sina kommande arbetsplatser.

Nästa anhalt var Lillhärad, där hon blev piga hos kapten Otto Wilhelm Löwenborg med familj. Bara ett år senare flyttade hon med dem tillbaka till Västerås 1886.

Hos grosshandlare Lund­qvist

Året därpå, när hon var 25 år, tog Justina steget och flyttade till Stockholm. Som så många andra hamnade hon först på Söder. Men inte i någon enkel söderkåk, nej Justina fick sin första stockholmstjänst hos grosshandlare Lund­qvist. Han och hans familj bodde i det pampiga huset på Peter Myndes backe 5, precis intill Slussens tunnelbanestation i dagens Stock­holm.

img

Slussenområdet i början av 1900-talet. Vykort, egen samling.

Hos snickeriidkare Wengström

Justina stannade bara några månader på Peter Myndes backe och det­samma gäller nästa adress, Sankt Paulsgatan 26, även det på Söder­malm, för övrigt granne med Sankt Pauls metodistkyrka. Där tjänstgjorde hon hos snickeriidkaren Johan Oscar Wengström med familj.

img_9503

Mariatorget med Sankt Paulsgatan och metodistkyrkan i fonden.

Wengströms mekaniska snickeri­fabrik i Stockholm till­verkade bland annat monterings­färdiga hus. Ett exempel på ett stort uppdrag som firman fick var att utföra snicke­rierna i trapp­huset på det pampiga Konstnärs­huset mitt i Stockholm. Några år innan Justina kom dit hade Wengström fyllt 60. I Gotlands tidning finns en notis om det:

Hedrad arbetsgifvare. Egaren af den mekaniska snickerifabriken i n:r 26 S:t Paulsgatan, fabrikör J.O. Wengström, som i söndags fylde 60 år, fick samma dag af sin kontors- och arbetspersonal mottaga en vacker hedersskänk, näm­ligen en dyrbar dryckeskanna af silfver. Kannan öfverlemnades till hr Weng­ström af en bland gifvarne utsedd deputation.

Wengström tackade hjärtligt för gåvan och uppmanade arbetarna att bilda en byggnadsfond, som han själv skulle bidra till.

Hos utrikesminister Ehrensvärd

Vid 26 års ålder kom Justina 1888 till Blasieholmen och det var nu hennes yrkesbana nådde sin höjdpunkt – ja, om man utgår från arbetsgivarnas status i samhället. Vid Blasie­holms­torg 8 ligger nämligen Utrikes­minister­hotellet.

1280px-blasieholmstorg_2009

Blasieholmstorg 8, före detta Utrikesministerhotellet. Foto: wikipedia, H Ellgaard

Huset finns kvar och idag huserar Kung­liga musika­liska akademin här. På Justinas tid var det bostad för ut­rikes­ministern, och 1888 hette han Albert Ehren­svärd. Han var inne på sitt tredje år som minister och dess­förinnan hade han i över 20 år varit landshövding i Göteborgs och Bohus län. Ehren­svärd var den lands­höv­ding som låg bakom de så kallade lands­hövdingehusen, som alltså är uppkallade efter honom. De första husen byggdes 1875 och revs efter nästan 100 år, 1972. Typiskt för husen är att de är tre våningar höga, bottenvåningen är i sten och övriga två våningar i trä. Trähus fick nämligen vara högst två våningar höga, av brandskyddsskäl. För att ändå kunna uppföra husen i tre våningar lät man alltså bottenvåningen vara av sten.

 

ghmb-11446

Landshövdingehus vid Olskroken, Göteborg, 1916. Foto: L Bonsdorff. Göteborgs stadsmuseums bildarkiv.

På hösten 1889 lämnade Albert Ehrensvärd regeringen och flyttade till Tosterups slott i Skåne där han tillbringade sina sista 12 år. Slottet är för övrigt fortfarande i släkten Ehrensvärds ägo.

På Hamburger börs

Justina flyttade inte lika långt. Efter tjänsten hos Ehrensvärds kom hon till Jakobsgatan 6, intill Jakobs kyrka. Hon ingick nu i källarmästare Karl August Söderlunds stab på källaren Hamburger börs. Det är en krog med lång historia och vid den tid då Justina kom dit var det ett av Stockholms förnämsta etablissemang. Några år tidigare hade Söderlund genomfört en stor ombyggnad och bland annat låtit bygga en vacker oscariansk salong. Byggnaden revs 1970 men återuppbyggdes och stod klar 1975. Speglar och stuckaturarbeten ska ha tagits tillvara från ursprungsrestaurangen.

img_6192

Dagens Hamburger Börs omges av äldre bebyggelse.

Justina finns upptagen bland ”tjenare å Hamburger börs” och ”qvinliga biträden” i rullorna från hennes två år på Jakobsgatan.

På Danviks hospital

I november 1891 bytte Justina bransch helt och flyttade utanför stadens hank och stör. För första gången fick hon en annan titel än piga när hon nu blev sköterska på Danvikens hospital i Nacka.

Huset hade vid denna tid övergått från mentalsjukhus till ålderdomshem och den gamla byggnaden, från 1725, hade gjort sitt. Den var både nedgången och för liten för den verksamhet som skulle bedrivas där i det nya århundradet. Dock finns den kvar än idag och verkar användas som kontor och konsthall.

Ett nytt hus byggdes under 1900-talets första år och invigdes 1915. Det är en ståtlig, palatsliknande byggnad i nationalromantisk stil, som blickar ut över Stockholms inlopp från sin upphöjda plats på Danviks­klippan. Se bilden nedan.

danvik_red.jpg

Danvikshem.

I september 1909 kom Justinas mor, Kristina Hane, till Danviks hospital. Hon var 80 år och togs in på ålderdomshemmet, där dottern kunde ha ett vakande öga över henne. Ända in på 1800-talet var Danviken ett eländigt ställe:

De intagna (eller hjonen) hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen. De fick inte lämna området utan tillstånd och något privatliv fanns inte. Hospitalsledningen förutsatte helt enkelt att personalen var i tjänst under all vaken tid. Ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende. Någon pensionstid fanns inte utan personalen arbetade till sin sista dag i livet. Å andra sidan hade de fri kost och fri bostad. (wikipedia)

Mor Kristina dog i juni 1914 och gick precis miste om flytten till det nya fina hemmet – som nu hette Danvikshem i stället för hospital.

Justina blev kvar på Danvikshem livet ut och dog där i september 1936 efter 45 år på Danviken. Vid det laget får man hoppas att regeln om arbete livet ut var avskaffad. Justina står uppräknad under ”Patienter” och hennes titel i sista församlingsboken är f d sköterska. Förhoppningsvis fick hon några år som pensionär efter att ha tjänat andra ett helt liv.

 


Runt Karlstad

En fängslande person i min släktforskning är skärslipar-Anders från Öst­mark, som slog sig ihop med min farmors släkting Anna Eriksdotter och reste land och rike runt. Nu var det så att Anna hade en storasyster, Augusta (född 1862), och hon slog sig också ihop med en Anders, nämligen en Skoglund.

Även Skog­lunds gjorde ett slags resa. Nog var det vanligt att folk flyttade mellan torp och gårdar, men det som är lite speciellt med Augusta och Anders är att de under många år flyttade runt i Karlstad, min barndomsstad.

Den här berättelsen handlar mycket om Karlstad men historien om Skoglunds kan förhoppningsvis vara intressant även för den som inte känner till deras hemstad.

dscn1583

Klarälven, allestädes närvarande. Oktober 2008.

Augusta och Anders

Anders föddes i Väse 1863 som nummer två i en syskonskara på fem. Som ung begav han sig till Karlsborg i Västergötland för att bli soldat och hans soldatnamn blev Skoglund. I mitten på 1890-talet var han tillbaka i Väse och där träffade han änkan Augusta Eriksdotter. Hon hade varit gift med arbetaren Johan Edström som dött 1893. Två år senare, 1895, gifte sig Augusta och Anders. Hon hade två barn sedan tidigare och tillsammans fick de tre stycken.

Låt oss följa med familjen genom Karlstad. Flera av orterna kände jag inte till förut. När jag växte upp i staden på 1960- och 1970-talen var de redan borta – husen rivna och namnen försvunna – så det blev lite extra spännande att försöka ta reda på var de låg.

När blir man historisk?

Intressant att fundera över vad som är historia egentligen. När jag följer Skoglunds genom Karlstad bedriver jag släktforskning och kanske lite lokalhistorisk forskning. Samtidigt drar jag hela tiden paralleller till min egen uppväxt i staden. Och det slår mig att jag själv börjar bli om inte historisk så i alla fall en del av historien. Min barndom ligger ett halvsekel tillbaka i tiden, halvvägs till Skoglunds tid. Historia, det med. Man kan också fundera över hur städer och människoliv förändras i ett gemensamt flöde och hur barndomsstaden alltid och aldrig är sig lik.

img_0005

Östra bron. Vykort från seklets början. Egen samling.

På kartan

Karlstad kan liknas vid Stockholm: Tingvallastaden är ur-staden som motsvarar gamla stan med den gamla ursprungliga stadskärnan. Norr­strand skulle kunna motsvara Norrmalm och Våxnäs Kungsholmen. Det är ungefär samma väderstreck och kanske liknande relation till ursprungs­staden. Södermalm får en bra motsvarighet i Herrhagen. Skoglunds bebodde alla dessa stadsdelar.

Kartan visar mycket grovt på vilka adresser i Karlstad Skoglunds bodde.

karta_1923

Kartan är ett foto av kommunens karta från 1923 (som jag köpte på släktforskardagarna i Karlstad 2014).

Långnäs

Om vi räknar bort en kort vistelse i Grava runt sekelskiftet så var det 1905 som Skoglunds tog första steget i riktning mot Karlstad. De flyttade då över sockengränsen till Alster, närmare bestämt byn Långnäs (även kallad Långenäs) vid sjön Alstern. Torpet hette Skogen och Anders var arbetare.

När jag var barn plockade vi bär i Långnässkogen på somrarna. Det fanns ett favoritställe som vi återkom till gång efter gång. När vi fikade satte vi sugrör i en gammal murken stubbe och ofta satt rören kvar när vi kom tillbaka året därpå, om än lite blekta.

langnas_red

En ung bärplockare på Långnäs.

Tänk om man då hade vetat att en släkting till farmor bott på Långnäs en gång. Kanske fanns Skoglunds hus kvar på 1970-talet, om inte annat hade man kunnat fotografera platsen. Men det där med släkt­forsk­ning blev förstås inte intressant förrän flera decennier senare.

Tallåsen

Efter ett år på Långnäs flyttade Skoglunds 1906 till Karlstads landsförsamling. De kom först till Tall­åsen, en skogig höjd mellan stadsdelarna Gustavsberg och Våxnäs i västra Karlstad. Idag lever Tallåsen kvar i namn som Tallåsvägen och Tallåsens förskola men på Skoglunds tid låg ett stadsägt flerbostadshus på platsen. Huset var tre våningar högt och beboddes av mindre bemedlade familjer. De hade ofta många barn och huset ska ha kallats barnfabriken. Det kallades dessutom i folkmun för sköjerkåken vilket också kan ge en ledtråd till livet på Tallåsen.

Det är möjligt att Skoglunds var ”mindre bemedlade” men Anders tycks ändå alltid ha haft arbete och de verkar klara sig bra.

022yhz3k3eGV.jpg

Bilden från Tallåsen är lånad från Värmlands museums bildarkiv och föreställer ganska säkert det hus där Skoglunds bodde.

Örsholmen

Den här rätt stora holmen i Klarälvens delta är känd för tre saker: Örs­holmens gård, Örsholmens industriområde – och Örsholmsbadet. Det finns en liten tjärn mitt på holmen som föga förvånande heter Örsholms­tjärn. Där går det nog fortfarande att bada. Men det var en annan bad­plats som var den mest populära mellan 1970 och 1990, nämligen utomhusbadet med bassänger. Dit åkte familjer och stekte sig vid poolen som på Kanarieholmarna och där fanns dagläger för barn under sommar­loven.

När Augusta och Anders Skoglund med barn kom hit 1907 fanns varken bassänger eller industrier. Men Örsholmens gård fanns förstås och där var Anders ladugårdskarl de två år familjen stannade på hol­men. Nu tycks gården stå och förfalla och dess framtid vara oviss.

Kroppkärr

År 1909 var det dags för nästa stadsdel på Skoglunds färd. Det var Kroppkärr, någon kilometer norrut från Örsholmen. Kroppkärr är idag ett stort villaområde med äldre och nyare hus. På Skoglunds tid fanns inte mycket mer än Kroppkärrs gård, några torpstugor och en skola. Även här var Anders ladugårdskarl och de stannade i två år.

cgipict-img

Bild från Värmlandsarkivs bilddatabas. Ca 1950, fotograf L Ronge.

Kroppkärr är närmaste granne med Lorensberg där jag delvis växte upp. Bland annat gick jag i skola ett par år på nya Kropp­kärrs­skolan. På väg till skolan gick jag på bron över den gamla NKlJ-järnvägen (Nordmark – Klarälvens Järnväg) som gick från Skoghall till Filipstad via Karlstad och Uddeholmsverken i Hagfors. Varje morgon var det spännande att gå över bron: Tänk om det skulle komma ett tåg! Järnvägen lades ner 1990 och är nu ombyggd till cykelled hela vägen mellan Karlstad och Uddeholm.

Kroppkärrs gård var jag inte särskilt medveten om som barn. Den låg lite avsides och man hade aldrig ärende dit. Bilden ovan föreställer utsikten genom ladugårds­dörren, tänk så många gånger Anders sprungit ut och in där.

Nystrand

Familjen gjorde en kort avstickare till Frykerud, men 1912 var de tillbaka i Karlstads landsförsamling och trakterna vid Kropp­kärr. Den nya bostaden hette Nystrand och låg alldeles vid Kropp­kärrs­sjöns strand. Nystrand var en av en väldig massa tomter som avstyckades från Svin­bäckens hemman runt 1910. Det blev långa rader av små egnahem och de flesta fick namn.

Anders var grovarbetare under tiden på Nystrand. Barnen började bli stora men flera av dem var fortfarande med när familjen 1914 flyttade in till Karl­stads stads­för­samling och det som idag kallas Norrstrand.

Erikstad

De kom nu till Erikstad 7 på Norrstrand. Under tiden här hände det mycket i familjen. Barnen växte upp, fick yrken och barn, gifte sig och flyttade ut. Anders var grov­arbetare, ban­arbe­tare och gårdskarl om vartannat. De kom 1914 och församlingsboken för perioden är slut 1926 är de fortfarande kvar, så det var kanske bra på Erikstad. Anders var som sagt banarbetare tidvis och ett par av sönerna arbetade också vid järnvägen, som lokeldare och lok­putsare. Även garveriarbete ägnade sig sönerna åt. I båda fallen var när­heten till Haga en stor fördel. Det var bara att promenera längs älven fram till Östra bron, och över den, så var man framme. I Haga fanns Östra station för järnvägs­arbetarna. Haga var också fullt av hantverkare av olika slag, inte minst garverier.

img_0004

Vykort skickat 1911, egen samling. Troligen fotograferat från domkyrkotornet. Östra bron nära mitten. På bortre sidan om älven syns Norrstrand, på hitsidan Haga.

 

Tingvallastaden

Skoglunds nästa adress är extra intressant, både för mig personligen och ur ett Karlstadperspektiv. Omkring 1927 flyttade de nämligen över älven och in i Tingvallastaden. Adressen är hörnet Tingvallagatan 23 och Järnvägs­gatan 14 vid det så kallade residenstorget. Byggnaden kallades Ahlmarks­huset efter Ahlmarks rederi som hade kontor där. Det var ett stort tre­vånings­hus med plats för kontor och butiker. På gården fanns också ett stall. Anders blev nu gårdskarl i Ahlmarkshuset under ungefär ett år. Sedan flyttade familjen vidare till Herrhagen.

img_0006

Vykort, 1930-tal, egen samling. Residenstorget. Till vänster residenset, i hörnan Ahlmarkshuset.

Den rivningsiver som rådde i Sveriges stadskärnor på 1950- och 1960-talen drabbade även Ahlmarkshuset, som hade byggts efter den stora branden i Karlstad 1865. Huset revs runt 1960 för att ge plats åt Domus, vilket många förstås sörjer. Personligen är jag idag väldigt förtjust i Domushusets modernistiska arkitektur. Minns inte vad jag tyckte runt 1980, men då sommarjobbade jag i varuhuset ett par somrar. Det känns faktiskt lite som om jag varit kollega med Anders Skoglund, fast jag var där ett halvsekel efter honom och i ett helt annat hus.

img_0007

Vykort, ca 1960-tal, egen samling. Domus i samma hörna som Ahlmarks ovan.

I oktober 1999 brann Domus. Då hade jag sedan länge lämnat Karlstad, men det var ändå väldigt sorgligt. Mängder av minnen var – och är – förknippade med varuhuset, både shopping och jobb genom alla ungdoms­år. Tomten stod sedan tom i fem år innan bygget av en ny galleria påbörjades. Den heter MittiCity och är både snygg och trevlig, inte tu tal om det. Men nog saknar man Domus.

img_0154

Samma hörna en tredje gång, nu med MittiCity.

Mellqvistgatan

Anders fortsatte som gårdskarl på nästa adress, Mellqvistgatan 8 på Herrhagen. Dit kom de 1928, när Anders var 65 och Augusta 66 år. Att sluta arbeta var förstås inte att tänka på, folkpensionen infördes först 20 år senare. Men kanske var det en lugnare lunk där i skuggan av KMWs gjuteri lite i stadens utkant än i hetluften på förra adressen som ju låg – bok­stav­ligen! – mitticity.

De blev kvar här länge och för Anders blev det sista adress. I februari 1934 dog han av hjärtmuskelinflammation. Efter Anders död flyttade Augusta ett kvarter, till nummer 3 på samma gata. Året därefter, 1935, gick flytten till Långgatan.

Långgatan

På Herrhagen bodde också min farmor Agnes med föräldrar några år. När Augusta kom till Långgatan 1935 var Agnes utflugen och far i huset, Lars Olsson, som var Augustas kusin, hade gått bort ett par år tidigare. Hans hustru, mor Katrina, bodde kvar. Jag undrar så om familjerna kände varandra och umgicks. Katrina och Augusta var årsbarn och båda var änkor – de skulle ha kunnat ha både glädje och nytta av varandra.

p1090943

Den långa Långgatan, 2013.

I fem år bodde de båda änkorna samtidigt på Herrhagen. Katrina dog i augusti 1940 och Augusta levde till december 1945.

Augusta och Anders blev alltså inbitna Karlstadbor. Detsamma gäller deras barn – alla fem levde hela sina liv i solstan.

…och vill man läsa mer om Augustas syster Anna och hennes skärslipar-Anders så går det bra här: Den seglande skärsliparen

 


Kajsa från Tålebo

Den 12 januari 1811 föddes Kajsa Maria Blomma i båtsmanstorpet i byn Tålebo, Ålems socken, Småland. Hon var min mormors morfars mor och dotter till båtsmannen vid Kalmar regemente Daniel Olofsson Blomma och båtsmansdottern Kajsa Lisa Bark. Dem har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: En småländsk Blomma. När Kajsa Maria föddes hade föräldrarna varit gifta i drygt fyra år. Mindre än två år senare dog fadern i rödsoten på Amiralitetsvarvet i Göteborg. Det var den 28 oktober 1812 och Daniel var bara 32 år.

När Daniel rycktes bort lämnade han hustru och dotter ensamma hemma i Småland. Kajsa Lisa fick inte bo kvar i soldattorpet, redan året därpå var en ny soldat på plats där. Hon blev dock kvar som inhyseshjon på Tålebos ägor till sin död 1846. Trots att hon bara var 30 år när hon blev änka gifte hon aldrig om sig utan levde ensam resten av livet. Hon blev 68 år.

Egen familj

Dottern Kajsa Maria (nedan bara kallad Kajsa) flyttade till Kalmar 1826. Hon var bara femton år, man kan tänka sig att modern hade det svårt med försörjningen efter Daniels tidiga bortgång. Kajsa hann bo och arbeta som piga i Kalmar i tio år innan hon gifte sig med vedgårdskarlen och varvssågaren Sven Peter Jonsson.

kalmar-13

Gamla trähus i Kalmar 2010.

Paret fick tre barn, Johan August 1837, Karolina Gustava 1839 och Johanna Fredrika 1842. Familjen flyttade runt mellan gårdarna i Kalmar otaliga gånger, man kan tänka sig hur de fick hyra ett rum än här och än där.

Ung änka

År 1844 bodde de i gård 370, norra kvarteret i Kalmar stadsförsamling. Kajsa gick nu samma öde till mötes som sin mor och blev en ung änka. Bara 35 år gammal dog Sven Peter. Ingen dödsorsak finns angiven och han kan förstås ha drabbats av vad som helst – men det är lätt att tänka sig att han som sågare på ett skeppsvarv kan ha råkat ut för någon vådlig olycka.

Kajsa stod vid 33 års ålder ensam med tre små barn. Den äldste, Johan August, var sju år. Det går inte att veta exakt hur hon klarade försörjningen, det står också ”utfattig” om henne i flera husförhör och säkert hade hon hjälp från fattigkassan. Så småningom tycks hon ha tagit ett fosterbarn, vilket kunde ge visst tillskott i portmonnän. Hon hade inga föräldrar och syskon att söka hjälp hos utan fick klara sig själv. Kanske kunde hon sy eller tvätta – men hon står aldrig omnämnd som något annat än ”sågareenkan”. Precis som sin mor levde hon ensam resten av livet, det vill säga i 51 år.

Barnen blir vuxna

I slutet på 1850-talet började barnen växa upp och få sina egna liv. I juli 1856 fick Johan August betyg till sjömanstjänst, liksom flera unga män i gård 349 där de då bodde. En sjömansvåg verkar ha svept över kvarteret. Ett par år senare flyttade också äldsta dottern Karolina.

I husförhören för de närmaste åren är två av barnen fortfarande skrivna hos Kajsa. Det är yngsta dottern Johanna och så sonen, ”sjöman 165 Johan August”, som dock troligtvis var till sjöss större delen av tiden. Det var nu som Kajsa tog en fosterdotter, hon hette Maria Kristina Petersdotter och kom från Ålem som femtonåring 1860. Kanske var hon en avlägsen släkting till Kajsa.

Runt 1860 upphör kommentaren ”utfattig”, det är möjligt att Johan August började tjäna lite pengar på sina seglatser och kunde hjälpa till med ekonomin.

Barnbarn

I mitten på 1860-talet flyttade fosterdottern till Stockholm och 1865 fick yngsta dottern Johanna barn, oäkta tvillingpojkar. Dessa togs som fosterbarn av kammarskrivare CA Elmgren med fru och Johanna gav sig av till Stockholmstrakten. Kajsa bodde ensam en period men flyttade sedan till gård 323 där Johan August nu bodde. Han hade blivit styrman och gift sig med Maria Johansson 1866. Under de närmaste åren växte familjen. Först kom en liten dotter som dog i lunginflammation bara tre månader gammal. Nästa blomma_annamariabarn var Anna Maria, min mormors mor (bilden t v) som föddes 1870, och David såg dagens ljus 1872. Så småningom kom Erik, Sven och Abel. Johan August avancerade till sjökapten och familjen fick det troligen allt bättre.

Man skulle tänka sig att Kajsa skulle bli kvar i gård 323, nära barn och barnbarn, men redan 1872 flyttade hon igen. Året därpå tog hon ett nytt fosterbarn och ett år senare flyttade äldsta dottern Karolina hem från Stockholm där hon bott några år. Hon var med barn när hon kom hem, och i juni 1874 föddes hennes oäkta dotter Elsa Maria.

Kajsa och Karolina flyttade snart igen, och fortsatte att bo ihop några år. Karolina verkar ha arbetat som piga, modern fungerade troligen som ”dagmamma” åt dottern. Ett par dagar före jul år 1877 gifte sig Karolina med skomakargesällen Victor Boklund. De fick två barn och Kajsa följde familjen mellan gårdarna under ganska många år, men när de slutligen gav sig av till Stockholm 1887 följde hon inte med längre.

Slutet

Nu flyttade inte Kajsa mer. Den 6 april 1895 dog hon i kronisk bronkit i sitt säkert dragiga lilla hyresrum, kanske efter en kall vinter. Hon var 84 år och troligen ensam, barn och fosterbarn hade lämnat Kalmar. Karolina var i Stockholm med sin familj och Johan August var sedan många år i Oskarshamn med sin.

Utan tvekan hade Kajsa ett hårt liv. Fattigt, utsatt, slitsamt, kanske ensamt. Hon hann avverka ett antal gårdar i Kalmar under sitt långa liv, minst 21 gånger flyttade hon inom staden. Kanske var det sonen, min anfader Johan August, som stod för stadgan – och kanske reste han och hans familj då och då till Kalmar och pysslade om gamla mor lite.

dscn2514

Hamnen i Oskarshamn, hemmahamn för Johan August i många år. 2010.


En sjömanskarriär

Idag är det precis ett år sedan jag publicerade ett inlägg på nu&då. Dags att komma igång igen. Jag värmer upp med en historia från gömmorna, om en av släktens alla sjömän.

Min mormors småländska släkt kryllar av sjöfarare. En av dem alla är Karl Gustaf Gustafsson Halling, som gick den långa vägen och gjorde en riktig sjömanskarriär, från slavandet som skeppsgosse till den mer statusfyllda men kanske inte mindre slitsamma rollen som sjökapten. Karl Gustaf kom från Kalmar där han föddes den 12 maj 1875 som äldsta barn till snickaren Per Otto Gustafsson (1843-1893) och Emelia Nilsdotter (1845-1899). Per Otto var bror till min mormors mormor.

kalmar (6)

Äldre hus i Kalmar. 2010

Skeppsgossen

Den 7 nov 1889 kom fjortonårige Karl Gustaf Gustafsson till Karlskrona för att bli skeppsgosse vid andra skeppsgossekompaniet i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Skeppsgossekasernen

Skeppsgossekasernen i Karlskrona. Bilden är lånad från wikipedia.

Om skeppsgossar på sjohistoriska.se: ” Sverige krigade ofta förr i tiden och det behövdes många välutbildade sjömän ombord på fartygen. Fattiga poj­kar fick ofta rycka in och lära sig att bli sjö­män. Skeppsgossekåren grundades 1685 och var ett ställe där pojkar i 8-10 års åldern fick börja i skola. Där gick de tills de karlskrevs vid 18 års ålder. Karlskrivning betydde att man var färdig­utbildad och kun­de börja som matros eller jung­man i flottan. 1936 bestämdes att de sista skeppsgossarna skulle tas in.

Karl bodde på kompaniet med drygt 130 andra gossar och utbildningen pågick i tre år.

Matrosen

Den 19 september 1892 skickades han vidare till Skeppsholmens matros­kompanier i Stockholm. Matroserna höll till i det så kallade Exercishuset på Skeppsholmen, där Moderna museet så små­ningom flyttade in. Efter fyra år i Stockholm återvände han till Kalmar den 12 augusti 1896. Han flyttade in hos modern och syskonen. Fadern hade dött 1893.

1899 dog även modern och efter det är barnen inskrivna som ”Aflidna enkan Emelia Gustafssons barn”. Strax före 1900 tog sig Karl efternamnet Halling och vid samma tid tar den yngre brodern Sven Magnus namnet Hall.

Styrmannen

Karl hade nu blivit styrman, han fick sitt styrmansbrev 1900. Hösten 1900 seglade han på ångaren Dania med Gävle som hemmahamn. Han var bäste­man, vilket ofta avsåg befälhavarens närmaste man på skepp där det inte fanns någon utbildad styrman. Kanske var det först efter denna resa, i slutet på år 1900, som han fick sitt styrmansbrev.

Dessvärre går det inte att hitta alla Karls resor men klart är att i början på 1900-talet gjorde han några riktigt långa turer. Den 4 december 1901 avseglade han från Hudiksvall som andrestyrman, med destination Alexandria.

I juli 1923 reste Karl till New York. Han mönstrade på den 24 november 1922 i Barcelona och anlände till New York den 4 juli 1923 via St Juan, Puerto Rico. Han står som Chief Officer på skeppet som hette Nohab.

Befälhavaren

Fyra år efter den första Amerikaresan, i juni 1927, besökte Karl New York igen. Han var nu en grånad sjökapten, 52 år gam­mal, och han var på tjänste­resa med Svenska Amerikalinjens Grips­holm. Troligen ingick han inte i besättningen utan var enbart passagerare.

IMG

Reklamkort för Gripsholm och Svenska Amerikalinjen. Vykort, egen samling.

Stockholmaren

I november 1906 lämnade Karl Kalmar för Stockholm. Redan i maj året därpå gifte han sig med Elna Matilda Andersson, född i Karlskrona 1870. Kanske hade de träffats redan under skeppsgosseåren i hennes födelsestad, men det var först i Stockholm de blev ett par. Till en början bodde de i Vasastan, närmare bestämt på Hälsingegatan nära Vasaparken och Odenplan. Av någon anledning lämnade de Vasastan 1914 – kanske kändes det som en modern och trist förort och när man fick det bättre ställt ville man till stadens äldre, gedigna delar?

Det blev alltså Söder. Under många år bodde de på Borg­mästargatan 10 på Söder, dit de kom 1914. Detta är nära Vita bergen och Sofia kyrka, se bilden till höger. Under hela perioden där är Karl skriven som sjö­kapten.

I början på 1930-talet bebyggdes Fredhäll på Kungs­holmen, en av de tidiga förstäder som skulle avlasta den överbefolkade innerstaden. Det var funkis och sjönära och splitter nytt – och där fick sig Karl och Elna en lägen­het.

fredhäll_1937

Fredhäll 1937. Fotograf: Gustaf W:son Cronquist. Källa: Stockholmskällan

Karl dog 1933 och Elna blev ännu en av denna släkts många sjö­mans­änkor. Hon flyttade så småningom över Drottningholmsvägen till Kristineberg (ännu lite närmare brons högra fäste på bilden). Elna levde till 1958. Karl och Elna hade inga barn.


Gästgivarens barn

Det här är en liten småländsk släktkrönika om en strävsam och företagsam familj. Tillsammans bidrog familjemedlemmarna till Högsbys näringsliv och kulturliv genom att driva gästgiveri, brygga öl och läsk, tillverka och laga klockor, sälja hattar och mössor, starta samlingslokal och biograf samt undervisa i musik. Det var stor varia­tion och de tycks ha sett möjligheter överallt. En inspi­rerande liten klan!

Min mormors mormor, Maria Johansson, hade en kusin som hette Anders Peter Ljungström (1820-1909). Han hade tagit sig efter­namnet efter Ljungby socken där han var född och uppvuxen. Hans föräld­rar var bon­den Peter Nilsson (1789-1865) och hustrun Ingrid Maria Persdotter (1792-1831). De fick ett kort men tydligen stormigt äkten­skap. Peter döm­des tidigt för fylleri och 1825 varnades paret av kyrko­rådet för oenig­het i äkten­skapet. Samma år sattes Peter under för­myndare, vilket varade i över 20 år. Ingrid dog 1831, blott 39 år gammal, av inflammatorisk feber. Dessförinnan hade hon dock hunnit föda fem barn.

Bryggeri och gästgiveri

Med Ingrids och Peters förstfödda, sonen Anders Peter, började en epok av företagande i familjen. Han var bara 11 år när modern dog och han kom då som tjänstegosse till en gård i närheten. Fadern var ju omyndigförklarad och det verkar inte som om något av barnen stannade hos honom. Vid 15 års ålder lämnade Anders Ljungby och flyttade till grann­socknen Dörby. Där flyttade han runt mellan gårdarna som dräng i många år och hade säkert ett slitsamt liv – så ung, i princip föräldralös och utlämnad åt hårt arbete hos stränga husbönder.

Efter 14 år flyttade Anders över sockengränsen igen 1849, nu till Högsby. Där blev han dräng i byn Ruda och en av arbetskamraterna var fem år äldre pigan Magdalena Svensdotter. De blev ett par och 1853 begav de sig som nygifta till Långemåla och gården Lamnhult 1, där Anders blev rättare. I hela sex år blev de kvar i Lamnhult och alla deras tre barn föddes där. Det var sönerna Claes Gustaf och Frans Emil samt dottern Amanda som dock dog bara fyra år gammal.

Gammalt uthus i Långemåla, Småland

Gammalt uthus i Långemåla, Småland 2010

1867 kom familjen till gästgiveriet i Staby och nu blev Anders gästgivare. Staby gästgivaregård hade anor från 1500-talet men på Anders tid var den inrymd i en byggnad från 1827. Denna byggnad brann dessvärre ner 1939.

Så småningom startade Anders öltillverkning också. Högsbyboken berättar:

Gästgivaren A. P. Ljungström började 1874 tillverka svensköl vid gäst­givar­gården i Staby. Ölet var gott och särskilt eftersökt, och med sina upp till 12 procent alkoholhalt verkade det starkt berusande.

Det är tveksamt om årtalet 1874 stämmer för då hade Anders redan lämnat Staby enligt husförhören, men någon gång under tiden där startade han öltillverkningen. Omkring 1900 flyttades till­verk­ningen till Huseby bryggeri på Storgatan i Högsby sam­hälle.

Huseby bryggeri ägdes av Anders son Claes Ljungström. Han hade varit i Amerika några år på 1880-talet och säkert lärt sig ett och annat om företagande. 1901 förbjöds svenskölet och då övergick Claes till framställning av svagdricka och läskedrycker. 1930 gick bryggerirörelsen i arv till tredje generationen när Claes 21-årige son Evald tog över. Han var för övrigt också idrottsintresserad och var med och grundade Högsby bordtennisklubb i mitten av 1930-talet.

Högsbyboken uppger att Evald lade ner läskedryckstillverkningen 1953 och samtidigt övertog distributionen av Centralbryggeriets produkter. Centralbryggeriet var en bryggerigrupp bildad 1920, som bestod av flera mindre småländska bryggerier. Med tiden uppgick alltsammans i Pripps.

Magdalena

Anders Peters hustru Magdalena dog av lunginflammation i maj 1887. Vid den tiden var Anders skriven som arrendator i Huseby strax utanför Högsby samhälle. Bouppteckningen efter Magdalena ger bilden av ett ganska välmående hem. Det fanns gott om kreatur och lantbruks­utrust­ning. I huset saknades inga inventarier och garderoberna var välfyllda. Magdalena ägde en del dyrbara föremål och framstår som en riktig borgarfru. Det var exempelvis guldörhängen, en muff, flera kappor, ett silkes­parasoll, silkessjalar samt kängor och galoscher.

Nog kan man tänka sig fru Magdalena spatserande med sitt parasoll här på Storgatan en varm sommardag. Gatan var förstås inte så asfalterad och slät som nu, så de där galoscherna kom nog väl till pass.

Storgatan 2010

Storgatan 2010

Efter hustruns död blev Anders kvar i Huseby i flera år, först som arren­dator och sedan som inhyses hos sonen Claes som tog över gården. Men 1898, vid 78 års ålder, sadlade fader Anders om igen. Han flyttade någon mil i sydostlig riktning, till Långemåla socken och Bötterums by. Där står han sedan som ägare till ett hus. Det visar sig att en av bönderna i Bötterum var Anders yngre bror Johan och det är tänkbart att han hjälpte Anders till den nya bostaden.

I Bötterum fanns också ett gästgiveri, regionens största tillsammans med Staby där ju Anders verkade några år. Bötterums gästgiveri är nu hem­bygds­gård och vi passerade där på en Smålandstur 2010.

Bötterums hembygdsgård 2010

Bötterums hembygdsgård 2010

Anders Peter dog 1909 och då hade han hunnit återvända till Högsby och Huseby än en gång.

Sonen Claes och sonsonen Evald drev alltså bryggerirörelsen vidare åtminstone till mitten av 1950-talet. Claes och hustrun Anna Lavinia Karlsson tycks bara ha fått två barn, men första sonen dog bara ett år gammal så Evald blev enda barnet.

Urmakeri med mera

Anders och Magdalenas andra son, Frans Emil (1856-1934), blev urmakare. Hans och hustrun Anna Alida Stenholms sju barn uppvisar en företag­samhet som slår det mesta jag hittat i släktforskningen. Inte så att de byggde imperier – men allihop drev företag, handel eller någon annan yrkesverksamhet. Och då ska man betänka att fyra av barnen var döttrar, i det tidiga 1900-talet.

Frans Emil är skriven som urmakare redan 1880, men det var först 1913 som han registrerade sin egen firma. Tidningen Kalmar kungjorde att firma F E Ljungström hade bildats och skulle idka urmakeri, guldsmedsaffär och optisk affär. Vid denna tid var han redan änkling men han hade de flesta av sina barn boende hos sig i det stora huset på Storgatan.

Storgatan ca 1910, 100 år innan jag själv gick där. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Storgatan ca 1910, hundra år innan jag själv gick där. Huset som skymtar till höger ska vara F E Ljungströms butik och bostad. 1929 byggde de ett nytt hus på platsen och det gamla revs helt eller delvis. Bilden är lånad från Högsby sockens hembygdsförening.

Äldste sonen Klas Hilding Evald (1881-1959) etablerade sig som urmakare i Mönsterås. Hilding gifte sig och bildade familj, han och hustrun Signe fick två barn. Förutom honom var det bara ett av barnen som gifte sig, näm­ligen nummer två i syskonskaran, Anna Signe Alice (1883-1973). Hon startade redan 1904 en butik i Högsby, för hattar, mössor och pälsvaror i firma Signe Ljungström. I åtta år drev hon butiken, tills hon träffade handlanden Karl Edvard Ewens. De gifte sig 1912 och flyttade 1914 till Borgholm för att driva butik där. Signe återvände till Högsby efter några år.

De fem yngsta barnen till Frans Emil och Anna Alida gifte sig aldrig. Alle­sammans spelade däremot en aktiv roll i Högsbys handel och kulturliv.

Barn nummer tre och fem var systrarna Ellen Emire Adéle (1884-1981) och Sigrid Ruth Crispina (1887-1974). Titeln på dem i församlingsböckerna är handelsidkerska och det troliga är att de tog över hatt- och mössbutiken efter systern Signe när hon gifte sig och flyttade till Öland. När hon sedan kom tillbaka till Högsby var hon kanske involverad igen.

Fjärde barnet var sonen Charles Emil Albin (1886-1933). Runt 1910 var han med och drev igenom bygget av en samlingslokal för ortens folk. Det hade tidigare bara funnits lokaler som tillhörde specifika organisationer, till exempel frikyrkolokaler, men nu uppfördes Folkets Hem, där allmänheten kunde hyra in sig och ordna aktiviteter. Så småningom byggde de till en scen och använde lokalen för populära teaterföreställningar. Men Charles nöjde sig inte med det. Notis i Oskarshamnstidningen i februari 1915:

Högsby får egen bio. Biografägare Andersson från Oskarshamn kommer att i gemenskap med hr Charles Ljungström från 1 mars driva biografrörelse i Folkets Hem i Högsby med regelbundna föreställningar varje lördag och söndag.

Folk strömmade till Folkets Hem för att se underverket. Högsbyboken berättar också att Charles var först i socknen med radio. Det var 1923 och han visade upp den i Folkets Hem en kväll – en sensation. Trots att radion mest förde oväsen kunde man också höra tal och musik och det talades länge om denna händelse i trakten.

Charles krönte sitt verk i början på 1930-talet genom att bygga en modern biograflokal med namnet Centrumbiografen. Det är fortfarande ortens enda biograf men nu är den nedlagd sedan många år och husets framtid är oviss.

Så här skrev nyheteronline.se (som nu tycks vara nedlagd) om biografen 2009, när det var aktuellt med försäljning:

Centrumbiografen invigdes redan på annandag jul 1931. Biografen har en salong med plats för 220 personer samt en balkong där 75 personer kan beredas plats. Tveklöst rör det sig om en unik biograf vilket exempelvis har intygats av experter vid Kungliga Tekniska Högskolan och biografexperten Kjell Furberg, Stockholm. Inredningen är nära nog i originalskick med undantag av att trästolarna har bytts ut mot stoppade stolar.

Biografen byggdes och drevs av Charles Ljungström i många år och efter honom har det bara funnits ytterligare två ägare till biografen. Under senare år har inga filmvisningar förekommit, men för den skull har en del tentakler funnits ute för biografens framtid.

När maken och jag gick förbi Centrumbiografen på vår Högsbypromenad 2010 hade vi ingen aning om vad det var för hus – det var bara en sån där bedagad skönhet som jag gillar att fotografera. Sen tog jag reda på att det var en biograf och så småningom visade det sig alltså att en släkting hade byggt och drivit den!

högsby (4)

Centrumbiografen 2010

Efter Charles tidiga bortgång 1933, troligen i magsår, drev brodern Valentin bion vidare. Josef Hugo Valentin var Frans Emils och Anna Alidas sjätte barn och liksom äldste brodern gick han i faderns fotspår och blev urmakare. Så småningom flyttade han till Öland och i Borgholm startade han 1921 en ur- och guldaffär. Sedan verkar det som om han återvände till Högsby och brodern Hilding tog över butiken och drev den från Mönsterås där han hade sitt urmakeri.

Yngst i barnaskaran var Ester Ruth Naemi (1895-1959). Om henne finns inte så mycket information men vi vet i alla fall att hon var musiklärarinna och på så sätt bidrog till ortens kulturliv.

Det måste ha varit ett livligt hus, det ljungströmska, som sjöd av aktivitet och verksamhet. Deras företagararv gick tillbaka till 1867 när Anders Peter blev gästgivare på Staby.

Om någon som läser detta vet mer om Ljungströms eller känner till nuvarande planer för biografen, får ni gärna berätta i en kommentar till detta inlägg. 

Källor: Kyrkböcker för Högsby och Ljungby, Högsbyboken samt Digitaliserade svenska dagstidningar.

Emån vid Högsby

Emån vid Högsby