Kategoriarkiv: Järfälla och Stockholm

Fulast i stan

Det låg ett fängelse på platsen. Fängelset såg ut som en borg. På 1960-talet revs fängelset och i stället byggdes ett betonghus, som såg ut som ett fängelse i mångas tycke. Mitt bland 1800-talshusen på Östermalm damp den ner, bunkern kallad.

img_5413

Det handlar om gamla arkitekturskolan vid Östermalmsgatan, byggd 1967-1969 och ritad av stadsarkitekten Gunnar Henriksson.

img_5406

Personligen är jag väldigt intresserad av den extrema variant av modernistisk arkitektur som kallas brutalism. Tittar hellre på filminstitutet, radiohuset och garnisonen ute vid gärdet i Stockholm än på tinnar och torn vid Strandvägen strax intill. Och är helt fascinerad av arkitekturskolan. Trots det kan jag givetvis förstå att den i nån sorts allmän mening uppfattas som ful. Grå betong är inte ”vackert”. Vad jag inte kan förstå är att byggnaden rör upp så ofattbart mycket känslor, närmare bestämt hat. Det visar sig i långa trådar på Facebook och i det faktum att byggnaden vunnit flera omröstningar om Stockholms fulaste hus.

img_5409

Kanske har huset (trots att det ligger på Östermalm!) blivit den främsta representanten för Norrmalmsregleringen och liknande omdaningar i Stockholm vid förra seklets mitt. När innerstaden skövlades och nya moderna hus kom i stället.

img_5411

Visst skövlades det. Visst borde man ha sparat och rustat upp en hel del av det som revs. Men nu är det där över ett halvt århundrade sedan. Husen som byggdes då är också gamla och står som monument över sin tid som vilket 1700-talshus eller 1800-talshus som helst. Är det inte dags att komma över och börja se med andra ögon på vår egen tids arkitektur? Försöka tänka konstruktivt kring uttryck, stil och form? Nej, allt som byggts efter år 1900 anses fult av många. Åtminstone allt som inte byggts i gammal stil.

Ja, alla får tycka vad de vill som tur är.

img_5418

Numer utbildas arkitekterna i den nya vackra arkitekturskolan på KTHs område. Den gamla är blåmärkt och ska bli en mötesplats för konst, mode och mat. Gissningsvis kommer den tunga fasaden ändå aldrig att ses som annat än en bunker.

img_0150


nu & då: Stationskultur, del 2

För närmare fyra år sedan skrev jag ett inlägg om några av de förändringar som nya Citybanan och Mälarbanan innebär för pendeltågsstationerna nordväst om Stockholm. Se Stationskultur.

Det var då. Sen dess har det förstås hänt massor med de stationer det handlade om där. Citybanan är snart färdig. Dags för del 2.

Den första stationen i det gamla inlägget var Karlberg och den är fortfarande intakt och i bruk. Nästa år stängs den dock, när nya Citybanan kör igång och station Odenplan tar över. Vad som ska hända sen med Karlberg verkar oklart, jag hoppas de gör om den till restauranger eller liknande och bevarar originalbyggnaden från 1932 så långt möjligt.

IMG_1093

Karlbergs station 2011.

Barkarby

Mälarbanans utbyggnad genom Järfälla har de senaste åren varit i en lång, intensiv fas. Vid Barkarby pågår förändringen som bäst hösten 2016. Den gamla stationen är riven och den nya snart klar att tas i bruk. Här följer ett bildsvep och vi börjar väl från början.

IMG_0001

Barkarby station. Foto 1940, egen samling. Okänd fotograf.

Alla stationer här ute i obygden var små stugor en gång i tiden. Den ursprungliga stationen vid det lantliga Barkarby öppnades 1878. På 1960-talet byggdes pendeltågstrafiken ut och en ny station kom till.

P1080270 - Copy

Barkarby station december 2012.

För ett par år sedan drog så nästa stora förändring igång, utbyggnaden av Mälarbanan. Nu skulle Barkarby station flyttas ett par hundra meter norrut. Tillfälliga perronger och utgångar byggdes och det gamla revs. De gamla gångtunnlarna med kakelkonst av Björn Sjöstedt stängdes, och jag förmodar att de är rivna vid det här laget. Men innan dess var det nån som var där och dokumenterade.

IMG_6499

Gångtunnel vid Barkarby station hösten 2015.

IMG_6500
En ny strömlinjeformad tunnelentré syntes snart intill den gamla gluggen med fin spaljé omkring.

IMG_0031

Ny och gammal tunnelmynning.

Nu, hösten 2016, är stationen som sagt snart klar och det nya huset börjar ta form. Det matchar molnen och liknar ett stort fartyg, tycker jag.

IMG_5658

Senare i höst ska det vara klart enligt planen.

Kallhäll

Så kallad brutalarkitektur, som bland annat kännetecknas av rå betong, stora dimensioner och få utsmyckningar, fascinerar mig mycket. En av de första brutalistiska byggnader jag lade märke till var Kallhälls station. Och då menar jag 1960-talsversionen. Men låt oss gå längre tillbaka även här. Den första stationen invigdes 1907. Det var i samma veva som Bolinders verkstäder flyttade ut till Kallhäll från centrala Stockholm. Järnvägen var ett viktigt transportmedel för verkstäderna för frakt av såväl varor och gods som folk.

IMG_0002

Kallhälls första station. Vykort postat 1918, egen samling.

Precis som i Barkarby krävdes en ny station på 1960-talet när bebyggelse och trafik ökade. Och det var nu som det brutalistiska stationshuset byggdes. Inför rivningen 2014 kunde byggnaden med rätta beskrivas som ful och bedagad. Samtidigt nästan rörande retronostalgisk.

IMG_3756IMG_3794 - Copy

Och så tog demoleringen fart. Det började med gångbron.

IMG_5676

IMG_5680 - Copy

Gångbron rivs sommaren 2014.

För att göra en lång historia kort, under åren som följde revs förstås även resten av stationen.

IMG_5703 - Copy

En tillfällig stationsbyggnad restes i andra änden av plattformen. Till den hörde en trappa och gångbro som särskilt vintertid orsakade mycket debatt på grund av halka och ranglighet. Själv har jag vanligtvis inga anlag för svindel men den där trappan fick mig alltid att klamra mig fast vid ledstången och låta bli att titta ner genom den ”perforerade” plåten.

IMG_9916

Sakta men säkert växte så det nya stationshuset i lärkträ upp, liksom ett likadant hus för trappan till busstationen. Och nya plattformar. Och så den nya gångbron, som bryter sig totalt mot trähusen och är en skrikande grå-grön balk över Kallhällsleden vid det gamla centrumet. Nåja… Det är ju nytt och fräscht i alla fall.

IMG_5416

Kallhälls nya station 2015.

Vi som gillar betong har fått ett annat praktverk att beundra i andra änden av plattformen, södra gångbron och trappan upp till den.

IMG_6643

Den 8 augusti 2016 invigdes hela kalaset. Roligt har det varit att följa och dokumentera den här förändringen i min hembygd. Många andra förändringar pågår också, i Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg, på gott och ont. Återkommer om det.

IMG_5428

Lärkträ. Kallhälls station på invigningsdagen den 8 augusti 2016.


En stad blir till, del 4: Dragonbacken

När man ska bygga en ny stad måste man förstås spränga bort lite berg och en och annan kulle. Det är inget konstigt med det. Men nog gör det ont att se urberg malas till grus och tillhörande urskog och historiska lämningar förstöras.

På och runt det som en gång var Barkarby flygfält i Järfälla pågår ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt – Barkarbystaden. I tidigare inlägg har jag visat lite av denna förändrings allra första början. Nu har det gått en tid sen sist och nu är det riktig stad på platsen och delvis bebott.

Barkarbystaden augusti 2015

Barkarbystaden augusti 2015

Låt oss skala bort några årtionden och se hur det såg ut här runt 1930. Då var det landsbygd, med gårdar och åkrar.

Gamla Enköpingsvägen med Dragonbacken och Kalvshälla gårds gamla stolplada i fonden, tidigt 1930-tal. Fotograf: John Lif. Bildkälla Järfälla kommuns bilddatabas

Faktum är att vi inte behöver gå tillbaka mer än några år för att det ska vara betydligt mer lantligt och fridfullt än nu. Senhösten 2007 var flygtrafiken fortfarande igång och Barkarbystaden bara på planeringsstadiet.

Vy från Dragonbacken mot flygfältet, december 2007.

Vy från Dragonbacken över Enköpingsvägen mot flygfältet, december 2007.

Idag ser ungefär samma vy som den ovan ut så här:

Jämför bilden från 2008 ovan.

Barkarbystaden sommaren 2015. 

Förändringen är dramatisk och otroligt häftig att följa. Den här staden fullkomligt (och mer eller mindre bokstavligt) spränger upp ur det gamla flygfältet och liksom sprudlar av iver och livsglädje.

Dragonbacken är en liten kulle intill flygfältet och gamla Enköpingsvägen. Den har fått sitt namn av Kalvshälla dragontorp som låg alldeles nedanför kullen. Torpet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Det var en gång ett torp. Utgrävningar har visat att kullen innehöll gravfält från järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. På senare tid har flygflottiljen F8 lämnat spår på kullen i form av skyddsvärn.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Idag byggs det ny stad överallt runt denna lilla kulle, och även om jag insåg att den skulle ryka till sist så fanns det länge ett hopp. Tills en dag… I sommar har de börjat spränga bort Dragonbacken. Där ska byggas hotell och kontor om jag läst rätt. Det är sorgligt. Och samtidigt helt i sin ordning.

IMG_3196

Dragonbacken sprängs bort sommaren 2015.

IMG_3206Släkte efter släkte har bott invid kullen och begravt sina döda på och runt den. Soldater har övat i skyddsvärn under de gamla träden. I alla tider har man kunnat gå upp på kullen och beundra utsikten över fält och gårdar. Och så en dag bara – poff! Tur det finns foton kvar.

Stigen upp. 2008.

Stigen upp. 2008.


In för landning. December 2008.

In för landning. December 2008.


nu & då: Continental

Hotell Scandic Continental på Vasagatan i Stockholm är borta, frid över dess minne!

Fler rivningsbilder finns på Instagram: @aaglert och #hotellrivningen.
Faktakälla: Wikipedia.
Mer om Citybanan finns här: www.citybanan.se

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Nya Continental, 1960-tal. Vykort.

Jag har aldrig satt min fot på hotell Continental och har ingen relation till det där huset egentligen. Men varje gång man går in i stan från Centralen passerar man det och visst har jag noterat att fasaden var retrocool och den guldiga entrén åttitalsprålig. Att jag verkligen började lägga märke till hotellet berodde på att den låga utbyggnaden mot Vasagatan revs för ett par år sedan, för att ge plats åt bygget av nya Citybanans stationshus. Så här såg det ut på platsen sommaren 2011:

Gropen efter Scandics tillbyggnad, sommaren 2011

Gropen efter Scandics utbyggnad, sommaren 2011

På nyåret i år, 2013, började man riva själva hotellbyggnaden efter att hotellet stängt någon månad tidigare. Först tömdes hotellet på inredning och möbler och annan utrustning som kunde återanvändas. Mycket skänktes till välgörenhetsorganisationer efter vad jag förstått, och rivningen gjordes så miljövänligt som möjligt. Lovvärt. Nu är huset nästan helt borta och det kan vara på sin plats att göra en bildåterblick på denna mycket centrala tomt i Stockholm.

Hotell Continental har funnits på platsen sedan 1899, när dåvarande hotell W6 bytte namn. Huset som det första hotellet var inrymt i var byggt redan på 1700-talet men ombyggt i flera omgångar. I början av 1900-talet var Continental det största hotellet i Skandinavien.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant.

Continental när seklet var ungt. Lägg märke till Klarabergsgatan i bildens vänsterkant, långt innan gatan lyftes upp på Klarabergsviadukten. Vykort.

Huset med markiserna till höger om hotellet är nuvarande hotell Terminus. Denna byggnad blev 1904 annex till Continental och tillförde ytterligare 40 rum till hotellets 220. Det palatsliknande hotell Continental matchades väl av huset på andra sidan gatan, Centralstationen, som hade invigts 1871.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Stockholms central i början av 1900-talet. Vykort.

Av någon anledning stängde hotellet 1951 och 1958 revs det i samband med Norrmalmsregleringen och utbyggnaden av tunnelbanan. När ett nytt hotell skulle uppföras var det Folksam som fick uppdraget – och in i det sista har Folksamskylten prytt hotellets tak:

Folksam försäkrar in i det sista.

Folksam försäkrar till slutet. Våren 2013.

Det nya hotellet stod klart 1963. Runt 1990 genomgick det stora renoveringar.

Och nu upprepar historien sig. Den andra Norrmalmsregleringen slår till och Continental nummer två får skatta åt förgängelsen till förmån för nya kommunikationer och glaspalats. Många är glada åt det. Själv tycker jag enbart det är sorgligt att det inte gick att bevara huset som var ett sådant monument över sin samtid. Inte bara 1800-talshus är värda att bevaras!

Men man får gilla läget och i stället dokumentera rivningen efter förmåga. Rivningar är fascinerande processer, lika intressanta som nybyggen! Under hela våren 2013 har man kunnat följa hur huset monterats ned våning för våning. Här några bildexempel.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln byggdes.

Vid juletid drog det igång: byggnadsställningar sattes upp och gångtunneln kom på plats.

Än återstod några stnöstormar, den långa vintern 2013.

Många snöstormar blev det den långa vintern 2013.

xxx

I slutet på januari lyste en löftesrik morgonsol även på det gamla hotellet.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar.

I mars var alla våningsplan fortfarande kvar…

...men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

…men under senvåren kom själva rivningen igång, och det gick fort!

...men under senvåren kom rivningen igång och det gick fort...!

Som en ökenstad…

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

Nog känns det lite som den andra Norrmalmsregleringen, det som pågår i stan nu. Historien upprepar sig!

...men tänk ändå så ståtligt det var en gång.

Det nya blir säkert tjusigt och ändamålsenligt – men tänk ändå så ståtligt det var en gång. Vykort.


nu & då: Vällingby

I mitten på 1980-talet bodde jag i Hässelby ett par år. Var student och åkte med tunnelbanan dag ut och dag in till universitetet, först med den långsamt lunkande gröna linjen som gick ovan jord men stannade vid varje mjölkpall. Efter byte gick färden vidare med den obehagligt djupa underjordiska röda linjen upp till Frescati. Särskilt på hemvägen var de 35 minuterna från t-centralen outhärdligt långa. De mossgröna vagnarna med den gröna inredningen och den iskalla belysningen knirpade och gnällde och orkade nästan inte ta de stundtals tvära kurvorna. Sakta sakta…

Men så till sist. Först Vattenfalls höghus vid Råcksta och strax bortanför: det snurrande V:et på taket till Vällingby centrum. Då var det bara ett par stationer kvar ut till Hässelby strand. Snart hemma. Äntligen.

Även om bilden nedan nog är ännu äldre så såg det ungefär likadant ut på min tid.

Gamla tiders inlopp

Vällingby. Gammalt vykort

Vällingby invigdes 1954 med buller och bång som den första ABC-förstaden – arbete, bostad, centrum. Allt skulle finnas till hands i denna nya, moderna, bekväma och designade stad. När jag kom dit 30 år senare var den fina förorten nog lite bedagad och sliten och i behov av uppfräschning. För mig var Vällingby ett köpcentrum där jag hoppade av tunnelbanan och gick ett varv ibland innan jag åkte de sista snäppen ut till Hässelby strand. Alla de femtiotalssymboler som jag är så fascinerad av idag, dem såg jag inte då.

Fantastiska lyxkrogen Vällingehus från 1954, till exempel. Den skulle vara förortens motsvarighet till Operakällaren och NK svarade för inredningen. På 1980-talet var krogen nedlagd sedan länge och det var antagligen kontor i huset. Om jag känner mitt 80-talsjag rätt tyckte jag den gamla fasaden var fruktansvärt ful.

Vällingehus

Vällingehus

Det tycker jag inte idag. Idag är det ett restaurangtorg där inne, och ingenting av den ursprungliga inredningen är bevarat. Men fasaden finns kvar och nog är den snygg!

För några år sedan rustades centrumet upp. Den klassiska femtiotalsmiljön skulle bevaras samtidigt som alltihop skulle fräschas upp och moderniseras. Vid ett hastigt besök har jag svårt att tycka nånting – är glad över det gamla som är kvar, som ringarna i stenläggningen, trappan, lyktorna och Vällingehus. Det nya förstår jag mig inte på, det kompletterar inte utan stör mest. Men det är kanske bara för att jag inte fått ihop det riktigt…

Glastaket

Glastaket och kajorna

Tunnelbanan går förstås samma gamla väg och stannar vid samma stationer. Lite mindre knirpigt är det med de nya tågen. När man närmar sig Vällingby skymmer åtminstone ett nybyggt glaspalats det gamla V-huset, men det står ändå kvar där bakom – och v:et det snurrar vidare.

V-snurr och retrolykta

V-snurr och retrolykta


nu & då: Älvsjö station

Älvsjö station. För många förknippad med Stockholmsmässan eller kanske med Ericssons många kontor i området. Ta en titt på bilden nedan, den är från 1890-talet och visar det dåvarande stationshuset, personal och resenärer. Och fina reklamskyltar!

Älvsjö station, 1890-tal

Älvsjö station, 1890-tal

Och så går vi över till nutid! På 1990-talet hade jag flera konsultuppdrag söder om Stockholm och Älvsjö var ofta min knutpunkt där jag bytte mellan pendeltåg och buss. Hur stationen såg ut på den tiden har jag tyvärr ingen bild på men det var en vanlig pendeltågsstation från 1970-talet med en lång blåsig gångramp och rulltrappor ner till bussterminalen.

Nu var det ett tag sen jag var där – så döm om min förvåning när jag en grå februarilördag steg av tåget för att besöka antikmässan…

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Februari 2013, nya stationen och bostadsområdet byggs

Nog hade jag hört att det var något nytt på gång i Älvsjö, och det behövdes ju, men det här illgröna glasschabraket hade jag aldrig kunnat drömma om. Med stora ögon klev jag omkring och knäppte bilder. Nytt, gammalt, blandningen av nytt och gammalt – jag brukar inte ha svårt för nåt av det där. Men detta…  Ska det ge resenärerna vårkänslor eller vad är meningen? Förstår det inte alls, men nästa gång jag kommer hit är det kanske sommar och sol, byggena är klara och de gröna husen smälter in på ett underskönt sätt i omgivningarna. Kanske.

Fotorunda – med ögon känsliga för grönt…

En rätt häftig entréhall med retrolampor

Entréhall med högt i tak och retrolampor

Stort och grönt...

Stort och grönt…

…ja faktiskt chockgrönt!

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien

Och i fjärran finns som vanligt spår till historien, här i form av en kyrka, troligen Brännkyrka med anor från 1100-talet.


nu & då: Centralen

Bilden nedan föreställer Stockholms Centralstation omkring 1920. Byggnaden, som invigdes 1871, har efter 50 år kvar mycket av sin palatsliknande pampighet. Tillbyggnaden på huvudingången var ett biljettkontor som hade tillkommit i början på 1900-talet och kallades puckeln. Den togs bort igen vid en stor ombyggnad på 1920-talet.

Centralen omkring 1920

Stockholms central omkring 1920

Redan 1920 var taximyllret livligt. Idag är det likadant, även om stuket på bilarna har ändrats en del.

Stockholms central 2013

Idag är centralen huvudbyggnad i det gigantiska komplex som växer upp runt Klarabergsviadukten och stationsområdet. Pampig är den fortfarande om än något slätare och stramare än i gamla tider. I början av 1950-talet ”hyvlades” nämligen fasaden av och vad som då ansågs som onödig utsmyckning togs bort.

På insidan, i den stora väntsalen, har inte förändringarna varit så stora, även om det tillkommit rulltrappor, affärer och en ”spottkopp”.

Stora väntsalen, 1920-tal

Stora väntsalen, 1920-tal

Annars är mycket sig likt: armaturerna, jordgloben (fast det inte går att dricka vatten ur den längre) och valvbågarna.

Stora väntsalen 2013

Stora väntsalen 2013

Det byggs och förändras något enormt kring centralen nu, som sagt. Förändring är ofta bra och nödvändigt men man måste kunna lämna kvar spår av det gamla, som ledtrådar till historien. Det finns gott om sådana spår på centralen, åtminstone än så länge. Om det nya som är på gång finns mer att läsa här: http://www.trafikverket.se/citybanan.

Faktakälla: Stockholms järnvägar 2. Centralstationen och Norra stambanan av Hans Björkman och Gert Ekström.