Paviljongen

I ett tätt snår med aspsly intill en gammal allé längs järnvägen i Kallhäll finns en husgrund som länge vållat mig huvudbry. Vad är det för hus som legat där?

För drygt 100 år sedan förvandlades Kallhäll i Järfälla socken från jordbruksbygd till brukssamhälle. Bolinders verkstäder (J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB) hade köpt egendomen Kallhäll och flyttat en del av sin verksamhet dit från Kungsholmen i Stockholm. Här fanns gott om utrymme och närhet till både Mälaren och järnvägen. Företaget präglade snart hela bygden, bland annat byggdes arbetarbostäder i form av stora flerfamiljsvillor i trä på båda sidor om järnvägen. Idag finns bara två av dem kvar.

De gamla arbetarbostäderna i Bolinders Kallhäll, ungefär på samma plats som nuvarande Kallhälls centrum. Vykort, egen samling.

Som jag har lusläst kartor och gamla flygbilder – utan att kunna se att just den här husgrunden var ett av bostadshusen.

Häromdagen bläddrade jag i häftet Kulturstigar, Kallhäll-Stäket, och hittade ett litet avsnitt om ett par hus strax intill arbetarbostäderna. Ett av dem kallades Paviljongen och visade sig ha stått precis där de gamla grundstenarna ligger.

Paviljongen? Ja, namnet avslöjar att huset har en spännande historia. Vid Stockholmsutställningen 1897 var Bolinders en av de stora utställarna och deltog i flera utställningshallar med allt ifrån hotellspisar och trädgårdsurnor i gjutjärn till maskiner av alla slag. Men som så många andra företag hade Bolinders också en egen paviljong på det stora utställningsområdet på Djurgården. Den enda bild jag lyckats hitta av paviljongen är den nedan. Bara en del av byggnaden syns men man får ändå intrycket av ett ganska stort hus.

Bolinders paviljong på Stockholmsutställningen. Källa: digitaltmuseum.org. Okänd fotograf.

Så här beskrivs Bolinders paviljong i en samtida skrift om utställningen:

”C. G. Bolinders mekaniska verkstads aktiebolag har likaså en paviljong i närheten, såsom förut blifvit nämndt, nämligen emellan Martinska utställningen ochTeaterutställningen. Denna innefattar äfven värmeapparater för växthus, drifbänkar och vinterträdgårdar, hvilken tillverkning utgör en af bolagets specialiteter. Därjämte äro där utställda allehanda af detta bolags allmänt kända, vackra prydnader för trädgårdar och parker, såsom fontäner, urnor, vaser, bänkar m. m., hvilka i afseende på fint utförande kunna i fullaste mått täfla med utländska fabrikater, synnerligast när man jämför prisen därå.”

Från utställningspaviljong till allaktivitetshus

Efter utställningen revs många byggnader, andra flyttades. Exakt vad som hände med Bolinders paviljong den första tiden är oklart. Vid tiden för utställningen hade företaget ännu inte kommit till Kallhäll, så det troliga är kanske att paviljongen stod kvar på Djurgården några år. Men någon gång i början på 1900-talet byggdes den upp i Kallhäll, troligen i mindre format och enklare utförande. Kulturstigar berättar att huset som kallades Paviljongen hade tjänstgjort som utställningslokal för Bolinderprodukter vid Stockholmsutställningen 1897. ”I Kallhäll kom den att bli ett det tidiga 1900-talets allaktivitetshus!” Där fanns tvättstuga, festlokal, träningslokal och så småningom bibliotek. Den lokala missionsföreningen hade en tid sina möten i huset, men det förbjöd direktör Bolinder.

Från Kallhällstiden har jag bara hittat ett par bilder, bland annat den nedan, med idrottsföreningen Triangelns styrelse utanför paviljongen någon gång på 1930-talet. Bilderna visar dessvärre inte mycket av själva huset men säger ändå något om vilken roll det spelade. Ingenstans framgår det när huset revs, vad jag kan se.

IF Triangeln (Bolinders Idrottsförening Triangeln). Gruppbild tagen utanför Paviljongen i Kallhäll. Källa: Järfälla bildarkiv. 1934. Okänd fotograf.

Äntligen fick jag svar på gåtan med de stora grundstenarna där i allén. Huset som stått där var en gång en pampig utställningslokal vid det sena 1800-talets stora begivenhet. Nu slutar det sina dagar som mossbelupen ruin i en förort i förändring. Sådana fynd måste man bara älska – och bevara!

Till vänster en bit fram i allén finns resterna av Bolinders paviljong. I fonden det sprillans nya höghuset som är en entré till stadsdelen Bolinder strand, där nya bostadshus blandas med de gamla fabriksbyggnaderna.

Källor:

Kulturstigar, Kallhäll-Stäket, Järfälla Kultur, Birgitta Johansson, 1996.

Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Revy i bild och ord. Utgiven av familjetidskriften För svenska hem 1897.

Tegelkrogen, vägkrog för vinterresenärer

Många är de torpstugor som byggts och använts och sedan rivits eller fått förfalla i landsortssocknarna genom seklerna. Utan diverse sockenböcker och Riksantikvarieämbetets Fornsök skulle man knappt ha en aning om att de funnits. En sådan bortglömd stuga är Tegelstugan, ett torp under Jakobsbergs säteri i Järfälla, ungefär vid nuvarande korsningen Viksjöleden – Mälarvägen. Stugans första dokumenterade invånare var tegelslagare i byn Vibble strax intill på 1600-talet och troligen fick stugan sitt namn efter honom.

Platsen för Tegelkrogen idag.

Fram till början av 1800-talet benämns stugan ofta Tegelkrogen. Den låg ungefär halvvägs utefter Järfällas enda vinterväg, som gick mellan Barkarby och Görväln, och fick tjänstgöra som vägkrog under vintrarna. Det var lättare att färdas om vintern, när resan kunde gå med släde över kärr, sjöar och öppen mark. Sommarvägarna sparades och vintervägarna var ganska underhållsfria, det enda som krävdes var att sträckor över vattendrag skulle markeras med gransruskor.

Bilden nedan är lånad från omslaget till skriften Gamla färdvägar genom Järfälla. Här syns hur vintervägen avviker från sommarvägen vid Barkarby torg. Tegelstugan är inritad längs vägen, med skylt och allt, längst till vänster i bilden. Även om krogverksamheten där aldrig varit officiell så anses namnet vara tillräckligt bevis för att stugan varit vägkrog. Görvälns krog vid Mälaren var den andra av de två krogarna längs vägen. Den var stor och etablerad och betjänade även sjöfarare om sommaren.

Daniel och Maja Stina

Den 22 februari 1797 dog blott 37-årige torparen Daniel Ersson i Tegelkrogen av kallbrand. Han efterlämnade hustrun Maja Stina Andersdotter samt fem barn mellan tre och tio år.

Det är troligt att Daniel och Maja Stina hade serverat mat och dryck till resande där i torpet på vintrarna. Förutom stugans namn ger bouppteckningen efter Daniel vissa antydningar om någon form av krogverksamhet. Det finns nog fler pannor, grytor och tunnor än i ett vanligt torparhushåll. Det fanns också en hel del husdjur, däribland två hästar. Jag kan inte tillräckligt om forna tiders vägkrogar för att avgöra detta, men möjligen är hästarna i den enkla torpmiljön ett tecken på att de tillhandahöll hästar till de resande för byte, lite som ett skjutshåll.

I husförhörslängden efter Daniels bortgång är ”krogen” i Tegelkrogen tydligt överstruket och ändrat till ”stugan”. Änkan tänkte alltså inte driva stället vidare. Därefter talas det enbart om Tegelstugan till dess att sista familjen flyttar ut runt 1860. Torpet förekommer sedan inte mer i husförhörslängderna utan övergavs och revs kanske snart därefter. Följaktligen finns inte heller några foton på huset. Men några torp står kvar och minner om historien, till exempel torpet Vattmyra mitt i Jakobsberg (bilden nedan).

Källor

• Järfällaboken I och II (Lars Gustafsson J:r, Järfälla kommun)
• Gamla färdvägar genom Järfälla (Järfälla Hembygdsförening)
• Kyrkböcker för Järfälla församling
• Bouppteckningar för Sollentuna häradsrätt
• Riksantikvarieämbetets Fornsök

Mera Domus

Varje gång Anders Wahlgrens dokumentär När Domus kom till stan visas på tv, får ett av mina gamla inlägg på nu & då (Huset Domus) extra många visningar. Det märks att ämnet engagerar. Folk ger sig ut och googlar efter barndomsstädernas Domushistoria. Så även nu i julhelgen när filmen repriserades igen. Man kan inte se den nog många gånger. Berättelsen om hur gamla stadskärnor revs och ersattes med fyrkantiga varuhuskolosser är fascinerande. Hur kunde de, tänker man varje gång. Även om jag personligen är rätt förtjust i brutalistbetong så inser jag att många av rivningarna var ofattbara oförrätter.

Filmen kan ses till den 27 januari på SVT Play. Rekommenderas.

När jag flyttade till Järfälla 1987 fanns Domus kvar i Jakobsbergs centrum. Lokalen är fortfarande i kooperationens ägo, där finns idag en Coopbutik. Det enda minne som finns kvar från Domustiden är en snygg kakelfasad och en gammal röklucka längst ner på fasaden.

Källarlokal, jodå, Domus var minsann ett varuhus i två våningar. Ibland åkte jag dit från Kallhäll och botaniserade i källarvåningens heminredningsavdelning.

Känns lite bra på nåt sätt att namnet fortfarande syns nere vid den smutsiga stenläggningen.

Kakelfasad är kanske att ta i, det är kanten på ett utskjutande tak som är kaklad, men det är i alla fall samma kakel som för femtiofem år sedan. Arbetsförmedlingens hus intill är förstås av senare datum, men matchar rätt bra tycker jag.

Detalj:

Sedan kom varuhusdöden och varuhusen blev gallerior. Eller mataffärer. Nu har många gallerior det tufft också och hotas av gigantiska handelsplatser i städernas utkanter. Undrar vad som blir nästa fas i Domushusens historia…

 

Koxa i förtätningens tid

En vårpromenad på Koxas ägor. Torpet Koxa i Jakobsberg, Järfälla, låg ungefär där bilden nedan är tagen, men det går inte att veta exakt. Torpet upphörde nämligen på 1720-talet.

Koxa tillkom troligen i slutet på 1660-talet. Det är då torpet dyker upp i mantalslängden. Marken och torpet ägdes av friherrinnan Brita Cruus af Gudhem, som härskade på Jakobsbergs gård några hundra meter bort.

Brita Cruus af Gudhem, porträtt i Järfälla kommuns bildarkiv

Hon hade blivit änka i unga år efter maken Jakob Lilliehöök, som har gett namn åt gården. De hann bara vara gifta i ett halvår men Brita drev gården i över ett halvsekel efter Jakobs död.

Jakobsbergs gård våren 2016

Det går att följa Koxa och dess brukare i husförhörslängderna ett par decennier in på 1700-talet men i mantalslängden för 1728-1729 upptas torpet som öde. Anledningen till att torpet upphörde är okänd, men torpen låg ganska tätt och kanske beslöt sig den nye ägaren, fältmarskalk Dücker på Säby, för att slå ihop ägorna.

Koxa blev alltså bara omkring 55 år. Alla spår av byggnader och annat lär ha försvunnit på 1770-talet när ett nytt torp etablerades på platsen. Det nya torpet hette Aspnäs. Det är också borta sedan många år men namnet lever kvar i omgivningen och det finns foton att titta på.

Torpet Aspnäs 1951. Fotograf: Arthur Jolin. Järfälla kommuns bildarkiv.

Vad det märkliga namnet Koxa betyder har ingen ortnamnsforskare kunnat förklara. Vilken gåta!

Idag är Koxas gamla mark en del av det som kallas Engelbrektsområdet i centrala Jakobsberg. Här har det varit åkrar och fält i hundratals år. I början på 1900-talet avstyckades mark från Jakobsberg till småtomter och en villastad växte fram på ett par årtionden. Den blev dock inte gammal, knappt äldre än Koxa. På 1960-talet ersattes den av miljonprogramsbyggen, som står kvar än idag i öppen, lummig park med gamla träd och stora gräsmattor.

Där vill Järfälla kommun förtäta och göra stad, ja, det pågår redan mitt i en av parkerna.

Hyreshuset Riddaren byggs hösten 2018

Det största förtätningsprojektet återstår, just i parken och längs gångvägen på bilden nedan. Men än så länge far solljuset fritt mellan hus och träd på Koxas gamla tomt.

Vårstädning

Vårstädar lite bland gamla utkast här på nu & då. Hittar mycket ofärdigt som man kanske kan skriva klart nån gång. Ett par fragment skickar jag ut som de är, som kuriosa. Och med en nyskriven kommentar för att knyta ihop säcken. Inlägg som börjar med ett datum och slutar med en epilog är sådana fragment.

Staden

Januari 2013

Häromdagen såg jag filmen Staden i mitt hjärta av filmaren Anders Wahlgren om rivningsvågen i centrala Stockholm på 1950- och 1960-talen. Och idag har jag varit på Kulturhuset och sett utställningen Ett urbant öga med foton från samma epok av Stadsmuseets fotograf Lennart af Petersens. Båda rekommenderas varmt. Och båda väcker intressanta funderingar. Om skövling, förstås, om att riva urskillningslöst, förblindad av en skoningslös framtidstro som inte tillåter några spår till historien. Om nytt och gammalt, nu och då – vad som är historia, vad som är nutid och hur vi vill ha vår framtidsstad.

Stockholm förändrades mer än någon annan stad i Europa som inte hade bombats under kriget. Mer än 700 hus revs och en hel stadskärna skövlades. Det rivs och grävs mycket i Stockholm just nu också, inte minst för nya Citybanan. Gropar och provisorier över allt.

Citybanan byggs 2012, här lite stök vid Centralstationen.

 

Men det är ingenting mot hur det såg ut för 50 år sen.

Sergels torg byggs i början av 1960-talet. Foto: Lennart af Petersens. Stockholmskällan

Klart det var traumatiskt för alla som bodde, jobbade och levde i Klara och resten av centrala stan. Hela barndomsmiljön sveptes bort i ett nafs och under flera år såg stan ut som på bilden ovan. Man fick gå på träbroar över byggarbetsplatserna. I filmen nämner Anders Wahlgren att han som barn trodde att det var så det skulle se ut i stan. Han visste inget annat under flera år.

Filmen Staden i mitt hjärta är inspelad 1992, och är tjugo år närmare den stora skövlingen än vi är idag. Visst kan man fortfarande känna bitterheten när man tänker på alla vackra 1600- och 1700-talshus som jämnades med marken. Men det finns en annan aspekt också. För mig personligen är den gamla staden historia. Jag älskar att se på bilder av den, läsa Fogelström och försöka föreställa mig miljöerna eller gå omkring och upptäcka spåren av den historiska staden, de få som finns.

Den nya stad som stod klar någon gång på 1960-talet var främmande – folk hade ingen relation till den utan var främlingar i sin egen stad. Men det är den då nya och främmande staden som är staden i mitt hjärta. Den är det enda Stockholm jag har sett, åtminstone i vuxen ålder, och eftersom jag älskar modernistisk arkitektur är till och med det utskällda Hötorgscity en kär plats.

Epilog april 2018

För fem år sedan var det järnvägsbyggena som dominerade, tror jag. Nu byggs det hus som aldrig förr och det rivs och sprängs urskillningslöst igen. Och förtätas hysteriskt. Viktiga kulturmiljöer av alla de slag är hotade i alla ”mina” städer – Järfälla, Stockholm, Karlstad. Det här ämnet måste jag återkomma till.

Kulturvandring i Spånga

Juli 2014

Igår tillbringade jag en timme i Spånga utanför Stockholm. Det var en timme fullspäckad med lokalhistoriska glädjeämnen.

Själva syftet med besöket var… en rivningskåk. Intill järnvägen vid Spånga har det stått en gammal industribyggnad – en färgfabrik, har jag nu läst mig till. Den har varit övergiven och alltmer förfallen. Nu rivs den. Och det är ju något visst med rivningar. Från tåget som svischar förbi får man ingen bra bild av husen nära spåren, så igår gjorde jag äntligen slag i saken och tog mig dit. Kanske sista chansen innan allt är borta. Snart blir det studentbostäder här.

Bilderna talar för sig själva.

Som en borgruin på sin klippa

Demolering

Grönskan tränger sig på

Efter promenaden bort till ruinen tog jag ett varv på Spånga Bosättning, som är inrymd i en före detta Konsumlokal i Spånga centrum. För ett par år sedan hade jag jobb i närheten och brukade titta in i denna mycket speciella butik. Nu var det ett tag sen. Det som är så unikt med Spånga Bosättning är att butiken inte tillhör någon av de stora kedjorna utan är sin egen. Man hittar alltid någon rolig sak som inte finns överallt.

Igår fick jag syn på den här lilla installationen i en hylla:

På skylten står det ”Kuriosa från vårt lager på gamla Spånga Bosättning mitt emot Svandammen”.

I hyllan fanns porslin och keramik från bland annat Rörstrand och Upsala-Ekeby (Karlskrona), från 1960-tal till 1980-tal ungefär. Jag plockade på mig fyra UE-assietter, passerade ett bord med gamla glas från svenska glasbruk, fick med mig ett par fina från Åfors glasbruk (troligen).

Väl vid kassan ställde jag lite frågor om sakerna och fick mig ett stycke Spångahistoria.

Epilog april 2018

Det visade sig att butiken hade ett gammalt lager i en tidigare lokal. Därifrån plockades godbitar med jämna mellanrum och exempelvis Upsala-Ekeby-fantaster kunde därmed köpa oanvända assietter från 1960-talet.

I januari 2017 stängde Spånga Bosättning för gott, mycket saknad. Den gamla färgfabriken jämnades med marken och idag byggs det där, lägenheter förmodligen.

Fulast i stan

Det låg ett fängelse på platsen. Fängelset såg ut som en borg. På 1960-talet revs fängelset och i stället byggdes ett betonghus, som såg ut som ett fängelse i mångas tycke. Mitt bland 1800-talshusen på Östermalm damp den ner, bunkern kallad.

Det handlar om gamla arkitekturskolan vid Östermalmsgatan, byggd 1967-1969 och ritad av stadsarkitekten Gunnar Henriksson.

Personligen är jag väldigt intresserad av den extrema variant av modernistisk arkitektur som kallas brutalism. Tittar hellre på filminstitutet, radiohuset och garnisonen ute vid gärdet i Stockholm än på tinnar och torn vid Strandvägen strax intill. Och är helt fascinerad av arkitekturskolan. Trots det kan jag givetvis förstå att den i nån sorts allmän mening uppfattas som ful. Grå betong är inte ”vackert”. Vad jag inte kan förstå är att byggnaden rör upp så ofattbart mycket känslor, närmare bestämt hat. Det visar sig i långa trådar på Facebook och i det faktum att byggnaden vunnit flera omröstningar om Stockholms fulaste hus.

Kanske har huset (trots att det ligger på Östermalm!) blivit den främsta representanten för Norrmalmsregleringen och liknande omdaningar i Stockholm vid förra seklets mitt. När innerstaden skövlades och nya moderna hus kom i stället.

Visst skövlades det. Visst borde man ha sparat och rustat upp en hel del av det som revs. Men nu är det där över ett halvt århundrade sedan. Husen som byggdes då är också gamla och står som monument över sin tid som vilket 1700-talshus eller 1800-talshus som helst. Är det inte dags att komma över och börja se med andra ögon på vår egen tids arkitektur? Försöka tänka konstruktivt kring uttryck, stil och form? Nej, allt som byggts efter år 1900 anses fult av många. Åtminstone allt som inte byggts i gammal stil.

Ja, alla får tycka vad de vill som tur är.

Numer utbildas arkitekterna i den nya vackra arkitekturskolan på KTHs område. Den gamla är blåmärkt och ska bli en mötesplats för konst, mode och mat. Gissningsvis kommer den tunga fasaden ändå aldrig att ses som annat än en bunker.

nu & då: Stationskultur, del 2

För närmare fyra år sedan skrev jag ett inlägg om några av de förändringar som nya Citybanan och Mälarbanan innebär för pendeltågsstationerna nordväst om Stockholm. Se Stationskultur.

Det var då. Sen dess har det förstås hänt massor med de stationer det handlade om där. Citybanan är snart färdig. Dags för del 2.

Den första stationen i det gamla inlägget var Karlberg och den är fortfarande intakt och i bruk. Nästa år stängs den dock, när nya Citybanan kör igång och station Odenplan tar över. Vad som ska hända sen med Karlberg verkar oklart, jag hoppas de gör om den till restauranger eller liknande och bevarar originalbyggnaden från 1932 så långt möjligt.

Karlbergs station 2011.

Barkarby

Mälarbanans utbyggnad genom Järfälla har de senaste åren varit i en lång, intensiv fas. Vid Barkarby pågår förändringen som bäst hösten 2016. Den gamla stationen är riven och den nya snart klar att tas i bruk. Här följer ett bildsvep och vi börjar väl från början.

Barkarby station. Foto 1940, egen samling. Okänd fotograf.

Alla stationer här ute i obygden var små stugor en gång i tiden. Den ursprungliga stationen vid det lantliga Barkarby öppnades 1878. På 1960-talet byggdes pendeltågstrafiken ut och en ny station kom till.

Barkarby station december 2012.

För ett par år sedan drog så nästa stora förändring igång, utbyggnaden av Mälarbanan. Nu skulle Barkarby station flyttas ett par hundra meter norrut. Tillfälliga perronger och utgångar byggdes och det gamla revs. De gamla gångtunnlarna med kakelkonst av Björn Sjöstedt stängdes, och jag förmodar att de är rivna vid det här laget. Men innan dess var det nån som var där och dokumenterade.

Gångtunnel vid Barkarby station hösten 2015.

En ny strömlinjeformad tunnelentré syntes snart intill den gamla gluggen med fin spaljé omkring.

Ny och gammal tunnelmynning.

Nu, hösten 2016, är stationen som sagt snart klar och det nya huset börjar ta form. Det matchar molnen och liknar ett stort fartyg, tycker jag.

Senare i höst ska det vara klart enligt planen.

Kallhäll

Så kallad brutalarkitektur, som bland annat kännetecknas av rå betong, stora dimensioner och få utsmyckningar, fascinerar mig mycket. En av de första brutalistiska byggnader jag lade märke till var Kallhälls station. Och då menar jag 1960-talsversionen. Men låt oss gå längre tillbaka även här. Den första stationen invigdes 1907. Det var i samma veva som Bolinders verkstäder flyttade ut till Kallhäll från centrala Stockholm. Järnvägen var ett viktigt transportmedel för verkstäderna för frakt av såväl varor och gods som folk.

Kallhälls första station. Vykort postat 1918, egen samling.

Precis som i Barkarby krävdes en ny station på 1960-talet när bebyggelse och trafik ökade. Och det var nu som det brutalistiska stationshuset byggdes. Inför rivningen 2014 kunde byggnaden med rätta beskrivas som ful och bedagad. Samtidigt nästan rörande retronostalgisk.

Och så tog demoleringen fart. Det började med gångbron.

Gångbron rivs sommaren 2014.

För att göra en lång historia kort, under åren som följde revs förstås även resten av stationen.

En tillfällig stationsbyggnad restes i andra änden av plattformen. Till den hörde en trappa och gångbro som särskilt vintertid orsakade mycket debatt på grund av halka och ranglighet. Själv har jag vanligtvis inga anlag för svindel men den där trappan fick mig alltid att klamra mig fast vid ledstången och låta bli att titta ner genom den ”perforerade” plåten.

Sakta men säkert växte så det nya stationshuset i lärkträ upp, liksom ett likadant hus för trappan till busstationen. Och nya plattformar. Och så den nya gångbron, som bryter sig totalt mot trähusen och är en skrikande grå-grön balk över Kallhällsleden vid det gamla centrumet. Nåja… Det är ju nytt och fräscht i alla fall.

Kallhälls nya station 2015.

Vi som gillar betong har fått ett annat praktverk att beundra i andra änden av plattformen, södra gångbron och trappan upp till den.

Den 8 augusti 2016 invigdes hela kalaset. Roligt har det varit att följa och dokumentera den här förändringen i min hembygd. Många andra förändringar pågår också, i Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg, på gott och ont. Återkommer om det.

Lärkträ. Kallhälls station på invigningsdagen den 8 augusti 2016.

En stad blir till, del 4: Dragonbacken

När man ska bygga en ny stad måste man förstås spränga bort lite berg och en och annan kulle. Det är inget konstigt med det. Men nog gör det ont att se urberg malas till grus och tillhörande urskog och historiska lämningar förstöras.

På och runt det som en gång var Barkarby flygfält i Järfälla pågår ett av Sveriges största stadsbyggnadsprojekt – Barkarbystaden. I tidigare inlägg har jag visat lite av denna förändrings allra första början. Nu har det gått en tid sen sist och nu är det riktig stad på platsen och delvis bebott.

Barkarbystaden augusti 2015

Låt oss skala bort några årtionden och se hur det såg ut här runt 1930. Då var det landsbygd, med gårdar och åkrar.

Gamla Enköpingsvägen med Dragonbacken och Kalvshälla gårds gamla stolplada i fonden, tidigt 1930-tal. Fotograf: John Lif. Bildkälla Järfälla kommuns bilddatabas

Faktum är att vi inte behöver gå tillbaka mer än några år för att det ska vara betydligt mer lantligt och fridfullt än nu. Senhösten 2007 var flygtrafiken fortfarande igång och Barkarbystaden bara på planeringsstadiet.

Vy från Dragonbacken över Enköpingsvägen mot flygfältet, december 2007.

Idag ser ungefär samma vy som den ovan ut så här:

Barkarbystaden sommaren 2015. 

Förändringen är dramatisk och otroligt häftig att följa. Den här staden fullkomligt (och mer eller mindre bokstavligt) spränger upp ur det gamla flygfältet och liksom sprudlar av iver och livsglädje.

Dragonbacken är en liten kulle intill flygfältet och gamla Enköpingsvägen. Den har fått sitt namn av Kalvshälla dragontorp som låg alldeles nedanför kullen. Torpet har jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Det var en gång ett torp. Utgrävningar har visat att kullen innehöll gravfält från järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. På senare tid har flygflottiljen F8 lämnat spår på kullen i form av skyddsvärn.

Dragonbacken, skyddsvärn från flygflottiljen F8:s tid.

Idag byggs det ny stad överallt runt denna lilla kulle, och även om jag insåg att den skulle ryka till sist så fanns det länge ett hopp. Tills en dag… I sommar har de börjat spränga bort Dragonbacken. Där ska byggas hotell och kontor om jag läst rätt. Det är sorgligt. Och samtidigt helt i sin ordning.

Dragonbacken sprängs bort sommaren 2015.

Släkte efter släkte har bott invid kullen och begravt sina döda på och runt den. Soldater har övat i skyddsvärn under de gamla träden. I alla tider har man kunnat gå upp på kullen och beundra utsikten över fält och gårdar. Och så en dag bara – poff! Tur det finns foton kvar.

Stigen upp. 2008.

In för landning. December 2008.